När vad som helst kan hända

nedanför Citadellet. Vid horisonten anades konturerna av Malmö, Köpenhamn och Helsingborg.

Ändå kunde detta uppfattas som en mycket avskild plats. Inga färjor lade längre ut i riktning mot Tuborg och Skånska Teatern hade packat sina pinaler. De sysslolösa bodde i centrum på amerikanskt vis medan de etablerade och välbetalda hade flyttat ut i periferin. Av en chef hos Arbetsförmedlingen beskrevs de unga i stan med den sedvanliga metaforen, ”en tickande bomb”, eftersom ”många av dem saknar språkkunskaper och fullständiga betyg, och kan man inte formulera sig har ens platsansökan inget värde”. När friskolekedjan Kunskapsskolan etablerade sig flyttade barnen med svensk bakgrund dit från den kommunala Dammhagskolan, vars rektor frankt förklarade att ”deras affärsidé är att slippa invandrare”.

Sedan har ju åren gått och den sortens berättelser har flutit in från alla möjliga håll och kanter.

Sedan centrumkvarteren välts över ända byggdes det moderna Borlänge upp den dagen man fick hit väldigt stora partier vinkelhakar och livlöst tegel.

I februari i år for jag norrut, från ett Stockholm som fortfarande låg i mörker. I Uppsala syntes de första tecknen på gryning utanför det tidiga morgontåget. Strax var fälten vita av tunn snö och horisonten laxrosa. Jag satt på plats nio i vagn två och plockade fram Anders Sundelins reportagebok ”När knarket kom till stan” från 1987. I den följde han haschets, amfetaminets och heroinets väg från huvudstaden till Borlänge i Dalarna, och han intervjuade missbrukarna, de som gick under och de som rätade upp sig, och noterade hur passiv dåtidens socialvård var, från 1960-talet och framåt, och att det sällan var någon behandling som fick dem att sluta utan snarare ”hårdföra flickvänner eller anhöriga”.

Borlänge växte upp runt Domnarvets järnverk, med tillverkningsstart 1878. Verket var snart det största i landet med sina masugnar, kolugnar, krossverk, valsverk, smedjor och sågverk. Ett par decennier senare invigdes Kvarnsvedens pappersbruk. Borlänge var ett tungt brukssamhälle i den svenska exportindustrins mitt. 

Det är också Jussi Björlings stad och Clas Yngström har sin gitarr inkopplad här. De många trafiklederna och det överdimensionerade köpcentret Kupolen får en att tänka på halvanonyma amerikanska städer i rostbältet. Sedan centrumkvarteren välts över ända byggdes det moderna Borlänge upp den dagen man fick hit väldigt stora partier vinkelhakar och livlöst tegel.

Inte husets fel att människan gråter

Stadsdelarna bär namn som Bullermyren, Hönsarvet, Paradiset och Framtidsdalen. Nästan alla jag möter i snölandskapet på Tjärna Ängar är somalier, som bor i trevåningslängor med platta tak, flera av dem omgivna av renoveringsnätstängsel.

”Över 20 procent röstade brunt. Vi har en som är invald på ett SD-mandat och som sitter i ledningen för Nordiska motståndsrörelsen.”

Jan Bohman, kommunstyrelsens ordförande (S), kan inuti stadshuset vid Röda vägen luta sig mot ett socialdemokratiskt maktinnehav som sträcker sig tillbaka till 1944 då Borlänge blev stad. Bohman har själv en gång bott på Tjärna Ängar; det är inget fel på området, tycker han, problemen som uppstått har skapats av människor.

Det är inte husets fel att människan gråter, som han uttrycker saken.

”Kommer du från mörkaste Afrika märks du. Reaktionen blir därefter. Som alltid har de senast anlända svårast att hitta jobb. Det är klart att om man ägnar tre timmar åt SFI och sedan går och fikar och idkar en torgkultur, där man inte som svensken tar sin kaffekopp och kurar ihop sig i kökssoffan, då blir man väldigt synlig.”

Vad har det varit för reaktioner?

”Folk är oroliga för att de nyanlända ska äta upp välfärden. Det tydligaste tecknet är att Sverigedemokraterna fick 18,8 procent i valet 2014. Dessutom hade de en före detta distriktsordförande som blev utesluten och startade eget och fick nästan två procent. Över 20 procent röstade brunt. Vi har en som är invald på ett SD-mandat och som sitter i ledningen för Nordiska motståndsrörelsen.”

I den gamla bruksorten finns verkligen trådar att dra i för den som söker det nya Sverige. De försvunna industrijobben: bara 1 700 är kvar på SSAB och 400 på Kvarnsveden. Amfetaminåren, rock- och bluesmusiken, brottsligheten när den så kallade Familjen ville vara maffia på 90- och 00-talen, de brinnande bilarna på 2010-talet.

”Under en period var det mycket prat om personrån och överfall. Kupolen har blivit ett hängställe för ensamkommande och en samlingsplats för hela Dalarna.”

År 2015 anställdes Ronnie Lundström som enhetschef i kommunen och fick ansvar för de 180 ensamkommande som då anlände till Borlänge. Det skulle skaffas fram HVB-hem, stödboenden, utslussningslägenheter och familjehem.

”Då hade vi Reinfeldts öppna hjärtan och Löfvens Europa som inte stängde några gränser. Andan i samhället var god. Sedan ändrades klimatet och det infördes ett 25-tal regeländringar som försämrade för de asylsökande. Åldersuppskrivningen har gjort att många har flyttat till Migrationsverkets vuxenboenden. Men vi har också ungdomar som stannat kvar och det finns en oro för att vi får papperslösa, som bor här utan att ha någon framtid. Om bara något år får vi stora problem med det här.”

I slutändan är invandring bra, säger Ronnie Lundström, men vägen framåt är inte alltid så enkel.

”Borlänge har väl lite av storstädernas problematik. Under en period var det mycket prat om personrån och överfall. Kupolen har blivit ett hängställe för ensamkommande och en samlingsplats för hela Dalarna. Jag tror att många av de ensamkommande i andra kommuner dras till Borlänge just för att många redan finns här. Vi ser det genom att folk som inte ska vara här sover över på våra stödboenden.”

”Vi har fått ett parallellt rättssystem”

Poliskommissarien Erik Gatu har arbetat i Borlänge i tjugo år och hamnade här när Familjen var som mest aktiv.

”På 1990-talet hade Borlänge flest brott i Sverige per tusen invånare. Det var tillgreppsbrott och våldsbrott. Polisstationen i Säter blev beskjuten och man sprängde hundförarnas stuga utanför Borlänge. Det var ett ganska tufft klimat. Familjen bestod av pojkar födda och uppväxta här i stan, som fann varandra och triggades av pengar och spänning. Flera av dem har det senare glädjande nog gått bra för. De dömdes eller försvann och runt 2005 var de betydligt mindre aktiva.”

I dag är det något helt annat som Erik Gatu är orolig för: den plötsliga minskningen av antalet polisanmälda brott, framför allt på Tjärna Ängar.

”Kunskapen är oerhört låg. Enligt dem som arbetar med ungdomar i området talar man om klanledare eller religiösa ledare som går in och tar den centrala rollen. Det är ett nytt fenomen och det är hemskt att jag går runt och hoppas att antalet anmälningar ska öka igen”

”Där är nio av tio födda i andra länder. Växer man upp i ett land utan fungerande rättssystem får man förlita sig på sina släktingar. Rättskipningen hanteras i en snäv krets. Man ringer inte polisen. Skulle man ändå ringa oss kan det hända att parterna i efterhand säger att de inte vill medverka: ’Det här har vi ordnat upp på annat sätt, det är redan klart.’ Man träffas, släktingar och olika företrädare, och rättvisa skipas. Öga för öga, tand för tand. Vi har fått ett parallellt rättssystem.”

Det var sommaren 2017 som det plötsligt blev påtagligt lugnt i det annars oroliga området.

”Under hösten kom det signaler om att det här kanske inte var så bra ändå. Antalet anmälningar minskade på ett år med 30 procent. Från att ha haft bilbränder var och varannan dag eller natt upphörde det bara. Det bekymrar mig.”

Varför det?

”Vi lever i en demokrati där medborgarna genom riksdagen ska bestämma hur rättskipningen ska gå till. Den ska ju inte ske i vardagsrummet mellan två familjer.”

Vet ni hur det går till?

”Kunskapen är oerhört låg. Enligt dem som arbetar med ungdomar i området talar man om klanledare eller religiösa ledare som går in och tar den centrala rollen. Det är ett nytt fenomen och det är hemskt att jag går runt och hoppas att antalet anmälningar ska öka igen, men minskningen vad gäller både stölder och våldsbrott och skadegörelse är så påtaglig.”

”Det här är inget polisiärt problem utan ett socialt. Människor bor trångt och det blir eländigt och det ligger madrasser på golven.”

I Erik Gatus ögon är detta ett samhälleligt misslyckande. Två områdespoliser har avdelats för att fotpatrullera på Tjärna Ängar och deras intryck är inte att de boende i första hand är otrygga utan att deras främsta problem är att de lever vid sidan om det omgivande samhället.

Hur många människor bor det på Tjärna Ängar?

”Officiellt 3 500. Inofficiellt har vi uppgifter som talar om kanske 10 000.”

Sa du tiotusen?

”Det kommunala bostadsbolaget Tunabyggen har sådana indikationer. Det där kan man inte veta med mindre än att man går igenom varje lägenhet och räknar dem som finns där. Vi har fått signaler kring vattenförbrukning och sopmängder, som gör det troligt att många fler än de som är skrivna där faktiskt bor där. Om det är 6 000 eller 10 000, det vet vi inte. Det här är inget polisiärt problem utan ett socialt. Människor bor trångt och det blir eländigt och det ligger madrasser på golven. Området byggdes i början på 1970-talet, jag bodde själv där i fem år när det var nytt och nästan alla föräldrar hade arbete. Lägenheterna är byggda för två vuxna och två barn.”

Utomhus finns grönområden och lekplatser, alldeles intill ligger ett äventyrsbad som man når via en gångtunnel och bebyggelsen är låg. Inga tunga skuggor faller över hård betong. Om människorna gråter beror det som sagt inte på husen.

Tjärna Ängar ligger på ganska slät mark, men det är ett berg av motspänstig statistik som lutar sig in över stadsdelen där mer än hälften av de boende är somalier. En minoritet jobbar, bara 40 procent har grundskolebetyg som räcker till gymnasiet. Många familjer har fem eller fler barn.

Alla pratar om att integrationen måste bli bättre, så jag frågar Erik Gatu hur han tycker att det ska gå till.

”Det duger inte att bara ge folk tak över huvudet, de är människor också”, säger han. ”Jag tror på vår demokrati och vårt rättssystem. Lag och rätt, det fick jag höra nästan till leda när jag gick i skolan. Vad som är rätt och fel och hur samhällsskicket ser ut. Min fru som är gymnasielärare säger att det är en jätteutmaning med den basala samhällskunskapen. Vi måste in i de här parallella samhällena på ett annat sätt.”

”Gör din plikt, kräv din rätt”

Vid soffgruppen utanför Jan Bohmans arbetsrum står ett ställ med bilderböcker från de lokala 1950- och 60-talen; arbetsplatserna, gatorna, bilarna, danshaken, allt i dem har nötts ner till nostalgiska avtryck från en tid då inte bara kavajslagen och frisyrerna var annorlunda.

Människorna på fotografierna ser så glada ut. Kanske log de på fotografens beställning, men det var också en optimistisk tid i Borlänge. 

”Jag hyser också oro för att de ska radikaliseras, men det sprids skrönor om dem. Vi hade öppet hus om ett moskébygge och då fick jag frågan: ’Var ska platsen ligga där de stenar kvinnorna?’ De sociala medierna är hemska.”

Själv föddes Bohman i Älvsbyn i Norrbotten och flyttade till Borlänge i en första vända 1980. Han säger att ekonomiska kriser och nyliberala skattesänkningar har bidragit till att folk nu tittar snett på dem som kommer långt bortifrån och som samhället lägger så mycket tid och energi och resurser på. Ska de gamla föräldrarna få den omsorg de behöver, kommer barnen att få den skolgång de har rätt till?

”När jag växte upp lekte man cowboys och indianer”, minns Bohman. Då lärde man sig att borta i Amerika fanns the good guys, där fanns Disney och allt som var spännande. De red också till storms mot den elaka Satan i öst. Så revs Berlinmuren 1989 och sedan kom 9/11 och därefter handlade världskonflikten om islam. På den gamla tiden bodde aldrig ryssen i samma bostadsområde som man själv, men så en dag kommer plötsligt tretusen somalier till vår stad. Då dyker frågan upp: ’Jamen, vad står islam för?’ Det är klart att det bland de nyanlända finns sådana, som upplever att samhället inte ser dem eller tar hand om dem eller ger dem en chans. Jag hyser också oro för att de ska radikaliseras, men det sprids skrönor om dem. Vi hade öppet hus om ett moskébygge och då fick jag frågan: ’Var ska platsen ligga där de stenar kvinnorna?’ De sociala medierna är hemska.” 

”Jag försöker sälja in Borlänge; jag är mer säljare än kommunalråd!”

Den artikulerade aversionen har inte varit lätt att bemöta i en stad med stor bostadsbrist, hög arbetslöshet och fallande skolresultat.

”Det är klart att om vi i statistiken tar med dem, som dundrar in i årskurs sex med dålig utbildningsbakgrund, så får det konsekvenser. Det är jävligt komplext. De nyanlända hamnar i vissa bostadsområden och det är inte lätt att vara lärare i skolor med hundra olika språk.”

Vad ska man göra åt segregationen då? Jan Bohmans förslag känns igen från många svenska städer: Gör nya bostadsområden attraktiva för olika kategorier. Blanda upplåtelseformerna, bygg nytt i äldre miljonprogramsområden. Billigt ska det vara, trevligt ska det bli.

”Kan de nyanländas kultur göras synlig och spännande så att medelklassen blir nyfiken och vill åka dit och köpa sin sambousa? Jag gillade skolmodellen som jag växte upp med, där arbetarens barn och direktörens ungar möttes. Ett problem för oss är att vi bara har haft allmännyttan och HSB som våra aktörer. Jag ljuger inte om jag säger att jag de senaste åren har uppvaktat femtio andra aktörer, under Almedalen, vid alla möjliga tillställningar. Jag försöker sälja in Borlänge; jag är mer säljare än kommunalråd! Man kan inte rita världen från sitt elfenbenstorn i stadshuset, men man måste ändå tänka att det ska finnas något slags social ingenjörskonst med i bilden.”

Nu när Sverige har tagit emot så många människor, väldigt många av dem utan utbildning, får vi väl också realistiskt räkna med att försörja dem väldigt länge eftersom arbetsmarknaden blir alltmer specialiserad och automatiserad?

”Det finns en gammal arbetarklassmoral som säger ’gör din plikt, kräv din rätt’. Finns det en möjlighet och du säger nej, inte fan ska vi stoppa pengar i mun på dig då. Vi ska behandla alla på samma sätt. Vi har varit lite socialtjänstgulliga och tänkt ’lille vän’ och suckat ’oj, oj, oj’. Av rädsla för att bli kallade rasister har lärarna i skolan inte orkat säga ifrån när ungarna skriker. Vi blir så nervösa inför det här mötet och det slår då över åt båda hållen, både åt det rasistiska och det alldeles för omhändertagande.” 

”När ett parti som vårt faktiskt försämrar sina egna reformer för att pengarna inte räcker till, då blir det så otroligt mycket krångligare.”

Har man makten i en stad så länge som socialdemokratin i Borlänge har man stora möjligheter att påverka utvecklingen. Jan Bohman beskriver Sverigedemokraternas genomslag som uttryck för de svikna förväntningarnas missnöje.

”För trettio år sedan behövde du inte fundera, du gick ner på Bruket och så fick du jobb. Nu säger folk att de inte känner igen sig i stan och att de inte känner igen socialdemokratin. Nähä, men känner de igen världen? När jag gick med i SSU 1976 var utvecklingsoptimismen stor och allt var politikens förtjänst. Det var nästan sossarnas förtjänst att jänkarna hade fått en gubbe på månen. Forskning och utveckling var någonting positivt. I dag är man rädd för genmanipulation och kloning och övervakning. Jag tror att socialdemokratin levde väldigt mycket på framtidstron och framtidsoptimismen. När ett parti som vårt faktiskt försämrar sina egna reformer för att pengarna inte räcker till, då blir det så otroligt mycket krångligare. Då kan en socialdemokratisk ståndpunkt helt plötsligt tvingas vara en helt annan året därpå.”

[donera]

Är ni inte relevanta längre?

”Vill människor ha lätta svar, auktoritära ledare, svart och vitt, då kommer vi som har grötat ihop oss i mittfåran att framstå som väldigt tråkiga”, svarar Jan Bohman. ”Vårt fotfolk har väl också blivit ganska tillbakapressat i de svåra tiderna då saker och ting ändrat sig. Som ung var jag på Bommersvik och lyssnade på Erlander och Palme. De sa: ’Ni måste vinna kampen för demokratin.’ I tjugoårsåldern undrade man vad de surrade om. För oss fanns ju demokratin redan där. Den kunde bara fortsätta att utvecklas och bli bättre. Kanske är vi några generationer som har tagit välfärdssamhället och demokratin för givna, och när det börjar knaka i verkligheten är vi inte riktigt rustade att lyfta fram den där grunden som vi står på.”

Ett influget rymdskepp

Till Kupolen kör man bil eller promenerar över en tundra som perforerats av gångtunnlar under rondeller som pekar ut vägen mot Gävle eller Mora eller Örebro. Detta är Borlänges största fritidsgård, Mall of Dalecarlia, med modebutiker och snabbmatskedjor i flera plan. Här inne vet man inte i vilken världsdel man befinner sig och det beror inte bara på att ungdomarna som hänger här kommer från obekanta länder utan också för att den här ciabattakulturen med picantesås och veganburgare är fullkomligt globaliserad och frikopplad från den inramande miljön. Musiken i högtalarna känns igen och är samtidigt obekant.

Kupolen är ett influget rymdskepp fyllt med Aniarabarn.

Tågresan från Borlänge till Stockholm, efter att jag gått en sista sväng längs de skottade spåren över Tjärna Ängar, tar nästan fem timmar i stället för tidtabellens två timmar och tjugo minuter. Det är någonting med att loket inte korresponderar med spåret.

Eftersom jag inte är ingenjör kan jag inte sticka hål på den förklaringen, men den förlängda färden accentuerar avståndet mellan rikets centrum och landet där ute, det som författaren Jacques Werup en gång i en diktsamling benämnde ”förorterna till de yttersta förorternas förorter”.