Så här tänker S om att ”blanda befolkningen”

Jag svarar att när partiet kallar så ställer man upp, men att jag gärna bidrar där jag har kompetens. Exempelvis i frågor kring segregation.

Några dagar senare ringer det från ett okänt nummer.

– Du och jag ska jobba ihop!

Det är Lawen Redar. Och det är med viss bävan jag tar emot beskedet. Jag och Lawen känner inte varandra. Vår enda interaktion var något år tidigare då jag bad henne skriva en text till tidskriften Tiden. Jag fick visserligen en välskriven text som hon uppenbarligen hade skrivit själv (det märks när politiker ber medarbetare skriva), och uppdraget som kulturpolitiker sköter hon briljant. Men Lawen kommer från Stockholm stad. Ett partidistrikt som är bra på lokal närvaro i utsatta områden, men som inte alltid varit förtjust i den politiska förnyelse som Magdalena Andersson pekat ut.

Men det där första samtalet förändrar allt. Hon bubblar av ambition. Vår grupp ska hålla högst nivå, säger hon. Vi ska åka land och rike runt, vi ska inte ha några skygglappar, och hon vill börja med att djupdyka i migrationsfrågan. Hon nämner i förbifarten att hon noterat mina texter där jag hyllar de danska Socialdemokraterna och att hon vill ta gruppen dit på studieresa.

En analys baserad på en hård verklighet

Det tar inte lång tid innan jag förstår vad jag har att göra med: en hungrig ideolog med självförtroende och tydliga åsikter. En person i min egen generation, dessutom med liknande bakgrund. Vi finner snabbt varandra. Och när vi har vårt första möte i helgrupp, med riksdagsledamoten Kristoffer Lindberg och kommunalrådet Maria Sayeler som båda gjorde ett hästjobb, förstår vi alla att det här kommer bli på riktigt.

På papper är uppdraget enkelt. Först ska gruppen formulera en kärnfull samhällsanalys strukturerad kring tre frågor:

• Hur ser problemen ut?
• Varför finns problemen?
• Hur kommer problemen att utvecklas?

Enligt instruktionerna är det viktigt att grupperna helhjärtat ägnar tid och kraft åt analysen, grupperna ska inte ner i verktygslådan innan man förstått problemen på djupet. Först därefter ska 5–7 reformförslag arbetas fram.

Analysen blir mörk. Vår ambition är att beskriva verkligheten så som vi ser den. Inte försköna, inte överdriva. Och verkligheten vi ser är brutal.

Ta exempelvis besöket på förskolan där 125 av 127 barn inte har svenska som modersmål. Och där förskolechefen säger att inte ett enda av barnen talar i nivå med sin ålder. Eller mötet i skolan där en pedagog, med tårarna brännande bakom ögonlocken, berättar om känslan av att inte räcka till. Hon vädjar till politiken om hjälp. Inte för sin skull, utan för pojkarna i hennes klass. För hon vet ödet som väntar dem utanför klassrummet. Hon ser det redan nu. Hur vissa är på väg att glida bort, långsamt men oundvikligt.

Vi väljer en titel på analysen som vi menar gör verkligheten rättvisa. Framväxten av parallellsamhällen.

När analysen väl skickas in väntar vi oss invändningar. Att vi ska tvingas mildra formuleringar, komplettera verklighetsbeskrivningen, eller omarbeta slutsatserna. Men till min förvåning kommer rapporten tillbaka med några stilistiska synpunkter och ett korrigerat fel i en siffra. Inget mer.

Bostadspolitiken avgörande för segregationen

När rapporten väl offentliggörs så blir reaktionen omedelbar från höger. Det är samma ryggradsreflex vi sett under hela mandatperioden och som vi ska återkomma till.

I nästa fas är uppdraget att presentera förslag som bidrar till två saker: ökad samhällsgemenskap och att fler behärskar det svenska språket. Tidigt inser vi att det inte går att begränsa sig till 5–7 reformer. I stället delar vi upp arbetet i sju reformområden och landar slutligen i närmare hundra förslag.

Jag tänker inte gå igenom allt här, det var trots allt förslag från en arbetsgrupp och inte partiets politik. Men ett område vill jag fördjupa eftersom det har fått särskild uppmärksamhet: bostadspolitiken.

Men i arbetsgruppen som Lawen leder vill vi av olika anledningar inte jobba med tvång.

Den som på allvar vill motverka parallellsamhällen måste börja här. För i mångt och mycket är segregationen inbyggd i själva stadsbilden. Vissa områden består idag av i princip enbart billiga hyresrätter. Fattiga skiljs från rika, inrikesfödda från utrikesfödda. Kärnan i problematiken, och kanske den viktigaste pusselbiten för den som vill bryta segregationen, är att bryta den så kallade ”lyckoparadoxen”.

Huddinge kommun beskriver den så här: ”Den innebär att hushåll som bor i bostadsområden som kännetecknas av svag socioekonomi och som har eller får en förbättrad situation genom förvärvsarbete har en tendens att flytta från områdena. Det innebär att områden inte har en chans att förbättras socioekonomiskt, utan blir kvar och tappar de hushåll som ’lyckas’.”

Enkelt uttryckt: De som lyckas lämnar – och in flyttar nya resurssvaga grupper. Utsattheten permanentas.

Det här är nyckeln till varför Sverige de senaste decennierna inte lyckats bryta segregation. Statliga och kommunala satsningar har som regel inte misslyckats. Tvärtom har många lett till resultat på individnivå. Människor får jobb och lär sig språket. Men sen flyttar man och ersättas av nya resurssvaga grupper.

För att förstå hur kraftig denna mekanism är så kan man ta Järvaområdet i Stockholm som exempel. På 20 år har 18 000 arbetande människor flyttat från området.

Vill man bekämpa framväxten av parallellsamhällen så måste utsatta områden bli något annat än permanenta transitområden. Det kan göras på flera sätt.

I Danmark har man valt storskalig rivning, att jämna vissa områden med marken, och människor tvingas bosätta sig i andra områden. Politiken drivs främst fram av högern och har sina fördelar, inte minst gynnar den barnen och unga som får växa upp i områden med bättre förutsättningar.

Men i arbetsgruppen som Lawen leder vill vi av olika anledningar inte jobba med tvång. Dels för att det inte behövs, men även för att den typen av storskalig rivning i storstäder inte är rimlig när bostadsbrist råder. Att riva enskilda bostäder i behov av renovering och ersätta med radhus, vilket S-kongressen ställde sig bakom, passar de svenska förhållanden bättre.

Därför fanns inte några tvångsförslag bland gruppens reformer. Lyckoparadoxen kan hanteras, och en bättre befolkningssammansättning i utsatta områden uppnås, genom följande:

• Bygga fler radhus och villor i utsatta områden, så att fler kan bo större och äga sitt boende utan att tvingas lämna sitt område.
• Se till att dessa områden inte får ett inflöde av kapitalsvaga grupper genom att införa inkomstkrav (eller stopp för social dumpning om man så vill) och flyktingstopp.

Den andra punkten är avgörande och tillämpas redan på flera håll, ofta i kommuner där S och M styr tillsammans. Tanken är enkel: människor som lyckas ska kunna stanna kvar, och om de flyttar ska de inte ersättas av nya hushåll utan förankring i arbete eller språk.

Effekten blir gradvis, men den blir reell. År efter år höjs områdenas socioekonomiska nivå. Befolkningssammansättningen förändras över tid. Men räcker det för att bryta segregationen?

Nej, självklart kan bostadspolitiken inte stå ensam. Den måste gå hand i hand med en arbetsmarknads- och utbildningspolitik som möter problemens verkliga skala. Sverige lider idag av massarbetslöshet, men har en regering som lever i förnekelse. Den största insatsen mot segregation vore en arbetslinje i mer än bara retorik.

Även språket är helt avgörande. Därför går S nu längst av alla partier och föreslår bland annat språkkrav i hela välfärden och att kommuner ska söka upp dem som avbryter SFI för att få dem att fullfölja, och att bidrag kan dras in om man vägrar. Därtill krävs skärpta insatser mot hedersförtryck, parallella normsystem och inte minst för ökad trygghet. Ingen kommer vilja bo i ett område där portar sprängs, oavsett hur fint det är i övrigt.

Men åter till bostadsfrågan. Är förslagen tillräckliga?

S vill inte ha bussning

Jag menar att så länge migrationen är på en låg nivå så kommer dessa förslag att bryta segregationen över tid. I Lawens arbetsgrupp diskuterades också mer radikala idéer: ett tak för andelen hyresrätter i utsatta områden, förtur till hyresrätter för akademiker och investeringsstöd för att bygga billiga hyresrätter i socioekonomiskt starka områden. Dessa hade snabbat på processen, men förslagen fick inte partiets stöd.

På kongressen valde man förvisso att föreslå en subvention av billiga hyresrätter, men det är inte specificerat var dessa ska vara. I stället behölls en mer traditionell hållning där kommunerna själva får avgöra var de nya hyresrätterna ska byggas och ambitionsnivå.

Mot denna bakgrund kan högerns nästan maniska reaktion senaste veckorna vara svår att förstå. Men reaktionen handlar inte om förslagens innehåll. Det handlar om något annat: paniken över socialdemokratins förnyelse och desperationen över avsaknaden av egna idéer.

Högern har hunnit skrika sig hesa och tagit avstånd från reformer som deras nordiska systerpartier genomför med stolthet.

Reaktionen från Gulan Avci (L), som var partisekreterare för borgerlighetens clownsektion när Lawen presenterade gruppens förslag, har varit genomgående senaste åren. Först twittrade hon panikartat ut att gruppen föreslog ”bussning” (gruppen var emot), för att några dagar senare påstå att man i stället kopierat Liberalernas politik. Samma mönster går igenom hos Moderaterna. Först kritiseras S-förslagen, sen uppstår intern kritik, arbetsgrupper tillsätts och förvirring följer.

De senaste veckorna efter Socialdemokraternas kongress har nästan varit parodiska. Högern har, som Fredrik Kopsch på Timbro skrev,¹ burits av ”en enad front av borgerliga politiker som med ryggmärgsreflex reagerar mot ett förslag som de själva har hittat på”. Han påpekar att förslag om tvångsförflyttningar inte finns och att högern måste lära sig läsa mer än bara missvisande rubriker.

Den liberala ledarskribenten Malin Lernfelt har redan landat i att S-förslagen minsann är borgerlig politik.² Men skadan är skedd. Högern har hunnit skrika sig hesa och tagit avstånd från reformer som deras nordiska systerpartier genomför med stolthet. Man har kommit ut som försvarare av status quo, av parallellsamhällen. I ett konststycke lyckas de göra gemensam sak med såväl islamister som förespråkar separatism framför integration som gängledarna som hånler åt ett samhälle där parallella strukturer tillåts växa och barnsoldater gro fram.

Högern kommer förstås att svänga. Före valet kommer Moderaterna att kopiera delar av S-förslagen, slänga in något om lägre arbetsgivaravgifter i utsatta områden och mer moral i skolan (ja, mer skötsamhetsideal behövs men kan inte beordras fram ovanifrån). Kanske också fantisera ihop att Socialdemokraterna är för bussning.

Det är svagt. Men knappast förvånande.

Sverigedemokraterna kommer däremot aktivt att söka konflikt. Det är smått ironiskt med tanke på att SD i Stockholm är de enda som faktiskt förespråkar ”tvångsintegration”. I valet 2022 gick de till val på att riva miljonprogramshus i utsatta områden med målsättningen att ”sprida ut de människorna runt hela Stockholms stad så vi kan minska boendesegregationen vi har i dag.”³

Men på nationell nivå lär det där nu snabbt glömmas bort och den danska politiken täckas av en våt filt. I stället söker man politisk konflikt kring kärnfrågorna som gav upphov till Sverigedemokraternas tillblivelse: Att få svenskar som mina föräldrar att lämna Sverige, eller åtminstone slippa ha grannar som heter saker som Payam Moula, är trots allt varför de bildades som parti. Deras ledning är samma gäng som vid flera tillfällen behövde krishantera⁴ när deras ståndpunkt att Zlatan inte är svensk uppmärksammades. ^5,6

Så medan borgerligheten dividerar om Socialdemokraternas nya politik egentligen är borgerlig eller ett stort socialistiskt experiment så kommer konflikten om svenskhet och integration fortsätta. Och det är en konflikt som Lawen Redar inte är rädd för. Tvärtom. Hon välkomnar den.

Och hon har goda chanser att vinna.