Kritiserade en myndighet – då blev jag anmäld

För ett par veckor sedan låg det ett brev från Integritetsskyddsmyndigheten i min brevlåda. I brevet stod (på en rätt krånglig byråkratiska) att myndigheten fått in ett klagomål om mig, ”enligt artikel 77 i EU:s dataskyddsförordning”. Klaganden har uppgett att jag publicerat en bild på en person utan rättslig grund på plattformen X. Med i brevet fanns en bilaga med en kopia av mitt inlägg på X samt den bild jag illustrerat inlägget med.

Den som skickat in klagomålet till Integritetsskyddsmyndigheten arbetar som tjänsteman på Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) och bilden jag anklagades för att ha spridit ingår i myndighetens eget marknadsföringsmaterial.

För att förstå situationen krävs en kort bakgrund. År 2023 gjorde professor Martin Ingvar och jag en omfattande granskning i två delar här på Kvartal av Specialpedagogiska skolmyndighetens stora kompetensutvecklingsprogram Specialpedagogik för lärande. Vår slutsats var att det brast i vetenskaplighet och att myndigheten spred hjärnmyter till svenska skolor.

Granskningen fick stort genomslag, men från skolmyndigheten var det knäpptyst.

Sedan dess har jag skrivit flera artiklar och inlägg på sociala medier om specialpedagogik i allmänhet och Specialpedagogiska skolmyndigheten i synnerhet. Jag har skrivit kritiskt om att elever idag inte får specialpedagogisk hjälp med sina svårigheter, utan i stället förses med digitala verktyg. Jag har kritiserat de ”extra anpassningar” som med Specialpedagogiska skolmyndighetens hjälp har vällt in över Skolsverige och skapat ett A- och B-lag bland eleverna: de som kan läsa och skriva och de som inte kan.

Jag har hänvisat till studier där psykologer och psykiatriker larmat om att läroplanens gräns för godkänt är omöjlig att nå för en stor grupp elever. I flera inlägg och artiklar har jag riktat skarp kritik mot SPSM som skolmyndighet.

I det anmälda inlägget på X kritiserar jag Specialpedagogiska skolmyndighetens budskap där de låter sina tjänstemän stå i färgglada t-shirtar med meningar som: ”Alla kan lyckas i skolan” och ”Jag kan lyckas i skolan”.

Jag skriver i inlägget:

Inlägget illustrerar jag med en av myndighetens bilder där en av deras tjänstemän bär en t-shirt med texten ”Alla kan lyckas i skolan”.

Bilden är inte privat. Den ligger öppet på nätet på en kommunikationsbyrås webbplats tillsammans med flera kampanjbilder från samma uppdrag. Kommunikationsbyrån berättar att den har anlitats av skolmyndigheten för att ”utforma SPSM:s varumärkesplattform”, ”öka kunskapen om myndighetens erbjudande” och ”befästa positionen som expertmyndighet och stärka SPSM som arbetsgivare”.¹

Med andra ord ingår bilden i myndighetens egen marknadsföring och kommunikation.

Det finns en etablerad praxis i svensk upphovsrätt som innebär att material får återges i syfte att diskutera eller kritisera det. Att använda en skärmdump för att kommentera en kampanj bekostad av skattemedel brukar normalt anses vara tillåtet i samband med kritik eller debatt.

Även i Specialpedagogiska skolmyndighetens sociala medier ser man hur de framtagna ”t-shirtbilderna” används i myndighetens kommunikation, både i sponsrade och vanliga inlägg. Trots det anmäler en av myndighetens medarbetare mig till Integritetsskyddsmyndigheten för att jag spridit en av dessa bilder och därigenom kränkt personens integritet. Tjänstemannen gör dessutom själv anmälan utifrån sin roll som förtroendevald ombudsman inom det fackförbund som jag själv tillhör.

Det är svårt att tolka detta som något annat än ett försök att skrämma och tysta mig som skribent och få mig att tona ner min kritik mot myndigheten.

För en tid sedan skrev journalisten Anna Gullberg en ärlig och skakande artikel om hur hon kritiserat högerextremisten Christian Peterson och kort därefter blivit uppringd av socialtjänsten som fått in en anonym anmälan om oro för hennes minderåriga barn:²

Ärendet lades omedelbart ned, me den här typen av anonyma, hotfulla anmälningar har länge varit ett känt sätt att trakassera kritiker. Det är en form av politisk attack där orosanmälningarna används som vapen för att hota, skrämma och tysta åsiktsmotståndare genom att dra in deras familjer och barn. Jag har som opinionsbildare i skolfrågor själv varit utsatt för detta under flera års tid.

Men när samma metod – alltså att göra anmälningar för att straffa eller tysta, fast i detta fall absolut inte lika grov och tack och lov utan inblandning av barn – börjar användas av tjänstemän inom offentlig sektor förändras situationen. Då handlar det inte längre om anonyma och hatiska nättroll eller kriminellt belastade aktivister utan om statens egna tjänstemän.

Där går en gräns.

En förklaring till agerandet är den förändring som skett i offentlig sektor, där myndigheter uppmuntras att tänka och agera som företag på en marknad. New Public Management, alltså att offentlig verksamhet ska efterlikna näringslivet, genomsyrar numera våra skattefinansierade förvaltningar. Här ser man en utveckling där många kommuner och statliga myndigheter slängt av sig sin sakliga, torra och tråkiga – men just därför så viktiga – offentliga tjänstemannakostym och ”lajvar” kommersiella företag.

I ett sådant klimat förändras synen på kritik. I den traditionella tjänstemannarollen är kritik något som sakligt ska lyssnas in och bemötas. I en ”varumärkeslogik” riskerar kritik i stället att uppfattas som ett hot mot myndighetens varumärke.

Offentlig sektor har förändrats. Idag ska ”varumärkesplattformar” utformas. Glättiga kampanjer ska paketeras och kommuniceras. Sloganer ska ”nå ut”. Statistik ska friseras och personliga framgångssagor skrivas. Samarbeten med näringslivet eller politiskt korrekta organisationer ska initieras och ge stjärnglans åt verksamheten. Och lättsmälta, värdegrundsmarinerade budskap ska trumpetas ut i sociala medier: ”Alla kan lyckas i skolan!”

Som exempel köpte Skolverket hösten 2024/våren 2025 in kommunikationstjänster av PR-jätten Gullers Grupp för mer än en och en halv miljon, trots att man har 40 egna kommunikatörer på myndigheten.³

Kommunikationsbyrån som SPSM anlitade för att utforma myndighetens varumärkesplattform fakturerade över en miljon, och SPSM har utöver det betalat 3,5 miljoner till samma företag för ytterligare kommunikationstjänster. ”Strategisk kommunikationsrådgivning, kriskommunikation, omvärldsanalys och varumärkesstrategiskt arbete” kostar.

När jag pratar med källor med insyn i skolmyndigheternas verksamhet berättar en av dem att hen varit utsatt för en liknande sak som jag. En annan berättar om tjänstemän som rycker på axlarna åt politikernas regleringsbrev: ”Här gör vi ändå som vi själva anser bäst.”

I ljuset av detta framstår en anmälande tjänsteman inte som en isolerad incident utan som en farlig sammanblandning av offentlig sektor och marknadisering, av tjänstemannarollen och aktivism.

Om en tjänsteman väljer att delta i en skattefinansierad marknadsföringskampanj där denne bär ett påstående på bröstet, måste man rimligen också acceptera att budskapet man för fram kan bli föremål för kritik. Annars uppstår en märklig situation där staten både driver kampanjer i offentligheten och försöker använda myndighetsprocesser (och fackförbund) mot medborgare som kritiserar kampanjen. Om tjänstemän börjar använda juridiska processer för att pressa eller skrämma kritiker till tystnad, skapas en situation där det offentliga samtalet hotas. Det är inte svårt att se vart en sådan utveckling leder.

Sverige behöver myndigheter som kan bemöta kritik med kunskap, lyhördhet och saklighet, alltså myndigheter som tål och faktiskt även välkomnar granskning. Vi behöver tjänstemän som förstår skillnaden mellan kritik av ett budskap och angrepp på en privatperson. Vad vi däremot inte behöver är statliga tjänstemän som använder anmälningar som vapen mot sina kritiker. Om detta blir normalläget förändras något grundläggande i det offentliga samtalet.

En fungerande demokrati kräver motsatsen: myndigheter som tål att granskas och tjänstemän som accepterar och välkomnar att myndighetens innehåll kan kritiseras i ett offentligt samtal.