En religiös furste i politisk förklädnad?

Än en gång dikterar Jimmie Åkesson vad det innebär att vara muslim i Sverige och presenterar därmed sin egen version av islam. Följarskaran? Ovanligt många. Mestadels identifierar de sig själva som icke-muslimer. Denna gång har dock även vissa muslimer, troligen omedvetet, anammat Åkessons islam. Den berömda icke-muslimska islamen.¹

Ämnar Åkesson bli en religiös furste i politisk förklädnad?

– Om vi utgår från att man är muslim och därmed sätter islam före allt annat, och det är islam som ska styra både ditt eget liv och alla andra enskilda individers liv, och det ska styra samhället och lagarna och så där. Då har jag svårt att se att man också är svensk, säger Jimmie Åkesson.²

”Så där.” Ja, det beskriver precis seriositeten i reportaget från SVT. Och därmed faran. Har svenskar alltså inte längre friheten att tycka och känna vad de vill och ha olika syn på sig själv, hur andra lever sitt liv och framför allt vilka lagar som ska styra i Sverige, om de råkar vara muslimer? Åkesson verkar bortse från att det finns tusentals etniska svenskar som är muslimer.³ Både konvertiter och personer födda i muslimska familjer med etnisk svensk bakgrund. Är dessa inte längre svenskar? Förnekas deras existens?

Detta faller på sin egen orimlighet i ett demokratiskt samhälle. Att tycka olika, även om statens form, är en del av det system Åkesson säger sig vilja värna.

Åkessons resonemang bygger dessutom på en mer grundläggande förskjutning som sällan problematiseras. Han formulerar först sin egen beskrivning av vad islam är och hur muslimer tänker och agerar. En icke-muslimsk islam. Därefter drar han slutsatser om denna konstruerade grupp.

Frågan som då bör ställas är inte i första hand vad han drar för slutsatser, utan om själva beskrivningen överhuvudtaget är korrekt. Stämmer den överens med vad islam faktiskt lär, eller med hur troende muslimer själva förstår sin tro, sitt förhållande till andra människor, samhället och lagarna? Islam må ha många olika inriktningar och grupper, men i de mest grundläggande frågorna råder bred enighet, även i de frågor som Åkesson felaktigt framställer som problematiska.

Här blir den icke-muslimska islamen uppenbar.

Det finns säkerligen individer som passar in i den bild som målas upp. Men på vilka grunder görs dessa representativa för islam och muslimer i Sverige, och därmed till ett samhällsproblem värt en makthavares uppmärksamhet?

Problemet stannar inte där. När denna förenklade bild okritiskt återges i offentligheten – inte minst av massmedia, däribland SVT samt tongivande aktörer och politiker – befästs den ytterligare. Istället för att pröva premisserna reproduceras de. Begrepp förvrängs, positioner låses och förståelsen går förlorad. Det eldar på polariseringen snarare än att lösa den. I längden är det ett språkligt och intellektuellt haveri som samhället inte har råd med. De aktörer som borde fungera som brobyggare och pröva utsagor med noggrannhet bidrar istället till att ytterligare förvränga bilden och fördjupa konflikten.

Det som sällan sägs, men som måste sägas klart, är att muslimer inte utgör något enhetligt politiskt projekt, utan människor som lever och verkar i det samhälle de är en del av. Den muslimska identiteten har sitt ursprung i religionen och bär med sig vissa etiska och existentiella riktlinjer, särskilt i samverkan med samhället, men hur dessa tar form i praktiken påverkas av andra identiteter – kulturella, nationella, sociala – som samverkar på olika sätt och ibland väger tyngre, ibland lättare.

Därför framträder också en variation i uttryck, utan att för den skull upphäva den gemensamma religiösa grunden. De allra flesta söker därför inte konfrontation eller särställning, utan delaktighet, ansvar och rätten att bli bedömda som individer. Att arbeta, bidra och ta ansvar, samtidigt som man behåller sin religiösa integritet inom lagens ramar, är för många en självklar utgångspunkt. Inte ett avsteg.

– Jag brukar ändå säga att det handlar ytterst om graden av tro. Gränsen är om du sätter din muslimska identitet före den svenska, då är man inte svensk, säger Åkesson till Expressen.⁴

Han tycks mena i tidningen att den muslimska identiteten står i motsats till den svenska. Det är en märklig ståndpunkt, inte minst eftersom han jämför helt olika kategorier. Identiteter kan visserligen vara hierarkiskt ordnade men verkligheten är mer komplex än så. Människan bär flera identiteter samtidigt, både på ett vertikalt plan som på ett horisontellt, och samverkar snarare än utesluter varandra.

Vertikala identiteter rör skillnader inom samma kategori, exempelvis etnicitet eller nationell tillhörighet, där vissa kan väga tyngre än andra i en hierarki. Horisontella rör olika kategorier som inte nödvändigtvis konkurrerar utan samexisterar, som religion och nationell tillhörighet, liksom språk, yrke, familjeroll eller något så grundläggande som att vara människa. Här finns ingen sådan hierarki. Det är här Åkesson begår sitt misstag: han behandlar det horisontella som vertikalt.

”Muslim” betecknar en religiös tro, öppen för vem som helst oavsett bakgrund. ”Svensk” är en identitetsmarkör som kan avse etnicitet, medborgarskap, språk, seder och historia, enskilt eller i kombination. Det finns ingen on/off-knapp där dessa kan slås av och på. Människor är varken robotar eller skådespelare och lever sina liv med olika identiteter i harmoni.

Men kanske gäller andra regler för Åkesson. Vem var han exempelvis i Israel? En svensk, kulturellt kristen eller en etno-nationalist? Eller var han allt detta på en och samma gång?

Han har dock rätt i att graden av tro spelar en central roll i den egna identifieringen. En religiös muslim, jude eller kristen upplever sig ofta vara mer av det än något annat. Problemet uppstår när Åkesson försöker tvinga fram en separering av identiteter och antyder att människor måste vara antingen eller, när denna motsättning i själva verket inte existerar. Religiösa judar eller kristna kan i sådana fall inte heller anses vara svenskar om de skulle sätta sin tro före sin svenska identitet. Men det hade även Åkesson funnit orimligt. Ändå tycks det orimliga bli rimligt när det gäller muslimer.

Islam talar inte heller i nationalistiska termer. Däremot existerar konceptet ”umma”. Umma syftar inte på en nation i modern mening utan på en trosgemenskap som överskrider gränser och existerar vid sidan av andra identiteter. Man kan alltså vara fullt ut svensk och samtidigt vara troende muslim, helt utan motsättning.

Islam gör i själva verket en tydlig åtskillnad mellan tro och etnicitet/härkomst. Folk och stammar erkänns som verkliga identiteter, inte för att upphöja dem, utan för att möjliggöra igenkänning utan att göra ursprung till måttstock för värde.

Det är därför fullt förenligt att tillhöra olika etniska grupper och samtidigt vara muslim, utan att behöva förkasta sina kulturella seder, så länge dessa inte strider mot religionens grundprinciper.

Inom islam finns det även ett tydligt och återkommande påbud att hedra avtal och överenskommelser.

Medborgarskapet är i det avseendet inte bara en juridisk status, utan ett åtagande som för med sig både rättigheter och skyldigheter. Att leva i ett land där det råder religionsfrihet innebär därför också ett ansvar att respektera och upprätthålla dess lagar.

Sverige gör anspråk på att vara en medborgerlig nation, där tillhörighet ytterst avgörs av medborgarskap och lag, inte av härkomst eller trosuppfattning. Antingen gäller detta i praktiken, eller så gör det inte. Att Åkesson å ena sidan talar om öppen svenskhet och å andra sidan börjar villkora den utifrån vilka identiteter en medborgare bär, väcker därför en del oro.

Det vore därför inte alltför långsökt att undra om kriterierna för svensk tillhörighet håller på att förskjutas. Mer än det som redan förändrats. Och därför är det heller inte förvånande att detta väcker oro och rädsla hos människor som börjar undra var gränsen kommer gå.

Historien visar att sådana förskjutningar inte börjar med våld, utan med språk, kategoriseringar och gradvisa omdefinitioner av tillhörighet.

Idag talas det om myndigheter infiltrerade av ”islamister”. Muslimska skolor stängs ned. Föreningar mister stöd. Även humanitära organisationer som Islamic Relief får indragna bidrag med hänvisning till diffusa försiktighetsprinciper.

Människor känner igen mönstret. Oron och rädslan tilltar i takt med den inflammerade politiska retoriken och samhällsdiskursen.

”Demokrati handlar inte bara om majoritetsstyre, utan om skyddet av individens fri- och rättigheter”, noterade Herbert Tingsten.

Tingsten berör en detalj som numera verkar omsluta alla utom just muslimer. När tillhörighet börjar villkoras utifrån tro, har man därför redan lämnat den principen. Och vad innebär religionsfriheten i praktiken, om man inte fullt ut kan leva i enlighet med sin tro, inom lagens ramar?

Det allvarligaste är ändå inte motsägelserna i Åkessons uttalanden, utan att de tillåts passera, blivit rumsrena och – värst av allt – cementeras av andra aktörer som i sin iver att försvara muslimer, förvärrar situationen. I föraktet mot islam och muslimer blundar även en annan grupp människor för vart sådana resonemang kan leda, särskilt när de bärs av en politiker med makt att omsätta dem i praktik.

”Demokratin är inte något som en gång för alla vinns. Den måste ständigt försvaras”, sade Olof Palme.

Palme hade rätt. Det avgörande är inte heller vad som sägs om demokratin, utan hur den tillämpas, särskilt av dem som säger sig försvara den. Därför blir makthavarnas reaktion nu avgörande: Försvarar man principerna eller låter man dem gradvis förskjutas?

Oavsett vad, kan den här gången ingen hävda att de inte såg det komma.