På spaning efter den tid som flytt

ngade orden ”I do not take my mandate from the European people”. Frågan gällde hur politikerna kunde fortsätta framåt i sina förhandlingar trots det kompakta motståndet hos de egna befolkningarna.

Malmström må ha begått en tabbe när hon formulerade dessa tankar så tydligt att det inte längre fanns rum för tvivel eller missförstånd, men hon var – och är – knappast ensam om att hysa dem. Under de senaste decennierna har politiken genomgått en process av professionalisering, samtidigt som partiernas koppling till de omgivande samhällena har vittrat bort. Dessa omständigheter, länge föremål för abstrakta idédebatter och akademiska seminarier, har plötsligt ställts på sin spets i Europa. Närmare bestämt: på Paris gator, av demonstranter i gula västar.

Det har redan skrivits många analyser av de gula västarna; deras missnöje över en förment ”human” och ”modern” energipolitik som beskattar en redan tungt belastad medelklass, samtidigt som skatterna för de rika sänks ytterligare. Och visst är Frankrike ett splittrat samhälle, precis som alla andra samhällen i väst. Här finns dock en historia att berätta som inte handlar om ”anywheres” mot ”somewheres”, om globalismens vinnare och förlorare, eller liknande narrativ. De gula västarna illustrerar ett mer grundläggande problem, både för Emmanuel Macron och Cecilia Malmström: Den dominanta politikens paralysering, när den tvingas att konfrontera sin egen ovilja att hämta legitimitet underifrån. Det är enkelt att säga ”mitt mandat kommer inte från folket”. Många politiker har gjort det, om än inte alltid i riktigt så tydliga ordalag. Men ingen, verkligen ingen, verkar ha någon plan för vad man gör när folket väl säger ifrån.

Varifrån kommer mandatet?

Under 2017 talades det mycket om att vi hade nått ”peak populism”, att vågen av uppror underifrån äntligen var bruten. Macron hyllades som det stora hoppet för den liberalism som sett sig sargad i samband med Trump och Brexit.

Å ena sidan är demokratin en sådan central del av Europas politiska självbild att den inte går att attackera annat än med stor försiktighet. Å andra sidan är hotet från befolkningen allt mer påtagligt för varje ny påbörjad valcykel

Nu är Macron en trasig figur. Han är den mest impopuläre presidenten i den femte republikens historia, vilket är särskilt anmärkningsvärt med tanke på att hans omedelbare föregångare också var extremt impopulär. Macrons administration har präglats av en lång rad skandaler, och hans land är just nu mitt uppe i en våg av protester och upplopp som varat längre och fått allvarligare konsekvenser än någon kunde ha anat för bara ett halvår sedan. Hans närmaste allierade, Angela Merkel, är likaledes på väg ut, besegrad av internt missnöje efter att det politiska system hon suttit på toppen av skakats av framgångar för Alternative für Deutschland – ett parti som bara på några år gått från att vara irrelevant till att utmana SPD i storleksordning. Vad var det egentligen som gick fel?

Det här är ett mer grundläggande problem än vi är vana vid att tala om. En styrandes auktoritet kan antingen härledas ovanifrån, från Gud eller från någon högre princip, eller underifrån, från de styrda själva. Att legitimiteten kommer underifrån behöver inte betyda att systemet måste vara demokratiskt; Napoleon III utropade sig till kejsare av Frankrike, men den ideologi som bär hans namn, Bonapartism, är en ideologi som lite förenklat betonar vikten av en folklig autokrat. Gärna diktatur, med andra ord, men först några högtravande fraser om den befolkning i vars namn man bestämmer. Tidigare autokrater – det feodala Europas gamla monarker – såg däremot sin makt komma ovanifrån. De var inte uttolkare eller representanter av folkviljan, och de behövde inga finurliga argument för att förklara varför folket egentligen ville ha det kungarna ville ha. Det var helt enkelt inte folket som styrde, och det var inte heller folket som borde styra, inte ens på ett krystat, teoretiskt plan. 

De flesta av de initiativ som är så centrala för etablissemangets övergripande projekt – såsom fri rörlighet, euro-projektet, EU-federalism – är så impopulära att det är mycket svårt eller helt omöjligt att konstruera ett narrativ där dessa saker trovärdigt kan förklaras som utgående från folkviljan.

Det politiska etablissemanget i Europa befinner sig i en djup identitetskris. Man vet inte på vilken grund man ska legitimera det egna styret, och det för med sig allt allvarligare och mer kaotiska konsekvenser. Å ena sidan är demokratin en sådan central del av Europas politiska självbild att den inte går att ifrågasätta annat än med stor försiktighet. Å andra sidan är hotet från befolkningen alltmer påtagligt för varje ny påbörjad valcykel, och de flesta av de initiativ som är så centrala för etablissemangets övergripande projekt – såsom fri rörlighet, euro-projektet, EU-federalism – är så impopulära att det är mycket svårt eller helt omöjligt att konstruera ett narrativ där dessa saker trovärdigt kan förklaras som utgående från folkviljan. Folkviljan vill tvärtom, och det är problemet: Våra politiker har alltmer tappat förmågan att förklara varför de sitter där de sitter, och varför de fattar de beslut de gör. Macron utgjorde på många sätt det mest medvetna försöket att skifta politikens framtoning åt ett håll som närmast kan beskrivas som ”kejserligt”; men dessa försök måste i dag sägas vara ett fiasko.

Det talades optimistiskt om att vi bara satt och väntade på en ’svensk Macron’, som skulle rädda även vårt politiska system från den moras det befinner sig i.

Macron vann främst på grund av att folk röstade mot Le Pen snarare än för honom. Det hindrade inte honom från att under en kort tid hyllas som den figur som äntligen skulle få politiken att återvända till det ”normala” igen, att räta upp den europeiska skuta som på senare år börjat luta oroväckande. Det talades optimistiskt om att vi bara satt och väntade på en ”svensk Macron”, som skulle rädda även vårt politiska system från det moras det befinner sig i. Men Macrons tydligaste avtryck består i dag i att han visat just hur impotent politiken är, när den inte längre har en bred social bas i den egna befolkningen att vända sig till. Han kan antagligen inte göra annat än att se på när dessa upplopp fortsätter tills folk tröttar ut sig. När väl en rörelse når så kompakt stöd som de gula västarna har gjort i Frankrike, är det inte längre säkert att den går att krossa ovanifrån utan att hela det politiska systemet börjar ta skada – speciellt om eller när polisstyrkorna och andra statliga funktionärer inte längre känner sig motiverade att följa order. Och vad skulle en föreställd svensk Macron kunna göra om liknande kravaller bröt ut i Sverige, med vår demoraliserade polisstyrka och växande politikerförakt? 

Det vi ser är en långsam förlust av kontroll, samtidigt som demonstrationer, upplopp och social oro skapar rubriker från italienska Macerata till tyska Chemnitz.

Vem ska en ledare av Cecilia Malmströms slag gå till, om samma europeiska befolkning som hon inte har sitt mandat från, plötsligt reser sig och går man ur huse? Till den svenska eller den franska polisen, eller till armén? Till FN? Till USA, under president Trump, eller kanske till Kina, med sin berömda expertis i övervakning och repression av den egna befolkningen?  Frågan kan tyckas lite löjlig, men den är inte retoriskt menad. Vem kan man egentligen vända sig till, om man som politiker av Guds nåde plötsligt måste tampas med upplopp, kravaller, och myterier? Det är en fråga få nuvarande politiker verkar ha svaret på. Allt de kan göra är att hålla låg profil och hoppas att denna storm som blåst upp förr eller senare ska bedarra.

De gula västarnas uppror blir knappast det sista vi kommer att läsa om i europeiska tidningar framöver. Men redan nu är de gula västarna en sorts dödsruna: en runa över en politik som länge hävdade att den var den enda vägen framåt, och som aldrig kunde bestämma sig om den trodde mest på folkviljan i teorin eller praktiken.