Stina Oscarsons stoppade pjäser

Dramatikern och samhällsdebattören Stina Oscarson gick tragiskt bort den 18 april i år.

Den här texten skulle egentligen innehålla en längre intervju med Stina Oscarson, men den hann aldrig genomföras och är i stället baserad på sms och förhandsintervjuer.

”Ett oerhört slöseri med skattemedel”

Efter sin död har Stina Oscarson hyllats av många. Hon gjorde sig känd för sin obevekliga tro på teaterns och det fria ordets kraft. Här på Kvartal kunde man höra henne i Veckopanelen. Staffan Dopping skrev i en minnestext att hon ”öppnade fönster som andra hade försökt stänga” och Ola Wong skrev om hur hon blev utstött av en kulturvärld som tyckte att hon hade för höga krav på den när hon insisterade på att den skulle leva upp till sina principer om yttrandefrihet och öppenhet. Efter N-ordsdebatten på Kulturhuset Stadsteatern våren 2024 berättade hon att hon kände sig svartlistad av landets största kulturinstitution.

Före sin bortgång berättade Stina Oscarson för medlemmar av Kvartals redaktion att hon sökt jobbet som teaterchef på Parkteatern, som är en del av Kulturhuset. Men trots sin gedigna erfarenhet trodde hon inte att hon skulle få jobbet. Hon var helt enkelt för besvärlig och jobbig för institutionen, hävdade hon.

Men framför allt var det två andra incidenter intervjun skulle handla om. Kulturhuset Stadsteatern har nämligen stoppat två pjäser som de beställt av henne. Det rör sig om en dramatisering av Diamant Salihus hyllade bok Tills alla dör som skulle sättas upp på Kulturhusets filial i Husby, samt ett manus på Åsa Erlandssons bok om terrorattentatet på Drottninggatan 2017. I ett sms skrev hon: ”Olof [Hanson, Kulturhusets konstnärlige ledare i Husby] har beställt en pjäs av mig om gängkriget i Järva, byggd på Diamant Salihus material, som han när jag arbetat med den i nästan två år inte vågade sätta upp. Oerhört slöseri med skattemedel.”

Dammiga lådan

Det handlade alltså inte enbart om vad hon upplevde som en ängslighet från Kulturhuset Stadsteaterns sida. Hon ville lyfta problemet med slöseri med skattemedel och kulturarbetares arbetstid när manus inte sätts upp. Oscarson menade att frågan var större än hennes eget fall, så Kvartal Kultur kontaktade Kulturhuset Stadsteatern med frågan om hur vanligt det är att de köper in manus som aldrig spelas. En aktör inom förlagsbranschen säger att det är ett problem att Kulturhuset Stadsteatern köper upp heta, aktuella boktitlar utan att sätta upp dem. På så sätt hindras konkurrerande teatrar från att göra egna scenversioner. Kulturhusets produktionschef Peter Kollarik vill inte uppge vilka eller hur många verk det rör sig om som hamnat i ”den dammiga lådan”, som han kallar slutstationen för ospelade manus. Han menar att det är en affärshemlighet, men säger samtidigt att de är väldigt måna om att hushålla med skattepengar.

Kulturhuset Stadsteaterns jurist Gabriella Eriksson vill heller inte lämna ut underlag eller berätta hur många pjäser som de har beställt men aldrig spelat. Enligt Stina Oscarson betalade institutionen ett sexsiffrigt belopp enbart för teaterversionen av Tills alla dör. Därutöver betalade Kulturhuset för rättigheterna åt författaren Diamant Salihu.

Men, vad handlar egentligen Stina Oscarsons manus om som gjorde att Kulturhuset stoppade dem?

Kulturhuset Stadsteatern köpte rättigheterna till Diamant Salihus bok om gängvåldet redan innan den var publicerad. Illustration: Mondial förlag

2019 fick Stina Oscarson beställningen om att bearbeta Diamant Salihus hyllade bok Tills alla dör. Den handlar om gängkonflikten i Järvaområdet i norra Stockholm under 2010-talet, mellan grupperingarna Dödspatrullen och Shottaz. Oscarson fick alltså uppdraget att göra teater av det samhällspolitiskt brännheta materialet samtidigt som Salihu höll på att skriva boken. Hon skrev pjäsen i tät kontakt med författaren. Enligt manuset, som Kvartal har tagit del av, valde Stina Oscarson i sin dramatisering att väva in sina upplevelser från ett besök på den prestigefyllda Carlssons skola på Östermalm med scenerna från gängvåldet. 2021, samma år som Salihus bok gick ut i handeln och blev en sensation, var även Oscarsons manus färdigt. Meningen var att den skulle sättas upp på Kulturhuset Husby, som ligger i det drabbade Järvaområdet. Men då kom ett oväntat besked.

Enligt dramatikern vågade inte Husbyfilialens konstnärlige ledare, Olof Hanson, sätta upp pjäsen i området där berättelsen utspelas.

Pjäsen ansågs vara irrelevant för publiken i Järvaområdet

Hanson bekräftar via telefon att det fanns en beställning på ett manus som Stina Oscarson hade fått i uppdrag att skriva baserat på Diamant Salihus bok. Hanson håller inte med Stina Oscarson i hennes beskrivning. Han säger att han ville adressera problemet som fanns i området, men hittade en annan pjäs som passade bättre för den lokala publiken.

– Det var en engelsk pjäs som också behandlade ett brutalt våld. Den innehöll knivdåd, snarare än skjutvapenvåld och behandlade ett anhörigperspektiv, vilket var mer intressant, säger Hanson.

Gängen i Järvaområdet använde sig ofta av skjutvapen.

– Jag tycker att teater fungerar bäst när det finns ett litet avstånd mellan det du berättar och verkligheten, menar Hanson.

Han anser dessutom att klassperspektivet i Oscarsons pjäs, med det kontrasterande besöket på Carlssons skola, inte var relevant för Husbys publik, som är från lokalområdet.

– Våldet var väldigt utbrett och nära dem som bodde här. Folk var väldigt rädda för gängen. Men det var inte rädslan för gängen egentligen som gjorde att jag valde bort den, utan det var mer elevernas kommentarer kring våldet som jag upplevde var irrelevant för vår kärnpublik.

Vad tror du att Stina Oscarson menade med att du inte vågade sätta upp pjäsen?

– Jag kände ingen rädsla. Vid den tiden upplevde jag att den andra pjäsen var mycket mer relevant. Den hade också ett slags försoning i berättelsen och något läkande för dem som varit utsatta.

Författaren Diamant Salihu hade ett nära samarbete med Stina Oscarson om pjäsen. Foto: Thron Ullberg

Författaren av Tills alla dör, Diamant Salihu, berättar till Kvartal Kultur att han alltid undrat varför de inte satte upp pjäsen. Han fick inte ihop det.

– Stina Oscarson hittade ett klassperspektiv i min bok och lyfte ut det. Det väckte intressanta tankar. Pjäsen kunde vara ett sätt för unga att prata om sakerna de upplever. Barn i andra delar av stan kunde ha tagit sig till Husby för att se pjäsen, säger Diamant Salihu.

När han får höra om Stina Oscarsons uppfattning om vad som låg bakom beslutet att stoppa pjäsen blir han förvånad.

– Jag fick intrycket att de ville utmana och visa sådana här berättelser, trots att det kunde vara smärtsamt. Det jag läste var fantastiskt bra.

Salihu menar att även om pjäsen inte bedömdes som lämplig för filialen i Husby så hade det kunnat vara något för Stadsteatern vid Sergels torg. Han säger att Stina Oscarson utmanade barnen på Carlssons skola. Alldeles i början av manuset, när en skådespelare besöker Carlssons skola för att berätta att de sätter upp en pjäs om gängkriget i Järvaområdet, ställer sig barnen direkt frågande till Järva: ”Vad är det?” Läraren griper in och får förklara att det är ”vid den blå linjen”, men måste lägga till ”alltså tunnelbanan”.

– Det var så jäkla intressant, att få läsa det utifrån med barnens oskyldiga sinnen. Det var ett briljant grepp på de här tragedierna som då blivit normaliserade för barnen i Järva, men som idag letat sig närmare fler människor – även boende på Östermalm, säger Salihu.

”Får bara visas trevliga saker på Sergels torg”

Även Stina Oscarson verkade nöjd med resultatet. Enligt flera personer i hennes närhet var manuset bland det bästa hon skrivit.

Olof Hanson på Kulturhuset håller inte med Diamant Salihu om att Oscarson tagit ”ett briljant grepp”.

– Det kanske skulle vara briljant om min teater hade legat på Östermalmstorg, men jag tror att våldet var för närvarande här. Järvaborna skulle inte tycka det var ett briljant grepp att få höra vad Östermalmskids tycker om våldet. Nästan alla i Husby kände nån som kände nån som drabbats av våldet.

Olof Hanson säger att rättigheterna de köper som regel gäller för tre år. Det betyder att Stina Oscarsons bearbetning av Tills alla dör nu bör kunna köpas och sättas upp av andra teatrar.

Konstverket Fredad plats på Sergels torg i Stockholm. Foto: Magnus Lejhall/TT

Ett par år efter att Stina Oscarsons fick i uppdrag att dramatisera Tills alla dör gav Kulturhuset Stadsteatern henne ytterligare en beställning. Teaterchefen Maria Sid ville att hon skulle skriva ett manus baserat på Åsa Erlandssons Drottninggatan. Handlingen kretsar kring människors skräckfyllda upplevelser under terrorattacken på Drottninggatan 2017 när Rakhmat Akilov körde över människor och dödade fem personer med en stulen lastbil.

Stina Oscarson skrev ett kontrakt med institutionen och började skriva. Pjäsen skulle spelas utomhus, på Sergels torg, bara ett stenkast från platsen där dådet inträffade. Det hade varit en kraftfull plats för handlingen, tyckte Oscarson. Men under manusprocessen kom teaterchefen Maria Sid fram till att ”det bara får visas trevliga saker på Sergels torg”, berättade Oscarson över telefon tidigare i år. Manuset hamnade i ”dammiga lådan”. Kvartal har sökt Kulturhuset Stadsteatern för en kommentar, men Kristoffer Talltorp, pressekreterare på Kulturhuset Stadsteatern, skriver i ett mejl att de inte kommenterar de konstnärliga avvägningarna av enskilda verk som har beställts. Han säger att Maria Sid inte heller kommer att kommentera händelsen.

Kulturhusets ägare, Stockholms stad, valde sedan att sätta upp ett konstverk för att hedra offren för terrorattacken på samma plats som Stina Oscarson ville att hennes manus skulle iscensättas. Konstverket, som är ett täcke av brons, fick titeln Fredad plats.