Tron på godhet skapar onda samhällen

s uttalande är uppseendeväckande, men låt oss lägga själva sakfrågan – minskad invandring eller inte – åt sidan.

Alltifrån Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet till Brexit beror på människors missnöje med migrationen, enligt Clinton. Och av det följer, menar hon, att invandringen måste minska om populismen ska kunna kväsas. 

Clintons uttalande är uppseendeväckande, men låt oss lägga själva sakfrågan – minskad invandring eller inte – åt sidan. Hennes resonemang är nämligen minst lika anmärkningsvärt ur ett djupare, filosofiskt perspektiv. Clinton visar upp en syn på människan och samhället som går stick i stäv med den som länge dominerat inom den globala vänstern, och hennes uttalande återknyter samtidigt till de idéhistoriska rötterna i marxismen. 

Goda beslut, onda konsekvenser

Clinton utgår från antagandet att politiska beslut inte bara får de omedelbara konsekvenser som tillskyndarna eftersträvar, utan sätter igång vidare processer. I detta konkreta fall: Ett politiskt beslut i frihetlig riktning (rörlighet över gränserna), sätter igång processer vars slutpunkt är en avsevärt annan än den politikerna har tänkt sig (en konservativ, rentav auktoritär, motrörelse). 

Det är som sagt inget vanligt synsätt inom dagens vänster. 

Enligt en annan artikel i The Guardian styrs människors åsikter av vad en rik och mäktig elit via högern slår fast vad vanligt folk skall tänka, i detta fall om Brexit. Tidningen uppmanar därför sina läsare att inte gå på högerns propaganda, utan stå fast vid samma öppna inställning som tidigare – en inställning som tidningens krönikör Nesrine Malik identifierar med vänstern.

Marx ansåg att endast proletariatet självt kan åstadkomma revolutionen. I dag tenderar vänsterprofiler som Malik att betrakta lägre samhällsklasser som formbara och lättmanipulerade vaxfigurer vars motvilja mot EU enbart beror på att skickliga politiker och finansiärer på högerkanten hetsat dem till det.

Men om detta är ett synsätt som utmärker vänstern, är jag rädd att historien måste skrivas om så att Karl Marx och en hel rad av hans socialistiska efterföljare beskrivs som höger. 

Det som numera uppfattas som vänster är en människosyn som vid första anblicken framstår som synnerligen human. Men när man granskar denna människosyn i alla dess dimensioner, och i dess konsekvenser och följdverkningar, träder i stället fram ett förakt och en känslokyla mot de människor som vänstern en gång påstod sig stödja. Och det är en syn som står långt från marxismens. 

Marx ansåg att endast proletariatet självt kan åstadkomma revolutionen. I dag tenderar vänsterprofiler som Malik att betrakta lägre samhällsklasser som formbara och lättmanipulerade vaxfigurer vars motvilja mot EU enbart beror på att skickliga politiker och finansiärer på högerkanten hetsat dem till det. Att människor är rationella varelser med förmåga att tänka själva, verkar överhuvudtaget inte vara möjligt. Man verkar utgå från John Lockes syn på människans hjärna som ett oskrivet blad, tabula rasa, och att dessa oskrivna blad kan prackas på vilka uppfattningar som helst utifrån. Det är inte bara en orimlig utgångspunkt, utan också ett föraktfullt sätt att se på andra. 

”Vi har inte nått fram med vårt budskap,” brukar det sägas av partier som inte nått de framgångar de ansett sig förtjäna. Men tänk om det nu i stället är så att budskapet har nått fram, men att människor inte håller med?

I över fyrtio år har skolpolitiken gått ut på att fostra till kritiskt tänkande och ifrågasättande. Tänk om detta gett resultat, så att en majoritet av medborgarna numera är kritiska och ifrågasättande? Och om det är därför de inte längre vill lyssna, hur ska man då förhålla sig till dem?

Svensk naivitet, tysk ”Naivität”

Ett annat populärt uttryck numera är att ”vi har varit naiva”. Det gäller inte bara i Sverige – i Tyskland beklagar politiker sin tidigare ”Naivität”. 

Snarare handlar det om en ovilja att resonera som Hillary Clinton gör i Guardian: Ett beslut är inte gott om det inte på sikt också har goda konsekvenser. Att blunda för detta ringas inte riktigt in av det harmlösa ordet ”naivitet”.

En annan aspekt av det som brukar beskrivas som ”naivitet” är en klockartro på människans inneboende godhet. Det är denna syn som numera förknippas med vänstern, även om den knappast delades av Marx. Och det är denna tanke som verkar så human och sympatisk innan man synar den i sömmarna. Det är nämligen först när denna tro på godheten möter den hårda verkligheten som problemen uppstår. Naiviteten framstår då inte som det största problemet. Betydligt värre är att eftersom man utgår från att människan är god och vill alla väl, blir människor som inte uppträder enligt denna utopiska syn betraktade som ondskefulla varelser i behov av något slags åtgärd. Tron på det goda förutsätter dess motsats; det absolut onda. Det är en svartvit människosyn och världsbild som är långt ifrån så god som den ofta uppfattas. 

Alla är inte intresserade av att dela med sig, allra minst om de inte har så mycket att dela med sig av.

Högerpopulismen ses i detta perspektiv som ondska och för att komma till rätta med den måste man finna en lösning. Att som Clinton förespråka en politik som inte ger högerpopulismen vind i seglen ses som en omöjlighet eftersom det innebär att man praktiserar samma ondska och blir en del av problemet i stället för lösningen. Man ”köper populisternas världsbild” som det brukar heta i den svenska debatten.

Men om vi skall tala om lösningar kan det lika gärna vara en lösning att sluta upp med att utgå från att människor i allmänhet är snälla. De som inte är snälla är inte heller absolut onda. Vi är lite mitt emellan. Men om vi utgår från att alla inte vill varandra väl – förenklat uttryckt tron på människans ondska – kan vi förstå Clintons perspektiv bättre. 

Alla européer kommer inte att gilla en stor invandring. Ju större invandring, desto fler som reagerar mot den. Alla är inte intresserade av att dela med sig, allra minst om de inte har så mycket att dela med sig av. Men att inte leva upp till fantasin om människans godhet innebär inte att man är alltigenom ond. 

Karl Marx trodde inte att människorna ville varandra väl, utan att alla i grunden är egoister som vill tjäna så mycket pengar som möjligt på andras bekostnad. Hade han levt i dag hade han knappast tillhört den ”vänster” som tror att man löser problem genom att utgå från att alla är snälla så länge inga ondskefulla figurer lurar i dem något annat.

Utgår man från människans godhet skapar man samhällen som förlitar sig på godheten och därför är som gjorda för att utnyttjas av bedragare och skurkar. De som då råkar mest illa ut är samhällets svagaste. 

Att människors egoism motiverar oss är en åsikt som återfinns inte bara hos Marx, utan i såväl Bibeln som hos ateister som Richard Dawkins. De flesta som skrivit om människans natur brukar hävda att vi människor knappast alltid vill varandra väl. En så brokig skara filosofer som engelsmannen Thomas Hobbes på 1600-talet, schweizaren Jean-Jacques Rousseau på 1700-talet och tysken Carl Schmitt på 1900-talet har alla hävdat samma princip:

De som tror på människans godhet skapar ett ont samhälle, medan de som tror på människans ondska skapar goda samhällen.

Att Schmitt genom sitt medlemskap i det tyska nazistpartiet själv bidrog till att skapa ett av världshistoriens mest ondskefulla samhällen förändrar inte sanningshalten i det påståendet. Däremot visar det på att det finns en fara också i tron på människans ondska. Den kan leda till en defaitism eller cynism som gör att man inte reagerar mot ondskan när den kan bekämpas.

Egentligen är det inte så svårt att förstå hur det kommer sig att den som tror på godheten skapar ett ont samhälle och vice versa. Utgår man från människans godhet skapar man samhällen som förlitar sig på godheten och därför är som gjorda för att utnyttjas av bedragare och skurkar. De som då råkar mest illa ut är samhällets svagaste. 

Vi kan konstatera att både idealen och idéerna hos det som många numera kallar ’vänster’ egentligen är en form av kristendom i sekulär dräkt. Klassisk vänster är det helt klart inte. 

Att tro på människors ondska innebär inte här att man tror att alla människor är elaka och begår onda handlingar mot varandra. Det synsättet är lika verklighetsfrämmande som tron på att alla är snälla och goda bara de blir vänligt bemötta. Men få av oss är som Franciskus av Assisi, och ger bort allt vi äger och har. Vi måste utgå från att alla inte vill alla enbart gott. Hannah Arendt påpekar i Människans villkor att de höga ideal som antikens filosofer, främst Aristoteles, lärde och som var avsedda för en utvald liten elit anammades av kristendomen, främst genom St. Augustinus. Men kyrkan lärde ut dessa ideal som gällande för alla människor. Tron på den i grunden goda människan kommer också ur vissa kristna rörelser, men det är en komplicerad historia hur Luthers determinism, som egentligen var tron på människans ondska, förvandlades av en del av hans efterföljare till dess motsats, något som det inte finns anledning att fördjupa sig i här. Men vi kan konstatera att både idealen och idéerna hos det som många numera kallar ”vänster” egentligen är en form av kristendom i sekulär dräkt. Klassisk vänster är det helt klart inte. 

Men om man vill driva en politik som tvingar människor att bete sig som helgon kommer allt flera att ställa sig vid sidan av. Det handlar inte om att anpassa sig till ultrahögern eller att normalisera den, utan att helt krasst konstatera att de flesta av oss inte kommer att vara så snälla. Ju högre invandring, desto fler kommer att vara emot den. Om man inte såsom Hillary Clinton sent omsider har gjort inser detta, så kommer man fortsätta att driva människor i armarna på populismen. Det krävs faktiskt inte någon större intellektuell insats för att räkna ut det.