Jag överger inte socialdemokratin

kunde användas för att beskriva relationerna mellan de tre största partierna. I 1920 års val till riksdagens andra kammare fick Socialdemokraterna 29 procent, Moderaterna 27 procent medan Liberalerna fick 21 procent.

Därefter har Socialdemokraterna aldrig fått under 30 procent i något av alla de riksdagsval som hållits fram till våra dagar.

Det finns förvisso en sakta sjunkande tendens i de socialdemokratiska valresultaten. Redan efter valnederlaget 1976 – efter 44 år av obrutet S-styre – varnade partiets egen val- och framtidsforskare Jan Lindhagen för att framförallt urbaniseringen – de ”röda brukens” tillbakagång – steg för steg skulle urholka den socialdemokratiska valmanskåren.  Lindhagen fick möta hårt motstånd från två håll. Dels från partiapparaten som sådan som så pass nära efter valförlusten – en känsla av ”statskupp” som tidigare kulturministern, partisekreteraren med mera Marita Ulvskog beskrev valnederlaget – var oförmögen att analysera eventuella egna strukturella tillkortakommanden. Dels fick Lindhagen kritik från många bland partifolket som lite enkelt sammanfattat hävdade att det framförallt var ”politikens innehåll” som avgjorde upp- och nedgångar. Med en politik mer till vänster skulle S snart repa sig; så var budskapen från det hållet.

”Det kan vara så att en tidigare framgångsfaktor för S – brännmärkningen av Moderaterna som snudd på barnätande arbetarfiender – nu förvandlas till en nedgångsfaktor.”

Mer än fyrtio år senare kom ett slags ”domslut” över Jan Lindhagen. Tidigare i år presenterade forskaren och socialdemokraten Anders Lidström sin rapport Socialdemokratins tillbakagång 1973-2014.  Anders Lidström refererade till den interna S-debatten efter valförlusten 1976. I partitidningen Tiden hävdade Lindhagen att ”de pågående samhällsförändringarna i form av minskad industrialisering och befolkningsomflyttningar gradvis rycker undan förutsättningarna för en socialdemokratisk politik.” Hans förutsägelse var därför att stödet för partiet skulle komma att minska framöver.
”Lindhagen fick rätt” konstaterade Anders Lidström kort och gott.

Det är viktigt att påminna om de långsamma strukturella förändringarnas betydelse för långlivade sociala maktinstitutioner som socialdemokratin. Utvecklingen är inte ödesbunden på det sättet att Socialdemokraterna snabbt och obevekligt måste bli ett allt mindre parti; att det liksom inte finns något att göra. Får moderata krafter möjlighet att ta hand om S efter valet kan det mycket väl utvecklas till ett modernt parti som kan komplettera i de flesta regeringar på ett bra sätt. Däremot leder det ofta helt fel att stirra sig blind på nuet när det kommer till flersekellånga verksamheter.

Visst har de tvära kasten i invandrings- och integrationspolitiken haft betydelse för just denna nedgång. På ett liknande sätt hade sammanbrottet som ledde till att Håkan Juholt utsågs till partiledare stor betydelse för den lika stora nedgången vid inledningen av 2013.

I det långa loppet är emellertid närsynthet inte att rekommendera när det gäller socialdemokratin. Det strukturella – att människor i allt större omfattning frågar sig vad man egentligen ska ha den här institutionen till – är de mest centrala orsakerna till att det ”inte lyfter” i opinionen för Socialdemokraterna under försommaren 2018.

Om Jan Lindhagen var en av socialdemokratins mest lysande intellektuella stjärnor i den förra generationen så är Håkan A. Bengtsson en av min generations mest intressanta socialdemokratiska tänkare. 

I en krönika under rubriken ”Tidsandan lägger sten på börda för S” på Dagens Arena (18/5), återkopplar Bengtsson till en uppmärksammad artikel av bland andra forskaren Jens Rydgren (Arena 16/5), som argumenterar för att S inte kommer att vinna några flyktade väljare åter från SD genom sin omsvängning i migrationen. Vilket väl knappast någon har hävdat. Avsikten med att under buller och bång återgå till en traditionellt stram invandringspolitik är väl snarare att försöka avvärja framtida och än större förluster. Kampen mot SD är på liv och död för Socialdemokraterna. Partiernas väljarbaser överlappar varandra och Sverigedemokraterna har vunnit stora framgångar i den manliga LO-arbetarkåren och i hela äldrekollektivet.  SD: s fortsatta tillväxt indikerar att partiet har framgångar även bland LO-kvinnor och i tjänstemannagrupper. SD är i dag på många sätt ungefär det som S var i början på förra seklet: En folklig rörelse som stiger fram genom sitt motstånd mot eliten och som har ett påtagligt nationellt anslag. Sverigedemokraternas uppstigande i den partipolitiska konkurrensrymden är därför den starkast lysande nutida orsaken till att det inte lyfter för Socialdemokraterna.

”de få gånger då frustrationen blivit för stor och jag lekt med tanken att i smyg rösta högerut har jag för mitt inre öga kunnat se hur far och mor och farmor och farfar snurrat i sina gravar i besvikelse över mitt svek. Så jag är där jag var och blir. ”

Håkan A Bengtsson lyfter fram annat och än mer intressant innehåll i Rydgrens artikel: ”En stor majoritet av de forna S-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ? Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte”, konstaterar han.

Jag tror Bengtsson är något viktigt på spåren. Det kan vara så att en tidigare framgångsfaktor för S – brännmärkningen av Moderaterna som snudd på barnätande arbetarfiender – nu förvandlas till en nedgångsfaktor.

”LO-ledningens stenhårda kampanjande på temat att SD är ett ”arbetarfientligt högerparti som vill hjälpa Moderaterna att sänka lönerna och krossa välfärden” har antagligen varit alltför överdrivna och förljugna för att fungera.”

Jag är själv uppvuxen i ett klassiskt socialdemokratiskt brukssamhälle på 1960-talet. Socialdemokratin var lika självklar för oss arbetare som det var naturligt att disponenten i sitt stora hus på samhällets högsta kulle var högerman. Det där sitter fortfarande djupt i mig. Det är kanske svårt för moderna och yngre människor att förstå. Men de få gånger då frustrationen blivit för stor och jag lekt med tanken att i smyg rösta högerut har jag för mitt inre öga kunnat se hur far och mor och farmor och farfar snurrat i sina gravar i besvikelse över mitt svek. Så jag är där jag var och blir. Det Håkan A. Bengtsson visar på är att många traditionella S-väljare med liknande grader av anti-M-indoktrinering som jag själv, tycks ha hittat en smitväg ut genom att gå till SD. LO-ledningens stenhårda kampanjande på temat att SD är ett ”arbetarfientligt högerparti som vill hjälpa Moderaterna att sänka lönerna och krossa välfärden” har antagligen varit alltför överdrivna och förljugna för att fungera.

Människor har kunnat se sig själva i spegeln och säga att ”detta är inte ett steg högerut. Jag röstar med SD för att protestera mot den kapsejsade invandringspolitiken.” Och när man väl har börjat vandra så öppnar sig nya världar.  SD som smitväg ut till Moderaterna är sannolikt ett av skälen till att det inte lyfter för Socialdemokraterna denna soliga försommar 2018.

”En socialdemokrati utan regeringsinnehav är därför ofta en rätt så sorglig upplevelse. Utan regerandets normerande kraft tycks partiledningarna tappa i auktoritet.”

Avslutningsvis återvänder jag till de strukturella resonemang som inledde denna text. Socialdemokratin är framförallt ett regeringsparti; det är genom regerandets krav på anpassning till de obändiga verkligheterna som partiet framför allt strukturerats. Det socialdemokratiska partiet bildades av materiellt inriktade fackföreningar som var tydliga om att partiet skulle användas för att genomdriva reformer för arbetarnas bästa. 

Socialdemokratin har således aldrig varit ett idéparti där den fria och sökande debatten har setts som ett mervärde i sig själv; såsom det från och till har varit och är i till exempel Folkpartiet/Liberalerna. 

En socialdemokrati utan regeringsinnehav är därför ofta en rätt så sorglig upplevelse. Utan regerandets normerande kraft tycks partiledningarna tappa i auktoritet. Den segdragna hanteringen av det sista socialistutbrottet Löntagarfonderna efter valförlusterna 1976 och 1979, Mona Sahlin som ”tvingades” att ta med Vänsterpartiet i en regeringsutmanarkoalition efter förlustvalet 2006, och valet av Håkan Juholt till partiledare efter förlustvalet 2010, bär syn för sägen. Utan regeringsmakt är S ett bräckligt käril.

Regeringsmaktens struktur har också länge gynnat socialdemokratin. I en regering måste man ibland göra saker och ting därför att problem måste lösas. Många av de där ”måstegrejerna” för västerländska demokratier under 1900-talet löste S-regeringarna på ett skickligt och väl avvägt sätt som förstärkte socialdemokratin. Socialförsäkringarna, bostadsfinansieringen, det nära samarbetet med den privatekonomiska makten i Wallenbergsfären, införandet av tilläggspensionen ATP, arbetskraftsinvandringen, semesterreformer för löntagare och utbyggnaden av grundskolan, är exempel på reformer som var mer eller mindre nödvändiga för tillväxten och välståndet och som dessutom till stora delar var populära i S väljarbaser. 

Senare kom S-regeringar att behöva kampanja för medlemskap i EU, genomföra stora neddragningar av A-kassan och andra ersättningssystem och behöva administrera ständigt växande och mer populära valfrihetssystem i välfärden. En delförklaring till att det inte lyfter för S är kort sagt att S-regeringar under de senaste 25 åren har tvingats göra reformer som har mötts med misstänksamhet och misstro i de numer allt tunnare breda lagren i partiet.