Något är ruttet med bilden av staten Danmark

n viktig nyhet. Medan andra gamla socialdemokratiska partier krisar eller driver borgerlig politik kan de danska socialdemokraterna vara på väg att återuppfinna sig själva som vinnare.

Hemma i Sverige igen läste jag i Svenska Dagbladet lördagen den 11 maj ett stort reportage med förstasida och heluppslag inne i tidningen om det danska valet. [2] Men nu var budskapet ett helt annat: Danmark skulle slippa ännu ett ”invandringsval” – nu får de istället två på raken! Så går det när man öppnar Pandoras ask. Ut flaxar Rasmus Paludan och det nya partiet Stram Kurs. Han vill deportera alla muslimer och kallade under den första tv-sända valdebatten övriga partiledare för landsförrädare. Dansk Folkeparti (DF) har med alla sina framgångar blivit en förebild för Marine Le Pen och Europas övriga främlingsfientliga partier. SvD intervjuar en integrationsforskare som berättar att danska politiker är intellektuellt lata som inte förstår hur lyckad invandringen är. Danmark har fina siffror på jobb och utbildning för invandrare. Förra året kom rekordfå asylsökande och 1600 beviljades asyl, jämfört med knappt 20 000 för Sverige.[3] Som läsare undrar man om det eventuellt kan finnas ett samband mellan den låga asylinvandringen och att Danmark lyckas integrera de som faktiskt släpps in. Men den frågan ställs aldrig. Den andra experten som intervjuas presenteras som en feminist, jurist, socialarbetare och debattör. Kontrasten är åter stor mot NRK. Norrmännen valde att intervjua danska politiska journalister för expertanalys.

Varnande exempel

SvD-artikeln är ganska typisk för hur Danmark sedan länge beskrivs i svenska medier och varken tidningen eller journalisten skiljer ut sig där.[4] Framförallt är Danmark ett varnande exempel för Sverige. Danmark har blivit ”oanständigt” och ”ledande politiker i Sverige får inte ge efter en millimeter ” har exempelvis DN skrivit på ledarplats.[5] 

Läser man svenska medier verkar utvecklingen i Danmark alltid gå mot mörkare nyanser av brunt.

 ”Barbarismer” är ett ord som Dagens Nyheters kulturchef har använt för att beskriva Danmark, ett land där: ”steg för steg förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och göra.”[6] Läser man svenska medier verkar utvecklingen i Danmark alltid gå mot mörkare nyanser av brunt.

Är det ens samma land som norrmännen och svenskarna talar om? tänker jag. Man blir ju lite nyfiken. Jag är själv tidigare frilansmedarbetare för Politiken och har alltid gillat danska medier. Jag börjar läsa vad de stora mediehusen rapporterar om valet och mejlar danska bekanta, journalister och intellektuella. Fram träder en bild som är delvis annorlunda än den som ges i Sverige. SvDs analys var inte fel faktamässigt, men NRK var de som pekade på vad som ser ut att vara de mest betydelsefulla tendenserna i dansk politik.

Paludan har lyckats vända debatten från hantering av invandring till en fråga om människosyn.

SvD har helt rätt i att Rasmus Paludan med sina provokationer har lyckats få upp islam på agendan igen. Enligt danska Infomedias kartläggning av den dansk valbevakningen är Rasmus Paludan den mest omtalade partiledaren efter statsminister Lars Løkke Rasmussen (V) och Mette Frederiksen (S). Detta trots att ingen vet om Paludan överhuvudtaget kommer in i folketinget. Paludan har lyckats vända debatten från hantering av invandring till en fråga om människosyn, hans egen närmare bestämt. Medierna och politikerna föll i den fällan, menar Jyllandspostens politiska analytiker Marchen Neel Gjersten.[7]

Högerpopulisterna krymper

Men det läsarna av SvD inte fick reda på är följande:

Dansk Folkeparti gick länge som på räls men nu går det som en man med ett magnetiskt huvud på en räls. Ekstrabladet skriver att deras mandat kommer att smälta ihop. Med bara 26 dagar kvar av valkampanjen står de på 13 procent. År 2015 fick de 21 procent i valet. Partiet förökar sig numera genom delning till allt mer extrema småpartier. I en väljarundersökning fick Paludans Stram Kurs 3,5 procent, en annan från vecka 19 gav dem 2,3 procent. Det finns hur som helst en reell risk att partiet kommer över tvåprocentspärren till folketinget. Det andra nya missnöjespartiet, Nye Borgerlige, får 2,1 procent eller 1,5 procent, beroende på vilken undersökning man tittar på. [8]

Högerpopulisterna kommer att krympa sin väljarandel och tappa mandat i Folketinget.

Vänstersidan är inte dummare än att den varnar för att varje röst på de borgerliga är en möjlig röst på en koalition med Paludan. Men i verkligheten vill varken vänstern eller högern ta i Paludan med tång. Högerledaren Lars Løkke Rasmussen (V) har tydligt uteslutit alla tankar på samarbete. Han pekar på likheterna med nazisternas retorik mot judar.

Slutsats: I Danmark pekar prognoserna i skrivande stund på att högerpopulisterna kommer att krympa sin väljarandel och tappa mandat i folketinget. [9] 

Korven är röd

Det röda blocket är i solklar ledning i opinionsundersökningarna. Om inte ett mirakel inträffar så är det kört för den borgerliga regeringen under Lars Løkke Rasmussen, rapporterar flera danska medier i dagarna.[10] Den röda oppositionen ligger 12,5 procentenheter före det blå blocket i en undersökning. Bara 38 procent av danskarna kan tänka sig att sätta kryss för ett regeringsparti eller Danskt Folkeparti, enligt analysinstitutet Norstat.

Den allmäneuropeiska utvecklingen mot fragmentisering i småpartier och blockpolitikens död har gjort att Socialdemokraterna ändå kan få svårt att bilda regering.[11] De fyra tänkta koalitionspartnerna har varsin kravlista och Radikale Venstre liksom det gröna partiet Alternativet säger att de inte tänker ställa upp som stödparti åt Frederiksen om hon inte svänger i invandrings- och klimatpolitiken.

Mette Frederiksen (S) verkar dock inte alltför oroad och siktar på att bilda en regering som bjuder in till ett brett samarbete med de olika partierna i Folketinget .[12] Väljarna kommer att rösta på välfärd, minskade klyftor, starkare ledarskap och grön omställning – och en ”utlänningspolitik som är realistisk och rättvis”, säger hon till danska DR.[13]

Om hon ändå inte skulle klara att få ihop förhandlingarna finns en annan tänkbar statsminister: Uffe Elbæk från det gröna och socialliberala partiet Alternativet. Knappast en utveckling mot brunt med andra ord.

Äldre och klimat

Den stora förändringen i väljaropinionen är inte att danskarna visat sig oförmögna att stå emot attraktionskraften hos en man som bränner koranen inlindad i bacon utan att deras engagemang för klimat och miljö har ökat markant.[14] De senaste 14 veckorna har klimatfrågan stigit med 16 procentenheter och tillhör nu de tre viktigaste frågorna för 40 procent av väljarna, enligt nyhetsbyrån Ritzaus undersökning genom Voxmeter.[15]  Andra partier noterar hur äldrefrågor ökar i intresse i den avgörande gruppen ”osäkra väljare”, där 37,5 procent anger att pension och äldreomsorg är deras toppalternativ.[16] Förra veckans stora utspel från Dansk Folkeparti och Socialistisk Folkeparti var ett miljardlöfte till de äldre. Ledarsidan på den borgerliga Jyllandsposten klagar på att ”Allt i valkampanjen handlar om välfärden – världens dyraste och största offentliga sektor.”[17] Att säga att invandringen dominerar valet i Danmark verkar alltså vara en sanning med modifikation.

Svenska medier verkar gå in för att få Danmark att framstå som ett enda stort ”Le Pen-eldorado.

Marianne Stidsen, lektor i nordiska språk och litteratur vid Köpenhamns universitet, tycker att svenska medier mest verkar gå in för att få Danmark att framstå som ett enda stort ”Le Pen-eldorado” och ger en förvanskad bild av Danmark. Hennes intryck är att det är vänstern och inte högerpopulisterna som dominerar dagordningen under valkampanjen. Ja, till och med signaler om en mer human flyktingpolitik kan nu höras i dansk politik. Liberal Allians och Det Konservative Folkeparti har brutit med sina kollegor i det blå blocket och uppmanar till att förbättra förhållandena för barnen på flyktingförvaret Sjælsmark på norra Själland.[18]

Det skaver att sådant inte nämns i den svenska rapporteringen.[19] Är det för att det komplicerar berättelsen om det ständigt mer förråade Danmark? Lene Winther, journalist på den privatägda public service-radion 24Syv (och gammal vän till mig) säger å sin sida att NRK har fel när de säger att invandringsfrågan inte dominerar längre. Hon pekar på att högerpartiet Venstre (jag vet, det är förvirrande) redan i början av april försökte sätta invandringen i fokus med skräckscenarion om att en röd regering är lika med massinvandring. Och sedan dess har Rasmus Paludan lyckats kidnappa mediatäckningen med sina utspel.[20] Men Lene Winther delar tidningen Politikens analys: ”alla talar om högerflygeln, men det ser ut som att färre kommer att rösta på dem.”[21]

 Mina tankar

Om vi lyfter blicken från de här exemplen så finns en generell risk att utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. 

Det är så klart en viktig nyhet att det för första gången sedan den tyska ockupationen 1943 står en nazist på valsedel till folketingsvalet, som Weekendavisens chefredaktör Martin Krasnik uttrycker det i en intervju med norska tidskriften Morgenbladet.[22] Men han säger också att det är fullt demokratiskt legitimt att önska en stram invandringspolitik, vilja ändra konventioner eller vara motståndare till det multikulturella samhället – så länge det sker inom demokratins ramar. Under Muhammedkrisen försvarade Krasnik Jyllandspostens teckningar med att yttrandefriheten är en avgörande del av en fungerande demokrati. Den judiske Krasnik  tycker dock inte att det håller att avfärda Paludan som en provokatör och showman, eller ursäkta honom som en motreaktion på en felriktad invandringspolitik. Paludan förespråkar etnisk resning av 600 000 danskar och är kort och gott en nazist som ska bekämpas, menar Krasnik. Visst, Danmark är annorlunda. Politikerna har gjort andra vägval än i Sverige. Diskursen och resultaten skiljer sig därför åt. Men det sammanlagda intrycket är inte ett land som kapitulerat för extremister, snarare tvärtom  – om man ska prata om den trista verkligheten och valresultat då.