Mediabilden av att Boris Johnson har vunnit en jordskredsseger är missvisande. Det var remain-partiet Liberaldemokraterna som ökade mest i väljarstödet medan Tories framsteg mest beror på det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Den stora förändringen är Labours kollaps – och det borde vara en larmsignal för Liberalerna och Socialdemokraterna, skriver Leif Pagrotsky i en analys.

Visst är det sant att Boris vunnit en maktmässig jordskredsseger, det är också fullt motiverat att säga att han personligen har vunnit den. Han har manövrerat skickligt med hjälp av sin fördomsfria inställning till fakta och löften. Han har vänt serienederlag i parlamentet till seger hos väljarna. Han förstod bättre än såväl medierna som rivaler att folk var urlessa på tjafs och ändlöst taktiserande, han ensam erbjöd punkt och avslut. Han har dessutom skickligt utnyttjat att oppositionen leddes av en person med ännu lägre förtroende än hans eget blygsamma anseende.

Båda partierna var splittrade i valets huvudfråga, men Boris agerade hänsynslöst och skickligt och hans parti kunde möta väljarna med ett rakt och tydligt budskap som gick att kommunicera på fem sekunder. Labour däremot var så splittrade i huvudfrågan att deras flummiga undanflykter till besked tvingade dem att byta fokus till helt andra frågor, en taktik som väljarna genomskådade och underkände.

Hans majoritet i underhuset är överväldigande och hans motståndare utslagna. Det gäller hans motståndare i det egna partiet, de har uteslutits eller lämnat och Tories är nu enade i denna förgiftande fråga för första gången i mannaminne. Hans parlamentsgrupp är inte bara så stor att enskilda ledamöters eventuella snedsteg inte betyder något, den har också honom att tacka för sina mandat och kommer att vara lojal mot honom, något som inte hör till vanligheterna i det bångstyriga partiet. De andra partierna är numera så små att de inte ens blir grus i dojan för Boris.

Så är det i parlamentet. Men en närmare titt på siffrorna visar en något mer nyanserad bild av valresultatet.

Torypartiet ökade bara sin röstandel med beskedliga 1.2% (från 42,4 till 43,6%), inte alls något som kan kallas jordskred. Men det gav formidabel utdelning i mandat. Antalet röster ökade med 3% men mandaten med 15%!

Liberaldemokraterna däremot fick en rakt motsatt sving. Ingen annan vann så många nya väljare, de fick hela 55% fler väljare än förra valet, men 8% färre mandat! De kan beskrivas som valets största vinnare men blev ändå storförlorare. Sådana är spelets regler, inget konstigt med det, men lite paradoxalt är det allt.

Faran med att inte ta tydlig ställning

LibDem var det enda tydliga remainpartiet, de samlade både missnöjda Tory- och Labourväljare, däribland inte mindre än 1 miljon Labour-remainers. Samtidigt tappade Labour ännu fler brexitörer till Tories. De tappade var femte väljare och drygt vart femte mandat. Det ligger en del i formuleringen att Boris inte vann något ökat förtroende, men att Corbyn tappade bort sitt. Det var inte Tories framgång som avgjorde valet utan Labours genomklappning.

Det visar vådan av att inte ta begriplig ställning i valets huvudfråga. Labour stötte bort både brexitörer och remainers, alla som hade en övertygelse i valets viktigaste fråga hade ett tydligare alternativ än Labour.

Corbyns katastrof är en läxa för S och L

Liberalerna i Sverige till exempel. De har valt som strategi i den allra viktigaste frågan, regeringsfrågan, att samarbeta med den socialdemokratiska regeringen. Men två dagar efter valet i Storbritannien intervjuades partiledaren av SVT och meddelade då att Liberalerna håller alla dörrar öppna inför nästa val, inklusive till SD.1

Det innebär att de före detta folkpartister som vill samarbeta med regeringen hellre än med SD lätt väljer C eller S istället, medan de som vill gå högerut föredrar M eller KD. Vad man än tycker är L ett sämre alternativ, och mycket riktigt parkerar de stabilt under fyraprocentsspärren med sin nya Corbynliknande varken-eller och både-och-partiledare.

Men framförallt måste Socialdemokraterna tänka efter vilka lärdomar som kan dras av det brittiska valet. Man har ungefär två år på sig att tänka ut en partipolitisk profil som man kan möta väljarna med i september 2022. Efter en period när huvuduppgiften har varit att genomföra och försvara en kompromiss med andra partier behöver socialdemokratin då en klar och tydlig identitet som särskiljer partiet från andra. Där är läxan från Storbritannien tydlig: Corbyn är ingen inspiration utan ett avskräckande exempel.

Noter

1, https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sabuni-raknar-med-fler-kriser-kring-januariavtalet