Jag tvivlar inte på klimatkrisen, men jag tvivlar på mediabilden

Ingmar Bergman pratar i Fanny och Alexander om den stora världen och den lilla världen. För varje människa finns det även en stor och en liten, privat, miljövärld. För mig krockade de två världarna år 2013.

Så här var lördagen den 19 januari i Peking. Jag vaknar av att jag inte står ut längre! För fjärde dagen har jag lätt feber, ont i lungorna och Pekinghostan. I en annan provins hade en fabrik stått och brunnit i tre timmar utan att någon upptäckt röken, enligt ett nyhetstelegram. Ett land som är stort som en kontinent är till stora delar täckt av tjock smog.

e/wp-content/uploads/2019/04/Smog-9.jpg” alt=”” width=”572″ height=”382″ data-wp-pid=”7180″ /> Foto: Ola Wong

Miljön är i Sverige ofta en abstrakt fråga. Men när problemen går över en gräns blir de väldigt konkreta. Jag får astma, bronkit och tidvis är jag så nedsatt att det blir en ansträngning att gå till köket. Sedan 2004 har Kina haft störst globalt fotavtryck i klimatet och står för cirka en tredjedel av världens koldioxidutsläpp och vad värre är att det verkade öka under 2018.

Medelkinesen släpper nu med råge ut mer än medelsvensken.

En gränslös marknadsleninistisk politik har skapat Kinas nya städer, snabbtåg och motorvägar: På två år konsumerade Kina mer cement än vad USA använde under hela 1900-talet.

För att förstå varför måste vi gå tillbaka till finanskrisen 2008-2009. Västvärlden försökte rädda patienten med en adrenalinspruta minusränta och nytryckta pengar i hjärtat på aktie- och fastighetsmarknaden. Kinas kommunistparti satsade i stället på ett massivt stimulanspaket till tung industri och byggprojekt. Det gav en fantastisk tillväxt i hela Kinas ekonomi.

Men det skapade också en överproduktion som sedan har dumpats på världsmarknaden och slår ut konkurrenter. Det har gjort arbetare i EU och USA arbetslösa. Även om det så klart går att hitta många andra möjliga orsaker till Trumps framgångar har presidentens tidigare chefsstrateg Steve Bannon själv angett det som en förklaring till valsegern 2016.

”Du kan inte förstå Brexit eller vad som hände 2016 om du inte förstår att Kina exporterade sin deflation, de exporterade sin överproduktion.” [1]

En gränslös marknadsleninistisk politik har skapat Kinas nya städer, snabbtåg och motorvägar: På två år konsumerade Kina mer cement än vad USA använde under hela 1900-talet.

Det har skapat välstånd i ställen som Tangshan. Staden hade när fotografen Lou Linwei tog den här bilden lika mycket stålproduktion som hela USA.

Men miljöpriset är högt. Det var så dålig luft att min assistent började blöda näsblod. Bönderna här berättade att deras päronodlingar hade dött. Det är träden du ser på bilden. En av dem var mycket upprörd över att hennes gravida dotter hade blivit misshandlad när de försökte stoppa tjänstemännen från att beslagta deras mark, som skulle ge plats åt ännu en industri. Dottern hade fått missfall när de släpade henne över marken. Mamman var arg för att de inte ville kompensera läkarkostnaderna.

Vi läser under gapflabb nyhetslarm om luftföroreningar i Stockholm. Tidningen intervjuar oroliga föräldrar som vill flytta barnen från den smutsiga storstaden. Ibland är verkligen allt relativt.

Samma överkapacitet finns i kolindustrin, som driver stålverken. Kol står för i dagsläget 60 procent av Kinas energi. Bara Kinas kol står för mer utsläpp är vad Europa, Afrika och Latinamerika släpper ut totalt tillsammans.[2]

Våren 2013 flyttade jag och min fru till Stockholm.

Vi läser under gapflabb nyhetslarm om luftföroreningar i Stockholm. Tidningen intervjuar oroliga föräldrar som vill flytta barnen från den smutsiga storstaden. Ibland är verkligen allt relativt.

För efter två månader i Stockholms rena luft märker vi stora förbättringar. Jag har inte ont i lungorna längre och behöver bara använda inhalatorn en gång per dag (idag behöver jag inte använda den alls). Naglar och hår växer mycket snabbare än i Peking. Man får väl säga att vi hade otur, de flesta fick inte sådana hälsoproblem och det är lång medellivslängd i Peking. Om vi hade varit smarta och köpt luftrenare tidigare skulle vi troligen kunnat undvika att bli så sjuka.

Men klimatfrågan idag börjar och slutar med Kina. Jag skrev då: Har man ingen Kinastrategi för sitt klimatarbete, ja då har man ingen strategi överhuvudtaget.

2013 en strålande klar sommardag satt jag också på gräset i Almedalen och lyssnade på Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolins tal och läste partiets hemsida, och då upptäckte jag något märkligt.

Han nämnde inte ordet Kina. Istället klagade Fridolin oavbrutet på alliansregeringen. Men klimatfrågan idag börjar och slutar med Kina. Jag skrev då: Har man ingen Kinastrategi för sitt klimatarbete, ja då har man ingen strategi överhuvudtaget.[3] Man har bara taktiska manövrar för att få bättre procentsatser i nästa val. Det här är orättvist mot Fridolin, de andra partierna är likadana. Men jag vill peka på ett systemfel, där medierna knuffar politikerna och allmänheten framför sig. Som gör att verkligheten och mediebilden av klimatkrisen ofta verkar befinna sig på två olika planeter.

Skev mediabild

Klimatdebatten följer idag ofta två spår, det ena är självcentrerat; det går ut på att vi (det vill säga svenskarna) måste konsumera mindre, flyga mindre och göra bot och bättring för våra klimatsynder. Det andra handlar om hotet från Donald Trump och populister. Häromveckan googlade jag ordet Trump och klimat. Jag fick 840 000 träffar.

Förstaträffen var en faktagranskning av Trumps uttalande om klimatet. Det andra en artikel om att amerikanarna (folket och vetenskapen) är på tvärs med Trump om klimatet. Och den tredje anklagar Donald Trump för krigföring mot naturen.

[Det är] ingen i den amerikanska energisektorn som överväger att bygga nya kolkraftverk.  Under Trumps första två år som president stängdes fler kolkraftverk i USA än under hela Obamas presidenttid.

När jag sen googlar Xi Jinping och ordet klimat så fick jag 41 700 träffar, det är 20 gånger färre än Trump-sökningen. Xi-sökningen gav som första–, andra– och tredjeträff samma artikel från nyhetsbyrån TT. ”Xi ger Trump en känga för klimat och frihandel” var rubriken. Xi blir återigen framställd som den vuxne i rummet, en förkämpe för globalisering och klimatet. Men artikeln handlar alltså egentligen inte om Xi och Kinas klimatpolitik, utan som vanligt har Kina blivit reducerat till ett slagträ för svenskarnas besatthet av USA.

Även om den samlade mediabilden ger ett annat intryck så är det ingen i den amerikanska energisektorn som överväger att bygga nya kolkraftverk. Under Trumps första två år som president stängdes fler kolkraftverk i USA än under hela Obamas presidenttid.[4]

Det är bara trams att jämföra Trump och Kina. De är inte ens på samma skala vad gäller miljöproblem, menar Karl Hallding, forskningsledare vid Stockholm environment institute. ”Trump agerar i en marknadsekonomi där marknaden sätter gränser för dårskapen”, påpekar han och fortsätter: ”Xi har en kommandoekonomi som ungefär som Sovjetunionen en gång i tiden kan rulla ut saker som är helt kontraproduktiva både ekonomiskt och miljömässigt.”[5]

Sidenvägsinitiativet

Hösten 2013 skedde en historisk händelse. Xi Jinping lanserade De nya ekonomiska sidenvägarna, The Belt and Road Initiative (BRI). Om detta rapporterade svenska medier knappt alls.

Kina hade alltså problem med en gigantisk överkapacitet i Kina och gjorde den korrekta analysen att det fanns massor av länder som behöver infrastruktur och energi för att utvecklas ekonomiskt. Voilà! Det var bara att koppla samman dem: Så spred sig Sidenvägsinitiativet över jorden, från Nepal till Nordsjön. Subventionerat av kommunistpartiet.[6] Hamnar, vägar och industrizoner byggs – och slukar enorma mängder energikrävande stål och cement och transporter.

Men ur klimatsynpunkt är det värsta att idag går fyra femtedelar av Kinas energiinvesteringar utomlands till fossilprojekt, medan bara 3 procent går till sol och vind och 17 procent till dammbyggen.[7]

Sidenvägsinitiativet riskerar att tippa världen över i katastrofala klimatförändringar.

Samtidigt har andra länders bolag blivit mer och mer försiktiga i att investera i fossil infrastruktur. Priset på förnyelsebart är ju konkurrenskraftigt nu och sjunker ännu mer i takt med att det skalas upp. Världens största privata kolbolag, amerikanska Peabody gick från att vara en vinstmaskin till att gå i konkurs och rekonstruktion 2016. Men sådant behöver inte Kinas kolindustri bekymra sig om. De har kommunistpartiet i ryggen och därmed Kinas statliga banker. De är involverade i hundratals kolprojekt i 25 länder inom Sidenvägsinitiativet, inklusive Serbien, Pakistan, Kenya och Zambia. Det låser in världen i beroende av kraftverk som kommer att stå där 30-40 år.  Man bygger in det i u-länder som hade kunnat fatta helt andra beslut om att satsa på framtidsinriktade energisystem och inte det smutsigaste. Kol släpper ut två gånger mer koldioxid än andra fossilbränslen. Men den kraft som finns i att Kina erbjuder billiga lån med långa avbetalningstider, i korrupta länder med tveksam demokratisk struktur, ja den är väldigt attraktivt för ledarna i de länderna. Sidenvägsinitiativet riskerar att tippa världen över i katastrofala klimatförändringar. Samtidigt räknar tankesmedjan Carbon Tracker med att för att nå klimatmålet 1,5 grader krävs att kolkraften helt försvinner till 2040. Det går inte ihop.

Frågan är varför kommunistpartiet inte skyfflar ut sol- och vindkraft med samma energi. Kina är ju trots allt världsledande på sol, vind och vatten.

Inte heller planerna för kol i Kina går ihop med landets löften. Det borde minska; istället bygger man nya hypereffektiva kolkraftverk. China Electricity Council, en organisation som representerar Kinas kraftindustri, har bett landets myndigheter om tillstånd att bygga motsvarande två nya kolkraftverk i Kina varje månad fram till 2030, det är året då Kina lovat att de däromkring ska peaka sina utsläpp enligt Parisavtalet.[8]  Nu är det en ansökan, och förhoppningsvis går inte kommunistpartiet med på det, men det ger en bild av hur visionerna kan se ut i Peking.

Frågan är varför kommunistpartiet inte skyfflar ut sol- och vindkraft med samma energi. Kina är ju trots allt världsledande på sol, vind och vatten. Det kan bero på att olje-, kol- och stålsektorn styrs av statliga bolag som berikar partiadeln, och att den gröna kinesiska energisektorn helt enkelt har sämre lobbyister. Här på bilden är Huang Ming, entreprenören som ligger bakom de varmvattenberedare man kan se på kinesiska hustak. Han är en miljöhjälte! Jag intervjuade honom i ”Soldalen”, ett demonstrationsområde han byggt för solkraft och det var i samband med att han fick det alternativa nobelpriset Right Livelihood Award. Men sådana som han får inte Sidenvägsmiljarderna. De går som sagt till statliga bolag, i fossilsektorn.

De nyttiga idioterna

Kinesiska forskare och debattörer har fått allt mindre utrymme under Xi Jinpings tid vid makten. Kinesiska medier ska nu återigen enbart tjäna partiet. Forskarna riskerar repressalier om de skulle ifrågasätta ett beslut från centralkommittén. Men den ursäkten har inte de erkända miljöforskare och debattörer i demokratier som lyft fram Xi Jinpings regim som ett föredöme. I Sverige har vi sådana här rubriker: ”Demokratin måste pausas för att lösa klimatkrisen”. Det menar Jørgen Randers, professor i klimatstrategi.[9]

De går i en lång västerländsk idétradition av nyttiga idioter. Voltaire, som aldrig varit i Kina, trodde sig veta att den kinesiska kejsaren var en upplyst filosofkung till skillnad från de vulgära kungarna han var van vid i Europa. Samtidigt ledde den förvisso kulturintresserade Qianlong-kejsaren de litterära inkvisitionerna som gått till Kinas historia för sin paranoida grymhet. Tusentals böcker brändes och författare och deras släktingar avrättades för minsta misstanke om politisk illojalitet. Under kulturrevolutionen lyfte Europas intellektuella fram Mao-diktaturen som ett föredöme för världen, samtidigt som Mao var i full färd med att driva miljoner kineser i döden. Mao som till skillnad från Trump faktiskt på riktigt en gång förklarade krig mot naturen.[10] Kina fungerar som en fjärran spegel för inrikespolitiska drömmar.

Sen finns en postkolonial diskurs i Sverige som inte hjälper för en klarsynt analys. När man tar upp Kina och miljön så kommer nästan alltid motargument i stil med: Är det inte för att kunna producera det som behövs i Europa som de behöver all den där energin. Min Iphone, mina skor? Är det inte mitt dåliga samvete som vi borde prata om? Svaret är nej. Åtminstone om man bryr sig om miljön. Exportindustrin utgör en liten del av Kinas utsläpp. Den ska givetvis granskas. Men det är mer relevant att titta på Kinas växande ekologiska fotavtryck utanför landets gränser. Kinesisk konsumtion har blivit den största faktorn. Det gäller nedhuggning av naturskog i Amazonas, på Taigan, i Afrika.[11] Det gäller hotade arter som noshörning och utfiskningen av haven. Det gäller klimatet.

En annan anledning till att google-sökningen ser ut som den gör är att det råder ett närmast totalt glapp mellan vad kommunistpartiet kommunicerar och verkligheten, som Karl Hallding uttrycker det. Xi Jinping har infört begreppet ”eko-civilisation” i kommunistpartiets stadgar, en princip om grön och miljövänlig ekonomisk utveckling. Han säger att Sidenvägsinitiativet är ett grönt projekt som ska skapa blå himmel och klara vatten.[12] Han säger att Kina är redo att ta ledningen i kampen mot klimatförändringar och har skrivit på Paris-avtalet. George Orwell myntade uttrycket Dubbeltänk: Förmågan att kunna uttala två motstridiga argument samtidigt och vara övertygad om att bägge är rätt, den som behärskar dubbeltänk bäst är de som klarar sig bäst i en totalitär stat, skrev Orwell. Journalisterna har i sin iver att attackera Trump varit för dåliga på att göra sitt jobb och kritiskt granska Xis ord.

De som kritiserar demokratin har poänger när de pekar på att den kan vara för trög, för bakbunden av regler och rättighetstänkande och för rädd för väljarna. Men det blir tokigt om Xi Jinpings Kina lyfts fram som ett alternativ.

Året efter jag flyttade från Peking förklarade kommunistpartiet krig mot smogen.

Men samtidigt som myndigheterna började göra krafttag tog de hämnd på Charles Xue, den kinesisk-amerikanske bloggaren som spred den amerikanska ambassadens ocensurerade smogdata till allmänheten. Han hade väckt medvetande hos Pekingborna om smogens hälsoeffekter. Xue greps och fick göra förnedrande självkritik på tv, på samma sätt som Gui Minhai och Peter Dahlin senare fått göra. Idag är luften bättre än 2013 och han och bloggarna utmanar inte censuren längre.

Sanningen är att det är landets system som skapat miljökrisen och gör det svårare att tackla den. Orsaken till att Kina lyckats utvecklas på det sätt som skett är att där finns en fungerande byråkrati och ett allsmäktigt kommunistparti. All mark är statlig. Inga domstolar, aktivister eller miljöinspektörer kan sätta käppar i hjulet för den utveckling som partiet vill ha – samtidigt som vi har ett smart och flitigt och kreativt folk som spelar med de kort de har fått tilldelade sig. Censuren tystar sanningssägare som älskar Kina, som Charles Xue, medan den gynnar hycklare, dubbeltänk och plundringsmentalitet. Greta Thunberg har inte fått genomslag i Kina. Om hon lyckats få med sig elever på skolstrejk där hade hon blivit inlåst. Hennes klimatstrejker får i stort sett bara genomslag i länder med någon form av demokrati och yttrandefrihet.

Trump är inte storyn

EU-kommissionen har insett problemet, i sitt uttalande från mars är den tydlig med att Kina borde toppa sina utsläpp före 2030 och pekar på att landet har blivit en stor exportör av kolkraftverk som hindrar kampen för klimatet.[13] Men utan folklig uppbackning är det svårt för EU att göra något. Det är viktigt och intellektuellt hederligt att väljarna inte tror att klimatet hänger på att bara vi i ”det rika väst” ändrar oss så fixar det sig. Den världen existerar inte längre. Trump är en klickmagnet för medierna. Men han är inte storyn. Om vi inte pratar om det som faktiskt är det största problemet, eller väljer att sticka huvudet i sanden för att det verkar stort och komplicerat – ja då kommer man inte ens att börja fundera på möjliga lösningar.

Varor och tjänster måste kosta efter sitt klimatavtryck, oavsett var i världen de produceras. Man ska inte kunna översvämma marknader med billig subventionerad produktion av varor och energi som inte är miljövänlig. Att sprida kolkraftverk genom Sidenvägsinitiativet är ekonomisk och miljömässig galenskap, för värdländerna och mänskligheten, och borde möta kraftigt motstånd. Det är positivt att Kinas kommunistparti erkänner växthuseffekten som ett problem och det är bra att landet blivit världsledande på solceller och annat som sänker priserna på förnyelsebar energi. Men konkreta åtgärder måste gå ut på att få kommunistpartiet att leva upp till sin egen retorik. Xi är nu i färd med att ställa om ekonomin så att tillväxten drivs mer av konsumtion, bland annat genom att stimulera bilhandeln.[14] Men konsumtion är inte lösningen för klimatet, även om det är bättre än stålverk. Det är kineserna som semestrar mest. Det är deras flygresor som är det stora problemet. Kineserna behöver bli medvetna om sitt ansvar i klimatfrågan – så som de redan blivit medvetna om att smogen inte är något som ”bara drabbar utlänningar”, som en kommentator hävdade på kinesisk tv när jag låg hemma på soffan i Peking och var sjuk år 2013.

Detta är inget försök att driva med de som inspireras av Greta Thunberg, eller de som vill göra sin lilla värld, sig själva, sitt hem, Sverige, till klimatföredöme. Det är däremot ett försök att påpeka att om det ska ha någon effekt så måste Kina vara med.

Artikeln är baserad på Ola Wongs anförande ”Kinaeffekten på miljön” vid Naturvårdsverkets Miljöbalksdagar 5 april 2019. Talet kan ses här: https://www.youtube.com/watch?v=8w9DDi1toJQ&list=PLgGFtRVUTORSDFbQxscGfqCH0aNcNAzOu&index=18&t=0s