Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.
Granskningen som har pågått i tre månader och har gjorts av frilansjournalisten Ludde Hellberg. Hela satsningen sammanfattas i en inläsning av Johan Rabaeus. Lyssna på inläsningen här>
Alla artiklar med granskningen hittar du på kvartal.se/den-ojamlika-skola
Det existerar en paradox i den offentliga bilden av Palmeutredningens så kallade PKK-spår. Spåret har å ena sidan länge påståtts vara i stort sett substanslöst och med tiden har det blivit en källa till diverse lustmord på polisens kompetens. Samtidigt har å andra sidan spårets innehåll ansetts vara så intressant att framgångsrika strebrar som länspolismästare Hans Holmér, Ebbe Carlsson och justitieminister Anna-Greta Leijon valde att riskera sina karriärer för att driva spåret. (För en historik, se I korthet ovan)
Substansen i PKK-spåret ska enligt Granskningskommissionen (SOU 1998:88) ha varit tunn. Det byggde främst på vittnesmål om en vapenaffär, från en alkoholiserad finsk småkriminell samt några bekräftade blindspår och diverse telefonsamtal där PKK-anhängare möjligen talar i kod med varandra. Hur kan detta ha ansetts så viktigt att det föranledde en rad extraordinära åtgärder?
Jag är inte den förste som slagits av denna motsättning och skenbara orimlighet. Gunnar Walls guldspadebelönade bok ”Mörkläggning” (1997) grundas på samma observation. Walls lösning på paradoxen utmynnar i en konspirationshypotes. Han menar att PKK-spåret var avsett att vilseleda. En skickligt utförd manöver av Holmér och Carlsson i syfte att antingen dölja sanningen om Palmemordet eller statshemligheter, som mordutredningen skulle riskera att avslöja. Denna hypotes har sedan i olika former upprepats i olika massmedier.
I enlighet med Ockhams rakkniv finns det dock en förklaring till paradoxen. Kanske var det så att det fanns mer substans i PKK-spåret än vad som rapporterats om i massmedierna och av Granskningskommissionen?
Tack vare att Palmeutredningen lades ned förra sommaren är det nu möjligt för allmänheten att begära ut de dokument som låg till grund för PKK-spåret. Genom att ta del av och korsläsa dessa med öppna källor och tidningsarkiv utkristalliseras en ny bild av spåret. En bild som Granskningskommissionen aldrig redovisat (se del 2 i ämnet som publiceras på kvartal.se den 2 mars).
Det finns två dimensioner att röra sig i – rummet och tiden. Rummet är mycket enkelt att förflytta sig i, medan nuet och tidens ström är omöjlig att lämna. Men det sagt så finns det dock en fuskväg – historia. Genom att läsa historia så kan man enkelt ta del av tidigare generationers upplevelser och erfarenheter, lära av deras misstag och framsteg, förstå deras bevekelsegrunder och förståelsehorisonter. Det är genuint lärorikt och underhållande, och själv har jag alltid var djupt intresserad och fascinerad av historia (vårterminen 1994 var jag för övrigt kurskamrat med en ung Jörgen Huitfeldt på c-kursen i historia vid Uppsala universitet). Mitt intresse fick mig till och med att doktorera i ämnet, vilket var synnerligen stimulerande.
”Högt tonläge” är en moralkonservativ, luddig term som dryftats in absurdum i Sverige på sistone. Detta efter ett visst McCarthyistiskt SR-inslag och en debil efterföljande debatt som (med ett par lysande undantag, här i Kvartal och i Dagens Media), varit ointresserad av att bena ut när ”högt tonläge” är befogad och viktig maktkritik – och när det är något annat, obefogat, hatiskt.
Hade den bångstyriga, politiskt inkorrekta vänstergren i USA som fått namnet Dirtbag left – med ett antal vänsterpolitiska humorpoddar i täten – fått inblick i denna skruvade svenska debatt om ”tonläge”, hade de nog inte trott sina öron, varefter de hade gjort slarvsylta av den. ”Högt tonläge” är nämligen en grundsten inom amerikansk politisk satir, vare sig den kommer från stora pratshower som The tonight show, eller från subversiva politiska humorpoddar gjorda i en källare i Brooklyn. För sistnämnda mediala genre är snarare ett rent skriande tonläge modus operandi, vilket rättfärdigas genom missförhållandena som påtalas – och ett konstant flöde av frätande ideologisk självkritik.
Vaccin distribueras nu över världen, och vaccinationskampanjer är igång i många länder. Men det går trögt inom EU1, där i dagsläget bara några procent av befolkningen fått sin första dos trots att de första vaccinerna varit godkända sedan december 2020.
WHO:s Europachef Hans Kluge kritiserar EU-ledningen2 och menar att EU nu måste överväga att ta in vacciner från fler och konkurrerande tillverkare. Kluge varnar också för att vissa vacciner riskerar att bli mindre verksamma på grund av de mutationer som nu snabbt sprider sig över världen. ”Det är en grym påminnelse om att viruset fortfarande har övertaget över människorna”, sade Kluge i en intervju den 5 februari.2
USA har länge förlorat mark till ett mäktigare och alltmer högteknologiskt Kina, som landet känner sig hotat av. Och Europa har flyttat fram positionerna inom teknikområdet. I varje fall vad gäller reglering. Konsumentlagstiftningen (GDPR) som reglerar hur personuppgifter ska behandlas fick mycket uppmärksamhet när den sjösattes för några år sedan och kopieras nu av andra länder.¹ Men på ett område är USA ohotat och starkare än någonsin: där teknik och entreprenörskap möts. I de globala, börsnoterade techbolagen med starka storägare.
Ett exempel på de amerikanska techbolagens tentakler finns i framtagandet av den här texten. Jag har skrivit den i ordbehandlingsprogrammet Word (Microsoft) på en Mac-dator (Apple). I researcharbetet har jag använt mig av Googles sökmotor (Alphabet), läst böcker jag köpt via e-handel (Amazon) och även sett en streamad dokumentär (Netflix) och skrivit meddelanden på Whatsapp (Facebook).
För att hitta en period där enskilda företag och deras ägare dominerat samhällsutvecklingen så mycket som nu måste man ta sig till perioden kring förrförra sekelskiftet i USA. En period präglad av snabb industrialisering och hög ekonomisk tillväxt, där grunden lades till stormakten USA, och många innovationer och företag såg dagens ljus.
Den 17 mars 2020, när covid-19 svepte in, införde delstaten Massachusetts lockdown. Under de påföljande tio veckorna lämnade min familj och jag inte vårt hus mer än fyra gånger. Men det gällde inte alla. De brasilianska invandrarna körde hem livsmedlen som vi beställde. Andra lagade hämtmat, delade ut posten, städade sjukhussalar, hämtade sopor, tog hand om gamla på äldreboenden.
Är man tv-seriekonnässör – antingen till yrket eller som fritidsintresse – tittar man i vanliga fall på tv-serier med förhöjd observans, och noterar vant troper, berättargrepp, teman och undertexter. Det krävs följaktligen något mycket särpräglat och eminent för att man ska drabbas. Samtidigt tittar man som tv-serienörd sannolikt också mer känslomässigt närvarande än en mer ljummet intresserad publik. Men även denna mittfårans tv-tittare har idag en betydligt högre kräsenhet än någonsin förr i tv-mediets historia, eftersom nutidens tv-serielandskap är så vidsträckt och sprängfyllt av välgjorda berättelser. Vi har alla, från olika utgångspunkter, vant oss vid hög ribba.
Att vi utifrån dessa premisser har genomlevt ett år där dramaserier har varit viktigare än någonsin som livsluft för människan, innebär att alla sorters tittare har bidragit till att skilja agnarna från vetet, samtidigt som vi har haft gott om tid för djupdykningar i våra blanka svarta skärmar. Och vi är rörande många som är eniga om att följande dramaserier är särskilt förtjänta av sträcktittande.
Ni kommer ihåg hur det lät för några år sedan: ”Sverige har aaaldrig varit tryggare”. Komiker, kolumnister och politiker försvarade sin bild av Sverige tillsammans med en högljudd grupp av rättrådiga, som vägrade backa en tum i fråga. Själv tillhörde jag nog till en början de rättrådiga – men redan för omkring tio år sedan började den inre kognitiva dissonansen göra sig gällande. Jag skrev då en artikel i Forskning & Framsteg om Sveriges många skolbränder. Och jag hade svårt att få ihop bilden av det trygga och välordnade Sverige med att allt fler skolor brinner. När jag växte upp i Gävle på 1970- och 80-talen hörde jag knappt ens talas om skolbränder. Det skrevs i alla fall knappt något om det i tidningarna.
Frågan om dödshjälp slutar aldrig vara aktuell, och då och då blossar den etiska diskussionen upp. De som talar emot att legalisera dödshjälp anför ofta som etiskt argument att tillåtande av dödshjälp skulle innebära ett sluttande plan. Då kan allvarligt sjuka människors liv, människovärde och säkerhet degraderas och riskeras.
Som varnande exempel i den svenska debatten tar dödshjälpmotståndarna ofta upp de fyra europeiska länderna, Luxemburg, Belgien, Schweiz och Nederländerna, de länder i Europa där dödshjälp är lagligt idag. Frågan om dödshjälp är givetvis komplex, men alla av de nämnda länderna är precis som Sverige rättssamhällen med en väl utvecklad sjukvård, och de har samtliga inte bara erfarenhet, utan dessutom en egen forskning i frågan sedan decennier tillbaka.
Man kan förstås hävda att legalisering av dödshjälp skulle innebära ett sluttande plan, men de flesta reella erfarenheter och merparten forskning som finns på området gör det svårt att styrka denna tolkning. Låt oss göra något som inte så ofta görs i den svenska diskussionen gällande dödshjälp – titta på hur det faktiskt ligger till om det sluttande planets vara eller icke vara i Nederländerna, där dödshjälp är lagligt.
I Nederländerna tillämpas den så kallade Beneluxmodellen, som också tillämpas i Belgien och Luxemburg. Beneluxmodellen är efter den så kallade Oregonmodellen, som tillämpas i USA där dödshjälp är tillåtet i flera delstater, den mest tillämpade dödshjälpmodellen i världen i dag.
Beneluxmodellen skiljer sig radikalt från Oregonmodellen då den tillåter inte bara assisterad dödshjälp utan även eutanasi, det vill säga aktiv dödshjälp. En annan sak som är radikalt annorlunda med Beneluxmodellen är att den tillåter dödshjälp åt icke dödligt sjuka patienter. Enligt den betydligt försiktigare Oregonmodellen är kravet att en patient som vill ha assisterad dödshjälp har bedömts av läkare ha högst sex månader kvar i livet.
Under de nästan två decennier som dödshjälp har varit lagligt i Nederländerna har några glidningar av människovärdet inte infunnit sig.
Att tänka sig att Beneluxmodellen skulle innebära ett sluttande plan är en förståelig tanke. Att tillämpningen av en dödshjälpmodell där man tillåter eutanasi för icke dödligt sjuka patienter skulle bädda för att läkare exempelvis godtyckligt börjar leka med de etiska gränserna, är nog något som föresvävar de flesta av oss som funderat något om vad en sådan modell skulle innebära. Men etiska spörsmål i frågan ställs också mot en praktisk realitet i Nederländerna.
Under de nästan två decennier som dödshjälp har varit lagligt i Nederländerna har några glidningar av människovärdet inte infunnit sig. Dödshjälpmotståndarna för ofta fram i debatten flera enskilda exempel som de menar är tecken på att ett slutande plan skulle råda i Nederländerna, men dessa isolerade exempel är knappast användbara för att ringa in ett samhälle som omoraliskt och ute på ett okontrollerat mänskligt experiment. Exemplen är de fall där dödshjälp getts åt personer med demens. Men är det ett sluttande plan vi ser här? Nederländska läkare och brottas etiskt med detta, och beslut fattas inte godtyckligt, vilket ofta förs fram i debatten.
Vad man för det första kan se är att den absoluta majoriteten av läkare i Nederländerna som utför dödshjälp följer alla uppställda kriterier för vederbörlig läkarvård och håller sig inom en väl utvecklad samhällskontroll.2
För att förhindra glidningar i människovärdet har både kriterierna för läkarvården och samhällskontrollen i Nederländerna dessutom hela tiden utvärderats och utvecklats genom åren. Exemplet med Nederländerna är ett bevis på att det verkliga utfallet i praktiken snarare har med vad för slags samhälle vi har att göra med, än dödshjälp i sig. Att som en del i dödshjälpdiskussionen hänvisa till diktaturer som Nazityskland som ett bevis på vart dödshjälp leder, blir här så klart ännu mer missvisande eller misstänkliggörande av inte bara den nederländska läkarkåren, utan det nederländska samhälle som sådant.
Alltsedan dödshjälp varit legaliserad i Nederländerna har flera viktiga steg gjorts av det nederländska läkarförbundet för att säkerställa samhällskontrollen gällande assisterad dödshjälp och eutanasi. I Nederländerna är det för det första bara läkare som får utföra eutanasi, och all dödshjälp sker inom ett noggrant ömsesidigt kommunicerat förhållande mellan patient och läkare. Detta kan tyckas självklart, men dödshjälpsmotståndare framhåller ibland i debatten att det inte alls ligger till på detta vis.1
Vidare uppmuntras alla läkare som utför dödshjälp att rapportera sina patientfall noga, både för att säkerställa samhällskontrollen och för att utveckla den vidare, och inte minst som rättssäkerhet både för läkare och patient vid en eventuell rättslig situation.
Många kritiker av dödshjälp hävdar vidare ofta att den nederländska legaliseringen av dödshjälp har sina rötter i ett samhälle som blivit alltmer individualistiskt.
Samtliga läkare som utför eutanasi följer också de visioner om försiktighet som utvecklats, och all bedömning som görs i varje enskilt patientfall grundar sig på följande sex patientrelaterade kriterier:
1) Att patientens begäran om dödshjälp är frivillig
2) Att patientens lidande är outhärdligt och utan hopp om lindring
3) Att patienten är väl informerad om sin sjukdomssituation och dess framtida utsikter
4) Att det finns inga andra rimliga alternativ till sjukdomssituationen och det lidande det medför
5) Att annan oberoende läkare måste konsulteras
6) Att livets avslutande utförs med vederbörlig medicinsk vård
Ovanstående kriterier, exempelvis om begäran om dödshjälp är frivillig eller om patienten verkligen är väl informerad om sin sjukdomssituation, kan var för sig tyckas komplexa att alla gånger kunna säkerställa. Inte sällan angriper dödshjälpmotståndare just dessa kriterier som svåra eller omöjliga att bedöma. Sätter man dock alla kriterier i ett gemensamt sammanhang med varandra plus den uppmuntran av rapportering som finns har de dock visat sig vara ändamålsenligt säkra för både patienter och läkare som utför eutanasi. De patientrelaterade kriterierna har alltså knappast lämnat utrymme för något sluttande plan att inträda.1
Många kritiker av dödshjälp hävdar vidare ofta att den nederländska legaliseringen av dödshjälp har sina rötter i ett samhälle som blivit alltmer individualistiskt. Här uttrycks ofta också förutfattade meningar om just Nederländerna som ett särskilt väl individualiserat, liberaliserat land utan tabun, där inget är riktigt heligt och särskilt då inte ens livet självt.
Det nederländska hälsovårdssystemet är så klart ytterst utvecklat precis som i andra västerländska länder, vilket också har bäddat för en väl utvecklad samhällskontroll och utveckling av de skyddsåtgärder som omgärdar både patienter som begär dödshjälp och läkare som utför den. På många sätt är det nederländska hälsovårdssystemet knappast alls färgat av någon aggressiv individualisering, snarare tvärtom om man jämför med flera andra västerländska samhällen.1
Inom primärvården görs det exempelvis möjligt för de flesta nederländare att ha en långvarig och därför oftare än i många andra västerländska länder en mer väl utvecklad personlig relation med sin allmänläkare. Lägg härtill att vård i livets slutskede i Nederländerna oftare än i de allra flesta andra västerländska länder erbjuds att ske i hemmet.
Vad man sett i forskningen är att dessa förhållanden inom primärvården går väl ihop med goda förutsättningar vad gäller att upprätthålla god omsorg vid dödshjälp och goda förutsättningar för att följa de sex patientrelaterade kriterierna för eutanasi som man har ställt upp.1
I stället för att angripa det nederländska samhället och kulturen som för mycket i avsaknad av tabun och väl liberalt hållet kan man betrakta att det i det nederländska samhället och kulturen allmänt råder en lyhördhet, nyfikenhet, öppenhet och ärlighet kring de åsikter och idéer som rör sig i samhället. Just detta kan gå hand i hand med att legalisering av dödshjälp skett i Nederländerna och att man också på ett civiliserat och rättssäkert sätt kunnat erbjuda detta inom läkarvården, snarare än att man försatt sig på något sluttande plan av mörkerkrafter.
I den första delen av Kvartals granskning kunde vi visa tidigare okända data över hur kommuner fördelar pengar till skolor i utsatta och icke utsatta områden. Störst är skillnaderna i Stockholm, där skolor i utsatta områden får i snitt 44 500 kronor mer per elev och läsår än skolor i icke utsatta områden. Minst är skillnaderna i Södertälje och Landskrona.
I den andra delen av granskningen om den ojämlika skolan tittade vi närmare på tre svenska grundskolor, hur stora resurser de får och vilka resultat de uppnår. I den tredje och sista delen har vi frågat en rad personer från Skolsverige vad de tror är den bästa vägen framåt för skolor i utsatta områden.
Regeringens särskilde utredare Björn Åstrand har utrett skolan i flera omgångar under många år. I våras överlämnades hans utredning om en mer likvärdig skola till utbildningsminister Anna Ekström.
Hitoshi Oshitani är ett namn du nog inte känner till. En sökning på Google ger bara några få träffar på svenska, däribland en artikel från Sveriges Radio, 2003: ”Kina döljer fortfarande viktiga uppgifter om spridningen av luftvägssjukdomen sars. Det hävdar Hitoshi Oshitani som är Världshälsoorganisation WHOs chef för bekämpningen av sars.”¹ Utöver det nämns hans namn i något enstaka fall på sociala medier under hösten 2020. I själva verket har Hitoshi Oshitani aldrig varit någon chef vid WHO, bara rådgivare åt Japans regering. Det blev han när covid-19 började spridas i landet, en regering som liksom Japans hälsodepartementet har fått utstå en hel del inhemsk kritik under pandemin – med all rätt. Inte minst i början när det smitthärjade kryssningsfartyget Diamond Princess i februari återvände till Yokohama, och sedan när smittan på allvar började spridas genom japaner som hade rest hem från Europa.
I Japan liksom i Sverige finns inget grundlagsstöd för att stänga ner samhället och bötfälla de som bryter mot reglerna (även om båda länderna i början av 2021 till slut har infört nya ansvarsutkrävande pandemilagar). I stället har det mesta gått på rekommendation, precis som i Sverige – men där Japan tidigt gjorde större ansatser. Just nu råder Japans andra undantagstillstånd i Tokyo och flera kringliggande regioner, fram till 7 mars, där allt utom essentiella verksamheter stänger kl. 20 – vilket har visat sig ha en bromsande effekt på smittspridningen.
Arthur hade läst Bibeln så länge han kunde minnas. Vid det här laget kunde han den nästan utantill, åtminstone de mer intressanta bitarna. Arthurs kristna tro hade alltid spelat en stor roll i hans liv, och hjälpt honom genom svåra stunder. Tyvärr hade han upplevt många sådana – särskilt under skoltiden. Arthur led nämligen av autism, vilket innebar att han hade svårt att relatera till folk och att skaffa sig vänner. Medan andra pojkar sparkade boll eller jagade flickor satt Arthur på sitt rum och läste tjocka böcker om religion eller filosofi. Han gick sedermera ut skolan med toppbetyg och kom in på ett av USA:s finaste universitet, där han valde att studera teologi.
När jag träffade Arthur för en tid sedan på universitetets psykmottagning var han rejält nere. Ett par veckor tidigare hade hans lärare hållit en föreläsning om medeltida kristendom, och då fördömt den italienske filosofen Thomas av Aquino (1225–1274) som antisemit. Efteråt hade Arthur räckt upp handen och påpekat att Aquinos synpunkter om judar i själva verket var relativt liberala för sin tid. Att anklaga den medeltida dominikanen för antisemitism – ett begrepp som myntades sexhundra år efter hans död – var dessutom en smula anakronistiskt, menade Arthur.
Svenska läkare tvingas lägga ned nästan hälften av sin arbetstid på andra uppgifter än att möta och behandla patienter.1 Flera läkare som jag talat med säger att situationen är ohållbar och att det går ut över patientsäkerheten.
Medicinska sekreterare är inte en självklar del av vårdteamet som de var för tio år sedan. Tidigare satt de på själva avdelningen eller mottagningen. Men på till exempel Södertälje sjukhus sitter de flesta numera för sig själva, i ett och samma rum. De är segregerade från resten av personalstyrkan. Deras arbete mäts dessutom i antalet tecken de skriver. De ska skriva 2 500 tecken i timmen. På andra sjukhus i regionen ser det annorlunda ut. På Aleris på Sabbatsbergs sjukhus är de en del av vårdteamen och finns placerade på avdelningarna.
”Vi är som robotar, många av oss orkar inte, det är inte en human arbetssituation”, säger Susanna Wetell som är medicinsk assistent på Södertälje sjukhus.
Självklart är det ett problem, speciellt då många läkare inte pratar korrekt svenska och vi inte kan gå fram till dem och fråga vad de menar.
Fem andra medicinska sekreterare på Södertälje sjukhus upplever det kränkande att sitta avskilt och aldrig ha att göra med andra på sjukhuset. ”Vi sitter i en hall, för oss själva, är en egen enhet och har egna chefer. Självklart är det ett problem, speciellt då många läkare inte pratar korrekt svenska och vi inte kan gå fram till dem och fråga vad de menar, det blir många journaler med tre punkter för att markera att vi inte hör vad som menas”, säger en av dem. Hon vill vara anonym.
Sekreterarna kan endast kommunicera med läkarna via journalprogrammets chattfunktion som det ser ut nu.
Vi börjar med den allmänna temperaturen i landet. Pessimismen har i fler år präglat Sverige – långt fler menar att landet utvecklas åt fel håll än åt rätt håll – även om vi kanske ser en liten vändning de senaste veckorna. Kvinnor (som ofta lutar åt vänster), och i något större utsträckning sympatiserar med regeringen, är något mer optimistiska än männen. Under optimismens dagar i början av 2010-talet, då vi hade en borgerlig regering, var männen (som ofta lutar mer åt höger) mer optimistiska av samma skäl; de sympatiserade mer med den dåvarande regeringens politik.
Det är också tydligt att de som sympatiserar med oppositonspartierna är pessimistiska, och att januaripartiernas anhängare ser mer ljust på utvecklingen i Sverige.
Kanske kan den något mer optimistiska synen på Sveriges utveckling den senaste tiden kopplas till de allt mer positiva bedömningarna av såväl den privata ekonomin som landets?
Kanslisvenska kan faktiskt vara både skön och förlösande, trots sin kruttorrhet.
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
Friheterna ovan är basala för att uttrycka sig milt. De återfinns i regeringsformens andra kapitel under delrubriken opinionsfriheter. Håll dem i minnet ett par minuter.
I höstas uppgav SVT att varannan sexåring i Järvaområdet talar svenska för dåligt för att klara kunskapskraven i grundskolan.1 Enligt grundskolechefen i Järva ligger barnen 2-3 år efter i språkutvecklingen i jämförelse med dem som har svenska som modersmål. Tidigare under året rapporterades om ett område i Göteborg där 75 procent av barnen i 4–5 årsåldern inte hade åldersadekvat språknivå.2
När det gäller vuxna invandrare visar nationalekonomisk forskning att bristen på språkkunskaper är tätt förknippad med den i nordisk jämförelse dåliga arbetsmarknadsintegrationen för utrikes födda i Sverige.3
Från politiskt håll har olika reaktioner förekommit över tid. Man har framför allt drivit förslag om språk och utbildning, såsom obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända och språkplikt för rätt till försörjningsstöd för vuxna. Den 13 januari 2021 publicerade Regeringskansliet utredningen Krav på kunskaper i svenska och samhällskunskap för svenskt medborgarskap.4 I utredningen föreslås ett medborgarskapsprov där bland annat krav ska ställas på kunskaper i svenska. Även denna rapport tycks genomgående utgå från att utbildningsinsatser ska ha en mirakulös effekt. Utbildning är självklart betydelsefull, och där finns förbättringspotential, men det är dags att i debatten om språk och integration även rikta ljuset mot andra faktorer, såsom boendesegregation och social integration.
Dessa förhållanden spelar en avgörande roll för att skapa ytor för interaktion med målspråkstalare utanför klassrummet. Det är rimligt att politiker vill leverera lösningar, men för att dessa ska ha en effekt måste politiken förankras i en djupare förståelse för de mekanismer som påverkar hur vi människor lär oss språk.
Jag noterar med glädje att frågor kring vårt psykiska mående diskuteras allt flitigare i den allmänna debatten. En direkt och mycket positiv effekt av att vi talar öppet även om vårt mentala liv är att det minskar stigmat kring dessa tidigare skam- och tabubelagda delar av vårt mänskliga liv. Psykiska diagnoser har ju traditionellt sett inte varit något man skyltat med. Snarare har många människor gjort allt som står i deras makt för att inte avslöjas som någon som brottas med psykiska symtom eller lidande.
Men tack vare en ökad öppenhet och framgångsrik forskning har nedstämdhet, panikångest och alkoholproblem gått från att vara svagheter och karaktärsdefekter till något som kan drabba alla och som det finns god och evidensbaserad behandling för. Men tyvärr blir denna typ av komplexa frågor även lätt föremål för godtyckligt och subjektivt tyckande och diskussionerna tenderar ofta att bli polariserade. Ett dikotomt synsätt gynnar varken de personer som lever med psykiska diagnoser eller samhällets möjlighet att organisera sig för att förebygga och behandla dem.More
I den första delen av Kvartals skolgranskning visade vi hur elva svenska kommuner fördelar resurser mellan skolor i utsatta områden och icke utsatta områden. Störst är skillnaderna i Stockholm, där en skola i ett utsatt område i snitt får 44 500 kronor mer per elev och läsår än en skola i ett icke utsatt område. En av de minsta skillnaderna finns i Landskrona, där en skola i ett utsatt område bara får i snitt 5 500 kronor mer per elev.
I den andra delen av granskningen om den ojämlika skolan ska vi titta närmare på tre kommunala grundskolor med elever från förskoleklass till årskurs nio¹.
Den skola med högstadium som fick minst pengar per elev i Stockholm år 2020. Den ligger i ett välbärgat område strax söder om innerstan.
Förutom Rinkebyskolan, som bara har högstadieklasser, var Hässelbygårdsskolan den skola i Stockholm som fick mest pengar per elev 2020. Den ligger i ett utsatt område.
Seminarieskolan fick mest pengar per elev i Landskrona. Den ligger också i ett utsatt område – men fick bara något mer än hälften så mycket pengar per elev som Hässelbygårdsskolan i Stockholm.
Efter att ha tagit del av vår granskning, hur reagerar du på de stora skillnaderna mellan olika kommuner vad gäller fördelning av resurser till skolor i utsatta respektive icke utsatta områden? Vad är din reaktion på att Stockholm har en genomsnittlig skillnad på 44 500 kronor (mellan utsatta och icke utsatta områden) medan exempelvis Landskrona bara har en skillnad på 5 000 kronor? Och att en skola i ett utsatt område i Landskrona i snitt får mindre pengar per elev än en skola i ett icke utsatt område i Stockholm?
Anna Ekström: Björn Åstrands likvärdighetsutredning visar att det finns stora skillnader mellan kommuners kostnader för skolan, som inte kan förklaras av glesbygdsfaktorer eller av elevernas socioekonomiska bakgrund. Så jag är inte helt förvånad, men att skillnaderna är så här stora är bekymmersamt. Ska kunskapsresultaten fortsätta uppåt behöver likvärdigheten i skolsystemet stärkas och en central del i det är att se till att resurserna går just dit, där behoven är som störst. Det är därför regeringen bland annat har förstärkt det så kallade likvärdighetsbidraget som i år är 6,2 miljarder kronor. Med hjälp av det kan kommunerna styra mer resurser efter behov inom kommunen.
Krav på mer pengar till skolor i utsatta områden har blivit mer regel än undantag i debatten om gängkriminalitet och segregation. Men det är sällan som någon talar om hur skolresurserna fördelas i dagsläget. En anledning till det kan vara att frågan är mycket komplicerad att besvara.
Till att börja med sker resursfördelningen på olika sätt i Sveriges 290 kommuner. Utöver den grundläggande skolpengen, som varierar mellan olika kommuner och beroende på elevernas ålderssammansättning, tillkommer vad som kallas socioekonomisk ersättning, ett 50-tal riktade statsbidrag samt ett flertal andra ersättningar. För att komplicera saken ytterligare räknar en del kommuner in olika statsbidrag i den socioekonomiska ersättningen, medan andra har så avancerade fördelningssystem att de inte ens själva kan svara på hur vissa av statsbidragen fördelas mellan olika skolor. I en del kommuner ska skolornas pengar räcka till lokalhyra och skolmat, medan dessa poster betalas centralt av kommunen i andra fall. Bara för att nämna några av de många skillnader som försvårar skoljämförelser kommuner emellan.
Så har den amerikanska sociologen Robin DiAngelos kioskvältare från 2018 blivit översatt och landat på de svenska bokdiskarna. Vit skörhet med undertiteln Därför är det svårt för vita att prata om rasism¹, har redan mötts med öppna famnen bland vissa recensenter. Föga förvånande var SVT Kulturnyheternas Per Andersson först ut med att ta denna identitetspolitiska självhjälpsbok till sitt bröst: ”Robin DiAngelos kärnanalys är skarp, tankeprovocerande och den skickar explosivt meningsfulla impulser in i den svenska debatten: om du vägrar se ras kan du inte se rasism”. Vidare, ”[f]örhoppningsvis är det svenska offentliga samtalet redo att nu ta ett kliv mot en mer sofistikerad, mer komplicerad och mer träffsäker diskussion om rasismen i vårt land”².
Detta är emellertid en förhoppning som inte delas av DiAngelo själv. För henne handlar det inte om diskussion utan om underkastelse – alla vita människor är rasister, och det är omöjligt att vara något annat eftersom vi lever i ett samhälle genomsyrat av rasistiska ”diskurser”, vilka vi fötts och socialiserats in i. Att ifrågasätta detta faktum är att bekräfta dogmens giltighet. DiAngelo menar att just det stora antal personer som blir ”förnärmat högröda” över att ha blivit utpekade som rasister, också utgör syn för sägen – reaktionen är den evidens som förvandlar hypotes till giltig teori. Ju mer du förnekar din rasism, desto större hot blir du mot den antirasistiska saken. Att vara vit är inte bara att ha ljus hy – det är att vara rasist.
Det är våren 1904. Vladimir Lenin (1870–1924) står där uppe på en schweizisk alptopp i sällskap med den unga revolutionären Maria Essen. Utsikten är magnifik. Essen är alldeles tagen, och väntar på hans förlösande kommentar. Vad säger han?
– Dessa vidriga mensjeviker.
Han har alltså inte sett någonting. Vilka är det han rasar emot? Naturligtvis socialister, konkurrenter inom den radikala rörelsen. Han tål dem inte.
”Mayday, mayday, Estonia – please”.
När detta dramatiska och närmast helt osannolika nödrop gick ut från Estlines Stockholmsfartyg Estonia klockan 00.22 svensk tid, den 28 september 1994, var det redan för sent för de flesta av de 989 personerna ombord.
Fartyget hade 33 minuter kvar innan hon sjönk klockan 00.55. Det närmaste räddningsfartyget, Vikinglinjens storfärja Mariella, kom fram till haveriplatsen 19 minuter senare klockan 01.14.
Då fanns bara desperata och drunknande människor kvar i vattnet efter att Estonia försvunnit.
Mariellas befälhavare Jan-Tore Thörnroos har beskrivit synen som mötte honom som ”som en julgran av alla ljus i vattnet på flottar, livbåtar och reflexer på flytvästar”.
Denna septembernatt 1994 skulle komma att skaka Sverige och Estland som kanske inget annat under efterkrigstiden. För Sverige har detta trauma fortsatt att ligga oläkt och obearbetat för tusentals människor – överlevande, anhöriga och vänner.
”Vi måste få veta vad som hände”, är en vanlig ståndpunkt i intervjuer med anhöriga och överlevande.
Ändå torde man helt klart kunna konstatera – för den som skiljer på fakta och närmast fria fantasier: vi vet vad som hände.
Vad är egentligen Ryssland för slags samhälle under Vladimir Putins styre? Den gamle KGB-officeren som tog med sig tankesätt och metoder från sina många år i Sovjetunionens säkerhetstjänst. Jag har slukat mängder av dokumentärer och en del böcker om Putin eftersom han är så fascinerande. Skamlösheten, schackspelandet, hans förmåga att alltid ligga steget före, se faran innan den kommer och agera proaktivt är på ett sätt imponerande. Samtidigt närmast förkroppsligar han fascismens dröm om den starke mannen.
Jag tror dock att skenet bedrar. För det som gör att den ryske presidenten framstår som så stark och handlingskraftig är att han i sitt envälde inte behöver ta hänsyn till demokratins tröga processer. Det är inte svårt att få saker gjorda när man inte behöver underkasta sig något parlament eller några juridiska hinder. Och det är lätt att få folk att göra som man vill när konsekvensen för dem som opponerar sig ofta förefaller kunna bli lönnmord eller godtyckliga domar följda av mångåriga fängelsestraff.More
Spring Uje spring är en ovanlig film eftersom den är en blandning av fiktion och dokumentär, där huvudpersonerna spelar sig själva. Ovanligt är också valet av regissör, ståuppkomikern och mångsysslaren Henrik Schyffert, en personlig vän till Uje Brandelius – vars liv med sjukdomen Parkinsons är ämnet för filmen. Schyffert är inte direkt känd för finstämda och eftertänksamma samtal kring kroniska sjukdomar och livskriser. Snarare har Schyffert varit den grabbiga killen som skämtar bort eller ironiserar över det som är jobbigt eller tråkigt att prata om. Åtminstone är det så vi har lärt känna den offentliga Schyffert i hans olika roller.
Det var med stor spänning jag såg fram emot att få se resultatet av Schyfferts och Brandelius film, som utöver att ha vunnit Bästa film, Bästa manus och Bästa manliga huvudroll totalt nominerats i hela sex kategorier på årets Guldbaggegala. Oavsett vad man tycker om filmen, är det hedervärt att det i ytlighetens tidevarv görs film om en mycket svår kronisk sjukdom.
I dokumentären Vaccinkrigarna som nyligen sändes i SVT skildrar Anna Nordbeck och Malin Olofsson hur kritiken mot allmänna vaccinationsprogram har vuxit sig stark de senaste tjugo åren.1 Journalisterna har infiltrerat antivaccinrörelsen genom att wallraffa och utge sig för att göra en vaccinationskritisk dokumentär. Genom sitt etiskt problematiska men i detta fall välmotiverade tillvägagångssätt lyckas de avslöja hur nyckelpersonerna i ett världsomfattande nätverk har lagt upp sin enkla men effektiva strategi. Den går ut på att samla starka föräldraberättelser om vaccinskador och sedan sprida dem på nätet med pandemisk kraft. Småbarnsföräldrar är målgruppen.
Trots omedelbar kritik vad gällde studiens design och validitet fick artikeln stort genomslag.
Skepsis mot att vaccinera barn mot sjukdomar som mässling, påssjuka och röda hund (MPR) har funnits länge men fick ny kraft och spridning efter att den engelske läkaren Andrew Wakefield 1998 fått en artikel publicerad i den högt ansedda tidskriften The Lancet där han spekulerade om en koppling mellan MPR-vaccinering och utvecklande av autism. Trots omedelbar kritik vad gällde studiens design och validitet fick artikeln stort genomslag.
”Vi har varit naiva”! Det är en mening som nog de flesta känner igen. Av någon märklig anledning tycks den ha ansetts vara politikers bästa ursäkt eller svar på frågan om hur vissa fenomen, tidigare främmande för Sverige, lyckats rota sig fast och stabilt i den svenska myllan. Det handlar om nya och brutala former gängkriminalitet, parallella samhällssystem och rättskipning kopplade till större familjestrukturer eller klansystem och systematiska bidragsfusk, ofta kopplade återigen till stora familjer eller religiöst eller etniskt definierade organisationer.
Vad är det den påstådda naiviteten egentligen uttrycker? Är det bara ett sätt att försöka komma undan eller uttrycker det verkligen en uppfattning om att något annat var möjligt? Och om så är fallet, vad är det då för idéer som drev på och sedan visade sig krocka med verkligheten?
Hur hade det blivit om jag behållit det? Hopplös fråga. Vem hade det blivit? Lika hopplös fråga. Ändå dyker dessa frågor upp med jämna mellanrum hos mig. Om det är möjligt att sörja andra livsavgörande och slutgiltiga beslut, och det som kunde ha blivit, är frågan varför detta inte verkar gälla abort.
”En abort har ju nästan alla gjort.” Inte alla, men under 2019 var det två procent av kvinnor i åldern 15–44 år som genomgick en abort enligt Socialstyrelsens senaste statistik¹. Det finns annan statistik som visar att varannan svensk kvinna gör i snitt en abort under sin livstid.² Faktum är att abort i Sverige kan liknas vid en absurd paradox; en offentlig hemlighet som är extremt tabubelagd. Och den som sörjer sin frivilliga abort bemöts inte sällan med frågetecken och kommentarer som ”det var ju bara ett embryo”.
Lena Anderssons syn på kön låter sig sammanfattas i följande mening: ”Vill man lösgöra människorna ur könsfängelset är det könsrollerna man ska koncentrera sig på snarare än kroppen och orden.” Meningen är intressant och innehåller mer än man kanske tror vid ett snabbt ögonkast. Låt mig utveckla. För Andersson finns ”könsroller” och det finns ett ”könsfängelse”. Några närmare definitioner ges inte, men innebörden följer av texten. Explicit handlar könsfängelset om könsroller som ska ändras. Implicit handlar det om hur man kan vara som kvinna eller man – men inte om man är kvinna, man eller något annat.
Hon särskiljer också mellan ”kön” och ”könsroll”. Andersson får rätta mig om jag har fel, men jag har svårt att tolka det på något annat vis än att könsfängelset enbart gäller det senare. För att tala med Goethe: här närmar vi oss pudelns kärna.
Låt oss börja med hur det går till med vaccinutveckling. Framtagande av vaccin sker enligt en tydligt utstakad väg med ändamålet att säkra och effektiva vaccin tas fram. Så vad är målet med ett vaccin? Svaret är flerfaldigt: att skydda mot infektion och därigenom kontrollera spridningen av smittämnet (i det här fallet det nya coronaviruset sars-cov-2), skydda mot sjukdom och således minska lidande hos dem som smittas av sjukdomen och att ge individen som tagit vaccinet ett långsiktigt skydd mot smittämnet. När tillräckligt många är vaccinerade eller har haft infektionen uppstår det vi kallar för flockimmunitet, och då avtar spridningen av smittämnet i samhället.
Andelen av befolkningen som måste vaccineras eller ha genomgått infektionen för att uppnå flockimmunitet varierar från smittämne till smittämne.
Det första vaccinet mot sars-cov-2 och dess sjukdom covid-19 började testas på människor redan under mars 2020, vilket är mindre än tre månader från det att virusets genetiska kod tillkännagavs i början av januari. Det är utan tvekan rekordsnabbt. En annan viktig fråga är hur ett vaccin egentligen fungerar? Vi har de vacciner vi kallar för de konventionella vaccinerna, och nu under coronapandemin har vi hört mycket om de nya experimentella vaccinerna och dess plattformar. Vad skiljer dem åt och hur fungerar de egentligen?
De konventionella vaccinerna, exempelvis vaccin mot mässling, polio, stelkramp, kikhosta, difteri och lunginflammation fungerar genom att delar av virus eller hela försvagade virus ges till kroppen och immunförsvar aktiveras och bildar ett skydd mot smittämnet om det skulle dyka upp igen. De experimentella vaccinerna såsom till exempel mRNA (budbärar-RNA) och adenovirus vektorer, bygger på ett annat upplägg. I stället för att ge delar av virus eller hela försvagade virus till kroppen så ges här i stället en instruktion till kroppen gällande vilka proteiner den ska tillverka så att ett immunförsvar bildas mot dessa proteiner. Även här bildas ett skydd om smittämnet skulle dyka upp igen. Skillnaden mellan konventionella vaccin och de experimentella är att få experimentella vaccin än så länge blivit godkända.
Så kommer ett vaccin mot covid-19 att vara lösningen på pandemin? På sikt är svaret med största sannolikhet ja, men under en ansenlig tid framöver behöver vi upprätthålla de rekommendationer som Folkhälsomyndigheten tagit fram. Här kommer även framgent fysisk distansering vara absolut viktigast, och i de situationer då det inte kan upprätthållas är munskydd och ögonskydd/visir viktiga komplement.
Att rulla igång massvaccination av denna kaliber innebär flera utmaningar såsom tillgång till tillräckligt mycket vaccin från tillverkare, därefter logistik…
Vilka grupper i samhället kommer att vaccineras först? Folkhälsomyndigheten har tagit fram en prioriteringsordning, och de första vaccindoserna går till dem som är i allra störst behov av skydd, personer som bor på särskilda boenden för äldre och har hemtjänst, personal inom hälso- och sjukvården, äldreomsorg och övrig omsorg som är i kontakt med de mest utsatta grupperna och vuxna personer som bor tillsammans med personer med hemtjänst. Därefter följer personer över 70 år och äldre, övrig personal inom vård och omsorg samt övriga personer mellan 18 och 69 år som tillhör riskgrupper. Därefter kommer övriga personer mellan 18 och 69 år som inte tillhör riskgrupper.
När kan vi då förvänta oss att alla som vill vaccinera sig mot covid-19 i Sverige har fått sina vaccinationer? Svaret beror till stor del på hur många vaccin som blir godkända och dess tillgång. Mycket efterlängtat godkände EU-kommissionen det första vaccinet mot covid-19 den 21 december 2020 (Comirnaty från Pfizer/Biontech). Tätt därefter, redan 6 januari 2021 godkände EU-kommissionen det andra vaccinet mot covid-19 (Covid-19 vaccine Moderna, från Moderna) och den 29 januari blev Astra Zenecas vaccin godkänt av EU-kommissionen. Viktigt att komma ihåg är att alla vaccin mot covid-19 som nu godkänns kommer att följas upp noggrant och eventuella biverkningar rapporteras.
Uppskattningsvis kommer de sista grupperna att få påbörja sin vaccination före sommaren 2021.
Att rulla igång massvaccination av denna kaliber innebär flera utmaningar såsom tillgång till tillräckligt mycket vaccin från tillverkare, därefter logistik – distribution, förvaring och administrering av miljontals vaccindoser på kort tid. Just nu pågår vaccination av de grupper som är särskilt utsatta. Uppskattningsvis kommer de sista grupperna att få påbörja sin vaccination före sommaren 2021.
En fråga som många ställer sig är hur effektiva är de vaccin som nu blivit godkända eller som med stor sannolikhet kommer att bli godkända inom kort? Innan vi går in på hur effektiva de är börjar vi med att beskriva vaccinets väg från idé till färdig produkt. Historiskt sett har det tagit mellan 5 och 15 år av forskning och utveckling med att ta fram ett vaccin som godkänns. Denna process innehåller flera väldefinierade steg som avgör om vaccinet kan fortsätta sin resa eller ska avbrytas.
Det börjar med en idé som utforskas i laboratorium (preklinisk utveckling). Det följs av kliniska prövningar i olika faser; fas I, II, III och IV. Men hur många vaccin klarar sig hela vägen från idé till att bli ett godkänt vaccin? Det är svårt att säga, men tillgänglig information visar att omkring vart femte vaccin som är i klinisk fas I lyckas nå hela vägen fram till att bli ett godkänt vaccin (Nat. Biotechnol. 32, 40–51; 2014).
Det är dock viktigt att komma ihåg är att de flesta vaccinkandidater aldrig ens når till klinisk fas I på grund av att de inte uppnår önskad effekt i den prekliniska utvecklingen. Vad händer då i de olika utvecklingsfaserna för vaccin? I preklinisk fas utvärderas vaccinet för funktion och säkerhet. I denna fas testas flera olika vaccinkandidater i laboratorium och i djurförsök med målet att hitta en vaccinkandidat som är lovande att vidareutveckla och testa i människa. I fas I är det fokus på säkerhet, och vaccinet utvärderas i frivilliga försöksdeltagare med fokus på vaccinets säkerhet, dosering och dess förmåga att aktivera ett immunsvar.
I fas I-studier inkluderas oftast mindre än 100 personer som inte tidigare exponerats för sjukdomen som vaccinet är riktad mot. Fas II är en utökad studie av säkerhet. I denna fas utvärderas vaccinet i en större grupp frivilliga försöksdeltagare (oftast fler än 100 personer) i randomiserade kontrollerade studier som tillhör den tilltänkta målgruppen. Det innebär att en grupp får vaccin och en grupp får placebo.
I klinisk prövning fas II undersöks vaccinet gällande säkerhet, dess förmåga att aktivera ett immunsvar och vaccinets effekt mot sjukdomen. I fas III är det fokus på vaccinets effekt och då genomförs storskalig utvärdering av vaccinet i frivilliga försöksdeltagare. Vanligen inkluderas minst 1 000 – 10 000 personer i den tilltänkta målgruppen med olika hälsostatus och bakgrund. Studierna är randomiserade kontrollerade, där en grupp får vaccin och en grupp får placebo. I klinisk prövning fas III undersöks vaccinets effekt mot sjukdomen men även dess förmåga att aktivera ett immunsvar och biverkningar. I fas III studier finns det möjlighet att upptäcka ovanliga biverkningar då tusentals får vaccinet. För att utröna om vaccinet har någon skyddseffekt väntar man och ser hur många som blir infekterade och utvecklar sjukdom. I fas IV så sker uppföljning av vaccinsäkerhet. Då ett vaccin har godkänts fortsätter vaccinets effekt och säkerhet att studeras under lång tid.
Runt om i världen har hittills två vaccin godkänts, åtta vaccin har fått godkännande för begränsad användning/nödgodkännande och totalt tjugo vaccin har nått klinisk prövning i fas III och än så länge har sex av dem presenterat resultat gällande hur effektiva de är (Pfizer/Biontech 94,5%, Moderna 95%, AstraZeneca 70,4%, Janssen Pharmaceutical 66%, Novavax 89,3%, Gamaleya Research Institute 91,4%, Sinopharm 86% och Sinovac 50,4%).
Vad innebär att ett vaccin är effektivt? Och skyddar vaccinerna mot infektion eller sjukdom? Hittills har vi sett att de vaccin som rapporterat resultat skyddar mot sjukdom men inte mot infektion i människa (tabell 1). Hur många vaccin är då under utveckling mot covid-19? I nuläget finns det 67 vaccin som testas i människa, alltså i klinisk prövning i fas I till III. Tjugo av dem har nått fas III, vilket är den sista fasen av klinisk prövning innan de kan bli godkända av myndigheterna. Vi ska dock komma ihåg att innan ett vaccin blir fullt godkänt så behöver personerna i fas III följas under minst ett år efter sista vaccinationen och ofta under två år. Detta för att säkerställa att vaccinet är säkert samt studera hur långsiktigt skydd det ger mot sjukdomen.
Sedan finns fortfarande många obesvarade frågor, exempelvis hur effektiva vaccinerna är när vi börjar massvaccinera.
Så när kan vi gå tillbaka och leva livet som före coronapandemin? Det troliga är att vi kommer få vänta åtminstone till sommaren 2021. Men varför kommer det dröja så länge nu när massvaccinering redan har påbörjats? Till att börja med så kommer inte alla att vaccineras samtidigt, de som står sist i kön för vaccination kommer få det innan sommaren 2021.
Sedan finns fortfarande många obesvarade frågor, exempelvis hur effektiva vaccinerna är när vi börjar massvaccinera. Det är också oklart om de skyddar mot asymtomatisk infektion, vidare har vaccinerna inte utvärderats bland barn, ungdomar och gravida. Vi vet inte heller hur länge som skyddet mot sjukdom eller infektion kvarstår efter vaccination. Resultat hittills indikerar att skyddet efter vaccination troligen kvarstår under åtminstone ett år. Hursomhelst så har resultaten som hittills presenterats för covid-19-vaccin visat sig vara lovande, faktiskt mycket bättre än vad många förutspått.
Alla som vaccinerar sig hjälper till att rädda liv.
Till exempel har Världshälsoorganisationen (WHO) satt gränsen att ett covid-19-vaccin måste vara minst 50 procent effektivt, men helst 70 procent. Av de resultat som hittills presenterats har flera av covid-19-vaccinerna en effekt på runt 90 procent gällande skyddet mot symptomatisk sjukdom (tabell 1).
Vaccin i fas III klinisk prövning
Så vilka är incitamenten att ta de nya vaccinen? Den kanske mest självklara anledningen att vaccinera sig är att skydda sig själv mot sjukdom, men kanske ännu viktigare att skydda sina medmänniskor mot sjukdom, speciellt de som är extra utsatta såsom riskgrupper och våra äldre och sköra personer. Alla som vaccinerar sig hjälper till att rädda liv. En pedagogisk utmaning kommer att vara att få dem som känner sig osäkra eller är kritiska till vaccinet att vaccinera sig. Endast om tillräckligt många vaccinerar sig uppnår vi ett bra skydd mot smittan i samhället.
Uppskattningsvis behöver runt 60–70 procent av befolkningen vaccinera sig. Här vilar en stor och viktig uppgift på forskarvärlden och myndigheterna att tydligt kommunicera att vaccinens säkerhet grundar sig på evidensbaserade fakta från de kliniska vaccinprövningarna.
Vidare kan nämnas att covid-19-vaccinerna utvärderats i nästan tio gånger så stora grupper med frivilliga försökspersoner som normalt sker vid klinisk prövning i fas III. En utmaning med flera av covid-19 vaccinen är att de måste ges med två vaccindoser och 3–4 veckors mellanrum, vilket kan jämföras med säsongsinfluensan som endast ges med en vaccindos. Hur bra skydd har vi då mot covid-19 efter den första vaccindosen? Vad vi vet från de kliniska vaccinprövningarna är att en dos av Pfizer/Biontechs vaccin ger en skyddseffekt på omkring 52 procent (dock först 12 dagar efter vaccinationen), vilket kan jämföras med en skyddseffekt på 95 procent efter den andra vaccindosen.
Detta kan jämföras med Modernas vaccin som efter en dos uppnår en skyddseffekt på 80,2% och efter två doser 94,5%. Vidare kan nämnas att Astra Zenecas vaccin har en skyddseffekt på 64,1% efter en vaccindos och 70,4% efter två vaccindoser. Således uppnås inte full skyddseffekt efter första vaccindosen, men redan då är individen i en betydligt bättre sits än de som inte alls är vaccinerade. Det är dock viktigt att ta båda vaccindoserna för att uppnå bästa skyddseffekt och det påverkar även med största sannolikhet hur länge skyddet kvarstår.
Vilka vaccin kommer att bli tillgängliga i Sverige? Regeringen har beslutat att Sverige ska delta i hittills sex olika förköpsavtal av vaccin som EU-kommissionen tecknat med företag som har covid-19-vaccin i klinisk prövning. Hittills har vaccinen från Pfizer/Biontech, Moderna och Astra Zeneca blivit godkända. Förutsatt att de övriga vaccinen blir godkända kommer Sverige även få tillgång till vaccin från Sanofi/GSK, Janssen Pharmaceutical NV (Johnson & Johnson) och Curevac.
Resultaten från de kliniska prövningarna visar att de flesta får milda biverkningar.
Troligen kommer ännu fler förköpsavtal att tecknas framöver så att Sverige garderar sig för att ha tillräckligt med vaccin till befolkningen. Kan vi lita på att de vaccin som tas fram och nu blivit godkända eller är på väg att bli godkända verkligen är säkra?
Än så länge har vi sett att de vaccin som utvecklats mot covid-19 ger de vanligt förekommande biverkningarna som vi ser hos andra godkända vacciner, exempelvis svullnad/rodnad och smärta på injektionsstället, trötthet, huvudvärk, muskel- och ledvärk och influensaliknande symptom. Resultaten från de kliniska prövningarna visar att de flesta får milda biverkningar. Sällsynta biverkningar har vi ingen bra bild över i nuläget, dels för att vi inte utvärderat vaccinen tillräckligt länge och dels att det är först vid massvaccinering som de eventuellt kommer att upptäckas. I Sverige kommer Läkemedelsverket att noggrant granska säkerhetsuppföljningen om hur säkra covid-19-vaccinerna är och undersöka eventuella sällsynta biverkningar hos dem som vaccinerats.
Något som många undrar är hur kan det ha gått så snabbt att utveckla vaccin mot covid-19? Svaret ligger i att vi under tidigare sars- och mers-epidemierna lärde oss mycket om hur ett vaccin ska designas för att ge skydd mot dessa coronavirus. Således fanns redan mycket kunskap, vilket innebar att en snabb anpassning kunde ske för det nya coronaviruset sars-cov-2, exempelvis valet att inkludera spike-proteinet i vaccinet.
Vidare har forskarna byggt vidare på de tidigare koncepten och nyttjat samma vaccinplattformar, vilket har inneburit att kunskap om dessa redan finns från djurmodeller och till viss del även från människa. Detta visar på hur otroligt viktigt det är att Sverige och övriga världen aktivt arbetar med grundforskning kring vacciner och dess plattformar för att vi ska ha en god pandemiberedskap. Vi vet säkert att fler pandemier kommer att dyka upp i framtiden, vad vi inte vet är hur allvarliga de kommer att bli, därav är pandemiberedskap en försäkring för framtiden.
Åter till covid-19-vaccinen, där ett flertal använder nya plattformar som hittills inte varit godkända för användning i människa men de har utvärderats i olika kliniska prövningar för andra indikationer och sjukdomar. Ett godkännande av dessa nya vaccinplattformar (exempelvis RNA, virusvektorer och nanopartiklar) är också startskottet för en bredare användning av dem i utvecklandet av framtida vacciner. Fördelen med de nya vaccinplattformarna är att de medger en snabbare utveckling och produktion av själva vaccinet i jämförelse med de konventionella vaccinplattformarna (exempelvis avdödade hela viruspartiklar och levande försvagade virusvaccin).
Avslutningsvis kan vi sammanfatta läget med att forskarvärlden och vaccinbolagen i rekordfart har lyckats med att utveckla lovande vacciner mot covid-19 där några redan blivit godkända. Nu gäller det att lika fort se till att befolkningen får tillgång till dessa vaccin för att i största möjliga mån begränsa antalet människor som blir svårt sjuka och dör av covid-19.
I sitt tal till nationen den 22 november förra året betonade statsminister Stefan Löfven varje individs ansvar för att minska smittspridningen och bekämpa den pandemi som härjat världen sedan ett år tillbaka. Begreppet ”ansvar” nämndes, i olika former, inte mindre än sex gånger. ”…du måste visa beslutsamhet, självdisciplin och ansvarskänsla”, slog statsministern fast i talets avslutande passus.¹
Statsministerns tal rimmar väl med Folkhälsomyndighetens råd till allmänheten. På folkhalsomyndigheten.se kan man läsa följande: ”Föreskriften som riktas till enskilda individer understryker det personliga ansvaret. Alla är skyldiga att vidta försiktighetsåtgärder för att skydda sig själva och andra mot spridning av covid-19. Du ska själv tänka igenom hur du kan undvika att bli smittad och hur du kan undvika att smitta andra”.²
Det har sagts förr, men jag säger det igen: Det är en himla tur att det var den 38-årige Anders Borg som blev finansminister år 2006 och inte den 20-åriga versionen av honom. Den unge Anders Borg hävdade nämligen i ett tv-program 1988 att alla människor borde få göra exakt vad de själva vill i alla lägen. Det var hans politiska vision. Tja, alla mognar olika sent, och de allra flesta blir mer sansade med tiden. Det finns såklart undantag, men åren och erfarenheterna gör något med oss – de gör oss klokare.
Den mest ikoniska teckningen från 2020 är den av coronaviruset: den taggiga boll som i januari färdades från medicinska illustrationer, till infografik om pandemins globala framfart, faktarutor om aerosoler, social distansering och munskydd, vidare till serieteckningar och animering där pandemiåret satiriseras. Virusets resa genom illustrationer i olika genrer har därmed på samma gång belyst vikten av teckningar som kunskapsförmedlare i vår visuellt präglade kultur, liksom seriernas centrala roll för vår tids välbehövliga kollektiva katharsis.
Vi är alla dömda att påverkas av olika åsiktspaket som vi är obenägna att ändra på, inte ens när nya bevis dyker upp som säger att vi har fel. Begreppet sunk kost fallacy beskriver hur människor efter att ha investerat tid, pengar eller trovärdighet har svårt att överge den väg de har slagit in på, trots att den leder fel. Det är en bidragande orsak till att misslyckade projekt drivs vidare, eftersom man upplever att den gjorda investeringen motiverar en fortsättning.
En rad beslutsfattare har investerat sin trovärdighet i den speciella coronastrategi som Sverige, som enda land i världen har försvurit sig åt, och som lett till mycket lidande och död. Trots att allt fler vetenskapliga data påvisar strategins svagheter har man haft väldiga svårigheter att ändra på den. Inte ens nu, när vi står inför en ny smittspridning med muterade kloner av coronaviruset, förmår beslutsfattarna ändra sig på ett sätt som motsvarar det nya hotet.
Hur kan man tappa lusten att leva trots att hela livet ligger framför ens fötter, redo att levas? Det kan vara svårt att förstå, och något av det värsta man kan uppleva som förälder. Det är lätt att drabbas av skuldkänslor och att förebrå sig själv. För är det inte den ultimata uppgiften man har som förälder – att skydda och hjälpa sina barn så att de växer upp till självständiga och harmoniska individer? Vanliga tankar föräldrar får är: ”Jag duger alltså inte. Allt det jag gjort har varit fel. Jag borde ha förstått. Jag borde ha ägnat mer tid, pratat mer, inte varit så sträng, varit strängare, tillåtit mer, tillåtit mindre…”
Först ett trivialt påpekande. Var och en har i en liberal demokrati frihet att definiera sig själv och idka praktik i enlighet. Dock omfattas rätten till den egna perceptionen och rationaliteten lika av alla. Om en person med testiklar anser sig vara kvinna ryms det förvisso inom både åsiktsfriheten och privatlivets helgd, men i den stund omgivningen måste hålla med eller gå till mötes mer än vad hövlighet och gott uppförande kräver, har rätten övergått i något annat.
Ina Hallström frågar sig varför inte kategorin kön ”skulle kunna genomgå en liknande omförhandling som ’adel’ och ’monark’ en gång gjorde”. Det skulle, menar hon, innebära en fortsättning på den demokratisering och liberala frihetssträvan som börjar med franska revolutionen och upplysningsidealen. Vidare anser hon att kategorierna arbetare och kvinnor har genomgått en liknande omvandling, vilket visas av att de idag ”räknas … som fullvärdiga medborgare”.
Det började med ett reportage i Le Monde den 4 januari. Några dagar senare släpptes boken La familia grande, där juristen och professorn Camille Kouchner berättar om övergreppen som styvfadern, Olivier Duhamel, utsatte hennes tvillingbror för när syskonen var i tonåren. Nyheten slog ner som en bomb i det franska kultur- och politikeretablissemanget, och Olivier Duhamel tvingades lämna alla sina positioner inom såväl universitetsvärlden som medievärlden. Men det var inte bara övergreppen i sig – om än så hemska – som fick fransmännen att reagera starkt, utan det faktum att vänner och bekanta – välkända intellektuella och politiker – omkring familjen hade vetat men valt att tiga.
Nu pågår en het debatt i landet om synen på sexuellt utnyttjande av minderåriga och tystnadskulturen som råder kring övergreppen. I ett uppror som lanserades i sociala medier under hashtaggen #MeTooInceste har tiotusentals vittnat om övergrepp. Och i en video som president Emmanuel Macron publicerade på Twitter säger han: ”Vi ser er, vi tror på er. Ni kommer aldrig lämnas ensamma igen.”
Efter att den tyska debatten länge handlat om vilka åtgärder som bör vidtas för att bromsa smittspridningen, har fokus nu flyttats till hur massvaccinationen av befolkningen ska genomföras. Bayerns regeringschef Markus Söder (CSU), som under pandemin blivit populär för att ha förespråkat hårda åtgärder, uppmanar nu Tysklands etiska råd att utvärdera en vaccinationsplikt för vissa grupper.
Bakgrunden är en undersökning som visar att vårdpersonalens intresse för att vaccinera sig är svalt. I en enkätundersökning från första halvan av december svarade endast hälften av den tillfrågade vårdpersonalen att de säkert tänker vaccinera sig mot sars-cov-2. 28% sade sig vara osäkra och 22% svarade att de inte ville vaccinera sig.1 Markus Söder oroar sig nu för att det skulle komplicera Tysklands vaccinationsstrategi, och framhåller att det på vård- och äldreboenden i slutänden är en fråga om liv och död.2
Under 2019 registrerades fler än 500 fall av [mässlingen]. Detta fick till följd att en vaccinationsplikt för mässlingen infördes i mars 2020.
Vaccinmotstånd är dock ingen ny fråga i Tyskland. I synnerhet vad gäller mässlingen har låg vaccinationsgrad i befolkningen länge varit ett känt problem. Under 2019 registrerades fler än 500 fall av sjukdomen.3 Detta fick till följd att en vaccinationsplikt för mässlingen infördes i mars 2020. Numera krävs ett vaccinationsintyg för att barn ska kunna skrivas in i förskolan och grundskolan.
Markus Söders uttalande ska även ses i ljuset av det öppna brev som Wolfram Henn, medlem i Tysklands etiska råd, lät publicera i december till följd av allt fler patienter med covid-19 på sjukhus. Särskilt uppmärksammat blev det på grund av ett stycke som löd: ”Den som vägrar vaccinera sig bör alltid bära med sig ett dokument där det står skrivet: ’Jag vill inte vaccinera mig! Jag vill överlåta till andra att skydda sig mot sjukdomen! Om jag blir sjuk vill jag överlåta min intensivvårdsplats och min respirator åt andra.’”4
Etikrådet har därefter sagt att formuleringen endast ska ses som Wolfram Henns personliga åsikt. Alena Buyx, ordförande för etikrådet, har hävdat att en vaccinationsplikt för vissa yrkesgrupper bara kan bli aktuell under särskilda omständigheter, och att det fortfarande är okänt huruvida de tillgängliga vaccinen faktiskt bryter smittkedjor.5 Wolfram Henn har i efterhand själv menat att hans uttalande inte ska tolkas bokstavligt, utan var avsett som en tillspetsad formulering för att väcka uppmärksamhet i en etiskt viktig fråga.
I en debatt med intensivvårdsläkaren Uwe Janssens i Die Zeit argumenterar Wolfram Henn dock för en vaccinationsplikt för vårdpersonal. ”De som i sitt fria yrkesval söker sig till ett fält med särskilt ansvar för andras välbefinnande måste också åta sig vissa bördor – och närmare bestämt mer än befolkningen i allmänhet”. Uwe Janssens är å andra sidan mycket kritisk till en vaccinationsplikt för sina medarbetare. ”Det vore katastrofalt. Folk skulle säga upp sig. Och vi har redan ont om personal”. Han förklarar vårdpersonalens låga intresse för att vaccinera sig med att de i sitt arbete oftare än andra ser olika behandlingars biverkningar. ”Rädslan måste bemötas med information, inte med tvång”, menar han.6
De flesta inom politiken … menar att tvingande bestämmelser inte är aktuella.
De flesta inom politiken håller med Uwe Janssens och menar att tvingande bestämmelser inte är aktuella. Arbetsminister Hubertus Heil (SPD) har avfärdat idén om att införa en plikt för vissa yrkesgrupper, och hälsominister Jens Spahn (CDU) har stått fast vid sin hållning i frågan. ”Jag har i förbundsdagen gett mitt ord: I den här pandemin kommer det inte att finnas någon vaccinationsplikt”, sa han till Deutschlandfunk som svar på Markus Söders utspel.7
Det är inte sannolikt att tvingande regler för coronavaccinering genomförs i praktiken. Men att Markus Söder, som i pandemin blivit en av Tysklands mest synliga politiker, nu öppnar för dessa idéer vittnar om att de makthavande i Tyskland i allt högre grad ser sig nödgade att införa långtgående åtgärder för att stå emot pandemins härjning.
Intresset för demografi har ökat i takt med coronapandemin. För ett år sedan var det bara ett litet fåtal som hade koll på till exempel hur många som dör i Sverige ett vanligt år, liksom begrepp som överdödlighet. Men demografin är en vetenskap med mycket data, och i regel bra data, vilket gör att man kan se relativt tydliga mönster.
Den helg som precis har passerats var årets fattigaste, enligt SVT. Det har gått extra lång tid sedan den senaste lönen utbetalades, och sannolikt kostade jul- och nyårshelgerna lite mer än ett vanligt månadsskifte. Och just denna vinter är extra olycklig – hela fem veckohelger har passerat mellan decemberlönen och januarilönen, oftast är det fyra. Helger tär ju alltid lite mer på ekonomin.
Jag tillbringade förra söndagskvällen i sällskap med Agenda och statsepidemiologen Anders Tegnell, den som mer än någon annan har kommit att personifiera det svenska vägvalet i pandemin. Jag tittade inte på direktsändningen utan lyssnade i efterhand i sovrummets mörker och tystnad. Inget ljus och inga ljud störde min koncentration. Ändå blev jag alltmer…ja, störd ju mer jag hörde. Lite som när man betraktar en optisk synvilla, exempelvis en figur som är tredimensionell men som samtidigt inte är det.
Det som statsepidemiologen sa lät visserligen trovärdigt och levererades med det sedvanliga självförtroendet hos en vetenskapsman. Det där lite överseende tonfallet hos den som är medveten om att samtalspartnern egentligen saknar de nödvändiga förkunskaperna för att till fullo förstå.
Under attacken mot Kapitolium skrev Susanna Birgersson på Twitter: ”Ena dagen beordrar Pelosi könsneutralt språk i kongressen, nästa stormar Trump-anhängare byggnaden. Nånstans finns ett samband.” Lena Andersson utvecklade samma tanke i en text i SvD (9/1) några dagar senare: ”Frågan om könets nya ontologiska status är intressant då den i lika hög grad som Trumps presidentskap, men från andra hållet, belyser samhällets flykt från förnuftet, från det objektiva och universellt giltiga och därmed det prövbara.” Andersson och Birgersson använder en vanlig retorisk strategi när de på det här sättet utgår ifrån två fenomen de ogillar och försöker blottlägga den länk som förenar dem. Ofta är den länken ”poststrukturalismen”.
Men med tanke på Anderssons uttalade fokus på rationalitet är det slående att hon själv inte redovisar vilka tankeled som ska ta oss från det ena fenomenet till det andra. Hon visar inte hur sakerna faktiskt hänger ihop, hon belägger inte kopplingen rent empiriskt. Hon pratar om deduktion men visar inte hur hennes egen tes skulle kunna prövas. I stället blir poststrukturalismen ett slags metanarrativ som antas kunna förklara allt.
Ett av mina första jobb var som intressepolitiskt ansvarig på en organisation för personer med psykisk sjukdom. Men det fanns sammanhang där jag inte berättade vad jag jobbade med – för psykisk sjukdom var så stigmatiserat att folk blev illa till mods och bytte ämne. I och med detta blev jag övertygad om att vi borde få till ett bättre offentligt samtal om psykisk ohälsa. Min övertygelse var att vi behövde prata mer om psykisk ohälsa, att om vi tar ut trollen i solen spricker de. Men idag tänker jag ibland precis tvärtom.
När Joe Biden i dag den 20 januari 2021 svärs in som USA:s 46:e president, är det för en nation som under senare år i högsta grad bidragit till en mer protektionistisk värld. Förhandlingar om frihandelsavtal med Asien och med EU förkastades, avtal med Kanada och Mexiko omförhandlades samt tullar på import har ökat på ett sätt som saknar motstycke i västvärlden sedan 1930-talet. Dessutom har USA lämnat eller distanserat sig från internationella överenskommelser och internationella organisationer. Kostnaden för denna protektionism är mycket hög för konsumenter och företag, framför allt i USA, men även i andra länder. Medborgarna konsumerar mindre när tullar driver upp priserna, och företagens marginaler minskar när det blir dyrare att importera råmaterial och insatsvaror.
Historikern och emigranten Aleksandr Janov, specialiserad på Ryssland och rysk nationalism, var på nittiotalet kritisk till hur väst förhöll sig till det postsovjetiska Ryssland. Han kritiserade 1995 den ”förrädiska självklarhet” med vilken den västerländska logiken antog att ett Ryssland med marknadsekonomi skulle vara en partner till väst bara för att ett Ryssland utan marknadsekonomi hade varit dess svurna fiende.
”Vi har en plan för hur vi ska hjälpa till med att bygga upp en fri marknad i Ryssland, men vi har ingen plan för hur vi ska bygga upp en demokrati där. Vi tror att demokratin bygger sig själv, som en naturlig överstruktur till marknadsekonomin. Men vad händer om den inte gör det? Vad händer om den fria marknaden används som bas för en otäck och hotfull rysk revanschism – auktoritär, militant västfientlig och antidemokratisk?¹”
Nassim Nicholas Taleb har i flera år i sina böcker varnat för pandemier som han rankar som den absolut största risken för mänskligheten. Pandemier är en av tre företeelser han är orolig för. De andra två är krig och när samhällen genomlider djupa finansiella kriser (som exempelvis hyperinflationen i tyska Weimarrepubliken före andra världskriget).
Nassim Nicholas Taleb var en av de första ”visselblåsarna” i pandemin när han i en akademisk uppsats han skrev i januari 2020, tillsammans med Yaneer Bar-Yam och Joe Norman, varnade för att covid-19 skulle kunna bli en pandemi.¹ Forskarna larmar om att den folkhälsomässiga responsen riskerar att präglas av inaktivitet och fatalism där man inte ens kommer att försöka stoppa smittan i tron att det inte går. De menar att en sådan slutsats är felaktig och att väl valda extraordinära interventionsåtgärder kan stoppa smittspridningen. De anser att världens ledare måste utgå från en slags försiktighetsprincip innan de vet mer om viruset.
Det knapplösa Tinder-sexets era verkar gå mot sitt slut. Under hösten har debatten om avhållsamhet rasat på svenska kultursidor. Ett par år efter metoo-vågen söker sig många yngre feminister tillbaka till ett förmodernt kyskhetsideal, fjärran från dagens konsumistiska praktiker.
”När ska myten om en konsekvenslöst utlevande sexualitet som självklart progressiv och frigörande slutligen dö”, frågar sig Saga Cavallin i en uppmärksammad artikel på Expressens kultursida (14/10 2020), och spådde att den yngre generationen är på god väg mot att förhandla fram ett nytt, konservativt sexuellt kontrakt. I SvD (17/10 2020) tog Josefin Holmström ett bittert avsked av sex genom att gråta över ”kanske-männen”, de som vill ligga men aldrig vågar ta steget och älska fullt ut.
Jag minns filmen ”Innan regnet faller” mycket väl. Jag såg den i Uppsala i mitten av 1990-talet med min dåvarande flickvän och blev djupt gripen. Filmen, som är regisserad av Milcho Manchevski, utspelar sig i London och Makedonien med de jugoslaviska upplösningskrigen som fond – den är vacker, mystisk och välgestaltad. Musiken är fantastisk. Jag har sett om den minst en gång.
Men – det var en scen som störde mig när jag såg den för första gången. Ja, den förtog mycket av upplevelsen av filmen, eftersom jag tyckte att scenen var så obegriplig och påklistrad. Jag förstod inte.
Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster.
Berättelsen drivs delvis av en latent etnisk konflikt mellan albaner och makedonier, och i en scen skjuter en ung albansk man ihjäl sin tonåriga syster, som umgåtts – hur intimt förblir oklart – med en makedonsk pojke eller ung man. Mordet framställs i filmen som beklagligt, men rimligt. Jag fattade ingenting. Jag har själv en syster. Jag skulle förstås aldrig drömma om att skada henne. Vem kan tänka sig att mörda sin syster? Detta var otänkbart och framför allt helt overkligt.
Trots nytt år, något ljusare tider och ett vaccin i sikte så präglar pessimismen Sverige – betydligt fler menar att landet utvecklas åt fel håll, än de som tycker motsatsen. Män är dessutom något mer pessimistiska än kvinnor (och när optimismen dominerade i Sverige för nästan tio år sedan var männen mer optimistiska än kvinnorna).
När den första vågen av corona drabbade Sverige i våras – och Sverige drev en unik linje så minskade uppenbarligen pessimismen. Men den andra vågen har av allt att döma inte utlöst samma positiva känslor. Grundhållningen sedan ett drygt halvt decennium tillbaka är dock att majoriteten menar att landet utvecklas åt fel håll.
Överlag är oppositionen mer negativ till Sveriges utveckling, medan januaripartierna är måttligt positiva. Centerpartister och liberaler är allra mest optimistiska, medan Sverigedemokraternas sympatisörer är mest pessimistiska – och de är dystrare än någonsin.
Demoskop är i absolut toppklass bland svenska opinionsmätningsföretag och vi är mycket glada och stolta över att med hjälp av data från dem kunna fördjupa kunskapen om svenska trender och väljare. Bland annat var Demoskop det företag som kom närmast att pricka in resultatet i det förra valet.
Den minnesgode kanske också kommer ihåg att det sedan tidigare finns en relation mellan Kvartal och chefen för Demoskop, Karin Nelson. Inför förra riksdagsvalet var hon nämligen en av rösterna i vår valsatsning ”Väljarpodden”. I fyra avsnitt gjorde vi en djupdykning i olika väljargrupper utifrån en ny uppdelning av pessimistiska respektive optimistiska ”varsomhelstare” och ”någonstansare”. Väljarpodden blev mycket uppskattad och är fortfarande god lyssning för den som vill lära sig mer om hur svenska väljare ser på sig själva och vad som är viktigast för dem.
I ”Opinionen just nu” kommer Kvartal att få tillgång till exklusivt opinionsmaterial från Demoskops månatliga mätningar av trender i Sverige. I den första publiceringen, som är tillgänglig från kl 16 i eftermiddag, finns en hel del intressanta förändringar som ger en fingervisning om vart Sverige är på väg. I denna första text går vi igenom flera olika trender men efterhand kommer vi att djupdyka i olika fenomen varje månad: Ibland den långsiktiga utvecklingen för ett parti, andra månader kan vi borra i olika sakfrågor som synen på säkerhetspolitiken eller samhällsekonomin. Där utgör Demoskops data en guldgruva för varje samhällsintresserad journalist. Fantasin sätter gränserna för vad vi kan göra.
Så håll ögonen öppna i mitten av varje månad då vi kommer med en ny upplaga av ”Opinionen just nu”!
Jörgen Huitfeldt, chefredaktör Kvartal
Nyligen publicerade tidningen Läraren1 en granskning över betygsutvecklingen i svensk grundskola. Föga förvånande bekräftades ett välkänt mönster: det stora betygsgapet mellan flickor och pojkar. Granskningen, som bygger på färsk statistik från Skolverket, bär den tydliggörande titeln Flickorna har gått om pojkar i alla ämnen. Empiriskt underlag utgörs av slutbetyg från årskurs nio, där det framgår att betygsgapet mellan flickor och pojkar inte bara är stort utan också ökar, en ökning som framträder både på höjden och bredden.
Vem är du?
– Jag är en NO-lärare, tillika fyrbarnsmamma och studerande, boendes utanför Stockholm.
Du har skänkt en gåva till Kvartal – tack för det! Vad spelar Kvartal för roll för dig?
– Kvartal känns som ett fräscht alternativ till de större forumen för samhällsdebatt. Kvartal fungerar för mig som en objektiv och saklig aktör som varken går etablissemangets eller vulgärmedias intressen och är faktiskt en av de få aktörerna som lyckas leverera på en nivå som både engagerar och berör, utan att vare sig vara sentimental eller uppenbart färgad av politiska intressen.
Har du ett läs- eller lyssningstips att dela med dig av?
– Absolut! Ett tips som jag gärna vill dela med mig av är Johan Rabeus inläsning ”Så blev Sverige landet annorlunda”. Den berörde mig mycket eftersom jag, som är uppväxt under 90-talet, har svårt att ta med mig erfarenheter från min egen uppväxt in i mitt föräldraskap 2020. Någonting har förändrats under de senaste decennierna och generationen som växer upp nu möter tuffare utmaningar än vad vi gjorde.More
För fans av både film och en värld som inte står i fritt fall, var det lätt att under 2020 pendla mellan en ”alarmism” inför filmkonstens och civilisationens undergång. Det redan så svårt hotade biografväsendet släcktes i princip helt av pandemin, som även frös filmproduktioner globalt under en stor del av året. I Los Angeles, där undertecknad inledde 2020 – stod USA:s filmbransch plötsligt handfallen. Många av mina vänner och bekanta inom allt från regi till skådespeleri accepterade motvilligt att de inte skulle kunna besöka en inspelningsplats på väldigt länge.
Men inte i parallellverklighetens Sverige – sannolikt det enda landet där pandemin inte ansågs tillräckligt allvarlig för ett fullt produktionsstopp. Och där flera biografer ansåg sig vara skickliga nog att kunna förmå aerosolerna att inte gömma sig i biomörkret.
Allt sedan valet i november har mina demokratiska vänner och jag firat Joe Bidens seger. Vårt goda humör har dock dämpats betydligt av Trump-administrationens vanhedrande epilog – en fruktansvärd avslutning för USA men också för demokratin i världen. Men trots detta har vi tillåtit oss själva att fira, med ett, två eller tre glas, och se framåt. Vi vann. Vi vann tack vare outtröttligt politiskt arbete på fältet.
Mitt i denna glädjeyra och känsla av lättnad går mina tankar emellanåt till Sverige. När jag korkar upp ännu en flaska tänker jag på alla de bra saker som min fru och jag njöt av under vårt år där, 2018, och på alla de vänliga människor vi träffade. Lussekatterna, ärtsoppan, björkskogen. Vänner som samlades runt bordet och sjöng sånger i roliga hattar. Men mest tänker jag på svensk försvarspolitik, i förhållande till USA.
Det är sådan jag är – som besatt. Min åsikt är att om en flaska vin är bra för något så är det för att krypa upp i soffan framför en brasa tillsammans med min fru och diskutera strategin för Sveriges nästa generation av stridsflygplan.
En bok som får stort utrymme i Merete Mazzarellas understreckare om självhjälpslitteratur i SvD den 21 december, är The subtle art of not giving a f*ck av Mark Manson – vars framsida annonserar ”över tre miljoner sålda exemplar”.1 Boken har dock några år på nacken, och följaktligen pryds undertecknads exemplar av den svenska översättningen (Den ädla konsten of not giving a f*ck) från 2019, av utropet: ”Över sex miljoner sålda böcker!”.
För läsare som betecknar sig själva som intelligenta och kräsna – triggar detta skroderande sannolikt i flera fall ett motstånd inför att ha boken synligt placerad i bokhyllan. Visserligen långt bättre än en glashund som bokstöd. Och tveklöst mer respektabelt än en Läckberg. Men helst bör nog boken inte stå där alls. För vad händer om någon lyfter ut den för att kika närmare? Detta är förstås ett resonemang som Mark Manson hade härlett till våra numera så frekventa neuroser om hur vi uppfattas av andra människor. Med andra ord helt fel saker att ”give a fuck about”.
Enligt Oxford University’s Our World in Data är Israel det land i världen som procentuellt sett har vaccinerat flest invånare, över 18 procent av sin totala befolkning. I gruppen 75 år och äldre har 80 procent av befolkningen redan fått sin första dos (5 januari). Regeringen räknar med att ha vaccinerat hela befolkningen över 16 år i mars. Om allt går som planerat ska den värsta epidemin i landet vara över inom loppet av några månader.
“Det här var ett litet stick för en man, men ett stort steg för vår gemensamma hälsa”, utbrast premiärminister Benjamin Netanyahu, med en blinkning åt astronauten Neil Armstrongs första ord på månen, när han lät sig vaccineras först av alla israeler under en livesänd pressträff den 19 december.
På sina håll görs försök att relativisera Trumps agerande, till exempel genom att lyfta fram demokrater som ifrågasatt Trumps seger 2016 och som hävdat att hans, eller för den delen George W. Bushs, presidentskap har varit illegitimt. Det går dock inte att jämföra dessa på samma dag. Det är inte en gradskillnad utan en artskillnad mellan att ifrågasätta den politiska legitimiteten för en president som valts av en minoritet och att vilja undanröja ett valresultat. Jag anser till exempel att den nuvarande svenska regeringen har svag legitimitet, eftersom den tillkommit genom den märkliga JÖK:en, men jag skulle aldrig ifrågasätta att den är vår lagliga regering.
I en demokrati får man tycka, tänka och säga nästan vad som helst. Nästan!
Det är just det som är problemet med dem som fortfarande vägrar att entydigt fördöma Trump. I en demokrati får man tycka, tänka och säga nästan vad som helst. Nästan! Gränsen för vad som får sägas överskrids när man vägrar följa lagligen fattade beslut eller till och med uppmanar till våld för att undergräva den lagliga ordningen. More
Denna text har justerats. För mer information, se längst ned.
Som föreläsare om kvinnlig könsstympning brukar jag svara på frågor om den manliga motsvarigheten att ”det är en annan fråga”. Men nu ansluter jag mig till dem som hävdar att rituella – det vill säga inte medicinskt nödvändiga – ingrepp på pojkar inte är en annan fråga. I detta perspektiv känns det som inte mycket hänt i ämnet i Sverige på 20 år. Situationen är, eller borde vara, alarmerande och myndigheterna vet om det.
Att då åter läsa att farhågorna kring kvinnlig könsstympning är överdrivna och ogrundade från Sara Johnsdotter och Lotta Wendel i Kvartal den 28 december gör mig lite trött.1 Att ständigt fokusera på risk att stigmatisera utsatta grupper präglar tyvärr sedan länge denna fråga i Sverige. Detta konfliktundvikande förhållningssätt invaggar oss i den falska tryggheten att flickor i Sverige knappast utsätts för könsstympning.
Att kinesisk science fiction har växt fram snabbt de senaste två decennierna, har varit tydligt för många med intresse för kinesisk litteratur eller science fiction-genren i stort. Men en massiv skiljelinje var Liu Cixins episka trilogi The three body problem¹, vars första del vann det prestigefulla Hugo-priset 2015 – och som har hyllats av bland andra Barack Obama och Mark Zuckerberg. Trilogin har sålt över nio miljoner exemplar världen över², och en av världens främsta kännare av kinesisk litteratur, David Wang, har kallat den explosionsartade framväxten av kinesisk science fiction under senare år det ”viktigaste litterära fenomenet i Kina i det tjugoförsta århundradet”.²
En rad romaner och antologier med science fiction från Kina har nu getts ut på en mängd olika språk, däribland även svenska.⁴ Och efter att filmatiseringen av Liu Cixins novell The wandering earth under 2019 blev en av Kinas största internationella biosuccéer någonsin, är de senaste rönen att Netflix ska producera en påkostad filmatisering av Liu Cixins prisbelönta trilogi⁵. Med andra ord en mäktig litterär och populärkulturell strömning där sprängkraften accelererar snabbt, som utmanar etablerade litterära kanoner både i Kina och globalt. Men låt oss blicka bakåt, långt innan Netflix började sluka hela världens immateriella rättigheter.
Coronakommissionens slutrapport presenteras inte förrän 2022, men delar av innehållet är ganska förutsägbart. Det är nämligen ungefär samma saker som dyker upp i utvärderingar, rapporter och forskningsartiklar efter varje större olycka, kris eller katastrof. Det har sett ut så åtminstone sedan 1950-talet då forskningen och rapportskrivandet om hur samhällen hanterar olika eländen tog verklig fart, och det tycks inte spela så stor roll var i världen de inträffar – problemen är desamma.
”På grund av rädslan för politiska repressalier är lokala beslutsfattare rädda för varje situation som plötsligt kan ställa höga, men samtidigt godtyckliga krav på kontroll över hanteringen.”
”Det finns brister i kommunikationen inom och mellan myndigheter, och en brist på förståelse för andra organisationers uppdrag och behov.”
Citaten kommer inte från diskussioner om coronahanteringen utan från olika studier, bland annat om insatsen vid Fukushimahaveriet¹, det norska krishanteringssystemet², hanteringen av orkanen Katrina år 2005 och av orkanen Carla som drabbade Texas och Louisiana 44 år tidigare³ samt det kinesiska krishanteringssystemet4. De problem och brister som oftast identifieras är bland andra:
Jag har rest i drygt 50 länder på fem kontinenter, samt vistats i Indien och Mellanöstern i vardera ett halvår av mitt liv. Och jag är drygt 50 år gammal. Det innebär att jag har levt länge nog för att minnas den tid när man som svensk i utlandet ofta fick höra att man kom från ett rikt och välordnat land. Sverige väckte i regel beundran.
Men under resor på senare år har jag sällan stött på samma uppskattning som förr. På en reportageresa i Kazakstan 2019 hade de kazaker jag talade med hört talas om att vi tagit emot många migranter från arabvärlden, och att en uzbek hade genomfört ett terrordåd i vår huvudstad. Jag minns de oerhört skeptiska blickarna när jag försökte förklara den svenska migrationspolitiken. På en konferensresa till Rwanda häromåret hade den vänlige hotellportiern som granskade mitt pass när han skrev in mig i liggaren en enda fråga om Sverige: ”Är det verkligen sant att man kan få pengar av staten utan att behöva arbeta i Sverige?” När jag svarade ja skrattade han högt och skakade på huvudet och sa: ”Dit ska jag flytta!”
Jag blev uppringd av en reporter på Expressen. Hon informerade mig om att det stormade kring mig på Twitter. Hon exemplifierade med en riksdagsman (V), en f d förbundsordförande för Ung vänster som kallade mig äcklig samt en riksdagsman (MP) och tidigare språkrör för Grön ungdom som kallade mig rasist, vilket för övrigt även kulturchefen på Aftonbladet implicit gjorde. Diverse kulturpersonligheter, bland annat kända från SR och SVT, kallade mig sofistikerade okvädningsord. En sade sig bland annat vara ”djupt rädd och äcklad”.
Stormen hade sitt ursprung i Henrik Jönssons Youtubeserie Sverige-samtal där jag diskuterade med Moderaternas partiledare Ulf Kristersson. Hela idén bakom programformatet går ut på vikten av att lyssna och respektera sin politiska motståndare. Målet är att frångå dagens debattklimat där man i stället för att lyssna, väntar på att den politiska motståndaren ska prata slut på sina trettio sekunder så man snabbt kan rabbla upp de inövade budskapen, formulerade av en mediastrateg på partihögkvarteret.
I repliken kritiseras påståendet om stora mörkertal och att empiri saknas för uppgiften. Det är helt korrekt. Just underskott på verifierbara data utgör själva definitionen av ”mörkertal”. Kvantifieringen var snarare en aritmetisk övning, a priori: Det tycks föreligga en ansenlig diskrepans mellan antalet invandrare med bakgrund i länder där traditionen praktiseras och de mer blygsamma siffror om könsstympning som faktiskt är dokumenterade. (Ett omdöme Johnsdotter åtminstone tidigare instämt i då hon beskrivit belagd prevalens som ”surprisingly
small”).¹
Socialstyrelsens rapporter kan ge oss en viss vägledning för att förstå anomalin: ”Vårdpersonalen uppgav att kvinnlig könsstympning sällan redovisas i patientjournaler, vilket ansågs vara ett problem som försämrade vårdrutinerna.” 2, eller ”[s]tudier och erfarenhet från praktiken visar på brister när det gäller dokumentation av kvinnlig könsstympning i patientjournaler. Det kan därför finnas en underrapportering i patientregistret.” 3
I början av augusti 2015 arrangerar Stockholms stad sin musikfestival We Are Sthlm. Det ska vara ett tryggt, alkoholfritt event som avslutar barnens sommarlov. Det är också ett sätt för stadens vuxna att komma i kontakt med de unga, bygga förtroende och visa att man finns där för dem. Därför är festivalen fylld av ordningsvakter, poliser och fältassistenter.
Det är varmt, barnen är sommarklädda, det serveras sockervadd. Men tryggheten är bara en dimridå. Sedan flera år tillbaka har festivalen präglats av grova sexuella övergrepp. I stället för att varna barnens föräldrar har man diskuterat övergreppen på interna möten. Med fler poliser, mer bevakning och mer värdegrundsarbete ska festivalen bli trygg igen.1
Men under de fem kvällarna i augusti 2015 blir övergreppen värre än tidigare år. Attackerna börjar redan första dagen. I publiken framför festivalens stora scen omringas unga flickor och barn utav grupper av okända män. Majoriteten av offren är mellan tretton och sexton år gamla. Flickor kommer gråtande ur folkmassan, letar upp polistältet och berättar att männen tagit på deras bröst, rumpor och försökt kyssa dem mot deras vilja. Några av dem har fått fingrar nedstoppade i sina trosor. De berättar att de protesterat och gråtit, men att övergreppen fortsatt.
Trakasserierna är så omfattande att polisen ger upp försöken att fånga männen efter att de tafsat. I stället försöker man avvisa män som beter sig misstänkt, redan innan överfallen sker. Under de fem dagar som festivalen pågår avlägsnas nästan trehundra personer från området.2
Men efter festivalen är det knäpptyst. Ingen tidning skriver om vad som hänt. Sveriges Radio gjorde ett inslag om festivalens kamp mot sexövergrepp en vecka tidigare, men nu görs ingen uppföljning. Polisen släpper en sammanfattning av festivaldagarna. Där står:
“Det har varit förhållandevis få brott och få omhändertaganden med tanke på deltagarantalet.”
Världen snurrar vidare och barnen går tillbaka till skolbänken.
På sociala medier har Kvartal fått stor spridning av artikeln Vården vågar inte rapportera om kvinnlig könsstympning av Magnus Dunder Forslin. Inte undra på. Texten är uppseendeväckande. Det finns goda grunder att bli upprörd över den bild som målas upp där – om den avspeglades i verkligheten. Men det gör den inte.
Låt oss se på hur experter i Europa – i det här fallet EU-organet European Institute for Gender Equality (EIGE) med ansvar för unionens arbete mot bland annat könsstympning – beräknar antal flickor i risk i medlemsländerna.¹
December 2019 känns redan som väldigt länge sedan. Rent av som en annan tid då människor hälsade på avlägset bekanta med en kram, då vi stod axel vid axel med kollegerna vid julborden och då 8000 döda svenskar i en pandemi framstod som en skruvad framtidsdystopi.
Men det var också en tid då tidningarnas förstasidor, radio- och TV-program ägnade det mesta av sitt utrymme åt problem som då upplevdes som akuta: Att gängkriminella skjuter varandra till döds i snitt en gång per vecka; att polis och andra myndigheter tycks stå handfallna inför detta samhällshot; att en så stor andel av de många asylsökande och andra invandrare som kommit till Sverige inte kan försörja sig själva; att den svenska skolan, istället för att utjämna livschanser, förstärker skillnaden mellan elever från priviligierade och socialt utsatta familjer.
I det iskalla och piskande ösregnet sitter en äldre kvinna i en trasig rullstol. Hon gråter och skriker och försöker förgäves hasa sig fram. Det är kväll i centrala Stockholm och nästan helt folktomt ute. Det fåtal människor som skyndar hemåt under sina paraplyer går förbi henne på trottoaren utan att stanna.
Min fru och jag är på väg till mataffären och frågar henne hur det är fatt. Vi förstår efter en stund att hon vill ha skjuts till en port några hundra meter bort, där hon kan skydda sig från regnet. Vi rullar dit henne och frågar om vi ska ringa någon, men hon säger nej och fortsätter att gråta. Det är kallt och blött och hon är i förskräckligt skick, så vi ringer ändå till några jourer. De säger att de vet vem hon är, men att det inte finns något de kan göra eftersom hon inte vill ha deras hjälp. Till sist ringer vi polisen som skickar en patrull, men som heller inget kan göra i slutänden.
Det hela började i Norge den 21 december 1829. Då föddes en pojke, son till pietister i Lier inte långt från Drammen, som fick namnet Hans Christian Heg. Vid den tiden var Norge och Sverige i union under Karl XIV Johan (Jean Baptiste Bernadotte). Pojkens far var gästgivare Even Hansen Heg och hans mor var Siri Olsdatter. År 1840 emigrerade paret till Amerika tillsammans med sina fyra barn.
Familjen bosatte sig i sydöstra Wisconsin – en stat som 180 år senare kom att spela en nyckelroll i valet 2020. 2016 hade Wisconsin röstat för Trump som vann över Hillary Clinton. Men 2020 vände Biden på skutan. I Racine County, dit Hegs styrde kosan, ökade dock stödet för Trump även 2020. Och i staden Norge, där Hegs bodde, vann Trump inte bara stort över Biden utan han fick dessutom dubbelt så många nya röster.More
När de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus skriver i Kvartal den 12 december att Nato inte är vägen framåt beror det på att de tittar alltför mycket bakåt. Deras argumentation har sina rötter i en annan tid. Men fyra decennier efter 1980-talet och tre decennier efter det europeiska återförenandets 1990-tal är förändringarna så stora att vi, trots olika uppfattningar om vad som hade varit bra då, ändå måste börja föra en debatt om vad som är rätt nu.
Hirdman och Ekéus är inte ensamma om att sitta fast i 1990-talets perspektiv. Det nyligen avgjorda försvarsbeslutet, som definitivt är en återhämtning från den världsbild som präglar Hirdmans och Ekéus reflektioner, präglas av att fötterna står kvar i en annan tids säkerhetspolitiska tänkande.
Coronapandemin har skapat en situation som världen inte skådat sedan spanska sjukan för hundra år sedan, med över 77 miljoner smittade och 1,7 miljoner avlidna. Siffror som enligt Världshälsoorganisationen (WHO) sannolikt är kraftigt underskattade. Pandemins konsekvenser för världsekonomin är de allvarligaste sedan den stora depressionen på 1930-talet.
Pandemins ”andra våg” har tagit ett fast grepp om många länder med snabbt eskalerande smittspridning och ett stort antal döda. Inte minst i Europa. Sverige sticker ut i Norden i antalet människor som smittats, har avlidit eller blivit långtidssjuka i covid-19. I skrivande stund har exempelvis nästan 11 gånger så många människor avlidit i sjukdomen per capita i Sverige jämfört med Norge.
Det är intressant att se den tillkortakommandets patriotism som numera används för att avfärda diskussioner om svenska misslyckanden. Det är som om fadäser blir till rättesnören, bara de är svenska. Så hävdar företrädare för Folkhälsomyndigheten att alla andra länder gör fel och att den svenska pandemistrategin är den rätta, oavsett stigande dödstal.
Och nu menar advokat Thomas Olsson i sin replik i Kvartal den 17 december att vi bör vara stolta över den svenska rättegångsbalken, trots (eller därför?) att bevisprövningsreglerna gör det möjligt att fria misstänkta brottslingar på förhållandevis osannolika grunder.
2015 var jag med i en chattgrupp där en person varje morgon skrev “Heil Hitler” i stället för “god morgon”. I en annan letade någon efter en nätshop som sålde en IS-flagga som var tillräckligt stor för att täcka hela väggen i sovrummet och jag var på middagar där man pratade om att vilja göra en Charlie Hebdo-attack på DN:s redaktion, men att Je suis Peter Wolodarski skulle kännas som en för fattig motreaktion. Vi fnissade som hårt hållna skolflickor. “Jag hatar bögar”, sa min kompis som var bög, “jag med” sa jag och kände mig modig. 2015 var ett upprorsår,
2015 var ett upprorsår, som ett slags 1968, fast för högern och anti-etablissemangsrörelsen.
”Ja jag vill leva jag vill dö i Norden”, Richard Dybeck, 1844
Den svenska nationalsången uttrycker nordisk samhörighet med klangbotten i religion och språk, fornnordiska myter och berättelser, som senare förstärkts av demokratisk samsyn, starka arbetarrörelser och ambitiösa välfärdssatsningar. För efterkrigstidens föreningsaktiva generationer förblev Norden en central gemenskap även när länderna skilde sig militärstrategiskt. Fyrtio år före EU:s Maastricht- och Schengenfördrag avtalade Nordens länder om en gemensam, passfri arbetsmarknad med samma sociala förmåner för nordiska som för infödda medborgare1. Nordiska rådet och Ministerrådet sökte skapa politisk samordning, men fick främst kulturell betydelse. Viktigare var initiativ på medborgarnivå, till exempel Föreningen Nordens årliga vänortsmöten vilka kunde skapa livslånga vänskapsband2 eller samverkan inom akademin i forskningsbedömning, tidskrifter, konferenser och i det nordiska sommaruniversitetet som 2015 höll sitt 65:e sommarläger.3
Geografisk närhet, ekonomisk öppenhet och personliga utbyten stimulerade satsningar på kommunikationer och infrastruktur. Den nordiska mobiltelefonistandarden NMT gjorde på 1980-talet Norden till världens ledande telekomregion4; 1996 startade Norge och Sverige Europas första gemensamma elbörs, NordPool, vilken snart inkluderade Danmark och Finland; år 2000 invigdes Öresundsbron.
Trots globalisering och EU-integration fortsätter de nordiska ekonomierna att vara sammantvinnade. Norge och Danmark är Sveriges viktigaste handelspartner efter Tyskland, och Sverige är Finlands näst viktigaste exportland.5 Geografi och storlek gör Sverige till en central nod i det nordiska handelsutbytet och mest beroende av internordisk handel. Tillsammans har de nordiska länderna en global ekonomisk tyngd som under 2010-talet framgångsrikt utnyttjats för att driva fram informationsavtal med en mängd så kallade skatteparadis.6
Danmark lade grunden till den nordiska välfärdsmodellen, och danska sociala ingenjörer, särskilt Bramsnaes och Steincke inspirerade Per Albin Hansson och Gustav Möller.7 Med en stark fredsekonomi som bas blev Sverige på 60-talet Nordens ekonomiska och sociala ledare. ”Danmark, Finland och Norge var länge förenade i en komplicerad ´storebrorsrelation´ till Sverige”, som Johan Strang vid Finlands Centrum för Nordenstudier noterat, med tillägget att det nordiska samarbetet var mest framgångsrikt med Sverige som regionalt lokomotiv.8 Relationerna var dock asymmetriska med ett större politiskt och medborgerligt intresse för Sverige i Danmark, Finland och Norge än vice versa.
Under 1970-talets kriser utjämnades de ekonomiska skillnaderna i Skandinavien; på 80-talet kom Finland ikapp. Danmark inträdde i EU 1973 och behöll sitt utrikespolitiska fokus på Europa. Sverige däremot rörde sig bort från det nordiska och europeiska till förmån för ett ideologiskt och ekonomiskt engagemang för Tredje världen och FN. 1974 blev Sverige först att nå OECD-målet att avsätta 0,7% av BNP till bistånd, därpå först att uppfylla FN:s utvecklingsmål att anslå 1% till bistånd: ”en slags socialdemokratisk välfärdspolitik på global nivå.”9
Även Norge satsade stort på bistånd och på FN, men trots dessa likheter skedde föga av utbyte och lärande och på 1990-talet fortsatte Sveriges uttåg ur det nordiska sammanhanget. Nedan diskuteras tre exempel: 1, skolan, 2, invandringspolitiken och 3, brottsligheten.
Sonderweg är ett begrepp som syftar på en ifrågasatt teori om att Tyskland skulle ha en egen avvikande väg och roll i historien som skiljer sig från övriga Europa och världen. Men i de här exemplen kan man med fog prata om en svensk Sonderweg.
Vad beror den på? Essäns andra del tar upp tänkbara förklaringar, såsom nedgången för guldårens allomfattande och medstyrande organisationer och krafter, och framväxten av en annan typ av intressen.
”Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.” Ur Carl Bildts regeringsförklaring 199110
”Sveriges stora misstag har varit de privata skolorna, som inneburit att skillnaderna mellan skolor är ganska stora. Den idén ska vi inte ta efter.” Martti Hellström, f.d. undervisningsråd vid undervisningsministeriet i Finland11
Ett viktigt mål för efterkrigstidens skolpolitik var att omvandla det tudelade systemet med folkskola och läroverk (som idag hade setts som elitskolor) till en gemensam skola för alla. Så skedde också även om det fanns oro bland lärarna. Internationellt tycktes den svenska skolan prestera bra under 1970- och 80-talen, särskilt i grenen likvärdighet, men kritik riktades mot likriktning och disciplinbrister. Samtidigt hade finansdepartementet svårt att tygla de statsanställda lärarnas lönekrav, vilka ansågs bidra till den höga svenska inflationen.12 Lösningen blev ett riksdagsbeslut om kommunalisering, som följdes av en drastisk nedläggning av Skolöverstyrelsen och samtliga länsskolnämnder.13
När Bildt-regeringen anträdde sin ”valfrihetsrevolution” med individuell skolpeng 1993 fanns inga centrala kontrollinstanser kvar. Det skolverk som inrättades saknade både resurser och kompetens att granska de otaliga ansökningarna att starta friskola från engagerade pedagoger, men också från rena lycksökare. Under friskolornas första år fanns inte ens krav på att följa en nationell läroplan.14 Konkurrensens klara stjärna förmörkades av biverkningar: fallande status för läraryrket; sjunkande resultat bland eleverna; social och kulturell segregering när föräldrar valde bort skolor med ovälkomna elever (vilken förstärkts av 2000-talets stora invandring). I PISA-mätningen 2012 hade de svenska eleverna den mest negativa kunskapsutvecklingen i OECD. Samtidigt steg skolbetygen, ett tydligt tecken på betygsinflation. Kunskapsfallet initierade en serie statliga styrningsförsök och i 2018 års PISA syntes svenska elever ha hämtat upp fallet. Men som Henrekson & Wennström visat vilade återhämtningen på ett urval där en fjärdedel av eleverna inte deltog eller fick göra provet.15
Det krigshärjade Finland startade på en betydligt lägre nivå än Sverige med en allmän, sexårig obligatorisk folkskola och privata läroverk för det fåtal som strävade mot gymnasium och högskola.16 Inspirerat av den svenska utvecklingen tog Finland 1968 beslut om en sammanhållen skola i kommunal regi dit de privata realskolorna inordnades. Liksom i Sverige fanns en oro bland lärare för att en sammanhållen skola skulle medföra sjunkande kunskaper. Det finska svaret blev en långsiktig satsning på lärarutbildningen, ämnesmässigt och didaktiskt, en stark ställning för läraryrket och generösa resurser till specialpedagoger på varje skola för att snabbt fånga upp och stödja svaga elever.
Finska utbildningspolitiker följde med intresse Sveriges friskolerevolution, men valde en annan väg, som titeln på en OECD-rapport från 2010 understryker: ”slow and steady reform for consistently high results”.
Styrkan i Finland är lärarkadern. Medan utbildningen i Sverige har svårt att fylla platserna har det varit kö i Finland: exempelvis antogs enbart 4% av de 3 000 sökande till lärarutbildningen i Helsingfors år 2014.17 De första PISA-resultaten 2001 belönade landets tålmodiga ansträngningar: världsetta på läsförståelse, en av toppnationerna inom matematik och naturvetenskap, och världens minsta variation mellan skolorna.18 År 2018 tillhörde Finland fortfarande tätgruppen i läskunnighet och naturvetenskap och höll god Europaklass i matematik. Finländska bedömare oroas dock av en långsiktigt sjunkande trend, med en ökad andel svaga läsare och större skillnader mellan elever med eller utan invandrarbakgrund.19 Likväl fortsätter Finland att erbjuda världens mest likvärdiga skola.
Inga nordiska länder har följt Sveriges skolpolitiska Sonderweg. Danmark, som tillåter en mindre andel privata skolor, styr i övrigt skolan centralt, men har problem med lärarnas status och utbildning.20 I Norge väcker det svenska skolsystemet förundran, till exempel hos Bjarne Riiser Gundersen, författaren till boken Svenske tilstander; en reise til et fremmed land: ”Var det noe som overrasket deg på turen? En hel del, men aller mest hvor langt Sverige har gått i å demontere offentlig velferd ved å outsource sentrale tjenester til private aktører – for eksempel i skolepolitikken, som er blant verdens mest markedsstyrte.”21
”När jag träffar utländska kollegor säger de att Sverige är ett udda land i asylfrågor. Nej, säger jag, det är ni som är udda.” Anders Danielsson, generaldirektör Migrationsverket”22
”Jag har ofta använt Sverige som ett avskräckande exempel.” Anders Fogh Rasmussen, dansk statsminister 2001–200923
Radikala riksdagsbeslut avreglerade Sveriges sammanhållna skola. Invandringspolitiken har snarare upplösts gradvis, i ett lapptäcke av oklara kompromisser och dunkla speciallagar. Från en efterkrigspolitik inriktad på arbetskraftsinvandring avpassad för Sveriges behov med tillfälliga undantag vid kriser i Östeuropa (Ungern 1956, Polen 1968, Bosnien 1994) och en begränsad utomeuropeisk invandring efter ’tredjevärldismens’ genomslag på 70- och 80-talen, frikopplades politiken efter sekelskiftet från Sveriges mottagningsförmåga. I stället kom den att styras av omvärldsfaktorer och legitimeras med abstrakta principer.
De låga kraven för medborgarskap förstärker Sveriges Sonderweg.
År 2019 hade Sverige 2,6 miljoner medborgare med utländsk bakgrund, en andel på 26 % av befolkningen.24 I Danmark var andelen 14%, i Norge knappt 15%, i Finland 7%. Danmark skärpte sin politik i början på 2000-talet. Norge i mitten på 2010-talet. Sverige gjorde i praktiken mycket lite.
En annan viktig skillnad mellan Sverige och övriga Norden är invandrarnas ursprungsländer. I Sverige är syrier och irakier de två största invandrargrupperna, i Danmark polacker och syrier, i Norge polacker och litauer, i Finland ryssar och ester.25
Sverige har Nordens högsta befolkningsandel invandrare, den största pågående invandringen (även efter flyktingkrisen 2015 har invandringen legat på över 100 000 om året) och den största andelen grupper med markant kulturellt avstånd till nordiska värderingar.
De låga kraven för medborgarskap förstärker Sveriges Sonderweg. Medan danskt medborgarskap med sitt språk- och kunskapskrav attraherar högutbildade européer, lockar Sverige, där det enda skarpa kravet är att ha bott fem år i landet, personer med lägre utbildning och rötter utanför Europa.26 Som New York Times visar i en analys av den nordiska modellen skapar denna typ av invandring särskilda problem för Sverige då ekonomin, liksom i övriga Norden, ”är så inriktad på kvalificerade och välbetalda sysselsättningar”.27
–”Vi påbörjar nu arbetet med att skydda gränsen på ett bättre sätt…. Vi får inte vänja oss vid explosioner.” Danmarks statsminister Mette Frederiksen.28
Nordiska erfarenheter av dödsskjutningar mellan gängkriminella går tillbaka till 1980-talets Köpenhamn, där en mc-klubb bildade Nordens första Hells Angels-avdelning och krävde att alla andra mc-klubbar skulle underordna sig. Följden blev ett krig mellan stadens olika ´rockerklubbar´ där minst 10 människor mördades. HA-klubben segrade och började expandera i Skåne. När Bandidos i Danmark allierade sig med klubbar i Sverige utbröt 1994 ”Stora nordiska Mc-kriget” med ännu fler dödade innan klubbarna slöt vapenstillestånd.29
Vi klarade inte upp ett enda av morden, vårt facit är noll.
Under denna tid tilldelade danska regeringar polis och rättsväsen nya möjligheter för att komma åt de kriminella gängen: buggning för att följa affärsuppgörelser, omfattande rätt till telefonavlyssning, befogenhet att bygga egna register och samköra uppgifter, rätt att vägra gängmedlemmar tillträde till de egna lokalerna och att genomsöka fordon och fastigheter utan konkret misstanke. Ett vittnesskydd infördes där advokater kan förbjudas att vidarebefordra uppgifter till sina klienter. Även Sverige var skådeplats i 90-talets mc-krig. Tog vi vara på chansen att lära oss av danskarnas erfarenheter? En skånsk åklagare med specialkunskaper om mc-gäng svarade kort i en intervju 2002: ”Danskarna knäckte en stor del av sina grova brott. Vi klarade inte upp ett enda av morden, vårt facit är noll. Det säger väl någonting.”30
Medan Sverige förblev passivt fortsatte danska politiker att skärpa straffen och ge polisen effektivare medel. Dessa blev viktiga också mot de nya ligor som växte fram i invandrartäta områden. Danmark följer noga denna kriminalitet med tydlig åtskillnad mellan rockermedlemmar (mc-gäng): äldre, mer hierarkiskt organiserade, mestadels etniska danskar och bandemedlemmar: yngre, sämre organiserade och vanligen av invandrarbakgrund.31 Skjutningarna har inte upphört, men dödstalen är ensiffriga och antalet gängmedlemmar beräknas ha fallit från drygt 1 700 år 2013 till ca 1 100 år 2020.32 I Sverige beräknas motsvarande siffra vara 12 700 individer.33
Även i Sverige har kriminella mc-klubbar inspirerat ungdomar i invandrartäta förorter. Det visade en studie 2012 som punkterade föreställningen att Sverige saknade kriminella grupperingar av amerikansk typ.34 Sedan dess har gängbrotten eskalerat. Enligt polisens statistik dödades 43 personer årligen under 2017–2019 i gängskjutningar,.35 och enbart under 2019 förekom 375 sprängningar och sprängningsförsök, en siffra bortom varje europeisk jämförelse..36 Trots detta kunde en statlig utredning så sent som 2018 inte se några problem med ungdomsbrottsligheten.37
I juni 2019 anlände svenska gängkriminella till Köpenhamn för att mörda; en månad senare sökte en svensk spränga Skatteverket i staden. Danmarks svar blev att införa gränskontroller mot Sverige, något som inte förekommit sedan 1950-talets avtal om passbefrielse för nordiska medborgare. I Norge är ”det svenska tillståndet” en synonym för våldspräglade storstadsområden med undertexten ’må det inte komma hit’.38
”En gång i tiden ville vi andra i Norden lära oss av Sverige. I dag är det nog Sveriges tur att lära sig av Norden.” Eythor Hilmarsson, norsk socialdemokrat.39
Denna essä har behandlat tre svenska förändringar utan motstycke i övriga Norden. Hur kan denna Sonderweg förklaras? Ett sätt är att ställa den omvända frågan: Varför var Sverige på 1960- och 70-talen stjärnan i det nordiska ljuset? I boken How bright are the Northern Lights frågade Mancur Olsen hur det kom sig att Sverige hade en så god ekonomisk utveckling trots höga skatter, stor offentlig sektor, starka fackföreningar och frikostig social omfördelning.40 Analysen pekade på att den svenska inriktningen på frihandel, kombinerat med omfördelning via skatter, var mer effektiv än den i andra länder vanliga omfördelningen via tullar och subventioner, som skymmer vilka som i slutänden betalar. Vidare var de svenska organisationerna på arbetsmarknaden inställda på att ta samhällsekonomiskt ansvar.
Peter Katzenstein, en amerikansk statsvetare med intresse för Europas små, öppna ekonomier, noterade att den konkurrensutsatta industrin var normerande för både arbetstagarnas och arbetsgivarnas sammanslutningar, och att dessa väsentligen jämspelta parter deltog i en korporativ styrning av ett brett spektrum av samhällets institutioner. Detta bidrog till Sveriges förmåga att flexibelt anpassa sig till ändrade omvärldsvillkor, en enligt Katzenstein avgörande förmåga för små öppna ekonomier.40
På 1980-talet började denna modell erodera. Industrins fackliga organisationer miste sin dominerande roll när statsanställda tjänstemän och andra icke konkurrensutsatta sektorer blev allt starkare. Samtidigt flyttade svenska storföretag ut produktion och sysselsättning. Ett växande antal bolag – Aga, Asea, Avesta, Astra, Pharmacia, Stora Kopparberg och Volvo PV – köptes upp av utländska konkurrenter varvid ledningen försvann från Sverige. Denna internationalisering försvagade industrins engagemang i svenskbaserade organisationer och samhällsutveckling, till exempel i avancerad vidareutbildning på svenska högskolor. Samtidigt ökade utrymmet för inhemskt orienterade intressen, till exempel den växande gruppen skol- och välfärdsföretag finansierade via skattsedeln.
Även i Finland internationaliserades exportföretagen, inte minst i den viktiga skogsindustrin. Men till skillnad från Sverige byggde finska skogsföretag också ut sin inhemska produktion och produktförädling, stödda av landets avancerade ingenjörs- och maskinföretag.42 I Danmark säkrade starka stiftelser ägandet av landets avancerade läkemedelsindustri; i Norge har den statsägda oljeindustrin aldrig kunnat flytta ut produktion och ledning.
Norge och Finland behöll en starkare ställning för både stat och organisationer i samhällsstyrningen.
I Sverige sammanföll utflyttningen med en nyliberal strömkantring inom arbetsgivarnas organisationer, vilka beslöt att bryta med den partssammansatta styrmodellen och dra tillbaka alla företrädare från myndighetsstyrelserna.43 Även andra nordiska länder ifrågasatte korporatismen. I Danmark med dess splittrade arbetsgivarorganisationer var detta mindre dramatiskt än i Sverige, medan Norge och Finland behöll en starkare ställning för både stat och organisationer i samhällsstyrningen.44
Försvagningen av den svenska modellens organisationsbas och balanserande krafter bidrog till den inflationströtta S-regeringens beslut att kommunalisera skolan, som öppnade för Bildt-regeringens ”valfrihetsrevolution”. Dessa drastiska beslut innebar ett brott med den sociala ingenjörskonstens betoning på utprovning och tester före förändringar i stor skala. Sveriges svaga intresse för det nordiska bidrog samtidigt till att förändringarna skedde utan studier av grannländernas erfarenheter, exempelvis den finländska skolans kommunala styrning.
Parallellt med nedgången för Sveriges allomfattande arbetsmarknadsorganisationer och starka folkrörelser skedde det som i Norge kallats ”det internationella genombrottet” med en oreserverad uppslutning bakom FN:s organisationer och internationella konventioner som överideologi. Denna orientering inspirerade beundransvärda enskilda insatser, men befordrade också nya särintressen, som den norske historikern Terje Tvedt45 har benämnt det humanitär-politiska komplexet, ”en myriad av biståndsorganisationer, internationella organ, religiösa förbund, tankesmedjor och institut som alla verkar för liknande idéer” ofta stödda av skattemedel.46 I Sverige förstärktes detta komplex av borgerliga och socialdemokratiska politikers retorik om Sverige som humanitär stormakt med en speciell roll i bistånd och fredsmäklande.47 Värnplikten och krigsmaktens roll som fosterlandsförsvar avvecklades till förmån för idéer om internationella insatser. Även Finland deltog i internationella styrkor men övervägde aldrig att skrota värnplikten.
Denna enastående frikostighet står i bjärt kontrast till snålheten i EU:s budgetförhandlingar, trots att EU är en så mycket viktigare sammanslutning för Sveriges ekonomi, forskning, utbildning och säkerhet.
Nuvarande regering fortsätter i FN-spåret och räknar stolt upp alla bidrag: ”Sveriges stöd till FN:s utvecklingsprogram hör till världens största. Vad gäller kärnstöd var Sverige år 2017 den näst största givaren till UNDP, näst största till UNICEF och största givaren till UNFPA. Sverige är även en av de största givarna till UNAIDS.”48 Denna enastående frikostighet står i bjärt kontrast till snålheten i EU:s budgetförhandlingar, trots att EU är en så mycket viktigare sammanslutning för Sveriges ekonomi, forskning, utbildning och säkerhet. Betecknande för bristen på positiv EU- och Nordenpolitik var Sveriges vägran att stödja Köpenhamn 2017, när Stockholm fallit som placeringsort för EU:s läkemedelsmyndighet post-Brexit.
Även i Norge etablerades ett vittförgrenat humanitär-politiskt komplex med en stark FN-ideologi på 1980- och 90-talen. Men här balanseras denna ideologi av medvetandet i en ung nation med en närtidserfarenhet av brutal ockupation och en insikt att frihet och identitet inte kan tas för givna. Sverige, med många hundra år av självständighet och frihet från ockupation, saknar dessa balanserande insikter. Norge har även en motverkande kraft i sina blomstrande och invandringsskeptiska bygder utanför storstäderna. Mindre städer i Sveriges många avfolkningsbygder har däremot välkomnat invandring som ett statsfinansierat sätt att fylla tomma skolor och bostäder.
Enligt Lars Trägårdh innebär retoriken om humanitär stormakt att folkhemskontraktets krav på ömsesidighet ersätts med en ideologi om ”universella…gränslösa och post-nationella, juridiskt bindande rättigheter frikopplade från kostnadshänsyn”.49 Till skillnad från de organisationer Olsen och Katzenstein såg som centrala för den svenska framgångshistorien behöver denna ideologis intressegrupper inte svara för konsekvenserna av sina krav. I stället för Max Webers ansvarsetik kan de följa en sinnelagsetik, av Weber exemplifierad med ”Den kristne handlar rätt och överlämnar följderna i Guds händer”.50
Förändringarna i samhällsstyrning och ansvarslogik har försvagat det svenska samhällets förmåga till anpassning efter förändrade omvärldsvillkor och förmåga att lära av våra nordiska grannar. Ett exempel är de ”apatiska flyktingbarnen”, där aktivistiska journalister och intresseorganisationer fick svenska myndigheter att avvisa alla tecken på föräldramanipulation. När apatiska barn togs om hand i Norge, och då skildes från föräldrarna, visade de snara tecken på tillfrisknande utan koppling till uppehållstillstånd. Norska ansvariga delgav Socialstyrelsen sina resultat, men utan respons då de ”beskrev ett mottagande med mycket tvång”, det vill säga krav på föräldrarna att ej delta. Behandlingens betydelse för barnens bästa beaktades inte.51
Avståndet till grannländerna försvinner inte, det ökar. Kanske för att de har gjort en del saker rätt?
Ett liknande ointresse utmärker den svenska pandemi-hanteringen. Folkhälsomyndigheten (FHM) valde som bekant en exceptionell strategi vilket våren 2020 bidrog till Nordens högsta dödstal. Den 30 april hade fler än 2 500 personer avlidit i covid-19 i Sverige mot 210 i Norge. Likväl var Johan Giesecke, som var senior rådgivare åt FHM, tvärsäker på att vara världsbäst: – ”Ja, vi ligger bäst till i hela världen. Om ett år kommer Norge, Danmark och Finland att vara i kapp Sverige när det gäller antal döda.”52
Snart åtta månader har förlupit sedan Giesecke-intervjun. Sveriges dödstal är nu (18/12 2020) enligt Worldometer 7 993 personer, Finlands 489, Norges 404 och Danmarks 1 007. Avståndet till grannländerna försvinner inte, det ökar. Kanske för att de har gjort en del saker rätt?
På gängkriminalitetens fält finns däremot ett plötsligt politiskt intresse att lära av Danmark. Här trycktes de kriminella gängen tillbaka genom kraftsamling kring ’bandepakker’, som steg för steg rustade upp polisens och rättsväsendets förmågor. De skarpa straffen i Glostrups byret i augusti 2020, även för de yngre Rinkebymördarna, demonstrerar skillnaden mot Sverige som har påtagliga svårigheter att lagföra gängkriminella.53 Frågan är om Sverige klarar den uthålliga kraftsamling som krävs för att åtgärda dagens problem, som är betydligt svårare än de som de danska myndigheterna en gång mötte.
1990-talets EU-integration stärkte det ekonomiska utbytet inom Norden, men innebar annars ebb för nordisk identitet och samarbete. Den Europeiska unionens svårigheter att fördjupa samarbetet skapar nu större utrymme för nordiska initiativ. Konfliktriskerna inom det baltiska området samt Sveriges och Finlands försvarspolitiska närmanden till varandra och till försvarsalliansen Nato ger förutsättningar också för säkerhetssamarbete.54 Mot en relief av stora välfärdsbekymmer inom EU och USA upplever Nordens sociala modell en internationell renässans, nu med Norge och inte Sverige i ledningen. The Economist förutsåg 2013 att ”världen kommer att studera den nordiska modellen under år framöver”.55 I FN:s World happiness report rankas Nordens länder konsekvent i toppen. I mätningen för perioden 2016–2018 låg Finland, Danmark och Norge på första, andra och tredje plats medan Sverige hamnade på sjunde. Rapporten från 2020 fortsätter med ett kapitel om betydelsen av den personliga och institutionella tilliten i Norden.56 Med inspiration och lärdomar från grannländerna borde också Sverige ha en möjlighet att bli en del av toppgruppen.
*
Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack för hjälp i arbetet med denna artikel till John Christiansen, Copenhagen Business School; Paul Lillrank, Aalto University; Arild Engelsen Ruud, Oslo Universitet och Sten Widmalm, Uppsala universitet.
La laïcité, c’est le ciment de la France unie. ”La laïcité är kittet i ett enat Frankrike.”
Uttalandet gjorde president Emmanuel Macron i oktober när han presenterade regeringens nya lagpaket som ska stärka republikens värderingar och bekämpa separatism. I bakgrunden syntes slagorden som präglade franska revolutionen och som än i dag är republikens devis: liberté, égalité, fraternité – frihet, jämlikhet, broderskap.
Två veckor efter Macrons uttalande fick läraren Samuel Paty halsen avskuren efter att ha visat Muhammedkarikatyrer för sina elever under en lektion om just republikens värderingar. Ytterligare en dryg vecka senare inträffade terrordådet i Nice där tre personer blev brutalt mördade av en islamistisk terrorist. I hans mobiltelefon hittade polisen en bild på den halshuggna lärarens mördare. Terrorattackerna chockade inte bara Frankrike utan hela världen, och Macron kallade dåden en attack mot den franska republiken och dess värderingar.
I kölvattnet av den kriminalpolitiska debatt som blossat upp kring kriminella gäng framförs allt fler krav på ingripande förändringar av det svenska rättssystemet. Debattörer, krönikörer och ledarskribenter ifrågasätter saker som straffrabatter, omedelbarhetsprincipen, objektivitetsplikten och beviskraven i brottmål.
I den pågående debatten hänvisas allt som oftast till Danmark, och de danska reglerna framhålls som föredömliga.
Till detta kommer krav på mer övervakning och hårdare straff. I en del fall har det gått så långt att advokater och domare ifrågasätts som yrkesgrupp och pekas ut som ansvariga för utvecklingen. Debatten är välkommen och nödvändig, men det finns vissa frågetecken kring hur diskussionen förs.
Varje timme läggs 300 flickor under skalpellen, rakbladet eller en slipad rostig kapsyl. Dygnet runt. Världen över.1 Mer än 200 miljoner kvinnor i 30 länder lever idag med de fysiska och psykiska ärren av att ha utsatts för kvinnlig könsstympning, FGM/C (female genital mutilation and cut). En siffra som trots omfattande motinsatser ser ut att stiga. Inte minst som en konsekvens av befolkningsökning i länder där man har särskilt svårt att skiljas från sedvänjan, liksom av det faktum att konservativ islamism tilltar. En aktuell bidragande faktor är de störningar som på grund av covid-19 drabbat olika upplysningsprogram. Uppskattningsvis kommer flera miljoner kvinnor att könsstympas som en direkt konsekvens av uteblivna informationsinsatser.2
I samband med att världens ledare klubbade igenom de globala utvecklingsmålen i Agenda 2030 för fem år sedan beslutade de också att få bort sedvänjan med kvinnlig könsstympning till detta symboliska årtal.3 Men det varierar betydligt hur olika nationer väljer att hantera frågan. Spannet är fortfarande stort mellan länder med en tydlig lagstiftning som uttryckligen förbjuder sedvänjan, och länder där den inte alls är kriminaliserad. Andra nationer menar att könsstympning indirekt är förbjudet, då praktiken omfattas av mer allmän lagstiftning om fysiskt våld.
Den som både hyser konservativa värderingar och förespråkar en kapitalistisk ekonomi hamnar onekligen i ett speciellt dilemma. Där en liberal kan välkomna kapitalismens omvälvande konsekvenser måste en konservativ ställa sig skeptisk. Karl Marx och Friedrich Engels berömda ord i Kommunistiska manifestet om kapitalismens själ som oupphörlig förändring – ”allt som är fast förflyktigas” – klingar förmodligen mer som ett hot i en konservativs öron och som ett löfte i en liberals.
Den nordamerikanske urbanitetsforskaren Joel Kotkins nya bok The coming of neo-feudalism. A warning to the global middle class utspelar sig mitt i detta dilemma. Kotkins tes är att feodalismen är på väg tillbaka. Den kommer inte i samma yttre form som medeltidens – inga riddare till häst befolkar våra landskap. Men Kotkin menar att 2000-talets samhällsstrukturer liknar feodalismens: förmögenheter koncentreras i allt färre händer, tenderar att ärvas och skapar en elit omöjlig för vanligt folk att arbeta sig in i. Samhällena blir allt mer strikt hierarkiska, ett nät av personliga plikter binder underordnade till överordnade och den stora befolkningsmajoriteten hamnar i ett slags permanent tjänarstatus.
