Att vilja är politik

Demokratiparagrafen – opartiskhetens undantag

Dock finns undantag från regeln om opartiskhet. Enligt den som brukar kallas ”demokratiparagrafen” i Radio- och TV-lagens femte kapitel ska public serviceföretagen:

”… se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.”

Detta är alltså den lagstiftning som personerna bakom uppropet lutar sig mot när de ställer krav på hur journalistiken ska se ut. Inför yttranden som innebär rasism eller antidemokrati ska medarbetare inte vara opartiska utan tydligt avståndstagande.

…de tycks mena att den som upplever sig vara utsatt för rasism aldrig får ifrågasättas eftersom detta vore ’att missbruka deras och publikens förtroende’

Få invänder mot detta. I stället är det uppropsmakarnas tolkning av vad detta innebär som rymmer problem. Exempelvis tycks de mena att den som upplever sig vara utsatt för rasism aldrig får ifrågasättas eftersom detta vore ”att missbruka deras och publikens förtroende”. Det har bland annat fått till följd att de många SR-anställda (jag har pratat med åtskilliga) som inte alls känner igen sig i beskrivningen inte hittar något sätt att invända mot den eftersom de då riskerar att stämplas som rasistiska.

Uppropets författare menar vidare att  ”…det råder en underförstådd partiskhet på de homogena redaktionerna. Denna bias utgår från en vithetsnorm som likställs med objektivitet.”

Detta är intressant eftersom det ringar in det problematiska i att försöka vara en opolitisk aktör och samtidigt hela tiden ägna sig åt frågor som är politiskt omstridda. Det identitetspolitiska talet om ”vithet” är långt ifrån okontroversiellt.

Och nog är gränsen mellan att handla i strid med demokratiparagrafen och att eftersträva opartiskhet rätt flytande. En debatt som belyser detta väl är den om SVT Agendas rubrik i en partiledarutfrågning 2012 som löd: ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Rubriken ansågs av många vara rasistisk och möjligen rent av strida mot lagtexten ovan. Då, 2012.

Nu, 2020, talar medierna knappt om annat än hur mycket invandring Sverige tål. Det som var extremt och kontroversiellt för åtta år sedan är således mainstream nu. Så vad är det du ska vara opartisk i förhållande till? Handlar det i praktiken om att vara lyhörd och inte avvika för mycket från etablissemangets världsbild i rapporteringen? Betyder det i så fall att den journalist som uppmärksammar uppseglande problem och målkonflikter innan de är allmänna sanningar per definition är partisk?

Opartiskt att kalla SD främlingsfientligt

Ett annat intressant exempel är huruvida det är opartiskt att för en public service-medarbetare kalla Sverigedemokraterna för ett ”främlingsfientligt parti”? Detta prövades i Granskningsnämnden 2013. Den konstaterade då att det – utifrån vad som stod i partiets principprogram – varken är partiskt eller osakligt att kalla SD för ett främlingsfientligt parti:

”Där framgår vidare att partiet ’är starka motståndare till mångkulturalismen som politisk idé och samhällssystem’ och att invandrare enligt partiet ”ska ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter”. Nämnden ser ingen anledning att mot bakgrund av principprogrammet från år 2011 ändra bedömningen att det inte strider mot kraven på opartiskhet och saklighet att beskriva SD som ett främlingsfientligt parti.”

Idag kan inte ens Jonas Sjöstedt kalla partiet rasistiskt utan att programledaren tillägger: ”Det där får stå för dig”, eller något i den stilen. (Senast i SVT:s Aktuellt den 29/9). Så hur kan samma journalister som kallade SD för främlingsfientligt för några år sedan, idag inte ens låta vänsterledaren kalla partiet samma sak utan att känna sig tvungna att ta avstånd från hans uttalande? Har SD förändrats? Har journalisterna?

Då är vi tillbaka i uppropet på Sveriges Radio. Personerna bakom skriver att de som svarta eller på annat sätt ”rasifierade” känner sig ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta på redaktionerna:

”Våra idéer och perspektiv värderas sällan som de bör, på grund av rådande strukturer på redaktionerna. Andra gånger används vår spetskompetens för att ifrågasätta vår opartiskhet, det kan handla om allt från våra kunskaper om de länder vi härstammar från till frågor som rör diskriminering och rasism. Vi har aldrig varit med om att en vit kollegas opartiskhet ifrågasatts på grund av specialkompetens eller specialintresse.”

Även ”vita” blir ifrågasatta

Om medarbetare på ett företag känner sig ignorerade och misstänkliggjorda på grund av sitt utseende och sin bakgrund är det allvarligt och något SR behöver gå till botten med. Samtidigt skulle jag ljuga om jag inte sa att jag känner igen en del av tongångarna i uppropet från en del dispyter jag hade med kolleger under min tid på företaget.  Kolleger som jag uppfattade drevs mer av politiska övertygelser än av den journalistiska drivkraften att informera, granska och folkbilda. Min ingång i dessa konflikter var alltid frågan om vad som är god journalistik i förhållande till Sveriges Radios uppdrag. Men jag vet att det tolkades annorlunda av en del.

Jag kan dessutom utifrån personliga erfarenheter å det bestämdaste dementera att ”vita” medarbetare aldrig skulle ha fått sin opartiskhet ifrågasatt på grund av specialkompentens eller specialintresse. Jag har sett det hända oräkneliga gånger och av en mängd olika skäl. Jag har själv många gånger ifrågasatt ”vita” kolleger som jag uppfattat i alltför hög grad drivits av sin politiska övertygelse snarare än sin nyfikenhet. Och det hände förstås även mig ibland. Särskilt när ämnena eller frågeställningarna jag föreslog var ”känsliga”.

På samma sätt har jag svårt att känna igen mig i bilden att det skulle vara någon uppenbar fördel att ha ”helsvensk” bakgrund. I takt med att Sveriges befolkning har förändrats har många duktiga journalister med utländsk bakgrund rekryterats. Och mer än en gång har jag hört chefer säga att vi måste försöka bredda rekryteringen på ett sätt som ökar den etniska mångfalden – såväl bland medarbetare som medverkande. Och jag har även fått några rekryteringar som framstått som märkliga förklarade för mig utifrån sådana motiv.

Det för in mig på en annan punkt i uppropet som blottlägger en svaghet i public service-företagens retorik. SR talar ofta om en ambition att spegla befolkningen i stort. Det låter som en fin strävan, men när det konkret tycks innebära att helt andra hänsyn än meriter och kompetens ska tas vid rekrytering av medarbetare – då borde larmklockorna ringa hos fler än mig. Jag vet inte om SR:s vd Cilla Benkö insåg vidden av vad hon sa till Svenska Dagbladet:

”Vi rekryterar från faktorer, och plockar ut den bästa för jobbet för stunden. Ibland är etnicitet en avgörande faktor, ibland kön, ibland ekonomisk bakgrund, ibland om man kommer från stad eller landsbygd.”

Jag tror inte att hon bokstavligen menade det som citatet faktiskt innebär, för det kan  ifrågasättas om det ens är lagligt att välja och välja bort personer på sådana grunder.

Det främsta försvaret mot all form av diskriminering är ett strikt meritokratiskt och färgblint förhållningssätt.

Min övertygelse är att det främsta försvaret mot all form av diskriminering – vare sig den sker på grund av födelseland, hudfärg, socioekonomisk bakgrund, funktionsnedsättning eller något annat – är ett strikt meritokratiskt och färgblint förhållningssätt. Det ska vara tydligt vilka färdigheter och vilken yrkesmässig erfarenhet som krävs för jobbet. Den sökande som sedan väljs ut ska vara den som bäst matchar de uppsatta kriterierna.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett ofta upprepat citat. Men att vilja är också politik. Och för den som i första hand drivs av en stark vilja att påverka samhället i en viss riktning finns mer lämpliga arbetsplatser än public service.