Gårdstensmodellen hyllas nu som en succé för att få utsatta områden på fötter. Fastighetsägarna tog kommando och införde ordning och reda i området. Men modellen marknadsförs med uttryck som samverkan och inkludering. Kontroll bör inte längre vara ett fult ord, skriver Ola Sandstig i en analys och varnar att andra aktörer annars riskerar att missa en avgörande poäng för hur man kan bekämpa kriminalitet.
När Michael Pirosanto började arbeta på Gårdstensbostäder i Göteborg 1997 var fasaderna slitna, trappuppgångarna nerklottrade och kriminaliteten hög. De som hade möjlighet packade ihop sina tillhörigheter och flyttade därifrån och ingen var intresserad av att ta deras plats. En av bostadsrättsföreningarna som fanns i miljonprogrammet Gårdsten gick i konkurs. I slutet av 90-talet gapade över 800 lägenheter tomma, en dryg tredjedel av Gårdstenbostäders bestånd.
– Gårdsten räknades som ett av Sveriges sämsta bostadsområden. Men idag har vi inte en enda ledig lägenhet och brottsligheten ligger under snittet i Göteborg, säger Michael Pirosanto, som varit vd för bolaget sedan 2012.
Han kör runt mig i sin svarta V70