Svenska staten och kapitalet i samma läckande modellbåt

s ut ur det bullbakande folkhemmets ugn och ställas fram i strålkastarljuset. Men vad är egentligen den svenska modellen och vad har den inneburit för svensk samhällsutveckling?

Andan, Demokratin och det heliga Folkhemmet

I Sveriges historia 1965-2012 presenterar Kjell Östberg och Jenny Andersson tre olika komponenter som utgör den så kallade svenska modellen: Saltsjöbadsandan, Harpsundsdemokratin samt Folkhemmet eller Det starka samhället, som det senare benämndes. Om vi tar den första komponenten, Saltsjöbadsandan, så har det handlat om att arbetsmarknadens parter – fackföreningsrörelsen och näringslivet – har gjort upp genom förhandling kring olika tvister. Det så kallade Saltsjöbadsavtalet som slöts den 20 december 1938 var starten på detta paradigmskifte för svensk arbetsmarknad. Avtalet bestod av huvudsakligen fyra punkter: inrättandet av en central Arbetsmarknadsnämnd med jämbördig representation från båda parter; uppförandet av en ny centraliserad förhandlingsordning vad gäller lokala och centrala förhandlingar; näringslivets fortsatta ledande ställning på arbetsplatserna med rätt att anställa och säga upp folk; samt att konflikter som utgjorde en fara för samhället skulle åläggas den nya Arbetsmarknadsnämnden.

Bakgrunden till avtalet var att arbetsmarknaden hade varit orolig i flera år. Åren 1931 till 1934 hade präglats av tio miljoner förlorade arbetsdagar i strejker och lockouter. Staten tillsatte en utredning, ”Folkförsörjning och arbetsfred”, kring hur situationen skulle kunna lösas. Därmed sattes press på arbetsmarknadens parter om att lösa situationen utan statlig inblandning, något som LO välkomnade. Saltsjöbadsavtalet som slutprodukt känns dock inte särskilt radikalt. Nästan innehållslöst. Och egentligen som en viss reträtt för LO, som faktiskt hade haft ett mångårigt krav om att arbetsgivaren inte skulle inneha rätten att fördela arbetet eller anställa och avskeda arbetstagare. Men kontentan var egentligen att makten centraliserades hos LO-ledningen, eftersom det innebar att avtal inte skulle beslutas genom medlemsomröstningar där allehanda vänsterradikala grupperingar skulle kunna utöva inflytande.

Harpsunds(o)demokratin

Historikerna Klas Åmark och Sven Anders Söderpalm har förklarat innehållslösheten i det formella avtalet genom att presentera en idé om att det egentligen slöts ett hemligt avtal mellan de båda parterna som skulle ha innefattat en rad andra, betydligt mer radikala, överenskommelser; att staten skulle hålla sig utanför tvisterna på arbetsmarknaden, att det inte skulle ske öppna strider kring riksavtalen, att exportindustrin skulle bli löneledande och att Svenska arbetsgivareföreningen lovade att lägga ner sina strejkbrytarorganisationer om LO kontrollerade kommunisterna och syndikalisterna i sina led. Och precis som Yvonne Hirdman, Urban Lundberg och Jenny Björkman skriver i Sveriges historia 1920-1965: Oavsett om det fanns ett sådant avtal eller ej kom de efterföljande åren att präglas av just detta – inga strejkbrytarorganisationer, kontroll av vänsterradikala grupper inom fackföreningsrörelsen, inga strejker och att exportindustrin fick bli löneledande.

Vad gäller den andra komponenten, Harpsundsdemokratin, så var det ett namn som kom till genom att Tage Erlander minst en gång per år, från och med 50-talet, bjöd in näringslivet och fackföreningsrörelsen, men även andra stora intresseorganisationer, till Harpsund för överläggningar om viktiga samhällsfrågor. Kjell Östberg och Jenny Andersson skriver följande: ”Men kontakterna mellan staten och kapitalet kunde ta sig mer konkreta uttryck. Det framgår av Tage Erlanders dagböcker att Marcus Wallenberg, eller Dodde som Erlander familjärt skriver, regelbundet och ibland helt oanmäld kunde kliva in på statsministerns rum för att diskutera kreditpolitik, export av Drakenplan eller uttrycka oro över kommunistiska valframgångar.” De icke-statliga organisationernas inflytande stannade inte enbart vid Harpsund eller vid informella samtal på statsministerns kontor. Det formaliserades också rent konkret i att fackföreningsrörelsen och näringslivet hade egna representanter i styrelserna för de statliga verken, exempelvis Arbetsmarknadsstyrelsen, där de dikterade villkoren för svensk arbetsmarknadspolitik. Tillika hade de också representation i mängder av statliga utredningar under stora delar av 1900-talet.

Den fria korporativismen

”Folkhemmet”, eller ”Det starka samhället” som Tage Erlander sedan omformulerade det till, har handlat om att bygga upp ett starkt socialt skyddsnät finaniserat med skattemedel – en välfärdsstat. I detta har ambitionen från socialdemokratins sida aldrig varit ett förstatligande av näringslivet, utan snarare tvärtom. Under 50- och 60-talen utvecklade två ekonomer ett program vid namn ”Rehn-Meidner-modellen” – samme Meidner som sedan skulle utveckla löntagarfonderna för LO:s räkning. Denna modell handlade om ett systematiserat samarbete mellan staten, fackföreningsrörelsen och näringslivet, där olika ekonomisk-politiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder ledde till att Sverige kunde kombinera låg inflation med full sysselsättning och därtill en hög ekonomisk tillväxt – och ur detta växte den avancerade välfärdsstaten fram. Samverkandet mellan arbete och kapital gick till och med så långt att ordförandena för respektive intresseorganisation åkte på en gemensam Amerikaturné för att göra reklam för den ”svenska modellen”. 1961 publicerade LO skrivelsen Samordnad näringspolitik, som enligt journalisten och författaren Björn Elmbrant var ett ”super-liberalt dokument”, och som lyfte fram betydelsen av statens uppgift att underlätta för industrins tillväxt och arbetskraft.

Folkhemmet var inte fascistiskt

Den svenska modellen har alltså utgjorts av en stark samverkan mellan staten, näringslivet och fackföreningsrörelsen. Från 30-talet och in på 70-talet var det dessa tre parter som i mångt och mycket dikterade villkoren för svensk samhällsutveckling. Och utifrån att vi hade en konfliktfri arbetsmarknad, i princip alla hade arbete och de flesta en rimlig inkomst samt tillgång till en ständigt växande välfärdsstat kan också detta samarbete framstå som oproblematiskt och till och med idealiskt som samhällssystem. Den legendariska Maktutredningen från 1990 lyfte bland annat upp denna unika svenska samverkan. Utredningen väljer att citera den före detta ledaren för högerpartiet, tillika statsvetaren Gunnar Heckscher, i att det är ett system som kan kallas ”den fria korporativismen”.

Maktutredningen menar att det svenska systemet är helt annorlunda än det som fanns i det totalitära Italien, även om vissa av principerna är de samma, det vill säga samverkan mellan staten och olika intresseorganisationer i samhället.

Den skall då ställas i kontrast till ”den ofria korporativismen”, det vill säga den som utvecklades i det fascistiska Italien under 20- och 30-talen. När Mussolini kom till makten, som premiärminister 1922 och sedermera som enväldig diktator 1925, hade han ambitionen att införa korporativism i Italien. Här skulle arbetsgivare och arbetstagare gå samman i gemensamma sammanslutningar utifrån sina diverse yrkesområden, så kallade ”korporationer”. Därigenom skulle det skapas en klassgemenskap som skulle förebygga den klasskamp som annars betraktades som så förödande för det italienska samhället. Detta då kombinerat med en stark statlig kontroll. Så småningom fick också regimen sitt eget korporativa underhus i parlamentet, genom att korporationerna blev en del i den lagstiftande församlingen. Som en del i detta utvecklades också en avancerad välfärdsstat i det fascistiska Italien, främst för att tillgodose arbetarklassens behov och därmed passivisera de tidigare så farliga kommunistiska elementen i landet. Det finns ett citat tillskrivet Mussolini, men utan säker källa, om att ”fascismen egentligen borde kallas korporativism”. Oavsett korrektheten i citatet är andemeningen sann, det vill säga att det korporativa system som utvecklades i Italien var djupt sammanlänkat med den fascistiska ideologin. Men precis som i Sverige fick den nya politiska regimen byggas på kompromisser. Mussolini, som från början var radikal socialist och kyrkomotståndare, fick anpassa sig såväl efter kungen som aristokratin, katolska kyrkan och kapitalet för att få tillgång till makten. En makt som sedan berusade honom in i döden och drev landet in i fördärvet.

Maktutredningen menar att det svenska systemet är helt annorlunda än det som fanns i det totalitära Italien, även om vissa av principerna är de samma, det vill säga samverkan mellan staten och olika intresseorganisationer i samhället. I detta kan jag inte annat än hålla med. Det vore både osmakligt och ogrundat att påstå att vårt system i Sverige skulle ha fascistiska förtecken. Men frågan om det korporativa Sverige har flera dimensioner som bör belysas. Som Maktutredningen själv påtalar är det ”moderna organisationsväsendet” ett hot mot den representativa demokratin¹. 

Från socialism till nyliberalism

För vad gäller demokrati så innebär det som bekant ”folkstyre”, och vad vi lägger i det begreppet kan det föras en nästan oändlig diskussion om. Men i svensk grundlag innebär det att all offentlig makt utgår från folket. Vad är då offentlig makt? Och vad innebär det för en demokrati när ett lagförslag läggs fram till en riksdag där utgången redan är given eftersom diverse intresseorganisationer redan har dikterat villkoren för dess utformning? USA anklagas allt som oftast för att ha en urholkad demokrati genom att storföretag kan donera enorma summor pengar till politiska kandidater och därmed diktera villkoren för vad som ska ske i kongressen eller i Vita huset. I Sverige har tre stora icke-statliga organisationer nära samarbete med tre riksdagspartier. LO med Socialdemokraterna, Svenskt Näringsliv med Moderaterna och LRF med Centerpartiet – varav det förstnämnda är det enda som är riktigt öppet med sin samverkan. Även om det inte finns någon olaglig dimension i detta går det att fråga sig hur det egentligen påverkar den så kallade representativa demokratin? Vilka är riksdagsledamöterna valda för att representera? Ibland går det kanske en fin gräns mellan vad som är korporativism och vad som är lobbyism. I det korporativa samhället suddas gränserna nämligen ut, och med det den vanlige samhällsmedborgarens inflytande. I dag har organisationerna lämnat de statliga styrelserummen. Men om kontentan är den samma, det vill säga att makten tillhör de som har resurserna att göra sin röst hörd, högre än andras, är det då inte en inverkan på idén om ett folkstyre?²    

Vi har visserligen fortfarande fria och allmänna val, men ansvaret för ekonomiska kriser, massarbetslöshet och stora välfärdsproblem ligger i praktiken hos diverse tjänstemän av vilka inget politiskt ansvar kan utkrävas.

2016 slutförde jag ett bokprojekt som jag hade arbetat med i två och ett halvt år. ”Kampen om Sverige – från socialism till nyliberalism?”. Här sammanfattade jag de senaste 50 åren av svensk ekonomisk politik och välfärdspolitik – och krafterna bakom de paradigmskiften som skedde under denna tid. Det som under arbetets gång utkristalliserade sig var att svensk samhällsförändring i praktiken legat i händerna på en liten grupp personer, oftast ekonomer tillika tjänstemän och inte folkvalda politiker, och där de genom sina egna ideologiska övertygelser utformat villkoren för svensk ekonomi och välfärd. Vi har visserligen fortfarande fria och allmänna val, men ansvaret för ekonomiska kriser, massarbetslöshet och stora välfärdsproblem ligger i praktiken hos diverse tjänstemän av vilka inget politiskt ansvar kan utkrävas. Var ligger då folkets reella makt över samhällsutvecklingen?

Mentalitetens midsommarstång

Det känns också som att det finns en stor mytologi kring den svenska modellen, vad den egentligen är och inte är. En totempåle – eller rättare sagt en midsommarstång – som svensk mentalitet har byggts upp kring för att därigenom skapa en kollektiv identitet, också i en global värld. Den omhuldas av båda sidor av det politiska spektrumet och båda väljer att ta åt sig äran för dess existens. Näringslivet och dess företrädare åberopar den kapitalistiska marknadsekonomin som själva fundamentet i välfärdsstatens utveckling, medan arbetarrörelsen i stället menar att en aktiv reformpolitik och fackföreningsrörelse skapade det starka samhället. Sanningen ligger nog snarare någonstans däremellan, där det moderna svenska samhället skapades i en korporativ anda med tätt samarbete mellan stat, arbete och kapital.

En människas makt låg mer i hennes medlemskap i olika intresseorganisationer än i medborgarskap i ett samhälle – intresseorganisationer som i slutändan ändå var centraliserade i sin egen maktutövning.

Någonstans började också den svenska modellen att gå sönder, och skulden läggs gärna på högern. Sant är dock samtidigt att de lagförslag – LAS och MBL – som drevs på av LO och genomfördes av Socialdemokraterna gick emot Saltsjöbadsandan, och än mer när kravet om löntagarfonder väcktes. I den radikaliseringsperiod som arbetarrörelsen genomgick under 60- och 70-talen uppstod en likadan inom högern och i synnerhet inom näringslivet. Och när de ovan nämnda lagförslagen lanserades och sedermera implementeras såg näringslivet sin chans att börja dra sig ur mycket av det korporativa samarbetet. Det uppstod en ny globaliserad ekonomi och med en avreglerad finanspolitik och en ökad arbetslöshet var det arbetsgivaren som dikterade villkoren på arbetsmarknaden – inte fackföreningarna. De centrala avtalsrörelserna dog ut och näringslivet slutade delta i Harpsundsdemokratin, som därmed också förlorade sin mening. Arbetarrörelsen drog upp ett hål i den svenska modellen och näringslivet såg sin chans att försöka riva sönder hela stycket.

Dysfunktionell, inte död

Men trots allt detta är den svenska modellen inte död, om än luggsliten. Saltsjöbadsavtalet existerar fortfarande i någon mening, genom att arbetsmarknadens parter forsätter att göra upp om tvister utan att åberopa statlig inverkan. Det råder också fred på svensk arbetsmarknad sedan nästan fyrtio år. Den senaste storstrejken genomfördes 1980, då hundratusentals arbetare gick i strejk eller sattes i lockout. Arbetsgivarna fick se sig besegrade i denna konflikt och tvingades gå med på LO:s lönekrav. Däremot ändrade näringslivet strategi för att förhindra en stegrande löneutveckling genom att åberopa decentraliserad och individualiserad lönesättning. Men 40 år av fred har också inneburit välfyllda strejkkassor för fackföreningsrörelsen, påfyllda av medlemmarnas avgifter, i väntan på nästa storstrejk som enligt den svenska modellens principer inte bör uppstå.  

Under de senaste 20 åren har också det korporativa letat sig in i välfärdsstaten som det aldrig gjort tidigare, och som det heller knappt finns något annat exempel på i världen. Än en gång är vi unika. Detta med vinster i välfärden. Att svenska skattemedel går till att finansiera vinster i privata företag som i sin tur tillhandahåller välfärdstjänster till allmänheten borde egentligen inte ses som något annat än ett direkt uttryck för korporativism; samverkan mellan stat och näringsliv kring hur samhället skall vara utformat. Och de som betalar för det, det vill säga skattebetalarna själva, verkar ha ett ytterst begränsat inflytande trots att en överväldigande majoritet anser att det borde införas restriktioner. Kontentan av allt detta är de senaste årtiondenas dysfunktionalitet i den svenska modellen, där staten delar ut enskilda privilegier till olika parter, snarare än att samverka med dem i en gemensam lösning kring samhällsproblemen. Fackföreningsrörelsen fick arbetsmarknadslagstiftningen och näringslivet fick sin privatiserade välfärd. En tidigare funktionell korporativism övergick till en dysfunktionell sådan.

Oligarkins järnlag

Var landar vi då i allt detta? Borde den så kallade svenska modellen kanske inte ha uppstått överhuvudtaget? Vad har den svenska modellen inneburit för Sverige? Framför allt stabilitet. Avsaknaden av en verklig klasskamp har inneburit en ideologiskt ohelig allians mellan stat, arbete och kapital, där slutprodukten inneburit att Sverige på några få decennier kunde utvecklas från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste. Detta har dock gjorts på bekostnad av en ideologisk reträtt från inblandade parter. Näringslivet fick se sina vinster beskattas för att finansiera ett allmänt välfärdssystem och fackföreningsrörelsen fick acceptera att de fortfarande bara var arbetstagare i privatägda företag. Att svensk politik i mångt och mycket gjordes upp via rundabordssamtal mellan stat och intresseorganisationer kan samtidigt inte heller betraktas på något annat sätt än som en detronisering av folkets makt över samhällsutvecklingen. En människas makt låg mer i hennes medlemskap i olika intresseorganisationer än i hennes medborgarskap i ett samhälle – intresseorganisationer som i slutändan ändå var centraliserade i sin egen maktutövning.

”Oligarkins järnlag” går gärna att åberopa i allt detta – det vill säga teorin om att alla organisationer förr eller senare utvecklas till en oligarki, ett fåtalsvälde. Men kanske hade vi fortfarande utgjort en nedgången utpost i norra Europas utmarker om den korporativa andan inte gett oss Saltsjöbadsavtal, Harpsundsdemokrati och Folkhem? Kanske hade vi slitits sönder och samman av interna konflikter på arbetsmarknaden som hade hämmat all ekonomisk tillväxt och som spridit sig till det politiska livet med resultatet att auktoritära ledare hade tagit kontrollen över samhället? Detta är som sagt spekulationer, men vi måste samtidigt tillåta oss själva att problematisera denna svenska modell utifrån ett demokratiskt och ideologiskt perspektiv. Den svenska modellen framstår varken som ren socialism eller ren kapitalism, det är korporativism inlindad i en sorts abstrakt nationalromantik.

Radikala lösningar framtidens modell?

Den svenska konsensuspolitiken är också en del av den svenska modellen, den politiska strategi som präglat Sverige under stora delar av 1900-talet. En politik som inneburit kompromisser och pragmatism men sällan en kamp om radikala ytterligheter, även om vissa perioder bjudit på detta. Detta skapar stabilitet. Men frågan som bör ställas är om det i det långa loppet är en välfungerande strategi för att lösa vår tids stora samhällsproblem, problem som inte fanns när denna konsensuspolitiska strategi växte fram. Vi lever i en tid med allt mer akuta samhällsproblem där utdragna politiska lösningar och försök att hitta en mittenlinje riskerar att förstora problemen till sådana proportioner att de blir olösliga. Den politiska framtiden kanske inte tillhör dem som är inriktade på att lösa samhällsproblemen genom att tillsätta fleråriga utredningar, utan kanske dem som är beredda att presentera radikala lösningar? När Stefan Löfven och hela arbetarrörelsen kampanjar under parollen ”Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas” är det intressant att veta vad det är som egentligen menas. Sannolikt handlar det om att man inte vill att staten ska sänka löner, att kollektivavtal ska gälla i Sverige och att välfärdsstaten inte ska undermineras. Men det finns också en dimension som nog väldigt få, inklusive arbetarrörelsen själv, kontemplerar över – den korporativa dimensionen.