Socialdemokraterna vann makten men förlorade arbetarklassen

Resultatet i Sverige blev dock det motsatta. I valet 2018 gick socialdemokratin bättre i storstäderna och framförallt i Stockholm, medan de backade i resten av landet. S ökade i välbeställda stadsdelar där de varit nästan uträknade tidigare.

Många som gett råd till krisande socialdemokratiska partier skulle ha sagt till dem att göra ungefär så här. Arbetarklassen utanför städerna ska vinnas med en kombination av traditionell vänsterpolitik och ökad stramhet mot invandring och brottslighet. Det vill säga med mindre GAL och mera TAN. Danmark lyfts som ett exempel på att detta är möjligt. Högerpopulistiska Dansk Folkparti har i princip imploderat och den samlade vänstern har stärkts.

Resultatet i Sverige blev dock det motsatta. I valet 2018 gick socialdemokratin bättre i storstäderna och framförallt i Stockholm, medan de backade i resten av landet. S ökade i välbeställda stadsdelar där de varit nästan uträknade tidigare. I dessa stadsdelar hade inga dörrar knackats och invånarna hade inte varit mottagare till några specialriktade budskap.

Förbryllande valresultat

Resultatet är förbryllande. Om någon kombination av partiledare och budskap skulle kunna locka tillbaka missnöjda småstadsväljare och stöta bort välutbildade storstadsväljare måste det varit Stefan Löfven med 2018 års valbudskap. Han lyckas i stället med det som var Mona Sahlins drömscenario, att gå fram i storstädernas medelklass. Men åtta år för sent, när det i stället var andra grupper som behövde vinnas.

Progressiva partier har i land efter land gått från att vara masspartier för arbetarklassen till att istället bli överrepresenterade bland högutbildade.

Denna förändring är en del av en internationell trend som också Torbjörn Hållö pekat på i en artikel i Tiden.¹ Progressiva partier har i land efter land gått från att vara masspartier för arbetarklassen till att istället bli överrepresenterade bland högutbildade. Landsbygdsbefolkningen verkar bli allt mer konservativ.

Döende klassdimension

Klassröstandet minskar och ersätts av en betydligt starkare regional dimension. Den traditionella tolkningen är att Socialdemokraterna har blivit politiskt irrelevanta för arbetarklassen. De har istället blivit partier för en urban progressiv elit.

Utvecklingen för Socialdemokraterna 2014-2018 är ett intressant test på denna hypotes. Vad kan förklara uppgången för S i välbeställda storstadsstadsdelar och nedgången på landet. Är det S som blivit ett elitistiskt storstadsparti eller håller klassdimensionen i väljarbeteendet på att dö ut?

Först måste vi ställa oss frågan om omsvängningen var tillräcklig för att vinna tillbaka arbetarväljare som lämnat socialdemokratin.

Samarbetet med vänsterpartiet var påtvingat. Stefan Löfven ville redan efter valet 2014 ha ett blocköverskridande samarbete. Men samarbetet innebar en vänsterinriktad politik. Självklart kunde ännu mer ha gjorts. Men vi som var med på 90-talet var ändå överraskade av hur offensiv ekonomisk politik som regeringen Löfven drev under perioden. Överskottsmålet, som stramat åt svensk ekonomi, justerades nedåt. Det faktum att en hyggligt stor andel av biståndspengarna användes i Sverige för att hantera flyktinginvandringen gav konjunkturen en ytterligare skjuts uppåt. Antalet personer i arbete ökade rekordsnabbt under perioden.

Otack är landsbygdens lön

Vad gäller Socialdemokraternas omsvängning i migrationspolitiken kan den inte kallas annat än remarkabel. Men fokus har inte bara legat på en stramare migrationspolitik och tuffare kriminalpolitik.

Socialdemokraternas röstetal minskade mer än genomsnittet på de orter som fått en nya statlig myndighet placerad hos sig.

Att hela Sverige ska leva var ett mantra som skulle genomsyra all verksamhet. Politiskt var kanske den största insatsen omlokaliseringar av myndigheter till resten av landet. Ungefär 20 myndigheter fick helt eller delvis lämna Stockholm för att hamna i någon annan del av landet. Det har haft ett högt pris för verksamheten. På de flesta myndigheter har större delen av personalen valt att sluta i samband med flytten. De myndigheter som utlokaliserats är oftast relativt små och specialiserade, vilket innebär att det är svårt att hitta personer med rätt utbildning på den nya orten.

Den lokala tacksamheten för dessa myndighetsutflyttningar verkar emellertid begränsad. Socialdemokraternas röstetal minskade mer än genomsnittet på de orter som fått en nya statlig myndighet placerad hos sig.

Svaret är alltså nej: Socialdemokratin lyckades trots omsvängningen inte att vinna tillbaka arbetarväljarna på landsbygden.

Röda städer

Låt oss därmed testa den andra hypotesen. Har klassdimensionen spelat ut sin roll och ersatts av en regional?

Sverige var under lång tid ett land med ett extremt stabilt klassröstande. Arbetarklassen röstade rött och stora delar av tjänstemannagrupperna röstade blått. När sambandet mellan klass och röstande försvagades berodde det på att fler i medelklassen valde Socialdemokraterna, inte på att arbetarväljare började rösta borgerligt.

Inledningsvis ledde detta till att Stockholmsregionen blev påtagligt blå. Socialdemokraterna krympte till ett parti på drygt 20 procent långt innan det skedde någon annanstans i Sverige. Denna nedgång följde dock ett klassiskt mönster. Den välbeställda medelklassen i Storstockholm vände socialdemokratin ryggen. Den riktigt intressanta utvecklingen har skett i de två senaste riksdagsvalen.

Under senare val har nämligen Socialdemokraterna börjat återhämta sig i storstäderna. De gick fram i Stockholm, och till och med i riksdagsvalet i Göteborg, trots det politiska kaos som rådde där. Tappet för Socialdemokraterna kom på de mindre orterna. Dominansen för S bland LO-väljarna börjar också försvinna.

Högutbildade har blivit allt mer positiva till att finansiera en omfattande välfärdspolitik.

Den internationella trenden – med röda städer och blå landsbygd – har ofta förklarats med att Socialdemokraterna i dessa länder blivit högervridna elitpartier. Men möjligtvis är det så att klass håller på att överflyglas av nya dimensioner. Den tydliga uppdelningen av tjänstemän i vit skjorta och arbetare i blåkläder håller på att luckras upp och ersättas av en mycket mer fragmentiserad arbetsmarknad. Dessutom har attityderna till välfärdspolitik och skatter förändrats. Högutbildade har blivit allt mer positiva till att finansiera en omfattande välfärdspolitik.² På samma sätt omskapas de regionala dimensionerna. Sedan 2009 bor det fler människor i städer än på landsbygden på jorden. Och stadslivet verkar göra något med oss, med våra attityder och med vårt sätt att leva tillsammans.

Blå landsbygd

Tidigare var varje mindre ort ett klassamhälle i miniatyr. Man hade sin överklass och medelklass. På varje ort fanns advokaten, läkaren, rektorn och brukspatronen. På allt fler håll har detta övre samhällsskikt försvunnit. I sjukvården finns stafettläkare, bruket styrs från Stockholm och domaren veckopendlar in från någon större stad. Kvar finns i bästa fall en härjad rektor för den lokala högstadieskolan.

Och trenden är inte märklig. I takt med att båda parterna i familjen behöver ett jobb blir mindre orter allt mindre attraktiva för högutbildade. Detta skapar i sin tur en negativ spiral – ju färre med hög utbildning som bor där, desto tristare för de som är kvar. Att kritiken mot existerande problem vänds mot Stockholm och inte längre mot den lokala överheten är kanske inte så konstigt.

Svaret är alltså ja: klassdimensionen har i Sverige delvis ersatts av en regional i väljarmönster.

Jimmies Louise-utmaning

Kanske har Sverigedemokraterna bättre än något annat parti profiterat på denna ökande känsla av utanförskap. En känsla som bottnar i att vara kvar, när alla andra är på väg någonstans. Men i takt med att Sverigedemokraterna växer kommer också kraven på att de uträttar något med sin makt att öka. Det räcker inte att peka kritiskt på beslut som tas i Stockholm eller Bryssel.

Under denna mandatperiod har antagligen kommunalrådet i Sölvesborg, Louise Erixon, det mest utmanande uppdraget i Sverigedemokraterna, och inte hennes sambo Jimmie Åkesson. För att på riktigt etablera sig som en viktig politisk aktör i Sverige kan de inte bara vara oppositionella. De måste också kunna prestera något med den makt de erövrar.

Socialdemokraterna däremot har andra utmaningar. Ett viktigt skäl till att S gick så bra i städerna var inte bara att den urbana progressiva eliten verka gilla socialdemokratisk välfärdspolitik. Minst lika viktigt var att Socialdemokraterna sågs som en garant för att Sverigedemokraterna inte skulle få något politiskt inflytande. Tilliten till vad Annie Lööf och Jan Björklund sa var inte tillräckligt stor. I nästa val kan detta gynnsamma läge vara borta. Det som återstår att se är om något av dessa partier försöker att utnyttja det faktum att de växande städernas välutbildade befolkning har en allt mer positiv syn på en omfördelande välfärdspolitik.

I Danmark har inte bara Socialdemokraterna valt att anamma en del av Dansk Folkepartis förslag. De danska Socialdemokraterna har också sagt att det går att samarbeta med dem.

Möjligtvis är det överhuvudtaget inte möjligt att nå framgång med ett järnhårt motstånd mot SD-inflytande och samtidigt försöka locka väljare med politiska krav som ligger nära Sverigedemokraternas. De svenska väljarna hörde SD-kritiken, inte de politiska utfästelserna. Om Sveriges socialdemokrater skulle vilja upprepa den danska framgången krävs antagligen en annan strategi. I Danmark har inte bara Socialdemokraterna valt att anamma en del av Dansk Folkepartis förslag. De danska Socialdemokraterna har också sagt att det går att samarbeta med dem.

Socialdemokraterna har hamnat i ett skruvstäd. Ett tydligt motstånd mot att samarbeta med SD bidrog till att alliansen spräcktes och att Socialdemokraterna är kvar i regeringsställning. Det har varit ett av Löfvens tydligaste mål som partiledare. Men möjligtvis gjordes detta på bekostnad av möjligheten att återvinna de konservativa landsortsväljarna. Det är i så fall ett högt pris att betala på lång sikt.