”Medborgarna har rätt att vara asförbannade”

Det är ju lätt att påstå att en organisation inte fungerar så bra. Men vilka är de tydligaste tecknen enligt dig på att det verkligen förhåller sig så med polisen?

– Om man tittar på uppklarningsstatistiken så ser man att den faller trots att enorma resurser har tillförts. Då omorganisationen gjordes 2015 fick polisen ungefär dryga 20 miljarder. Nu får polisen 45 miljarder. Det är alltså en resursförstärkning som är monstruös. Och man ser att det bara blir sämre och sämre.

– Det här med siffror är ju svårt, men om man tittar på 1975, när man hade Kling och Klang ute på gatorna – då såg brottsligheten förvisso annorlunda ut, men man använde tejpbitar för att kolla på fingeravtryck, så man hade inte den tekniska utrustning som man har idag. Då löste polisen 42 procent av alla anmälda brott.

Och hur ser det ut idag då?

– Lite beroende på hur man räknar så löser de ett av tio.

Om man är generös, ja, men det är nästan ännu mindre?

– Ja, i vissa brottskategorier är siffran väldigt mycket lägre. Där är det ju närmare noll.

Så även om de har en poäng i att visst brottsligheten har blivit mer komplex så har också deras möjligheter att utreda, inte minst med tanke på teknikutvecklingen, också förbättrats?

– Absolut, och om man skulle titta på bemanningen 1975 så var de ju väldigt mycket färre än vad de är idag. Det som också retar mig mycket i debatten är att polisen säger, åh men vi är så få – vi borde komma upp till europeisk standard. Men då avstår man från att säga att vad polisen gör ser väldigt olika ut i olika länder. I vissa länder är det så att det är polisen som sätter på p-lappar på felparkerade bilar, man har tunnelbanepoliser, man har poliser som vaktar riksdag och regering. Vi har ju en enorm säkerhets- eller skyddsvaktsindustri.

Så det blir lite äpplen och päron?

– Ja, det enda man kan jämföra med är över tid. I boken har jag har med en studie som är från 2012, där man har tittat på hur många brott som klaras upp i Danmark, Tyskland och jag tror det var Storbritannien och de låg ju generellt på det som var Sveriges nivå 1975 – alltså ungefär hälften, vissa hade ännu högre.

Och hur föll Sverige ut i den jämförelsen?

– Sämst i allt, precis allt. Och det är verkligen så här, de är inte ens hälften så bra utan de är jättelångt nere utom i det som kallas för ingripandebrott som är den statistik som polisen kan styra själv. Alltså att man muddrar en knarkare och man får det som ett kinderägg – man får både utredning, brott och lagföring på en gång.

När jag såg de där siffrorna i boken blev jag ändå chockad över skillnaden. Nu var det här 2012 men det finns väl inte så stor anledning att tro att det har förändrats så där enormt mycket. Om vi vänder på tabellen kommer Sverige sist, sen kom ingenting, ingenting, ingenting – och sen kom Storbritannien som var otroligt mycket bättre och särskilt då när det gällde brott mot liv och hälsa som kanske är det som är mest allvarligt med mord, dråp och våldtäkt och så vidare. Där var det ju enorma skillnader. Hur ska man förstå det? Är våra poliser så mycket sämre?

– Jag tror inte att det är poliserna i sig som är sämre utan det är strukturen och ledarskapet och kulturen. Det finns en enorm byråkrati. Det gör det ju inom all offentlig verksamhet numera men den verkar vara extrem inom polisen. Jag redogör för ett antal fall där polisens inre liv är det enda som har hänt i förundersökningen. Man byter förundersökningsledare 30 gånger, man skickar ärendet till en annan enhet och sen skickar den enheten till en tredje enhet och det går runt, men det är ingen som gör någon utredningsåtgärd.

Om vi tar bristande effektivitet, en problembeskrivning som har funnits med väldigt länge från kritiker, vad är det exakt man syftar på, tror du?

– Jag förmodar att det är att man inte klarar upp tillräckligt många brott och att det är väldigt många brottsoffer som blir lämnade utan hjälp överhuvudtaget. Och Riksrevisionen har ju visat många gånger att polisen lägger ner förundersökningar, eller avstår från att inleda dem, trots att bevisläget är gott. Det är i sig ett lagbrott. De är ju skyldiga att utreda brott men det gör de inte.

Så har omorganisationen förbättrat effektiviteten, ja eller nej?

– Nej.

Ett mål var fler synliga poliser på gatorna. Ja eller nej, blev det så?

– Nej.

Vi kan titta lite närmare på den statistik som du redogör för i boken. Av alla anmälningar som kommer in – det var över en och en halv miljon 2023 – så är det en stor del som skrivs av direkt på en gång. Hur stor del då ungefär?

– Hälften, ungefär. Och ibland säger polisen till en att man inte får upprätta eller att de inte tänker upprätta en anmälan, trots att de har en skyldighet att göra det om det inte är helt obefogat.

– Det är mer än 9 av 10 brott som aldrig leder till att en gärningsman kan knytas till brottet eller dömas för det.

Det måste ju finnas väldigt många fall av brottsoffer som sitter där ute och är otroligt besvikna. Vad tror du det här får för konsekvenser på ett djupare samhälleligt plan?

– Det är klart att man blir otroligt frustrerad. I vissa fall blir man ju rädd också. Jag tycker att medborgarna har rätt att vara asförbannade. Det är ett sånt svek mot medborgarna.