Jag får en déjà vu från ebolaviruset

första dag i Liberia hade begått en kardinalsynd, jag hade ägnat mig åt kroppskontakt. Och det på första parkett för alla att se. Hans Rosling däremot, han fann sig ganska snabbt, slog sig ned och berättade detaljerat om de senaste nyheterna om utbrottet från sin position som rådgivare åt statsepidemiologen inne på det liberianska hälsoministeriet, med en passion som bara han kunde uppbåda.

Inte peta sig i ansiktet

Då i Liberia i oktober 2014 hade mer än 4 000 personer hunnit insjukna i ebola, och färre än hälften hade överlevt. Stundtals fanns det inte sängar till alla som insjuknade. På tv hemma visades inslag där folk dukat under ute på gatan precis utanför ebolabehandlingscentren när de inte blivit insläppta. Förutom den där första kvällen gick det bättre att följa alla regler som jag hade fått ta del av under tvådagars ebolautbildning, först på Karolinska Institutet i Stockholm och sedan på Läkare utan gränsers träningscenter på en industritomt utanför Bryssel.

Att leva med hotet om en infektiös sjukdom som kan smitta när- och varsomhelst gör konstiga saker med en.

I teorin var det lätt, men i praktiken visade sig några regler vara svåra att följa. Inte peta sig i ansiktet – hur gör man då med till exempel kontaktlinser? (Man tvättar händerna ännu noggrannare inför i- och urtagning.) Och hur gör man när EU-kommisionären fått sig briefat att armbågshälsningar inte räknas till kroppskontakt och därför går runt hela ebolabehandlingscentret och käckt armbågas med lika del förskräckt och förbryllad sjukvårdspersonal? (Man tar ett steg tillbaka, ler stelt och hoppas att någon annan ska berätta för honom hur saken ligger till.) Och hur gör man när man nyss förlorat ännu ett barn till den förhatliga sjukdomen och är i stort behov av en kram från någon? (Man kramas med skyddsdräkten på.)

Arbetet med ebola i Liberia. Foto: privat. 

Att leva med hotet om en infektiös sjukdom som kan smitta när- och varsomhelst (kocken på hotellet insjuknade en dag, liksom en undersköterska på ebolabehandlingscentret, men hon dolde sin feber första dagarna med Alvedon i hopp om att undvika stigmat av att vara smittad) gör konstiga saker med en. Minsta lilla kroppsliga avvikelse skulle ju kunna vara ebola. När man vaknar upp med huvudvärk – kan det vara ebola? Ja, det kan det. Och har jag inte lite ont i halsen – kan det vara ebola? Japp, det med. Och var det kanske så att andningsmasken blev lite blöt och tappade passformen den där gången jag var inne för länge i ebolatältet för att ta hand om en patient så att jag kan ha blivit smittad? Och nog såg kollegan i rummet bredvid lite trött och glansig ut i ögonen vid middagen – det är kanske ebola?

Stor igenkänning

Kanske är det nu någon som känner igen sig? Som vaknar med lite ont i halsen och funderar på om det kan vara det nya coronaviruset? Eller när personen bredvid en på tunnelbanan hostat några gånger, och man vänder sig blixtsnabbt åt andra hållet, samtidigt som man helst vill blänga på den misstänkt smitta(n)de personen.

Precis som i Västafrika gäller det nu att göra allt för att underlätta för vårdpersonalen så att de ska orka jobba på högvarv de kommande veckorna och månaderna, och sannolikt med mindre resurser än vanligt.

Oron, misstänksamheten, kraven på handlingskraft, stigmatiseringen. Även om kontexten är så annorlunda den kan bli, och viruset ett helt annat, känns mycket av det vi ser nu igen från när jag arbetade i Västafrika under ebolautbrottet. Stigmatisering under det pågående coronautbrottet rapporterades globalt ske först av kineser (var du en av dem som tog ett extra steg åt sidan när du mötte någon av asiatiskt ursprung på trottoaren?), sedan av italienare och här hemma av sportlovsfirare.

Härnäst riskerar vårdpersonalen att stigmatiseras, om det skulle följa samma väg som under ebolautbrottet. Vårdpersonalen som plötsligt hamnat i frontlinjen och ska ta hand om dem som insjuknat svårt i det nya coronaviruset, och där vi nu hör från Italien om läkare och sjuksköterskor som inte sett sina familjer på flera veckor.

Precis som i Västafrika gäller det nu att göra allt för att underlätta för vårdpersonalen så att de ska orka jobba på högvarv de kommande veckorna och månaderna, och sannolikt med mindre resurser än vanligt. Uthållighet är av största vikt.

Krav på handlingskraft hörde vi mycket om i Västafrika också. I Liberia ledde det till att slumområdet West Point i Monrovia sattes i karantän med hjälp av militär, med katastrofala följder. Det tog lång tid innan invånarna efter detta började lita på regeringen, med följden att området var en källa till smittspridning in i det sista. Regeringen lärde sig dock av detta att folkets förtroende är det allra viktigaste om man ska bekämpa ett utbrott – och att förtroendet ska räcka hela utbrottet igenom. Utan förtroende är det lönlöst att komma med olika förslag på åtgärder. Tillräckligt många kommer att strunta i olika dekret och rekommendationer, och smittspridningen kommer att fortsätta. Förtroende måste som bekant förtjänas, och är svårt att bygga upp igen om det väl en gång fått sig en törn.

Inhemska experter med åsikter finns det däremot gott om också i Sverige.

I Liberia var det fullt med utländska experter som försökte lägga sig i hanteringen av utbrottet, något Sveriges regering och myndigheter inte behöver handskas med i samma grad. Inhemska experter med åsikter finns det däremot gott om också i Sverige. I Liberia satt representanter för olika länder (jodå, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap från Sverige var på plats och lärde sig säkert ett och annat om bekämpning av virusutbrott), och internationella organisationer i dagliga möten med de ansvariga från den liberianska sidan, och allt som oftast försökte de berätta för de liberianska kollegorna vad som borde göras. Det gick så långt en gång att en ung tjänsteman, Dikena Jackson, som arbetade för hälsoministeriet på ett möte var tvungen att ställa sig upp och avbryta vilda diskussioner mellan de utländska experterna genom att säga högt och tydligt: ”We are the government!” Med det menade han att till syvende och sist är det regeringen som måste fatta och stå för besluten.

Men när folk faktiskt blir svårt sjuka och till och med dör, då brukar de nya beteendena sätta sig.

Det är regeringen som kan samordna olika insatser. Det är den som kan nå ut till befolkningen med ett och samma budskap om vilka åtgärder som tas, men också om vilka beteendeförändringar som krävs. Beteendeförändringar är lätta att kommunicera, men desto svårare att få människor att faktiskt genomföra (tänk rökstopp).

Men när folk faktiskt blir svårt sjuka och till och med dör, då brukar de nya beteendena sätta sig. Efter utbrottet när alla andra åkt hem är det också regeringen som finns kvar och ska ta hand om efterarbetet. Historien om Dikena återberättades många gånger av Hans Rosling, som var på plats under mötet. Han närmast myste när han berättade historien om hur den unge liberianske tjänstemannen fick tyst på de utländska experterna.

Behovet av förklaringar

Nu är det precis som om den verklighet jag upplevde i Västafrika, och som jag hittills endast delat med några få, plötsligt blivit allas verklighet. Vänner och familj diskuterar initierat olika sätt att räkna ut dödlighet, smittspårning och ännu mer drastiska åtgärder.

Mitt tidigare något sömniga twitterflöde, som jag ivrigt brukat kolla varje morgon för att se vad som händer med det pågående ebolautbrottet i Demokratiska Republiken Kongo, har förvandlats till ett strömmande covid-19-flöde, och nu är det inte bara jag som kollar det regelbundet under dagen – så gör även många av mina närmaste vänner och familj.

När vi behandlade ebolapatienter ägnade vi oss åt fallbaserad medicin, inte evidensbaserad medicin. Varje ny forskningsartikel som publicerades slukade vi sjukvårdspersonal, med hopp om att lära oss något vi kunde använda samma dag på våra patienter för att förbättra våra chanser.

Mönstret är detsamma vid detta utbrott, med den skillnaden att enormt många fler artiklar publiceras, och att kunskapen om detta coronavirus ökar hastigt, dag för dag. Det inger hopp att se hur forskare från alla olika discipliner nu samarbetar, och delar med sig av nyfunnen kunskap inför hur vaccin och läkemedel ska kunna tas fram. Se till exempel denna sajt, där man kan följa hur viruset spritt sig från land till land genom att analysera genomet från insjuknade personer.

Vårt mänskliga behov av att finna mönster och förklaringar är som störst när vi är som oroligast.

I Liberia florerade mängder av rykten som försvårade vårt arbete, till exempel att en patient som togs in på ett ebolabehandlingscenter aldrig skulle komma ut igen, men även många andra mer eller mindre galna konspirationsteorier om var viruset kom ifrån (USA) och vad man kunde göra för att skydda sig (skrubba sig i varmt vatten med salt).

Här hemma är tendensen likadan. Vårt mänskliga behov av att finna mönster och förklaringar är som störst när vi är som oroligast. Det är helt enkelt som att befinna sig i en ständig déjà vu.

Men 2014 i Liberia var inte mitt utbrott. Det var mina patienter inne på ebolacentret, men inte mitt utbrott. Mina nära och kära var aldrig hotade. Det var däremot något som mina lokala kollegor på ebolacentret behövde oroa sig för dagligen, månad ut och månad in. Jag kunde också efter en månads tjänstgöring återvända till min familj, till skillnad från många av de lokala kollegorna som tagit på sig frivillig karantän från sina familjer, som annars riskerade utsättas för stigma till den grad att levebrödet var hotat.

När jag blir tillfrågad om hur det var att arbeta i ett ebolautbrott, brukar jag säga att förutom anspänningen man fick leva med dagligen, och sorgen över att förlora så många patienter var det ändå något alldeles utöver det vanliga att få arbeta under omständigheter där alla drar åt samma håll och bekämpar samma ”monster”, viruset. Allt blir lättarbetat, alla hjälps åt, byråkratisk friktion går ner till ett minimum och man får vara en del av något större. Och det var just det som krävdes för att utbrottet skulle stoppas, att alla drog åt samma håll. Där är vi inte riktigt än i Sverige.

Trots att jag, där i Liberia 2014, hade varnats för att kroppskontakt skulle kunna leda till att man blev hemskickad hade jag tur. Jag blev förlåten eftersom jag precis anlänt. Men nog är vi många som saknar Hans Rosling just nu.

 

Ebolavirus

• I Demokratiska Republiken Kongo upptäcktes 1976 ebolaviruset, som orsakat ett tjugotal utbrott av ebola med drygt 15 000 dödsfall sammanlagt. Det största utbrottet hittills skedde i Västafrika 2014–15, särskilt i Guinea, Sierra Leone och Liberia. Sammanlagt rapporterades 11 000 dödsfall från detta utbrott.
• Dödligheten varierar mellan 20 och 90 procent, men har i de senaste utbrotten rört sig kring 70 procent.
• Sedan 2019 finns ett godkänt vaccin, ytterligare ett vaccin på gång samt två lovande läkemedel.
• Just nu pågår det näst största ebolautbrottet någonsin, i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo. Denna del av världen var redan innan svårt drabbad av inbördeskrig och våld, och har en befolkning som tvingats fly upprepade gånger. Misstron mot regering, myndigheter och internationella organisationer är hög. Allt detta har försvårat ebolainsatsen betydligt, men nu finns tecken på att epidemin kan vara på väg mot sitt slut.
• Viruset gömmer sig sannolikt hos fladdermöss mellan utbrotten.
• Det smittar genom nära kontakt med kroppsvätskor från en sjuk person.

 

SARS-CoV-2:

• I december 2019 i Hubeiprovinsen i Kina upptäcktes ett nytt coronavirus som döpts till SARS-CoV-2. Det orsakar sjukdomen covid-19.
• Dödligheten varierar mellan 0,7 och 5 procent (siffrorna ändras fortfarande).
• Inget vaccin finns. Existerande läkemedel testas just nu i studier, bland annat ett som togs fram mot Ebola under det stora utbrottet i Västafrika.
• Att det just nu pågår en pandemi orsakat av SARS-CoV-2 torde inte ha undgått någon. Sedan december 2019 fram tills nu, mitten av mars, har omkring 200 000 personer insjuknat och 8 000 personer dött.
• Viruset gömmer sig sannolikt hos fladdermöss mellan utbrotten.
• Smittar främst genom droppsmitta, via till exempel hostningar.