Trebarnsmamman Susanna Mannelin berättar om otryggheten som gör att hon har valt att flytta från Stockholm med sin familj.

Det har gått sex år sedan vi flyttade till vår Stockholmsförort, min make och jag. Jag minns eftermiddagen då vi hade tittat på lägenheten – maken var tveksam (”Det ligger ju så långt bort!”) men jag var redan upp över öronen betagen i området. Naturreservatet som tog sin början i slutet av gatan, Mälarens glitter ett par hundra meter längre bort, ett närområde fullt av rara pensionärer som spelade boule och en och annan barnfamilj. Under de sex år som passerat har vi hunnit välsignas med tre söner, en i himlen och två på jorden. För tillfället är jag föräldraledig med nummer tre, en alldeles ljuvlig och fullständigt vansinnig ettåring med klotrunda kinder och lockar i nacken.

Unga sysslolösa män stirrar intensivt och ogenerat på mig

Vi går till biblioteket i en angränsande stadsdel en kvav augustiförmiddag. Jag älskar biblioteket, jag gick ofta dit med storebror och särskilt sådana dagar då det var för varmt utomhus för företrädesvis skugglevande djur som undertecknad. Biblioteket delar hemvist med medborgarkontoret och för att komma dit behöver man gå genom centrum och snedda över torget förbi statyn som jag tycker så mycket om, den med väntande resenärer som bekläs med randiga halsdukar varje vinter. Mitt barn sitter i vagnen, tuggar förnöjt på sin tröjärm och betraktar några skator som rotar i en papperskorg. Jag noterar alla vuxna män runt omkring mig. De sitter utanför det lilla caféet och på bänkarna vid gymmet, på bänkarna som löper längs ”gågatan”, utanför Systembolaget och vid fontänen borta vid skolan. Unga sysslolösa män som stirrar intensivt och ogenerat på mig när jag passerar. Jag känner olust, tänker att nästa gång jag går hit ska jag inte bära mina tighta träningsbyxor. Drar i tröjan för att den ska dölja lite mer, besvärjer den att fungera som ett pansar. Utanför tunnelbanan byter droger ägare – jag var ingen duvunge i mina tonår och ser omedelbart vem som är vad här. Inga poliser syns till, inga ordningsvakter. Det är bara jag, en alkoholiserad tant och alla dessa vuxna män. Jag ökar takten i stegen, svänger runt hörnet vid torget, ser bibliotekets dörr – snart framme.

”Hallå! Tjejen med vagnen! Stanna!” Jag låtsas att jag inte hör, magen knyter sig, jag ökar takten i stegen.

Efter en mycket färgstark och taktil lunchupplevelse ska vi gå ut igen. Ettåringen är på något grinigt humör och jag inser att det sannolikt är klokast att gå till en lekpark, som han vill, i stället för upp i skogen, som jag vill. Ett säkert kort är den stora parkleken, där har storebror glatt ätit kattbajssand och slagit sig blå i rutschkanor under sina fyra levnadsår och lillebror är minst lika förtjust i att förkorta sin mors liv med dylika stressmoment.

Det har byggts nya hus i centrum samtidigt som torget renoverades och gatubilden har förändrats till oigenkännlighet sedan jag gick här första gången, både arkitektoniskt och demografiskt. Det nya torget är öppet, det ska bli någon slags torghandel där i framtiden. I nuläget är det bara de vuxna männen som är där.

En svart BMW står parkerad utanför tobaksaffären, man får inte stå där men det är ingen som bryr sig om det och det finns inga poliser här. Två unga män med huvtröjor står vid förarsidan, de tittar på något i en mobiltelefon och skrattar. När jag hunnit fram till busshållplatsen längst ned på gatan ropar de plötsligt efter mig: ”Hallå! Tjejen med vagnen! Stanna!” Jag låtsas att jag inte hör, magen knyter sig, jag ökar takten i stegen.

Männen i huvtröjor kommer mot oss på lekplatsen

Han älskar inte precis att gunga, min ettåring, men han tjatar ändå om det tills jag lyfter upp honom – för att strax efter argt kräva att bli nedsläppt igen. Vi håller på med denna invanda dans en stund, det kommer en annan liten familj med en pappa, en mamma och en niomånaders bebis. De gungar bredvid, vi ler mot varandra i det där småbarnsföräldersamförståndet om hur fantastiskt vackert och jobbigt livet är.

En ung man på grå moped kör in i parkleken. Han gasar fram till den lilla gula paviljongen där öppna förskolan fanns tidigare, men som stått stängd och oanvänd länge. Enligt kommunen på grund av någon ”renovering” som dock sannolikt utförs av osynliga pysslingar, då varken jag eller maken sett en enda människa där på hela året. Den unge mannen har kepsen nedtryckt i pannan och en svart huvtröja med huvan långt neddragen. Han kör planlöst runt med mopeden där min son alldeles nyss tultade omkring. Efter en stund parkerar han, jag vänder mig mot min gungande son igen.

”Vad fan tog du en bild på mig för?” Jag hoppar till när den mörka, aggressiva rösten hörs bakom mig. Mannen i huvtröja har kommit upp till gungorna och står vänd mot mamman till niomånadersbebisen. Hon stammar tyst på bruten svenska att man inte får köra moped i lekparken, att det är små barn här. Mannen i huvtröja går närmare, han pekar på henne och säger ”Du ska ta bort den där bilden, fattar du? Annars blir det konsekvenser för dig!” Sen går han ned till sin moped igen, men jag ser i ögonvrån att han liksom hovrar medan han pratar i telefon och tittar upp mot oss vid gungorna. Kylan börjar sprida sig i magen, upp i bröstet. Det är en känsla som fräter inifrån på ett sätt som enbart råkall rädsla gör. Borta vid grinden kommer det fler unga män i svarta huvtröjor – hans kompisar. Jag tittar på min son, han kisar glatt mot solen och snoret rinner. Mitt hjärta rusar.

Blir jag en rubrik i tidningen nu?

”Ta bort bilden när jag ser det” säger den första unge mannen i huvtröja till bebismamman när han kommer upp igen. Han upprepar sitt hot om konsekvenser. Jag står två meter bort och inuti mitt huvud pågår en febril kalkyleringsverksamhet. Jag försöker göra en snabb uppskattning av riskerna i den här situationen. I min ena hand greppar jag min telefon som har en SOS-funktion och skickar ett larm till min make om jag trycker tre gånger på en knapp. Jag tänker först att jag ska vara tyst och ”se om mitt eget hus”. Jag har min familj, jag kan inte ta sådana här risker. Men jag är ju en mamma med ett litet barn med klotrunda kinder, inte skulle de göra något mot mig…? Fast någon sköt ju ihjäl en mamma som bar sin lilla bebis i famnen i Malmö… Men jag kan bara inte lämna den här mamman ensam i detta, jag måste ställa mig på hennes sida när inte ens hennes egen make verkar våga göra det. För tänk om ingen i hela världen skulle ställa sig med mig i samma situation?

Samtidigt som jag vänder mig bort från min son och mot den unge mannen i huvtröjan hinner jag tänka ”Är det nu jag blir en rubrik i tidningen?” Jag tar ett steg fram och säger ”Hon vill inte att du ska köra moped här där hennes barn leker och det vill inte jag heller, men ingen vågar säga till unga män som er när ni gör något, för man är rädd att man ska få stryk eller bli knivhuggen!” Mitt hjärta slår så hårt i bröstkorgen att jag mår illa, det susar i öronen. Under bråkdelen av en sekund fylls jag av den fasansfulla känslan att jag gjort en fullständig missberäkning. Som uppvuxen med en missbrukande förälder känner jag omedelbart igen den där glasartade, fuktiga blicken hos den som är påverkad. Den unge mannen i huvtröja är hög.

”Var ska vi vara?” frågar jag. Jag känner mig bestulen, berövad känslan av ett hem när fler och fler områden rödmarkeras på min mentala karta.

”Jag slår inte tjejer” säger han efter ett ögonblicks tystnad. Han förefaller en aning överrumplad. Bebismamman stammar att hon tagit bort bilden nu, min mun är så torr att jag känner hur tungan klistrat sig mot gommen. Solen gassar. Han går igen. Jag vänder mig mot mitt barn, jag har nästan glömt att han sitter där i gungan. Funderar över om jag borde ringa polisen, men tänker att de ändå inte skulle komma och att det inte spelar någon roll. Senast min man ringde polisen en sommarnatt om en kvinna som lät upprörd bland flera mansröster på den mörka parkeringen nere vid badplatsen bad de honom själv gå fram och kolla läget. Jag ringer inte polisen. Jag tar upp mitt barn, sätter ned honom i vagnen och skyndar mig ifrån parkleken. Huvtröjorna står kvar nere vid barnvagnsparkeringen, när vi passerar pekar en av dem på mig. Min panna är blöt av svett, jag småpratar tillkämpat till min son om att vi ska gå och hämta storebror på förskolan nu. Jag ökar takten i stegen.

När det är kväll och barnen somnat sitter jag vid köksbordet med min make. Jag gråter och säger att jag nog inte törs gå till parkleken själv igen. Och att jag inte vill gå till biblioteket mer heller. Och inte genom vårt eget centrum, eller bort till skogen där de vuxna sysslolösa männen cirkulerar runt utegymmen. ”Var ska vi vara?” frågar jag. Jag känner mig bestulen, berövad känslan av ett hem när fler och fler områden rödmarkeras på min mentala karta. Det som en gång också var mitt är det inte längre. Var ska vi vara?

Termen ”white flight” är missvisande

Vi letar hus på nätet, vi vill bort från Stockholm. Vi hittar en lämpligt placerad småort med charmiga tegelvillor från sextiotalet – sådana som har gillestuga, det vill jag ha. Det finns en pytteliten grundskola och förskola, det finns en idrottsförening, det finns grannsamverkan. Det finns inga unga sysslolösa män i huvtröjor. ”Jag vill att vi flyttar dit”, säger jag till min man.

Ibland ser jag diskussioner om ”white flight” och statistiken om att allt fler som är födda i Sverige flyttar från storstadsregionen Stockholm. Det gäller särskilt åldersgrupper där det finns barnfamiljer. Samtidigt flyttar utomeuropeiskt födda in i länet, i takt med att de som kom med flyktingkrisen väljer att flytta vidare inom landet1. Men jag tänker att termen ”white flight” är missvisande. För oss handlade det om att ha tillräckligt med pengar för att kunna fly otryggheten men inte tillräckligt för att kunna köpa något i innerstaden eller i exempelvis Bromma. Jag tänker på alla de mammor som inte har möjlighet att göra detsamma.

Noter

  1. https://www.svd.se/trenden-bruten-fler-flyttar-bort-fran-stockholm-an-till

       Se även: https://tobiashubinette.wordpress.com/2019/07/13/white-flight-fran-stockholmsregionen/