Kraven på teknisk bevisning har ökat i takt med att skjutvapen allt oftare används av dem som begår grova brott. Samtidigt urholkas möjligheterna att koppla ihop kulor och hylsor med vapen när hälften av vapenforensikerna på Nationellt forensiskt center (NFC) i Linköping på kort tid har sagt upp sig. Kvartal har intervjuat flera personer som arbetar eller har arbetat på NFC. De är missnöjda med arbetsvillkoren och ledningens ointresse för verksamheten.
SVT-profilen Magnus Thorén, med många års erfarenhet från de viktigaste nyhets- och samhällsprogrammen på Sveriges Radio och SVT, väljer nu att ansluta sig till Kvartals växande redaktion.
– Det känns otroligt roligt att få gå till Kvartal. På många sätt är Kvartal det mest spännande tillskottet i Mediesverige dom senaste åren. Journalistiken håller verkligen högsta klass, så det här känns som en otroligt spännande redaktion att få vara en del av, säger Magnus Thorén.
Magnus Thorén kommer under våren och sommaren att fullfölja sitt kontrakt med SVT-programmet ”Sverige möts” men samtidigt arbeta som programledare för Kvartals poddar. Framför allt kommer han att ansvara för vårt senaste tillskott i poddkatalogen – Djupet.
För några år sedan lyssnade jag på ett föredrag vid ett ansett amerikanskt universitet. Talaren var psykoterapeut och expert på posttraumatiskt stressyndrom, vanligen förkortat PTSD. Hennes budskap var att den rådande definitionen av psykologiskt trauma var på tok för snäv och måste utvidgas.
Så var det dags igen, tänkte jag. När diagnosen PTSD först dök upp i den amerikanska psykiatrins manual DSM (Diagnostic and statistical manual of mental disorders) år 1980 så tillämpades den nästan bara på krigsveteraner. Begreppet trauma var i praktiken liktydigt med erfarenhet av strid. Men under åren som följde anammades diagnosen PTSD av feminister, som påpekade att psykisk sjukdom bland kvinnor ofta har sin grund i övergrepp under uppväxten.
Efter en del debatt utvidgade DSM-kommittén på 1990-talet sin definition av trauma – som snart kom att omfatta allt från sexuella trakasserier på arbetsplatsen till en partners otrohet. Att höra talas om hemskheter som hänt någon annan kunde ibland räcka för en PTSD-diagnos. Ändringarna i DSM gav upphov till en veritabel ”traumaindustri” av specialiserade terapeuter, kurser och självhjälpsböcker, mestadels riktade till kvinnor.1
Att bli gammal och sjuk är och har varit ett lidande (på nutidssvenska ”en utmaning”) i alla samhällen och kulturer, i alla tider. Ännu för hundra år sedan kunde det i bondesverige lösas genom ett undantag. De gamla skrev ett kontrakt med sina arvtagare där de inte bara fick en liten stuga att bo i, det så kallade undantaget, utan också tillräckligt med mat för att klara sig. Gamla och orkeslösa kunde få en fattigklubba eller en fattigbricka att bära om halsen, som ett bevis på rätten att få gå runt i socknens gårdar och tigga. Fanns det i socknen en fattigstuga var det ett alternativ för den som inget hade, liksom att ”gå på rote”. Sistnämnda betydde att ansvaret för de gamla och fattiga roterade mellan socknens gårdar. När man inte längre orkade förflytta sig kunde man få tillbringa sina sista dagar på en loge eller i något uthus.
En av välfärdssamhällets huvuduppgifter är medborgarnas tryggade ålderdom. Myndigheterna övertar släktens och grannarnas ansvar för de gamla och sjuka. Sverige brukar hamna högt på olika internationella rankningar över vårdkvalitet. Toppresultat är också vad vi borde kunna förvänta oss med tanke på Sveriges permanent höga skatteuttag och gigantiska välfärdsindustriella komplex. Men världsklass är verkligen inte ordet som många gamla och sjuka skulle använda för att beskriva vården idag.
Den 31 januari i år skulle Norman Mailer (1923–2007) ha fyllt hundra år. Denna enfant terrible inom amerikansk litteratur var kontroversiell även under sitt yrkesverksamma liv. Och ja, det är omöjligt att blunda för Mailers narcissism. Samtidigt visade han redan från och med den storstilade debuten med romanen De nakna och de döda (1948) att han som författare och intellektuell hade rejält mycket mer på fötterna än de flesta.
I tider av cancelkultur och woke är det många som vill reducera Mailer till en sexistisk, homofobisk, misogyn, våldsfixerad, ultramaskulin rövhatt1 och se hans attacker på 1970-talets feministrörelse och hans knivdåd på fyllan mot sin fru Adele Morales 1960 som absoluta bevis för att han inte bara var genomrutten som människa utan också som författare och intellektuell. Men Mailer kan inte bli cancellerad. Hans litteratur är för stor och angelägen och viktig för det.
Inte bara en av de bästa romanerna om andra världskriget utan om krig överhuvudtaget.
Nordiska forskare har visat att svenska barn och ungdomar äter antidepressiva läkemedel i betydligt större utsträckning än norska och danska.1 Man kan spekulera i orsakerna till detta, men hur kommer det sig att dessa läkemedel överhuvudtaget existerar? Varifrån kommer de? I boken The rise and fall of the age of psychopharmacology (Oxford University Press, 2021) beskriver medicinhistorikern Edward Shorter utvecklingen av psykofarmakologin – den kontrollerade användningen av kemiska substanser som reglage för tankar, känslor och beteenden. Shorter betraktas som en av nutidens mest namnkunniga professor i psykiatrisk medicinhistoria, med flera standardverk i bibliografin.
I sin senaste bok visar han hur fokuset för den psykiatriska läkemedelsutvecklingen skiftat från innovation till profit; det som började som en vetenskaplig revolution slutade i en smutsig kapplöpning om allmänhetens känsloliv.
De flesta trodde nog att frågan om svensk anslutning till euron var död och begraven. Svenskarna sa ju med ganska stor majoritet – nästan 56 procent – nej till euron i folkomröstningen 2003. Men frågan har plötsligt fått nytt liv när tungviktare inom ekonomi och finans förordar ett svenskt eurodeltagande. Under hösten 2022 uttryckte den legendariske riksbankschefen Bengt Dennis, som nu hunnit bli 93 år, i en intervju med affärstidningen Dagens industri att den låga kronkursen ”är mycket farlig för Sverige”.1 Ord och inga visor från mannen som personifierade försvaret av den svenska kronan hösten 1992 när Riksbanken höjde styrräntan till astronomiska 500 procent i ett misslyckat försök att rädda kronan.
För Ukraina och för det ukrainska folket är det ryska angreppskriget en genuin ödesfråga. Oavsett vilka de ursprungliga ryska ambitionerna må ha varit, från 2014 och framåt, så har det gångna året gjort glasklart att man inte anser att Ukraina har någon rätt att existera som stat, samt att de människor som hävdar att de är ukrainare inte har någon rätt att leva vidare. Detta gör att frågan om stöd till det ukrainska motståndet får en moralisk dimension som är svår att överskatta.
Det är emellertid inte bara en fråga om moral. Som president Volodymyr Zelenskyj brukar understryka, är kriget i Ukraina en ödesfråga även för Europa och för demokratierna i väst. I takt med att det blivit allt tydligare att Ukraina kommer att gå segrande ur denna kraftmätning, har det också blivit allt lättare att glömma vad som kunde ha skett om Ryssland hade lyckats i sina krigsmål.
Frågan är nu: förkommer cancelleringar vid svenska universitet? Jag hävdar att de förekommer och att de gör de i en oacceptabel omfattning. För att hävda detta använder jag mig av ett antal fall som uppfyller kraven som tidigare angivits för att kalla något en cancellering. Av utrymmesskäl kan inte alla detaljer i varje fall anges. Men angivna länkar går till mer detaljerade beskrivningar. Här bör även något om mörkertal sägas. Fallen med Inga-Lill Aronsson och Sara Kristofferssonär de kanske mest kända just nu efter Kalla Faktas granskning. Men det var inte så att Kalla Fakta bara fokuserade på dessa fall för att det råder brist på cancelleringar. De togs upp främst på grund av att Aronsson och Kristoffersson var villiga att tala öppet om vad de utsatts för.
Under de senaste tio åren har jag kommit i kontakt med kolleger som blivit cancellerade men som inte gått vidare med sina fall för att få upprättelse eftersom de inte orkar eller vågar prata om vad som hänt. Man kan jämföra med situationen för individer som utsatts för andra slags brott. Därför syns inte alla fall. Men trots det så finns det fler cancelleringsfall än Kristoffersson och Aronsson som har blivit offentliga.
Under många år har debatten om cancelkultur i Sverige varit rätt sval. Händelser som beskrivits som cancelleringar har väckt viss debatt, men det har inte lett till några förändringar. Det bör sägas direkt att fenomenet förekom långt innan begreppen cancellering och cancelkultur halvöversattes från amerikanskt språkbruk. Fenomenen har inrymts under rubriker om kulturkrig, mobbning, tystnadskultur, åsiktskorridorer, osynliggörande härskartekniker med mera.
Men sedan några år tillbaka tycks fallen av cancellerade individer vid universitet, i kultursfären och offentlig debatt bara ha blivit fler. Eller? Det togs länge nästan för givet att dessa fenomen mestadels drabbat USA, Storbritannien, Sydafrika, Australien och Kanada. Och visst fanns det väl ett tag något slags konsensus om att vi hade fått några fall av cancelleringar här också? Men nu låter det annorlunda – i varje fall i debatten om cancelkultur i akademin.
Jag har en ful stol som var bland det första jag köpte till mitt hem när jag flyttade in, jag behövde någonstans att sitta. Någon slags röd frotté med svarta plasthandtag är det. Och jag tänker ständigt att jag ska byta ut den, en sådan ful stol kan man inte ha. Jag brukar gå in på varuhuset Svenssons i Lammhult och provsitta olika fåtöljer och fantisera om hur det ska se ut hemma hos mig sen.
Det är väl ett sådant tänk som satte författaren Ann Heberlein i skuld, som hon skriver om i Svd.1 När hon skulle ”lajva medelklass” så kantades klassresan av ”Muminmuggar och Malmstenmöbler, Steltontermosar och kaffekokare från Moccamaster”.
Man får känslan av att hela ens liv är ett minus som en dag ska bli ett plus, vilket gör en olycklig.
Med tanke på att prins Harrys självbiografiska bok Spare säljer i rekordfart lär prinsen vara tacksam för vad spökskrivaren JR Moehringer hjälpt honom att åstadkomma. Men prinsen bör nog visa postum tacksamhet mot en person till, nämligen Sigmund Freud. Det hänger ihop på följande vis.
Att skriva någons självbiografi kräver inte bara talang för att hitta dramatiken i personens liv. Ska man lyckas på bästa vis behövs mer än så, nämligen gedigna förberedelser. Det har Moehringer förstått, som tidigare hjälpt även Andre Agassi att få sitt liv i bokform.1
Då förberedde sig Moehringer genom att läsa psykologiska giganter som Freud och Adler. Speciellt användbar fann han Freuds beskrivning av en ”dödsdrift” i Vi vantrivs i kulturen. Den påstås vara en drift till att förstöra allt liv, och visar sig som destruktion mot andra och som självförstörelse. Med hjälp av den driften kunde han tänka att Agassi hade en medfödd självdestruktivitet – en tanke som passade för att arrangera Agassis livshistoria.
Freud skapade starka och enkla narrativ
Den tankegången verkar även underlättat för att skapa ett användbart narrativ runt prins Harrys liv, som ju rymmer både framgång, tragik och missbruk som går att tolka som självdestruktivitet. BBC:s recensent noterade att Spare präglas av en närmast besatthet av döden. Till och med på sin brors bröllop i Westminster Abbey går Harrys tankar till de 3 000 människor som begravts i kyrkan genom århundradena. Grundtemat i boken är moderns död, ett trauma som sedan får bli förklaringen till Harrys problem i livet med självdestruktivitet och paralyserande ångest. Denna oförlösta sorg jagar honom ända tills han träffar Meghan, som ger honom den känslomässiga förankring som han har saknat. Det är en stark berättelse. Därav det rimliga med tacksamhet även gentemot Freud.
Föreställ dig den här rubriken: ”Forskning visar att lunginflammation inte beror på penicillinbrist. Ändå fortsätter vården att lura i patienter farliga antibiotikapiller.” Kanske skulle du dra på munnen, och utgå ifrån att lundensiska Toddyspexare varit i farten. Eller så skulle du rycka på axlarna, och skaka på huvudet åt dumheterna. Framför allt skulle du dock utgå ifrån det här: Att din gamla mamma, som just fått lunginflammation, ändå får effektiv behandling på sjukhuset. Du skulle bli chockerad om du fick veta att en enskild vårdgivare undanhöll henne penicillin, baserat på sin egen avvikande övertygelse. Och om din mamma dog på grund av att någon tog sig den typen av friheter, skulle du förmodligen inte vila förrän vårdgivaren fråntagits sin legitimation, så att i alla fall inte fler patienter behövde råka illa ut. När det kommer till psykiatriska sjukdomar verkar dock dessa normer inte vara lika självklara. Det är, om man skalar bort ordridåerna, kontentan av Markus Denckers och Lasse Mattilas artikel Hur myndigheter formar våra föreställningar om psykiskt lidande i Kvartal (22/12).
Svagt intresse för meningslös debatt i Sverige
I somras publicerades en sammanställning av tidigare forskning, där författarna konkluderade att stöd saknas för en koppling mellan depression och störningar i hjärnans serotoninsystem. Den konklusionen mottogs med en stor gäspning i forskarsamhället. Serotoninsystemet är viktigt, men bland oss var det länge sedan någon trodde att ”serotoninbrist” var den enkla orsaken till depression. Det var tolkningen som fick många att hicka, och ifrågasätta omdömet hos tidskriftens redaktör. Logiken i artikeln liknade nämligen den hos Toddyspexarna i exemplet ovan. Författarna ansåg att det med hänsyn till deras ”fynd” inte längre var försvarligt att skriva ut vanliga depressionsläkemedel, serotoninåterupptagshämmare (SSRI).
I augustistiltjen väckte det här en del debatt, framför allt i England, varifrån forskargruppen kommer. Men debatten dog rätt snabbt. Alla i fältet vet att psykiatrikern Joanna Moncrieff, artikelns ledande författare, sedan decennier på alla sätt försökt diskreditera användningen av psykiatriska läkemedel. Framför allt ryckte dock de flesta på axlarna, därför att det hela var så uppenbart irrelevant. En efterföljande kommentar i tidningen The Guardian (3/8 2022) sammanfattade läget ganska väl: ”The chemical imbalance theory of depression is dead – but that doesn’t mean antidepressants don’t work.” Nu är Dencker och Mattila upprörda över att ingen velat ta upp denna meningslösa debatt i Sverige.
Vi förstår sällan i detalj vare sig hur sjukdom uppstår, eller på vilket sätt läkemedel gör sin nytta.
Här kan det vara tillfälle att stanna upp och reflektera över spänningsfältet mellan biomedicinsk forskning och klinisk praxis. Många av oss vill förstå hur kroppen fungerar i hälsa och i sjukdom. Men i sjukvården är patienten facit, och det är därför vi finns. Möten med patienter är också det mest meningsfulla med mitt jobb som psykiater. Att få lyssna, och i någon mån lindra lidandet hos en medmänniska är gott nog. Men framför allt har jag idag tillgång till en arsenal av behandlingar med gediget evidensstöd för att hjälpa. Vi vet sällan i detalj hur det går till. Men vi har rimligt god kunskap om vilken nytta olika behandlingar gör. Ofta kan de rädda liv. Många patienter har det så svårt att de inte orkar leva. Det är alltid svårt att möta en så djup förtvivlan, men det är också i de fallen man kan få göra verklig skillnad. Med rätt handläggning kan man få uppleva att samma patient några veckor senare börjar kunna se framtiden an med tillförsikt. Efter mer än trettio år i yrket kan det fortfarande fylla mig med en glädje och tacksamhet som är svåra att beskriva.
Samtidigt är det kliniska arbetet på ett plan något av det mest frustrerande och ointellektuella man kan ägna sig åt. Vi förstår sällan i detalj vare sig hur sjukdom uppstår, eller på vilket sätt läkemedel gör sin nytta. Det är inte unikt för psykiatri. I samtal med både läkarstudenter och lekmän använder vi gärna ett narrativ som är lika pedagogiskt användbart som det är verklighetsfrämmande. Det är också efter det narrativet vi skriver läroböckerna och håller föreläsningarna: Så här fungerar kroppens organ. Så här störs funktionen vid sjukdom. Så här griper behandlingen in för att korrigera störningen. Det är förstås en tilltalande berättelse. Men i själva verket har det – i alla fall än så länge – oftast gått till så här: Det fanns ett kliniskt behov. Vi provade alla möjliga (och ibland omöjliga) behandlingar. Någon av dem verkade fungera. Då började vi använda den. Och tillbringade sedan decennier med att använda den observationen för att försöka förstå sjukdomsmekanismerna.
Mot den bakgrunden kan man fråga sig: Varför i så fall alls forska om mekanismer? Min uppfattning är att en förståelse av dessa har ett egenvärde. Det handlar inte bara om nyfikenhet och intellektuell tillfredsställelse. Rätt använd kan en förståelse av mekanismer hjälpa oss minska stigmat av psykiska sjukdomar. En mekanistisk förståelse kan i bästa fall också hjälpa oss att ta fram nya, bättre behandlingar. Hur vi ska behandla en patient idag är däremot baserat på helt andra överväganden. Grunden för evidensbaserad medicin är väldesignade kontrollerade studier som påvisar klinisk effekt, utan hänsyn till verkningsmekanism.
Det sker både över- och underförskrivning
Det finns sannolikt en viss överförskrivning av SSRI preparat vid lindriga depressioner, där andra insatser ofta kan vara tillräckliga. Men man behöver förstå att en sådan överförskrivning kan finnas sida vid sida med en underförskrivning till patienter som verkligen behöver behandlingen. Baserat på omfattande forskning, inte om mekanismer, utan om behandlingsresultat, råder det idag bred samsyn bland experter. Depressionsläkemedel är effektiva vid medelsvår – svår depression. Denna samsyn kommer till uttryck i Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Dessa rekommenderar både kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel vid lindrig och medelsvår depression (med hög prioritet, ”3” på 10-gradig skala där ”1” är högst). Vid svår depression ger evidensläget dessutom endast stöd för behandling med läkemedel, och dessa rekommenderas då med den högsta prioritetsnivån. Det är inte att undra på. Lyckas man inte behandla en svår depression finns en betydande risk för att patienten dör i suicid. Så medan priset för överförskrivning vid lindriga depressioner utgörs av beskedliga läkemedelskostnader, relativt ofarliga och i de flesta fall övergående biverkningar är priset för utebliven behandling av medelsvåra och svåra tillstånd människoliv.
Dencker och Mattila tycker sig veta bättre. I den mån antidepressiva läkemedel ser ut att göra någon nytta alls är det enligt dem en placeboeffekt. I den mån det finns anledning att fortsätta ta dessa läkemedel är det enligt deras uppfattning för att hålla borta abstinenssymtomen, som patienten annars kan bli sjuk av. Man kan väl säga att det här är en evidensvärdering som, försiktigt uttryckt, markant avviker från den som gjorts av samtliga expertinstanser jag känner till. Redan 2004 fann till exempel svenska Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) starkt stöd för effekt av depressionsläkemedel. Den brittiska motsvarigheten, The National Institute for Health and Care Excellence (NICE) har landat i samma slutsatser, liksom amerikanska National Institute on Mental Health (NIMH). Vad baserar då Dencker och Mattila sin avvikande världsbild på? Jo, flera artiklar i tidningen New York Times. Man skulle kunna skratta om det inte vore så ledsamt.
Hämtat ur den första randomiserade kontrollerade studien av ett depressionsläkemedel, imipramin, från 1959. I placebogruppen förbättrades bara ett fåtal patienter. I den aktivt behandlade gruppen var det bara ett fåtal som inte förbättrades. Källa: Ball, J.R. and L.G. Kiloh, A controlled trial of Imipramine in treatment of depressive states.
Det blir dock värre, eller kanske snarare bättre. Det har som sagt länge funnits en samsyn bland experter om att depressionsläkemedel har signifikanta och kliniskt meningsfulla effekter vid medelsvår till svår depression. Men storleken på dessa effekter har inte sett så imponerande ut, mätt med vanligt använda depressionsskalor. Det har varit något förbryllande, och kontrasterat mot en betydligt högre effektivitet som sågs i tidiga depressionsstudier (se figuren ovan). Banbrytande analyser av de svenska forskarna Fredrik Hieronymus och Elias Eriksson vid Göteborgs Universitet har nyligen hjälpt oss att bättre förstå denna skenbara motsättning.1 Forskargruppen har gjort ett närmast heroiskt arbete. Man har extraherat och analyserat data på enskilda symtom hos enskilda individer från ett stort antal kontrollerade studier av depressionsläkemedel som gjorts. För två av läkemedlen har man till och med analyserat samtliga studier som gjorts.
Slutsatsen är tänkvärd. Att SSRI effekterna sett ut att vara små och fördröjda verkar till stor del vara följden av hur de har mätts. När man gör studier använder man skattningsskalor där patienten får rapportera graden av sin nedstämdhet, som förstås är det centrala för en depression. Men skalorna frågar också efter andra symtom, till exempel störd sömn eller minskad aptit. Sådana symtom kan vara utslag av en depression, så det är inget fel att fråga efter dem. Men just under uppstarten av en SSRI behandling är de oftast utslag av läkemedelsbiverkningar. Dessa är övergående, men eftersom det tar ett tag för dem att gå över, kan man under tiden luras att tro att effekten är liten och fördröjd. Fokuserar man analysen på själva stämningsläget är effekterna av SSRI-läkemedlen både större och snabbare än vad vi tidigare förstått.
Vi kan känna oss trygga med att vi gör god nytta när vi behandlar depressioner i enlighet med de nationella riktlinjerna.
Skydda psykiatriska patienter mot kvacksalveri
Det är ett stort värde i att kultursidor i kvalitetstidskrifter som Kvartal låter en mångfald åsikter brytas. Men här handlar det om tekniska aspekter på professionell sjukdomsbehandling. Jag kan inte dra mig till minnes kulturdebatter om värdet av antikoagulationsbehandling vid hjärtflimmer. Depression är en sjukdom som är förenad med väl så allvarliga konsekvenser, och medför en nästan fördubblad risk att dö. Kombinerat med hur vanligt förekommande tillståndet är blir det uppenbart att många liv hänger på om vi följer tillgänglig kunskap i behandlingen eller inte.
Som legitimerad läkare eller psykolog är man skyldig att arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Det innebär att i normalfallet följa evidensbaserade riktlinjer. Finns det någon anledning att psykiatriska patienter inte ska ha samma skydd mot kvacksalveri och tyckande-baserad behandling som övriga patienter inom sjukvården? Svarar man nej på den frågan bör man be psykologen Dencker lämna in sin legitimation. Det gäller också psykiatern Åsa Nilsonne, som Dencker citerar, och som deklarerat att hon aldrig kan tänka sig att skriva ut antidepressiva läkemedel.
Krisen för yttrandefriheten i Hongkong är skriande uppenbar sedan den kinesiska partistatens totalitära ingrepp 2020. Eller håller vi på att glömma den? Den hamnar i medieskugga för Putins krig, den globala ekonomikrisen och Taiwanfrågan. Omvärlden orkar inte längre engagera sig för Hongkong.
Men hoppets låga har inte slocknat helt. Flera små boklådor håller faktiskt envist emot och står för fortsatt yttrandefrihet och en bred litteratur. De poppar upp i många hörn av denna metropol som hyser 7,5 miljoner invånare på en yta som är något mindre än Öland.
Xi Xi visade Hongkongs dilemma
I december avled den litterära scenens grand old lady, den legendariska författaren Xi Xi, 85 år gammal. Att detta knappt rapporterats på våra breddgrader visar vilket hopplöst bakvatten som stadens kulturutövare hamnat i.
Xi Xi skrev mångfasetterat i flera genrer och med hjärtat framför allt hos alla flyktingar från svältens eller diktaturens Kina. Det var de som kom kring mitten av 1900-talet. Och det var de som sedan byggde denna knutpunkt till en snabbväxande storstad.
Hon beskriver metropolen som en ytterst säregen plats. Invånarna präglas av det brittiska kolonialstyret, som upphörde 1997, och det nya fjärrstyret från Peking – utan att någon frågade hur de egentligen ville ha det. Men de skulle få ett stort mått av frihet som kinesisk region i 50 år, så var det sagt. Fast de tappade alltså alla friheter redan 2020 i och med den nya säkerhetslagen.
Rysslands generalstabschef Valerij Gerasimov har utsetts till ny befälhavare för de ryska styrkorna i Ukraina. Han ersätter general Sergej Surovikin som har innehaft befattningen sedan oktober och nu degraderas till vice befälhavare. Vad innebär detta för den ryska krigföringen?
I Ryssland har den nu avpolletterade Surovikin länge betraktats som en kompetent om än hårdför yrkesman med många hack på sin yxa. Han ska enligt uppgifter i rysk media ha stridit redan i det sovjet-afghanska kriget på 1980-talet som medlem i en specialoperationsstyrka.1 Därefter tjänstgjorde han i Tadzjikistan under det tadzjikiska inbördeskriget (1992-97), i det andra Tjetjenienkriget (1999-2009) och i den ryska interventionen i Syrien (2015 och framåt), där han förde befäl över den ryska interventionsstyrkan under 2017. Han har anklagats för krigsbrott i Syrien2 och har kritiserats för ett brutalt uppträdande gentemot underlydande. Vid ett tillfälle begick en av hans underställda chefer självmord i hans närvaro efter att ha tagit emot kritik från honom.
Likväl är Surovikin mycket uppskattad i ryska militära och nationalistiska kretsar, inte minst bland så kallade militärbloggare som under kriget i Ukraina har kommit att få ett allt större inflytande i den ryska opinionsbildningen. Att Surovikin utnämndes till befälhavare i oktober tycks delvis ha varit just en eftergift till nationalister som riktade hård kritik mot den ryska militära ledningen efter att ukrainska styrkor i en blixtoffensiv i september lyckades ta större delen av Charkivregionen.
En tid kantad av motgångar
Trots sin omtalade kompetens har Surovikin, precis som sina företrädare (alla mycket kortvariga), upplevt en tid kantad av motgångar i Ukraina. Hans styrkor har kört fast, Ukraina har fortsatt att rusta upp med hjälp av västerländska materielförsändelser och den ryska stridsmoralen och de ryska försörjningsleden är fortsatt i uselt skick. Det var också under Surovikins tid som Ryssland valde att lämna staden Cherson, som man hade ockuperat i krigets inledning. På nyårsdagen uppgavs dessutom att hundratals ryska soldater hade dödats i en effektivt genomförd ukrainsk artilleriattack mot ett nyårsfirande på en rysk bas i Makiivka, en av de dödligaste attackerna under kriget hittills.
I slutet av jullovet kör jag igenom Härjedalen och vidare till det norska inlandet.
Det är bland de vackraste landskapen jag någonsin har åkt igenom: vägen omges på bägge sidor av oavbruten skog. Granarnas svarta silhuetter tar skepnad ur dimman; rimfrosten täcker björkarna och förvandlar dem till böljande molntäcken.
Men efter några timmar, när jag äntligen flyttar över till passagerarsätet, börjar förtrollningen avta något. Det är fortfarande vackert – en slags mörk och mäktig skönhet – med det är knappast speciellt dynamiskt.
Då och då glimtar man något som bryter av skogsmassan: en enslig timmerstuga, en bäck som vindlar försiktigt mellan trädstammarna. Några renar som nosar nyfiket på vägkanten.
Varje gran är som sin granne
Men för det mesta är det bara mer av detsamma. Man blir nästan lite benägen att hävda att det amerikanska ordspråket ”when you’ve seen a redwood, you’ve seen them all” gäller även för granar.
Jag tar upp mobilen och tittar på kartan. Vägen skär igenom den grå massan i flera timmar till.
Samtidigt kommer jag att tänka på en annan kart-app som jag blev rekommenderad att ladda ned nyligen. Jag försöker googla fram den.
Principen om akademisk frihet har på nytt kommit i fokus i den svenska debatten. Flera böcker har publicerats, specialnummer av vetenskapliga tidskrifter tar upp problemet och flera universitet har startat program om denna fråga. De som, liksom vi, anser att principen om forskningens frihet är en central del av en fungerande demokrati, pekar vanligtvis ut allehanda utifrån kommande hot såsom ökad politisk styrning, påverkan från starka intresseorganisationer och ekonomiska maktkonstellationer.
Detta slags hot mot forskningens frihet är självklart viktiga att uppmärksamma, men en fråga som saknas i denna diskussion är i vilken grad forskarsamhället faktiskt självt lever upp till kraven på akademisk frihet. I sin mycket uppmärksammade bok om det amerikanska universitetsväsendet (The great american university, 2010) påpekade sociologen Jonathan Cole att några av de mest subtila hoten mot den akademiska friheten kommer inifrån systemet självt. Ett utslag av detta är det i USA grasserande oskicket att studenter och forskare tillsammans mobiliserar för att hindra personer som de uppfattar ha provocerande argument att alls få framföra sina tankar.
Om välfärdssystemens legitimitet skadas genom organiserad kriminalitet undergrävs förtroendet inte bara för välfärdspolitiken utan också för demokratin i Sverige.
Det finns emellertid ytterligare ett problem som vi menar fått alltför lite uppmärksamhet, nämligen hur forskarsamhället använder sin frihet när det gäller att välja vilka problem som det ska forskas om. Finns det angelägna problem i samhället som det behövs mera kunskap om men som forskarna väljer att blunda för?
Forskningen ligger efter
Man kan peka på att det finns väldigt lite forskning om den eskalerande våldsamma gängkriminaliteten. Ett annat exempel är att det inte var de många IMER-forskarna (IMER = internationell migration och etniska minoriteter) som pekade ut problemet med familjebaserade kriminella klaner som dominerar vissa utsatta områden, utan det har gjorts av journalister som Per Brinkemo och Johanna Bäckström Lerneby.
Vi minns förre försvarsministern Peter Hultqvist (s) för ett drygt år sedan: ”Det blir inga ansökningar om nåt medlemskap till Nato så länge vi har en socialdemokratisk regering.” Det kunde han garantera alla – och fick då rungande applåder.
Vi vet hur det gick sedan. Formeln ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” blev historia, och Hultqvist skyllde på att världsläget förändrats. Som om vi aldrig varit med om radikala historiska skiften som kastat världen över ända tidigare. Det borde räcka att öppna vilken historiebok som helst för att inse att framtiden kan bjuda på många typer av överraskningar.
För den som saknar fantasi är förstås ett storkrig i Europa alltid avlägset och svårt att föreställa sig. Men för den som använder hjärnan till att skissa konsekvenser, alternativa utfall och hypotetiska scenarier är förekomsten av ett storkrig mindre svårt att föreställa sig.
Intelligens och fantasi
Den nyzeeländske statsvetaren James R. Flynn, som för övrigt gick bort häromåret, har gett namn åt den så kallade Flynneffekten. Den består i att den genomsnittliga intelligenskvoten har ökat kraftigt i många länder i modern tid. Upprinnelsen till observationen lär ha varit skillnaderna i resultat i intelligenstesterna vid mobiliseringarna till första respektive andra världskriget. Medelvärdena hade stigit signifikant vid andra världskriget.
Det finns inget jag tänker så mycket på som min kropp. Jag tänker på mitt hår (nyansen på det). Mitt ansikte. Min silhuett. Det enda jag inte tänker på är mina ben, för det vet jag till hundra procent att de är snygga, det har jag fått höra och dessutom förändras de ju inte. Man vaknar inte upp en dag med sjukt fula ben. Men allt annat förändras, och det kan ske när man minst anar det. Det är därför man måste hålla koll. Helt plötsligt kan man se ut på ett helt annat sätt.
Så här har det egentligen alltid varit. Redan när man är tio år så får man höra att snart kommer kroppen att förändras. Så kommer puberteten och så farligt är det väl egentligen inte. Sedan, när man är tjugo år, får man höra att det är nu man är ung och snygg, snart kommer ingen att vilja ha en längre! Som i låten ”Seventeen” av bandet Ladytron: ”They only want you when you’re seventeen / When you’re 21, you’re no fun”. När man är tjugotre förväntar man sig förfallet när som helst, ett förfall som inte riktigt kommer.
Vem kallar du utseendefixerad? Foto: Evan Agostini/TT
I hela mitt liv har jag väntat på att bli det hemskaste en kvinna kan vara: ful. Det kanske låter som om jag har bra gener eller bara ett väldigt gott självförtroende. Men när jag ser mig omkring så tycker jag inte att folk generellt är särskilt fula. Alla anstränger ju sig till tänderna för att se så bra ut som möjligt. Det är konstigt att folk inte är fulare.
När Jordbruksverket nyligen beslutade att avliva 165 000 höns efter larm om salmonellasmitta blev det en riksnyhet och möttes med upprörda kommentarer på sociala medier.1 Man kan tycka att det är hemskt – men egentligen är det nästan skrattretande.
För i Sverige är standarden att alla höns i kommersiell produktion avlivas när de blir 85 veckor gamla, enligt Jordbruksverket.2 Då är de helt enkelt inte lönsamma längre. En höna behöver nämligen vila mellan sina perioder av värpande. Under denna period, som normalt sett infinner sig på hösten och vintern, får de nya fjädrar och äter upp sig inför våren. När solljuset återkommer börjar de värpa igen, och vips, så är påskbordet fyllt av ägg!
Men i ett modernt Sverige vill vi ha ägg året runt! Därför stängs hönsen in i stall på vintern, även de ekologiska, frigående hönsen, där vi kan styra över ljuset. Hönsen tror därför att det är sommar året om och värper på tills de är helt slutkörda.
Och då avlivas de för att, bli färdigrätter, djurfoder eller skickas till förbränning i fjärrvärmeverk.3
Pandemin är den mest rapporterade krisen sedan andra världskriget.1 Men i och med förra årets valrörelse, kriget i Ukraina och efter Coronakommissionens slutbetänkande blev det märkbart tyst, trots att drygt 20 000 svenskar dog. Våren 2022 uppmärksammade medierna dementier från makthavarna efter kritik från Coronakommissionen. Nu ville de ansvariga inte längre kännas vid det första pandemiårets ambition, som var att minska smittspridningen för att inte så många skulle bli sjuka samtidigt och riskera att sjukvården havererade.2
När det blev dags att summera pandemihanteringen och utvärdera den svenska strategin lyckades regeringen rikta uppmärksamheten mot detaljer i stället för väsentligheter – man hade faktiskt inte haft en formellt beslutad strategi. Målet påstods ha varit att pressa ner smittspridningen så mycket som möjligt och att liv och hälsa hade högsta prioritet.3 Samtidigt sade man att det inledningsvis långsamma agerandet berodde på annat än senfärdighet4 – men vad det berodde på är fortfarande oklart.
Otydligheten om vad som egentligen var den svenska strategin behöver dock inte vara så stor. Om vi i stället för att lyssna på försvarstalen tar intryck av modern organisationsforskning och betraktar strategi som handling kan vi få syn på vad den gick ut på. Då kan vi också rikta uppmärksamheten mot meningsfulla frågor som strategins etiska avvägningar och problem.
Den tidigare advokaten och författaren Evin Cetin avslutade den del av Folk och försvar som behandlade “inre hot” mot Sverige. I hennes anförande, som vibrerade av frustration, påminde hon om Carin Götblads 13 år gamla utredning där polischefen larmade om att 5000 personer under 21 års ålder var på väg in i en kriminell livsstil. Evin Cetin vände sig till de representanter för tidigare regeringar som fanns i publiken med en fråga som lät som en anklagelse.
– Varför har ingenting gjorts under de här 13 åren från utredningen? Och borde det inte ha gått kalla kårar rakt igenom er allihopa när ni hade det ansvaret för Sverige?
Första världskriget var den moderna tidens urkatastrof, inte bara för att det dödade tio miljoner människor, förstörde livet fysiskt och psykiskt för väldigt många fler och lade grunden för det andra världskriget. Ur första världskriget utgick också några av de mest svårartade konflikter som världen sedan dess förgäves har kämpat med att slutgiltigt bilägga. Konflikten på Nordirland är en av dem, född på påsken 1916, då irländare gjorde uppror mot den brittiska imperiemakten i en tid då dess armé var upptagen med det stora kriget på kontinenten.
Åren före första världskriget hade det utkämpats två regionala Balkankrig för att göra upp om det europeiska arvet från det sönderfallande osmanska imperiet. Det påföljande, tredje Balkankriget blev mer än regionalt när det under loppet av några sommarveckor 1914 förvandlades först till ett europeiskt krig, och därefter till ett världskrig. En viktig faktor var de europeiska stormakternas alliansbyggande, från början tänkt att stärka säkerheten och tryggheten i händelse av någon alliansparts krig, men, när väl kriget seglade upp, en pådrivande och konfliktutvidgande kraft.
I Kaukasusområdet, beläget i skärningspunkten mellan världskrigsmotståndarna Osmanska riket och Ryssland, förövade de härskande osmanska ungturkarna i skydd av kriget ett folkmord mot imperiets kristna minoriteter under åren 1915–1917. Den stora offerkategorin var armenierna, men också andra kristna minoritetsgrupper mördades i hundratusental. Världskriget gick illa för både det ryska och det osmanska imperiet.
– Trots alla illdåd, trots all smärta, trots alla kommande förluster, bittra förluster. Var så säkra – inget kommer att bryta ner vår vilja att utkämpa och vinna det här kriget.
Den ukrainske ambassadören Andrij Plachotnjuk har just avslutat sitt tal inför alla politiker, kungligheter och höga militärer som finns i publiken. Som på en given signal ställer sig alla upp och förenas i en applåd som varar betydligt längre än vad som är brukligt. Och moderatorn Eva Hamilton, som alltid brukar ställa några frågor efteråt, är rörd till tårar och tycker uppenbarligen inte att det finns något att tillägga eller någon fråga som blir hängande i luften. Men för mig står flera frågor i eldskrift ovanför scenen. Visst måste Ukraina segra. Om Ryssland uppfattar sig ha vunnit något på sitt orättfärdiga och olagliga övergrepp på ett självständigt grannland kommer världen inte att gå att känna igen efteråt. Men hur ser segern ut? Och vad ska hända sedan?
Garantier efter kriget
Överbefälhavaren Micael Bydén håller sitt anförande tidigare under måndagseftermiddagen. När han avslutat får han en fråga av Eva Hamilton som ringar in problemet: Om eller när Ukraina vinner kriget kommer det väl att behövas någon form av säkerhetsgaranti för att förhindra att Ryssland återupptar aggressionen?
– Hur skulle en sådan kunna vara, undrar hon.
– Det vet inte jag, svarar Bydén sanningsenligt.
Micael Bydén blev svaret skyldig när frågan om garantier till Ukraina efter kriget kom på tal. Henrik Montgomery/TT
Och det vet väl egentligen ingen. Ukraina har ansökt om medlemskap i Nato och är sedan i somras kandidatland till EU. Men det är svårt att tänka sig att några sådana allianser ingås med ett land som inte har full kontroll över sina egna gränser. För i så fall kunde ju säkerhetsgarantierna gälla redan idag.
Jag har varit på Folk och Försvars rikskonferens varje år sedan 2017, och ofta känner man igen sig rätt väl från år till år; samma politiker brukar befästa sina väl kända positioner. Men 2023 är det mesta annorlunda. För det första har Sverige en ny regering. De gamla huvudpersonerna Magdalena Andersson och Peter Hultqvist får finna sig i att spela biroller, medan betydligt mer av strålkastarljuset riktas mot Ulf Kristersson och hans regering. För det andra rasar ett blodigt och brutalt krig i vår direkta närhet. Och för det tredje finns en högst påtaglig närvaro av en ytterligare, ännu märkvärdigare nivå i det försvars- och säkerhetspolitiska universum som allt här utspelar sig i. En närvaro som skapar känslan att även den sittande statsministern spelar andra fiolen i relation till den organisation som vi nu så hett eftertraktar ett medlemskap i.
Nog finns det ett före och ett efter första gången man testar världens mest omtalade AI-bot Chat GPT, lanserad i slutet av november av den San Francisco-baserade stiftelsen OpenAI, som grundades 2015 av bland andra Elon Musk.
Efter bara några minuter i bottens sällskap blir det nog uppenbart för de flesta att hela branscher sannolikt kommer att skakas i grunden de närmaste åren. Botten spottar ur sig publiceringsklara artiklar i allsköns ämnen inom loppet av sekunder. Den kan omedelbart tillgodogöra sig hela internets information (i alla fall till och med 2021) och på ett pedagogiskt och strukturerat vis omarbeta och presentera den som nytt och skräddarsytt innehåll.
Den är dessutom konstnärligt och kreativt lagd – den författar obehindrat slagkraftiga sloganer och reklambudskap, skriver rafflande berättelser och catchiga låttexter. Den skriver kod, recept, låtar, deckare, juridiska dokument, strukturerar SOU:er och ger emotionella råd. Den gör det direkt, utan väntetid och till synes utan begränsningar.
Det är inte förrän jag under julledigheten börjar ställa frågor av politisk karaktär som min nya AI-kompis börjar visa en, ja, lite mer mänsklig sida.
Jag befinner mig i Teater Tribunalens lokaler på Södermalm, det som teatern själv beskriver som ”Stockholms coolaste anti-kapitalistiska scen”.
Går ner för trappan till källaren, förbi en gigantisk banderoll med texten ”Nej till Nato”. På ytan ger teatern ett allmänt ovårdat intryck, där väggar av kalt tegel punkteras av rostiga rör. Samtidigt får man en känsla av att det egentligen är kurerat ned till detaljnivå, som om varje repa i väggarna har placerats där med omsorg.
Väggen i hallen är hoplappad med planscher från tidigare föreställningar. Några sticker ut: Kommunistiska manifestet, till exempel, som Tribunalen iscensatte 2008, och en plansch med en Lenin-staty som blottar sig.
Ständigt prat om att gå från ord till handling
I väntan på att dagens tillställning ska börja hugger jag in på brieost-tallriken. En representant från Olof Palmes Internationella Center håller samtidigt tal om hur ”alla goda krafter nu måste gå ihop”. En annan från Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) talar om hur frihet och jämlikhet i dagens samhälle måste ”återerövras”.
Interiör från Teater Tribunalen.
Det är dessa två organisationer, Olof Palmecentret och ABF, som har finansierat en föreställning av sällskapet Östra Teatern. Det är ett gästspel, det vill säga att den inte spelas av Teater Tribunalens eget sällskap. Men det verkar hur som helst vara helt i linje med teaterns anda.
Jag är på premiären av föreställningen Strutsdansen: en klimatkalops. Den går ut på att gestalta en serie om nio olika scener, som på olika sätt befinner sig i skärningen mellan ett vardagligt nu och en framtida klimatkollaps. Det ger ett slags tvärsnitt av de existentiella frågeställningarna som klimatet ger upphov till.
Utvecklingslitteraturen har misslyckats med att förklara varför vissa länder fått igång en stark ekonomisk utveckling under de senaste decennierna medan andra har misslyckats, enligt Stefan DerconsGambling on Development: Why Some Countries Win and Others Lose (Hurst & Company, London, 2022). Själv har han ett i mitt tycke trovärdigt svar på den frågan.
Dercon är professor vid universitetet i Oxford och har under mer än ett decennium rest runt i den fattiga världen, både som den brittiska biståndsmyndighetens chefsekonom och som rådgivare till regeringen i London.
I våras släpptes en antologi om demokrati: Skör demokrati, sammanställd av statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson (Fri tanke förlag, 2022). Boken inrymmer bidrag från ett urval av skribenter och forskare med olika bakgrunder.
Som titeln antyder vill boken belysa de områden där demokratin idag är som skörast. Bidragen sträcker sig från kulturvärlden och medierna till den offentliga sektorn och akademin. Gemensamt för alla dessa områden, enligt författarna, är att det demokratiska samtalet är hotat. Fenomen som lyfts är bland annat cancelling, tystnadskultur och självcensur.
Sverige var länge ett gott exempel för andra länder att ta efter. Och det var inte bara i våra egna ögon – vårt land var verkligen en föregångare på många områden: Exempelvis jämställdhet, barnuppfostran, energiförsörjning, ekonomisk jämlikhet och internationell solidaritet. Detta har präglat vår självbild och medfört en tämligen hög svansföring på den internationella scenen.
I takt med våra växande problem är bilden dock snarast på väg att vändas till sin motsats. I grannländerna och på andra håll används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som ofta tas upp när Sverige beskrivs i utländska medier.
Så om vi inte längre är ett föregångsland – kanske är det dags att vi hämtar inspiration från andra håll där de lyckats bättre på de områden som vi misslyckats på? Under det år som börjar nu ska vi återkommande göra nedslag i olika länder som kan ha något att lära Sverige.
I denna andra del i serien funderar Jörgen Huitfeldt över egna erfarenheter, bland annat från uppväxten i Södertälje. Han talar också med Bart Somers, borgmästare i den belgiska staden Mechelen som lyckades vända en svårt segregerad stad, inte helt olik Södertälje, till något långt bättre.
En mig närstående person har varit gift två gånger, i båda fallen med kvinnor från andra europeiska länder. Dessa personer är sociala, utåtriktade behärskar det svenska språket utmärkt. Ändå har mötet med Sverige blivit svårt. Ni har hört det många gånger förut: att vi är blyga, dåliga på att bjuda in nykomlingar i gemenskapen, att inkludera. Vi säger att vi gillar olika men uppträder som om vi hatade det.
Den ena av dessa kvinnor berättade en historia som är talande. I ett försök att lära känna nya personer i grannskapet tog hon seden dit hon kom genom att varje vecka delta i innebandyn som ordnades i bostadsrättsföreningens källare. När hon sedan träffade på sina “innebandykompisar” i trappuppgången förväntade hon sig förstås lite socialt småprat, eller åtminstone en glad hälsning. Men till hennes förvåning passerade de tidigare lagkompisarna henne med blicken stint i fjärran utan att vare sig småprata eller hälsa. Hon kunde aldrig förstå det där och jag hade svårt att förklara för henne varför jag inte blev förvånad.
Jag brukar inte vara en av dem som vid nyår skriver på sociala medier: ”Hej då 2022, du har varit skit men 2023 kommer jag äga!”, eller liknande. Men 2022 hade jag kanske kunnat göra det. Jag vill liksom att 2023 ska vara Livet 2.0. Lite så som man tänkte när man var yngre. Som i artisten Marit Bergmans låt This is the year: ”Cause this is the year, this is the year it all will happen / It’s finally here, I have been waiting all my life”. Men det är väl dumt att lägga så mycket vikt vid det. Att det ska bli ett nytt år. Och att det ska bli ett fantastiskt år. Men jag orkar bara inte att det ska bli ett kämpigt år, som förut. Det måste bli fantastiskt! Och jag ska också vara fantastisk.
För ett par år sedan arbetade jag som psykiatrisk konsult vid ett sjukhus i den amerikanska södern. En eftermiddag blev jag uppringd av en kollega från IVA, som ville diskutera en patient. Det rörde sig om en pensionerad affärsman, som hade kollapsat på golfbanan. På akuten hade man konstaterat en hjärnblödning, och patienten lades in på intensiven. Han ådrog sig där en lunginflammation, och senare blodförgiftning. Odlingar påvisade multiresistenta bakterier, och man ordinerade intravenös antibiotika. Denna behandling föranledde dock en svår, allergisk reaktion hos patienten, och försämrade ytterligare hans tillstånd. Till följd av minskat blodflöde slutade patientens lever och njurar att fungera ordentligt, vilket påverkade hans medvetande. När jag konsulterades låg patienten i djup koma och han förväntades avlida inom några dygn.
Jag lyssnade uppmärksamt på min kollegas historia, och beklagade patientens tragiska öde. Jag hade dock svårt att begripa vad ärendet gällde. Varför behövde man rådfråga en psykiater?
Sverige var länge ett gott exempel för andra länder att ta efter. Och det var inte bara i våra egna ögon – vårt land var verkligen en föregångare på många områden: Exempelvis jämställdhet, barnuppfostran, energiförsörjning, ekonomisk jämlikhet och internationell solidaritet. Detta har präglat vår självbild och medfört en tämligen hög svansföring på den internationella scenen.
I takt med våra växande problem har bilden dock snarast vänts i sin motsats. I grannländerna och på andra håll används Sverige allt oftare som ett skräckexempel. Okontrollerad invandring, växande otrygghet och en alltmer brutal gängbrottslighet är några av de områden som i Norge betecknas som ”Det svenska tillståndet”.
Så om vi inte längre är ett föregångsland – kanske är det dags att vi hämtar inspiration från andra håll där de lyckats bättre på de områden som vi misslyckats på? Under det år som börjar nu ska vi återkommande göra olika nedslag i länder som kan ha något att lära Sverige.
I denna första del tittar vi närmare på hur det gick till när vårt västra grannland började använda Sverige som skräckexempel i sin inrikespolitiska debatt.
Det började med en, sedan kom två till och snart var hela kullen fylld med stora lyxutrustade fjällstugor, eller hytter, som norrmännen säger. Ett ord som framstod som alltmer missvisande för varje jättekåk som växte fram på berget. Med sina smakfulla torvtak och rustika allmogedetaljer signalerade de en falsk anspråkslöshet. En dag landade en helikopter från NRK på kullen. Teamet från norsk TV var där för att intervjua en av landets mest framgångsrika brottmålsadvokater som bodde i ett av de nya husen.
”Svenskehytten” – en katt bland hermelinerna.
Vår lilla gistna stuga hade stått nästan ensam på fjällsidan utanför Geilo sedan 1960. Min mormor som var från Bergen ville ha en fot kvar i moderlandet efter att flyttlasset gått till den svenske makens hemtrakter. Jag minns hur vi under min barndoms vintrar, efter den tolv timmar långa bilfärden, fick börja med att i mörkret skotta ut en parkeringsficka nere på landsvägen och sedan kånka upp packningen för backen med snöskor på fötterna. El fanns till det nödvändigaste, som belysning och spis, men inget rinnande vatten. Vi smälte snö på braskaminen om vi inte lyckades gräva fram brunnen under de meterhöga snömassorna.
Rubrikerna efter klimatmötet i Sharm el-Sheikh, COP27, i slutet på november var svarta. Ännu ett klimatmöte kunde läggas till handlingarna utan större framgångar och många spådde att världen inte skulle klara Parisavtalet.1 Som miljöaktivisten Greta Thunberg uttryckte det inför förra årets klimatmöte i Glasgow, så är det mycket bla, bla, bla när världens ledare träffas för att diskutera klimatfrågor.2 Vad som var mer intressant på årets möte var vilka som inte var där. Bland världens stora utsläppare saknades ledarna för såväl Kina och Indien som Ryssland. Länder som tillsammans står för lite mindre än hälften av världens utsläpp av koldioxid (se diagram nedan).
Utsläpp av koldioxid (räknat i procent)
Källa: Statista
Men vad kan man egentligen förvänta sig av samsyn i en värld som kan sägas vara mer splittrad än vid någon tidpunkt sedan andra världskriget? Där Ryssland utkämpar ett krig mot Ukraina i Europa, där Kina distanserar sig från den rådande världsordningen och världens största demokrati, Indien, blivit alltmer inåtvänd?3
Hassler: Spelregler, fungerande samhälle och utsläppsrättigheter
Vad kan politiken egentligen göra? Jag ställer frågan till John Hassler. Han är professor i nationalekonomi med fokus på klimatekonomi. Hassler tycker politikens inriktning många gånger blir fel, både nationellt och internationellt, även om intentionerna är goda. Han tar som exempel det nyss avslutade klimatmötet. Det kanske är en fin gest att rika länder ger pengar till fattiga för ”klimatskador”, ett beslut som fattades på COP27 i Sharm el-Sheikh. Men det är väldigt tillbakablickande och hjälper inte det globala klimatarbetet framåt speciellt mycket. För att det ska lyckas behövs kvantitativa mål för hur mycket och när utsläppen ska minska. Helst genom koldioxidskatter, eller genom system för utsläppsrätter som träffar så många länder som möjligt.
Att inte göra någonting är mycket dyrare på lite sikt.
Att adressera klimatkrisen är inte raketingenjörskonst. Pengar och teknik finns. Metoderna att exempelvis samla in koldioxid och lagra den i uttjänta oljefält existerar redan, säger John Hassler. Det är i stället formella tillstånd som inte hunnit med och kanske att den politiska viljan har saknats, i alla fall hittills.
Han pekar på tre saker som behöver vara på plats för att vi ska lyckas med klimatomställningen. Den första är att gränser för utsläpp måste fastställas genom spelregler, eller riktmärken, så att företagen har något att förhålla sig till och kan ställa om sin produktion och inriktning. Den andra är att samhällen måste fortsätta fungera. Åtgärder för att främja klimatomställningen får inte vara för drakoniska. Då blir det som i Frankrike där Gula västarna gav sig ut på gatorna för att protestera mot höga bränslepriser. Slutligen behöver fungerande system för att minska utsläpp exporteras till andra länder. Gärna ett system som liknar det EU har infört och som är ett föredöme, menar John Hassler.
Sammantaget är han ganska optimistisk. Det går att genomföra reformer för klimatet utan att det inkräktar alltför mycket på ekonomin och det dagliga livet. Att inte göra någonting är dessutom mycket dyrare på lite sikt. Och det finns mycket att hämta hem genom att spara energi och att använda ny, energibesparande teknik.4
Norska oljefonden och Goldman Sachs är inte bla, bla, bla
Fyra av tio amerikaner tror att slutet är nära, enligt en ny studie från Pew Research Centre. På frågan om vi lever i den yttersta tiden svarade hela 39 procent ja. Evangeliskt kristna och svarta svarade dock ja i betydligt högre utsträckning, runt 65 procent. Republikaner och lågutbildade var även de mer benägna att svara positivt på denna fråga – medan ateister var den grupp som var minst benägen att tro att slutet är nära.
I samma studie uppgav även drygt hälften av amerikanerna (55 procent) att de tror att Jesus en dag kommer att återvända till jorden. Även här sticker evangelisk kristna och svarta ut där 92 respektive 77 procent svarar att de tror på Jesus återkomst. Och ungefär tio procent av alla amerikaner tror dessutom att Jesus ska återvända under deras egen livstid.
Redan innan den nya regeringen tillträdde har det funnits farhågor om att stödpartiet Sverigedemokraterna inte skulle kunna hålla fingrarna borta från medierna och kultursektorn. Och den senaste tiden tycks dessa ha besannats.
Det gick inte många dagar efter valet innan Björn Söder (SD), efter ett inslag i SVT:s Aktuellt, for ut på Twitter.
”Public service ska banne mig reformeras i grunden!”
En viktig del av skollagen är att skolan ska uppväga skillnader i elevers förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Det brukar kallas det kompensatoriska uppdraget. När nya PISA-resultat1 offentliggörs diskuteras inte bara kunskapsutvecklingen. Det talas nästan lika mycket om hur olika förutsättningar hos elevgrupperna påverkar deras prestationer. Hur bra lyckas Sverige med det kompensatoriska uppdraget?
– Vad tycker du om det här mamma? frågar min son och visar klipp på en influerare vars like jag aldrig sett tidigare.
Det finns ett före och ett efter att man lyssnat på Andrew Tate – kungen av toxisk manlighet, som han brukar kallas av sina kritiker. Jag använder vanligtvis inte Tiktok, är kvinna och tillhör inte målgruppen. Men jag har sällan känt mig så maktlös och förtvivlad. Har min 13-åring tittat på … det där? Om Tate lyckas locka unga killar att kolla på honom, tänker jag, måste vuxenvärlden ha gjort någonting väldigt, väldigt fel.
För den vanlige svensken torde några av de viktigaste mötena som äger rum i Sverige utspela sig fem gånger om året på Brunkebergstorg 11. Då träffas nämligen de sex riksbankscheferna för att bestämma nivån på styrräntan. Denna ränta får, som vi vet, direkta effekter på hushållsbudgetar över hela landet, främst eftersom den påverkar de rörliga bostadslånen. Ett höjt ränteläge får förstås också konsekvenser för företagen när deras upplåningskostnader ökar.
Räntesättarnas näringsfattiga ordsallad
Några veckor efter Direktionens möten publiceras protokoll1 där man kan följa resonemangen hos de inblandade aktörerna. Dessa protokoll innehåller en tsunami av ord som försöker förespegla läsaren att man från Direktionens sida kan läsa av och förstå de ekonomiska mekanismerna och sambanden och utifrån dem landa i ett beslut om vilken nivå styrräntan ska ligga på. I den här texten vill jag visa på att bakom de svåra orden och till synes invecklade resonemangen finns mycket lite av substans vilket inte har något som helst att göra med den intellektuella kapaciteten hos våra riksbankschefer. De har nämligen ställts inför en omöjlig uppgift.
Matt Pottinger är Kinakorrespondenten som blev rådgivare åt Donald Trump. Idag är Pottinger en av få personer från Trump-administrationen som respekteras av bägge sidor i den amerikanska politiken. Nu har han tillsammans med sin tidigare kollega David Feith och Kinakännaren Matthew Johnson skrivit en essä för tidskriften Foreign Affairs om hur de menar att Västvärlden bör hantera Xi Jinpings Kina.
Artikeln som publicerades den 30 november har rubriken ”Xi Jinping in his own words” och större delen av texten går ut på att redovisa hur artikelförfattarna anser att Kinas kommunistiska parti ser på världen. Xi Jinping tecknas där som en övertygad kommunist som vill undergräva det westphaliska systemet med jämlika och suveräna stater och ersätta det med en ny socialistisk världsordning ledd av Kina. De kopplar Pekings målsättning för att bygga en ”nationernas ödesgemenskap” till Marxs vision av en statslös, kollektiviserad värld.
Artikeln citerar instruktionsmaterial för höga officerare i Folkets befrielsearmé som säger att kampen mot Västvärlden inte går att hindra och kommer att bli lång, komplicerad och ibland även mycket skarp: ”Att använda krig för att säkra våra nationella intressen står inte i motsättning till att ha en fredlig utveckling. Det är snarare en manifestation av marxistisk strategi”.
I boken Between Ape and Human för antropologen Gregory Forth fram tanken att en av våra släktingar kanske inte alls dog ut för 50 000 år sedan utan finns kvar här idag. Spännande tanke, men jag måste dessvärre förstöra spänningen och reda ut hur osannolikt det är.
Kunskapen om vår egen arts evolutionära historia ökar ständigt, ibland med resultat som överrumplar och som nu lett till ett Nobelpris. En av de största överraskningarna var fyndet av en grupp mycket småväxta släktingar på den indonesiska ön Flores.
När året går mot sitt slut kan vi konstatera att energi och elförsörjning dominerar samtalet. Försvar och säkerhet har sjunkit undan, liksom kriminaliteten, vilka är de två andra frågor som präglat mycket av året 2022. Corona liksom klimat- och miljöfrågor har inte kommit i närheten av dessa frågor, om man utgår från vad människor pratat om under detta år.
Energi, kriminalitet och säkerhetsfrågor är alla tre kopplade till kriser inom dessa områden. Det kanske inte är förvånande att missnöjet med samhällsutvecklingen är så stort. I denna mätning nås nämligen ett bottenrekord i den allmänna bilden av landets utveckling.
Under en resa i Europa mot slutet av 1800-talet träffade den berömde ryske författaren Nikolaj Karamzin en grupp ryska emigranter. Han fick då frågan om vad som hände i det gamla landet, och hans svar var lika kort som kärnfullt: ”Man stjäl” (vorujut). Anledningen till att denna incident har letat sig in i historieböckerna är att den reflekterar ett av den ryska traditionens i särklass mest framträdande drag.
Även om korruption förvisso inte är något som är specifikt för Ryssland, finns det goda skäl att uppfatta den ryska varianten som särskilt malign och som särskilt svår att bota. Detta har betydande implikationer både för vår förståelse av dagens ryska regim och för spekulationer kring hur Ryssland kan tänkas se ut när kriget i Ukraina väl är över och Vladimir Putin har lämnat scenen.
Framför allt finns det skäl att lyssna till ukrainsk svart humor, som säger att det var Rysslands patologiska korruption som räddade Ukraina undan nederlag och ockupation.
Tätt inpå en uppmärksammad granskning av SVT Nyheter, som avslöjar hur flera privatkliniker i Sverige erbjuder så kallade oskuldsoperationer, har Sveriges nya regering fastställt att oskuldskontroller, oskuldsoperationer och oskuldsintyg ska kriminaliseras. En utredning har tillsatts för att insamla förslag kring hur en sådan kriminalisering bäst bör utformas.1
Det finns dock röster som hävdar att kriminalisering av dessa typer av ingrepp relaterade till kvinnans ”mödom” skulle vara kontraproduktiv, och kanske rentav försätta flickor och kvinnor i fara. I en debatt i Aktuellt (30 november) argumenterade Nalin Pekgul, före detta riksdagsledamot (S) och sjuksköterska, för att kriminalisering är fel väg att gå. Hon förde fram ett resonemang om att kvinnor och flickor som lever i hederskulturen i själva verket skulle gagnas av att myten om mödomshinnan reproduceras; genom att påstå inför klanledare att en ”förlorad oskuld” ändå går att rekonstruera på medicinsk väg (vilket alltså är ett felaktigt påstående och en medveten lögn) kan man enligt Pekgul på sikt avdramatisera vikten av en så kallad intakt mödomshinna.
Jag kan inte vara den enda som under stormarna kring upphandlingen av Twitter har undrat över vad det är som driver Elon Musk?
Vad är det som får honom att till synes impulsköpa den sociala medieplattformen Twitter trots att den nästan omöjligen kan gå med vinst?1 Varför arbetar han hundratjugo timmar i veckan?2 Hur får han idén att utveckla data-implantat i människohjärnor?3
Varför har han alstrat nio barn med tre olika kvinnor? Försöker han lösa “underbefolkningskrisen” (enligt honom det största hotet mot mänsklighetens framtid) på egen hand?4 Vad var det som fick honom att grunda rymdföretaget Spacex, med ambitionen att så småningom kunna kolonisera Mars? Hur tänker en sådan människa egentligen – när han blickar ut över krig, svält och klimatkris, men bestämmer sig för att lägga miljarder på pojkrumsdrömmar om rymdfärder?5
Och Twitter-herren sade: Föröken eder, och twittrarna tryckte på like.
Efter att ha gått igenom intervju efter intervju med Elon Musk kan jag bekräfta att jag inte är den enda som har undrat detta. Det är en fråga som dyker upp ofta. Detaljer om raketteknik eller solpaneler är bara intressanta till en viss punkt – det människor verkligen vill veta är varför Musk gör det han gör. Vilken vision som driver honom.
Musks svåra livskris
Varje gång Musk får denna fråga under intervjuer reciterar han en eller annan variant av samma inövade berättelse. När Elon Musk var tonåring (åldern skiftar mellan 12 och 15 i olika versioner) hamnade han i en djup existentiell kris. Han plågades av frågan om meningen med livet. Allt verkade meningslöst.
Att depression orsakas av kemiska obalanser i hjärnan är en vida spridd föreställning, särskilt hos personer som själva är deprimerade.1 I decennier har det påståendet förts vidare av experter som ska ge oberoende vetenskaplig information, till exempel av svenska Vårdguiden och på läkemedlens bipacksedlar.2
Men sedan länge har det varit känt bland forskare och på kliniker att det inte finns vetenskapligt stöd för att depression orsakas på det sättet.3 Redan 1999 avfärdades till exempel den så kallade ”serotoninhypotesen” av amerikanska psykiatriförbundet (APA).4 Även hos svenska Socialstyrelsen är man medvetna om att det saknas vetenskapligt stöd för den teorin.5
Trots det verkar det inte ha funnits något stort intresse i Sverige – vare sig inom vården, hos myndigheter eller bland forskare och journalister – att nyansera den utbredda föreställningen.
En miljon svenskar får antidepressiva läkemdel
En miljon svenskar får antidepressiva läkemedel utskrivna till sig.6 Räknat per invånare blir det 1,5 gånger fler antidepressiva doser än genomsnittet i OECD-länderna, vilket placerar oss på sjätte plats av 29 länder.7 Enligt en nyligen publicerad granskning av Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) är det tre gånger så vanligt att antidepressiva läkemedel skrivs ut till barn i Sverige jämfört med i Norge och Danmark.8 En förklaring som brukar anges är att debatten ser olika ut i de tre skandinaviska länderna.
2020 var antidepressiva den femte största läkemedelsgruppen.
Depression och ångest ligger bakom ungefär 40 procent av alla sjukskrivningar i Sverige. Över 30 procent av kvinnorna i Sverige och ungefär 25 procent av männen har någon gång i livet diagnosticerats som deprimerade.9 2020 var antidepressiva den femte största läkemedelsgruppen i Sverige efter blodtryckssänkande, smärtstillande, antibiotika och allergimedicin.10
Fenomenet depression är alltså något som påverkar en stor andel av svenska folket, antingen om man själv är drabbad eller om man är anhörig. Man skulle kunna tycka att ämnet därför har ett allmänintresse och att det är viktigt att media förmedlar fakta.
Av Henrik Höjer | Nytt från redaktionen|Nyhetsbrev
Jag är ett stort fan av nationalekonomen och filosofen Max Roser, som är verksam vid University of Oxford. Han har i dagarna skrivit en bra sammanfattning om var vi står idag kring AI, artificiell intelligens. Jag kan varmt rekommendera hans analys i denna allt viktigare fråga. Max Roser summerar: “We are still in the early stages of this history and much of what will become possible is yet to come. A technological development as powerful as this should be at the center of our attention.” (I övrigt är Max Roser grundare av sajten Our World in Data, ett ställe där jag hängt många lärorika timmar.)
Och apropå framtiden. Här på Kvartal har vi precis publicerat en artikel om den befarade vätgasbubblan. Den är lång och mycket substantiell, och skriven av forskarna Jan Blomgren, Magnus Henrekson och Christian Sandström.More
Jag sitter på en restaurang med två killar och en tjej och vi börjar prata om tv-programmet Tre pappor. Diskussionen blir snabbt hetsig. De känner till ”den typen av kille”, säger de. Har träffat honom många gånger förr.
Typen, för den som inte sett programmet, är en sådan som pratar om mansrollen och om känslor i grupp. I dokumentären ifråga anordnar de ett pappa-retreat, där de bland annat går till havet för att ”göra ljud”. Och enligt mina killkompisar så döljer sådana här män någonting. De har något mörkt i bagaget, som de nu försöker kompensera för genom att jobba med sig själva.
I samhällsdebatten pekas ofta vätgas ut som en viktig ingrediens i strävan att minska utsläppen av koldioxid. Det är också den lösning som såväl EU som den förra regeringen lyft fram.1 Inom ramen för EU Hydrogen Strategy kommer EU att satsa 430 miljarder euro på vätgas fram till år 2030.2 Den av regeringen initierade organisationen Fossilfritt Sverige förordar att Sverige år 2045 har byggt ut sin kapacitet att producera väte till 8 GW.3 För detta krävs 70 TWh el per år, vilket motsvarar hälften av dagens totala elförbrukning i Sverige.
Det finns två huvudsakliga tekniska tillämpningar som ofta blandas samman i debatten. Dels handlar det om energilagring, dels om att producera vätgas för användning i industriella processer, vilket vi nu ska fokusera på.
Vätgas finns inte i fritt tillstånd i naturen. Nästan all vätgas i världen produceras med fossil gas som råvara. I korthet innebär det att den fossila gasen, som består av kol och väte, reagerar med syre så att kolet bildar koldioxid och vätgas. Därmed leder produktionen av vätgas till utsläpp av stora mängder koldioxid.
Den politiska debatten har blivit alltmer polariserande, eller snarare så har konfliktlinjerna förskjutits från mer traditionell fördelningspolitik till att handla om normer (moral, värderingar och tro) vilket ofta väcker starkare känslor. Fördelningsfrågor har fått mindre betydelse allteftersom konflikten mellan arbete och kapital svalnat.
Detta beror inte nödvändigtvis på att det inte skulle finnas stora ekonomiska klyftor i samhället, men dessa är inte längre så tydligt uppdelade mellan arbetare och kapitalägare. De går snarare mellan dem som lever i utanförskap som ofta är ekonomiskt, socialt och kulturellt, och dem som sedan länge är väletablerade på arbetsmarknaden. Därmed har andra frågor kommit att bli centrala för den politiska debatten, och för vanliga medborgare blir värderingsfrågor om slöjor, könskorrigeringar och svensk identitet alltmer centrala.
Kvinnor verkar ha en lugnande inverkan på män. Gifta män är i regel mindre brottsliga, vilket kriminologer brukar kalla äktenskapseffekten. Nu har finska forskare försökt nyansera detta, och det visar sig att även sammanboende är mindre kriminella.
Det framgår av en ny forskningsstudie som är publicerad i Journal of developmental and life-course criminology. Analysen bygger på över 680 000 finska medborgare som följts under nästan 20 år. Forskarna har undersökt i vilken grad de varit misstänkta för olika typer av brott – då fångar man ett större urval och kan förfina analysen – och om de varit gifta, sammanboende eller ensamboende.
Ukraina, våren 1932. I hamnen i Odessa lastas fartyg med mat för export till utlandet. Vid ett tillfälle vägrar dock arbetare i hamnen att lasta grisar på ett fartyg. Då sattes soldater från Röda armén in i stället. Matexporten måste fortsätta – utländsk valuta var värdefull för det fattiga och krisande Sovjetunionen. Mindre uttalat var även att delrepubliken Ukraina skulle svältas ut. Men hamnarbetarna trilskades. Rykten berättade om att hungersnöden var omfattande, varför de var frustrerade över att se spannmål och fläsk försvinna över Svarta havets horisont när liken låg i drivor längs med vägarna i Ukraina.
En del känner säkert till Holodomor, där miljontals människor svalt ihjäl i Ukraina – som länge varit Rysslands och Europas kornbod. Dagens ryska invasion gör att det är värt att återvända till historien. Många av dagens ukrainare måste ju ha släktingar som minns detta nationella trauma. Kanske ska det heroiska motstånd vi sett sedan februari betraktas i detta sammanhang? Minnet av Kremls tidigare krig mot Ukraina fyller säkert många med skräck.
Kinas förre ledare Jiang Zemin har avlidit vid en ålder av 96 år. Hans ledarskap åren 1989 till 2004 representerar en viktig övergångsperiod i det nutida Kinas historia som innehåller ett flertal symbolmättade vändpunkter. Jiang var jämnårig med den nyligen bortgångna drottning Elizabeth II, vars regeringstid överblickade det brittiska imperiets slutakt. När kronkolonin Hongkong överlämnades till kinesisk överhöghet den 1 juli 1997 var det Jiang Zemin som representerade Kina i den högtidliga ceremonin, medan den forna kolonialmakten företräddes av nuvarande kung Charles III.
På samma sätt är tidpunkten för Jiang Zemins frånfälle mycket laddad. Det sker i samband med landsomfattande protester mot landets stränga covid-nedstängningar och många kinesiska medborgare är besvikna över hur den nyss avslutade partikongressen befäste Xi Jinpings maktställning. Den fråga som många ställer sig just nu är i vilken grad Jiangs död kommer att påverka dynamiken i protesterna runt om i Kina. Jiang Zemin kom själv till makten på grund av de nationella protester som brutit ut när den avskedade generalsekreteraren Hu Yaobang hastigt gått bort i april 1989.
Dengs kompromisskandidat
Jiang Zemin var rätt man på rätt plats när den gamle patriarken Deng Xiaoping handplockade honom som ny generalsekreterare för kommunistpartiet efter den stormiga sommaren 1989. Jiang var då partichef i Shanghai och hade lyckats skingra studentdemonstrationerna i staden under fredliga former. Därför var han, till skillnad från andra nationella ledare som premiärministern Li Peng och Deng själv, inte blodbesudlad och förhoppningen var att han skulle kunna ena landet och rikta blicken framåt. Jiang ansågs dock som svag i sin roll som kompromisskandidat och det spekulerades i hur länge han skulle lyckas sitta kvar vid makten. Den ekonomiska utvecklingen saktade ned under hans första år vid rodret och den åldrande Deng kände sig till slut nödgad att sätta press på Jiang. 1992 gav sig Deng ut på en inspektionstur i södra Kina för att skynda på den ekonomiska reformtakten.
På torsdagen samlades hundratals människor i Shanghai för att försöka få en glimt av fordonet som forslade den avlidne tidigare partiledaren Jiang Zemins kista till flygplatsen för vidare transport till huvudstaden Peking. För generalsekreterare Xi Jinping är den 96-årige Jiangs bortgång en risk att hantera, så att den inte blir en katalysator för ytterligare protester.
Den så kallade ”A4-revolutionen” som jag skrev om tidigare i veckan är på flera nivåer ett stort misslyckande för partiet.
De som protesterar på universiteten är eliten och medelklassens barn. De har vuxit upp under partiets glansdagar av snabb tillväxt och fostrats i Xi Jinpings chauvinistiska och alltmer inåtvända Kina, där barnen fortfarande uppmanas att vara som Lei Feng, bondesoldaten som enligt propagandan önskade att bli en osjälvisk rostfri kugge i det socialistiska statsmaskineriet. Kommunistpartiet tror att man kan betinga människor genom att kontrollera deras miljö och därmed skapa en ny typ av människa. Ungdomarnas tonårstid har tillbringats i en mediavärld av ständigt mer ”positiv energi”, där influerare och kändisar får sprida propaganda i stället för hedonism och vulgariteter.
I intervjuer med anledning av årets Nobelpris i medicin och fysiologi förklarade genetikern Svante Pääbo att vår art, Homo sapiens, blivit ensam kvar på jorden, när de andra människoliknande varelser som tills nyligen levt jämsides med människan försvunnit: neanderthalarna, vars DNA Pääbo kartlagt, och denisovanerna, som han själv upptäckt.1 När vår art de senaste 100 000 åren har utvandrat från Afrika och koloniserat resten av världen har den konkurrerat ut och ersatt de andra.²
Men nu visar det sig sensationellt nog att en av våra kusiner fortfarande kan finnas ibland oss. Det tror i alla fall den kanadensiske antropologen Gregory Forth. Efter att ha läst hans fascinerande bok Between Ape and Human: An Anthropologist on the Trail of a Hidden Hominoid (New York, 2022) är jag övertygad om att han mycket väl kan ha rätt.
Det var en gång en pojke som inte kunde somna på kvällarna. Han hade fått för sig att det bodde ett spöke i garderoben, och fastän hans pappa bedyrade att detta bara var fantasier ville inte pojkens tvångstankar ge med sig. Till slut tröttnade pappan och tömde hela garderoben på innehåll, så att man kunde se att den var helt tom. ”Se här”, sa pappan, ”det finns inget spöke”. Pojkens lakoniska svar blev: ”Men om det inte finns något spöke, varför gjorde du dig då besväret att tömma garderoben?”.
Vi ska strax återvända till spökhistorien, men först till ämnet för dagen – hur långt forskarsamhällets ansvar att delta i samhällsdebatten sträcker sig. Vi tänker problematisera detta genom att hävda att det finns situationer då det är bättre att avstå från öppen debatt. Det kan exempelvis gälla när en fråga har kidnappats av krafter som har en helt annan agenda än att vägledas av vetenskap och beprövad erfarenhet.
”Det krävs bara en gnista för att tända en präriebrand”. Mao Zedong skrev de orden 1930 för att visa hur en liten förföljd rörelse som Kommunistpartiet kan vinna trots ett till synes hopplöst underläge.
Nuförtiden är en sådan gnista det styrande Kommunistpartiets stora mardröm. Ingen annan regim har förberett sig så noga för att stoppa sådana scenarier.
Det går i nuläget inte att säga om proteströrelsen, A4-revolutionen, som drog genom Kina i helgen kommer att slockna eller blossa upp igen. Det vi vet är gnistan som startade den.
Den 13 oktober, strax före partikongressen, går en man utklädd till byggarbetare upp på Sitongbron i Peking och hänger upp två banderoller över trafiken. På den ena uppmanar han till strejk på skolor och arbetsplatser: ”Ner med diktatorn och förrädaren Xi Jinping”. På den andra banderollen står det enkla krav på vad han Inte vill och vad han Vill ha: Inte covidtest, vill ha mat/inte lockdowns, vill ha frihet/inte lögner, vill ha värdighet/inte kulturrevolution, reformpolitik/inte [diktator] ledare, rösträtt/inte vara slav, medborgare.
Det sker ofta protester i det väldiga landet Kina, men de brukar handla om lokalt missnöje och man aktar sig noga för att kritisera centralmakten. Mannen på bron gör tvärtom; han pekar på att den lokala politiken är ett resultat av enpartistaten och Xi Jinping som leder den. Han säger det ingen annan vågar säga.
I lördags samlades Liberalerna för att välja Johan Pehrson till ordinarie partiledare i spåren av ”brun sörja”-krisen. Den fortsatta osäkerheten om huruvida SD har fått en ursäkt eller ens borde få en är ett av flera tecken på hur splittrat partiet är.
Partiets valanalys hade före det extra landsmötet pekat ut de interna konflikterna som det största hotet mot deras politiska överlevnad – något som alla bedömare utanför Liberalerna redan hade insett.
Men striderna har även bidragit till det katastrofala väljartappet utanför storstäderna, anser valanalysgruppen. ”Att vi har åkt ut ur sju av tjugoen regioner kan inte separeras från partiets ledargestalters offentliga utspel mot partiledningen”, skriver man. Till saken hör att den motarbetade tidigare partiledaren Nyamko Sabuni ville bryta just storstadsdominansen. Följaktligen hade hon när hon valdes 2019 stöd av 19 av 21 partidistrikt. Det var bara två storstadsdistrikt som inte ville ha henne. Stockholm och Uppsala närmare bestämt.More
Liberalernas kulturellt baserade vana att föra ständiga interna strider och samtidigt förse konflikthungriga nyhetsredaktioner med smaskiga läckor har varit i fokus den här veckan. Det slutade i helgen med att Johan Pehrson planenligt valdes till ordinarie partiledare, men hans ord nyligen där samarbetspartiet Sverigedemokraterna omnämndes som ”brun sörja” har av allt att döma lett till ett visst gurgel i regeringsunderlaget.
Och fler interiörer från det liberala partiets insida får vi i Fredagsintervjun, där Cecilia Garme möter förra partisekreteraren Juno Blom, som är bekymrad över hur en del inflytelserika liberaler behandlade Nyamko Sabuni, som ju lämnade sin post i våras. Även trion i Veckopanelen ägnar en hel del tankar åt alla turer i Liberalerna. Ingen hade särskilt hög tilltro till att det ska gå att förändra partiets kultur, trots att det är vad som rekommenderas i Liberalernas eftervalsanalys som kom i veckan.
Även Centerpartiet tycks ha en del interna strider, eller så är det kanske bara en normal ingrediens i en politisk kandidatgranskning? Daniel Bäckström, landsbygdspolitisk talesperson och en av tre kandidater till att efterträda Annie Lööf har ifrågasatts för sina dröjande, försiktiga svar på temat gå främst i Prideparaden och viljan att viga samkönade par.
I söndags var det dags för det andra avsnittet av Kvartals nya poddformat Djupet. Temat är bevisvärdering i våra domstolar. Varför är det så få av de skyldiga till gängskjutningar som döms? Ställs det orimligt höga beviskrav? Jörgen Huitfeldt dryftar dessa frågor med fyra experter: polisutredaren Anders Karlsson, juridikprofessorn Christian Dahlman, domaren Mirja Högström och advokaten Johan Eriksson. Två av Kvartals lyssnare medverkar också i Djupet.
Veckans texter rekommenderas också: om vilka som är mest skyldiga till klimatförändringarna diskuterar historikern Johan Gärdebo i artikeln Skuldfördelning i klimatets namn, och vår medarbetare Anna Axfors läser med stigande tvivel nya föräldraskapsböcker och upptäcker föräldraforum där man frågar om det är våld att tvinga barnen att borsta tänderna. Man får bete sig dåligt med sitt barn blir hennes slutsats.
I veckans söndagskrönika ondgör sig Ola Wong över den slakt på Luciasångens ålderdomliga poesi som är ett faktum på många håll. Natten går tunga fjät har ersatts av ett slags dagisspråk: Nu kommer någon där, jag vet nog vem det är: Sankta Lucia, Sankta Lucia. Akademiledamoten Horace Engdahl delar Olas upprördhet och lägger en del av skulden på Svenska kyrkan.
Man kan reta sig på mycket, tänker jag och hör för mitt inre Povel Ramels stämma i hans parodi på 70-talets skäggiga trubadurer och protestsångare. Det finns mänskor som är dumma … det finns mänskor som är … snälla. Varje gång vi konstaterar det så är vi aktuella. Åmma säjer.
Den industriella revolutionen byggdes delvis på järnvägar och bättre vägar. John Loudon McAdam skapade makadam, ett grovt grus, vilket var ett relativt billigt och effektivt sätt att göra vägar av. Även i romarriket byggdes många och långa vägar, allt som allt 80 000 kilometer. De byggdes dock inte främst av ekonomiska skäl, utan för att i första hand transportera trupper till olika delar av imperiet. Vid planering och bygge tog man inte mycket hänsyn till äldre vägnät eller befintliga byar eller samhällen.
Men när vägarna väl fanns på plats började de användas för handel – och de blev viktiga för den ekonomiska utvecklingen i medelhavsregionen under antiken. Och även idag, visar det sig nu enligt ny forskning.
Ola Olsson, professor i nationalekonomi på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, är medförfattare till en studie som publicerats i Journal of comparative economics.
Jag har under mina fyra år som mamma varit fixerad vid att vara en närvarande sådan. Jag har skrivit en bok om det som heter En dag i öknen, och relationen mellan närvaro och frånvaro, vad det är, hur och varför man skapar det, upptar fortfarande mycket av mina tankar. Och ibland tänker jag på Ann Heberlein som i en artikel1 uppmanade skribenter som mig att ta vara på barnåren, för intellektuell kan man vara senare. Men vi, 80- och 90-talisterna, är högst medvetna om att det finns mer i livet än att jobba, och att omvårdnad bör anses lika mycket värd som karriär.
Anna Bergengren skriver i ETC2om hur hon som gravid läser Agnes Wolds populära Praktika för blivande föräldrar och blir besviken över en bok “där lönearbete ges så hög status, och kroppen och känslorna så låg”. Vi är en generation som försöker integrera biologin i våra liv igen, efter ett 1900-tal då modernitet och teknikpositivism dominerade och genomsyrade även familjelivets konstruktion..
Vi blev nyligen 8 miljarder människor på jorden. Det finns många anledningar att vara vaksam på befolkningsökningen. Fler människor betyder att jordens resurser tärs än mer, och folkökningen fortsätter. Dock inte med oförminskad kraft, vilket många tror. Nej, takten mattas av år för år och är idag den lägst uppmätta någonsin. Varför? Jo, för att världens kvinnor föder allt färre barn. Födelsetalen idag är de lägsta någonsin uppmätta. Det föds 2,3 barn per kvinna. För 50 år sedan var siffran fem (5) barn per kvinna! Jag har skrivit om detta förr, flera gånger rentav – men många har ännu inte förstått betydelsen av denna sensationella nedgång.
Detta är en global megatrend med stark bäring på framtiden. När vi är nere på 2,1 barn per kvinna kommer folkökningen på jorden av allt att döma att avstanna. Sannolikt kommer dagens unga att få uppleva detta ögonblick – peak population!
Klimattoppmötet COP27 i egyptiska Sharm El-Sheikh avslutades på övertid, strax efter småtimmarna på söndagsmorgonen. Det urvattnade avtalet (som det ofta blir i COP-sammanhang) lyckades inte höja internationella ambitioner för utfasning av fossila bränslen. Istället klubbade man igenom ett nytt regelverk som radikalt kan förändra klimatpolitiken framöver: En fond för “förlust och skada”.
Riktlinjerna för fonden är försiktigt formulerade, men de som har argumenterat för klimatfonden har ett långsiktigt mål. Utvecklingsländerna och klimatrörelsen menar att västerländska länder är skyldiga att betala “klimatreparationer“, alltså en sorts kompensation, för att deras historiska utsläpp av växthusgaser bidragit till de skador som dagens klimatförändringar orsakat. Det är mindre en fråga om storleken på fonden som spelar roll, och mer om varför pengarna ska betalas ut, vilket vi ska återkomma till.More
Det gick ganska illa, ungefär så som jag i mina värsta fantasifördomar hade föreställt mig att det kunde gå. Och när jag tittar i backspegeln förstår jag att det var på grund av denna erfarenhet som jag till slut sa upp mig och slutade som utredande socialsekreterare.
Flickan var 13 år och härstammade från ett minoritetsfolk i Mellanöstern. Pappan var dödad i krig, hon bodde med sin mamma och två bröder – minst – på en liten ort i södra Sverige.
Brödernas roll var att axla pappans roll i familjen. För den bångstyriga flickan innebar det att bli slagen, ja, misshandlad grovt, av den bror som bodde hemma. Han höll fast henne och slog henne med kedjor berättade flickan i polisförhör. Ibland slog han henne när mamman var i samma rum utan att mamman gjorde något för att stoppa våldet. Våldet var i allra högsta grad normaliserat därhemma. Troligen till och med sanktionerat.
Det var oklart hur många i familjenätverket som kontrollerade flickan och hur många som bara spelade ett spel av omtanke om flickan gentemot myndigheterna. Och nu menar jag inte att det inte finns omtanke inom hederskulturer, för det gör det definitivt; jag menar bara att en dragkamp utspelade sig om vilken socialisation som skulle få prägla flickan. Sveriges välfärdsunderstödda socialisation, eller hemlandets familjeorienterade.
Jag ska inte hymla med att det var med viss nervositet som vi för en månad sedan lämnade vår gamla modell och lanserade det nya Kvartal. Därför känner jag mig oerhört glad att nu kunna berätta att detta utifrån våra relativt höga förväntningar ändå måste beskrivas som en succé!
Efter en lång tid av förberedelser lanserade vi den 25 oktober vår nya fina sajt, tillsammans med den prenumerationsmodell som vi tror kommer göra det möjligt för Kvartal att växla upp och producera ännu mer kvalitativ journalistik de kommande åren.
Och gensvaret har faktiskt varit helt överväldigande. Det är nu, fyra veckor efter lanseringen, tydligare än någonsin vilka hängivna och lojala läsare och lyssnare vi har.
Vad gäller tillflödet av prenumeranter har vi – eller rättare sagt ni – överträffat alla våra förväntningar. Det är därför ingen överdrift att säga att Kvartal nu har fått mycket goda förutsättningar att inta en ännu starkare och tydligare position på den svenska mediemarknaden. Tack!
”Jag passade in som en pusselbit i armén…”, erinrade sig Forrest Gump i filmen med samma namn. ”Det är inte svårt. Man behöver bara bädda sängen, stå upprätt och besvara alla frågor med ’Ja, sergeant!’”. Mot alla odds blir den klent begåvade Gump något av en stjärna på sitt kompani. Hans överordnade kallar honom ett ”geni” och förutspår honom en lysande militär karriär. Gump lämnar kriget i Vietnam med sin paraduniform fullspäckad med medaljer.
Forrest Gump är förstås ingen realistisk film. Att någon med en uppmätt intelligenskvot på 75 skulle lyckas bli pingismästare, storföretagare och mångmiljonär är föga sannolikt. Men att en klent begåvad person som Forrest Gump skulle briljera inom det militära är nog mest orimligt av allt. I verkligheten slutar det sällan så lyckligt.
Den ryska militärens dilemma
Sambandet mellan intelligens och militär duglighet har aldrig varit någon hemlighet, även om ämnet sällan diskuteras öppet. Rysslands invasion av Ukraina i februari har dock gjort frågan högaktuell. I synnerhet den ryska sidan har haft svårt att hitta kompetenta rekryter. President Vladimir Putins mobilisering av 300 000 ryska soldater möttes av hård kritik när det framgick att många av dem visat sig olämpliga för militärtjänst.1 Vari bestod rekryternas bristande lämplighet? Ryska myndigheter gav inget tydligt svar. Men det finns goda skäl att tro att många inte var smarta nog.
Nu har fotbolls-VM i Qatar börjat. Det är världens största publika evenemang. Fotboll är den överlägset populäraste sporten i området från Turkiet i norr till Jemen i söder, från Iran i öster till Marocko i väster – och den fångar intresset hos miljontals män och kvinnor. Fotboll är en passion i Mellanöstern, och förutom allmänheten engagerar sporten islamistledare som Hamasledaren Ismail Haniyeh, politiker som Recep Tayyip Erdogan, organisationer som Hizbollah i Libanon och Irans revolutionsgardister, liksom de stenrika kungahusen på den arabiska halvön.
Vilka är då förutsättningarna för fotboll i Mellanöstern?
Det har stormat kring valet av Qatar som arrangör, dels rörande den korruption som omger organisatören av internationell fotboll, Fédération Internationale de Football Association (FIFA), och som påverkade omröstningen till landets fördel 2010, dels förhållandena för migrantarbetare som under svåra förhållanden slitit med att bygga nya arenor och förbättra landets, speciellt huvudstaden Dohas, infrastruktur.
Förra veckan kollapsade FTX, en handelsplattform för kryptovaluta. FTX hade lånat ut kundernas kapital för riskabla satsningar genom det egna tradingbolaget Alameda Research och använt hittepå-värden som säkerhet.1 Så långt inget nytt under solen, kan man tänka. På 1600-talet var det tulpaner, 00-talet Lehman Brothers, idag är det kryptovaluta. Fartblindheten är sig lik. Men det finns en aspekt av den här kraschen som inte har blivit så uppmärksammad. Den utilitaristiska.
FTX karismatiska frontfigur heter Sam Bankman-Fried, 30 år,även kallad SBF. Före kraschen framstod han som en moraliskt ansvarstagande miljardär, vars enda mål med krypto var att skänka till filantropi. Han har även blivit den näst största bidragsgivaren till det Demokratiska partiet i USA, till vilka han även utlovat upp till en miljard dollar i donationer för nästa presidentval.2
Bankman-Fried fick sina idéer om filantropi från rörelsen Effektiv altruism, EA, ett nätverk grundat av, bland andra, Oxford-filosofen William MacAskill (35 år) som i sin tur är inspirerad av den världsberömde etikern Peter Singer. Rörelsen har nu omkring 7000 följare, främst vita män som är knutna till elitskolor i USA och Storbritannien, och uppbackning av IT-miljardärer i Silicon Valley. Enligt EA-organisationen ”80 000 hours” var 46 miljarder dollar (487 miljarder kronor) utlovade till EAs projekt 2021 och varje år doneras cirka 420 miljoner dollar.3
Förra året uppmanade den försvunne svenske diplomaten Raoul Wallenbergs efterlevande Sveriges regering att öppna en ny utredning av den officiella hanteringen av ärendet. I januari 1945 frihetsberövades Wallenberg av det sovjetiska militära kontraspionaget, efter att räddat tusentals ungerska judar undan nazisternas förföljelser. Ryska och sovjetiska myndigheter har hävdat att Wallenberg avled plötsligt av en hjärtattack i ett fängelse i Moskva i juli 1947, men de fullständiga omständigheterna kring hans försvinnande har aldrig offentliggjorts.1
Nya forskningsresultat pekar starkt i riktning mot att den svenska regeringens passivitet i fallet Raoul Wallenberg kanske inte, som tidigare hävdats, bara är resultatet av en serie administrativa misslyckanden, kaotiska efterkrigsförhållanden, enskilda individers inkompetens, Wallenbergs ”oklara diplomatiska status” eller Sveriges överväldigande rädsla för Sovjetunionen. I stället tycks det ha varit ett medvetet beslut av en grupp svenska statstjänstemän som satte Sveriges ekonomiska och politiska intressen, som de definierade dem, före behovet av att klarlägga sin diplomatkollegas öde.
Mer specifikt har de här insikterna lett till nya frågetecken när det gäller en lång rad svenska diplomaters agerande. Dit hör det kontroversiella svenska sändebudet i Moskva under den kritiska perioden i fallet Wallenberg (1945–1947) Staffan Söderblom samt Sverker Åström som hade direkta eller indirekta kopplingar till Wallenbergutredningen under mer än sextio års tid. I synnerhet måste det klargöras huruvida Åström eller någon av hans nära medarbetare försökte påverka den officiella svenska hanteringen av fallet Raoul Wallenberg. Detta gäller såväl 1945 som under senare år, inklusive den svensk-ryska arbetsgruppens tioåriga arbete (1991–2000). Nya uppgifter som har dykt upp tyder på att ryska och svenska tjänstemän hade en överenskommelse om att hålla viss dokumentation och information rörande Wallenbergutredningen hemligstämplad.2 Sverker Åström informerades regelbundet om hur Wallenbergutredningen framskred, också efter det att han pensionerats 1982. Vid åtminstone ett tillfälle i slutet av 1990-talet begärde han att en av arbetsgruppens konsulter skulle flygas från Moskva för att uppdatera honom om vissa aspekter av utredningen i hans hem i Stockholm.
Att journalister inte medvetet bör sprida felaktigheter är något de flesta kan hålla med om. Men det kan bli ett problem när medierna även åtar sig rollen att inte säga saker eftersom delar av publiken inte anses tåla det, då kan det krocka med ett annat ideal: konsekvensneutralitet. Rapportering om självmord riskerar att falla i en sådan kategori.
Från intresseorganisationer och andra aktörer framförs ofta hur och vad medierna bör säga och inte säga om självmord. Karolinska institutet har tagit fram detaljerade riktlinjer för hur medierna bör bidra till att förebygga självmord. Medierna uppmanas där att inte ens använda ordet självmord i rubrik. De ska inte heller beskriva självmordsmetod, avskedsbrev, inlägg på sociala medier från den avlidne eller detaljer om platsen för självmordshandlingen. Däremot ska rapporteringen innehålla skildringar om hur man kan hantera stress eller självmordstankar. Motiveringen till självcensuren är högst begriplig: cirka 1 500 människor tar livet av sig varje år i Sverige. KI hänvisar till flera forskningsstudier som visar att medierapportering kan leda till en ökning av självmord. Det är den så kallade ”Werther-effekten”, efter Goethes roman Den unge Werthers lidanden från 1774, där huvudpersonen tar sitt liv på grund av obesvarad kärlek. Boken förbjöds i flera europeiska städer av rädsla för att den skulle leda till självmord bland unga. Men där närmar vi oss också problematiken.
Hon och mannen hade just köpt nytt hus och hund. Pensionen låg bara något år bakåt i tiden. Fyra barnbarn i grannskapet. Ett nytt kapitel som just skulle börja skrivas för min väns mamma. De första två månaderna efter operationen var tuffa, men sedan var det som att allt blev som vanligt igen. Från att ha varit sängliggande till att röra sig som vanligt, med en relativt kort återhämtningstid. Transplantationen skedde under pandemin, och med de nya lungorna återvände livet. En så enkel sak som att få fylla lungorna med luft utan att behöva kämpa. Känna syret röra sig, fylla ådrorna, ge tankarna flygförmågan åter. Det blev en kortvarig lycka. Kroppen ville inte.
År 2022 har kännetecknats av hög inflation. I oktober var inflationstakten, det vill säga prisnivåns förändring i förhållande till samma månad i fjol, mätt med KPIF (konsumentprisindex med fast ränta) 9,3 procent.1 Prisökningarna är breda. I augusti översteg de 4 procent för mer än 60 procent av produktgrupperna i KPIF.2
Inflationsuppgången i Sverige förklaras av internationella prisstegringar på grund av globala utbudsstörningar. Först kom leveransproblem till följd av bristande fraktkapacitet och nedstängningar i särskilt Kina under återhämtningen efter pandemikrisen. Sedan tillkom prisökningar på främst naturgas och olja, och därmed på el, samt på jordbruksprodukter i samband med Ukrainakriget.
Hittills i år beräknas runt 58 000 människor ha dödats i Ukrainakriget. Siffran inbegriper både militärer och civila, ryssar och ukrainare. Detta är dock en grov skattning mitt i ett pågående krig. Det berättar Therese Pettersson som är forskningssamordnare vid Uppsala Conflict Data Program (UCDP) vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. De samlar in data över all världens väpnade konflikter.
Therese Pettersson betonar de stora osäkerheterna i deras siffror i nuläget – ofta får de revideras i framtiden när nya data dyker upp – och berättar att de använder tre nivåer av beräkningar: högsta, lägsta och bästa estimat: Vad gäller kriget i Ukraina är siffrorna i nuläget hittills som högst 133 000 döda, som lägst 47 500 döda och som troligast 58 000 döda.
– Det är dock oerhört svårt att veta vad som skett i exempelvis städer som Mariupol, påpekar Therese Pettersson. När Ukraina återtar kontrollen av territorier så får vi också ny information om vad som skett på dessa platser – det dyker upp massgravar och berättelser om övergrepp. Så all data är preliminär, det måste betonas.
När jag märkte att ordet narrativ kom på modet för några år sedan var jag till en början skeptisk; det kändes som att några som ville låta märkvärdiga såg chansen att krydda sin prosa. Men många gånger när jag ser hur en viss samhällsfråga vanligen skildras i det offentliga samtalet blir jag alltmer förstående till att termen används.
Narrativ säger mer än bara att det rör sig om en berättelse. Det finns något styrande och begränsande, och i många aktuella samhällsfrågor kan ”den gällande bilden” skönjas. Det kan handla om gängkriminalitet, sexarbete eller självmord; ett dominerande synsätt lägger sig inte sällan som en våt filt över ämnet. Den som av någon anledning inte följer narrativets färdiga förklaringar och svar riskerar att betraktas som en extremist eller åtminstone aktivist.
Det finns en särskild textgenre på kultursidorna – företrädesvis DN:s – som består av att en kvinnlig kulturskribent reflekterar över mäns beteenden. Ett typiskt exempel är DN:s Hanna Fahl som nyligen skrivit texten ”Förlåt en grov generalisering – men hur mår egentligen killar?”
Jag tror att få läsare kan föreställa sig att en liknande text skriven av en man, som generaliserar om kvinnor på liknande sätt, skulle publiceras. Nåja, jag stör mig egentligen inte på texterna som sådana – jag uppskattar verkligen kvinnors omtanke om oss män. Det är generaliseringarna som skaver.
Låt mig förklara: Låt oss – för enkelhetens skull – utgå från hypotesen att det verkligen finns två olika kön, och att det existerar någon form av skillnad mellan dessa två kön. Men, de intressanta skillnaderna mellan dessa består nog inte i första hand av olikheter i medelvärden eller genomsnittliga beteenden som man kan generalisera utifrån, utan i variationerna inom könen.
Den ekonomiska ojämlikheten är alltså större bland män än bland kvinnor…
Redan Charles Darwin konstaterade att i djurvärlden är hannarna mer varierade än honorna. Och i boken Men and women. A study of human secondary sexual characters från 1894 hävdade sexologen Havelock Ellis att genialitet var vanligare bland män av samma anledning som att idioti är vanligare bland män: ”Dessa två sakförhållanden är bara två aspekter av ett vidare zoologiskt fenomen – den större variationen hos hanen.”
Kvartal använder cookies för att förbättra webbplatsen, mäta trafik samt tillhandahålla personanpassad marknadsföring.
Genom att välja “Tillåt cookies” accepterar du vår användning av cookies och samtycker till att denna information kan komma att delas med tredje part. Om du väljer ”Acceptera nödvändiga” använder vi endast de cookies som är nödvändiga för webbplatsens funktion. Läs vår cookiepolicy här.
Insamlingsstiftelsen Kvartal använder sig av cookies och liknande tekniker för att hålla vår webbplats tillförlitlig och säker, för att mäta trafik och prestanda, tillhandahålla personanpassad annonsering samt för att utveckla och förbättra vår webbplats.
För mer information och för att anpassa dina val kan du klicka på ”Hantera cookies” Du kan alltid ändra dina inställningar och dra tillbaka eventuella samtycken genom att klicka på ”Hantera cookies” längst ned på sidan.
Om du vill veta mer om cookies och varför vi använder dem kan du besöka sidan med vår cookiepolicy när som helst och om du vill ha fördjupad information om hur vi behandlar dina personuppgifter kan du besöka sidan med vår personuppgiftspolicy.
Cookies och liknande tekniker som gör att webbplatsen/appen fungerar säkert och korrekt. Webbplatsen/appen kan inte fungera ordentligt utan dessa. Exempel på nödvändiga cookies/tekniker är sådana som används för att utföra åtgärder som du har begärt, exempelvis inställning av dina personliga preferenser, inloggning eller när du ska fylla i ett formulär. Vi använder även vissa nödvändiga tredjepartsfunktioner som kan innebära behandling av din IP-adress, t ex i samband med att vi bäddar in grafik.
Kaka
Varaktighet
Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-advertisement
1 year
Denna cookie, som anges av GDPR Cookie Consent-plugin (cookie-hanteraren), används för att registrera användarens samtycke för cookies i kategorin "Annons".
cookielawinfo-checkbox-analytics
11 months
Denna cookie används av GDPR Cookie Consent-plugin.Cookien används för att lagra användarens samtycke för cookies i kategorin "Cookies för analys, prestanda och
utveckling".
cookielawinfo-checkbox-functional
11 months
Cookien sätts av GDPR-cookie-samtycke för att registrera användarens samtycke för cookies i kategorin "Funktionella cookies/tekniker".
cookielawinfo-checkbox-necessary
11 months
Denna cookie ställs in av GDPR Cookie Consent-plugin.Cookies används för att lagra användarens samtycke för cookies i kategorin "Nödvändiga cookies och övriga tekniker".
cookielawinfo-checkbox-others
11 months
Denna cookie ställs in av GDPR Cookie Consent-plugin.Cookien används för att lagra användarens samtycke för cookies i kategorin "Övrigt".
cookielawinfo-checkbox-performance
11 months
Denna cookie ställs in av GDPR Cookie Consent-plugin.Cookien används för att lagra användarens samtycke för cookies i kategorin "Cookies för analys, prestanda och utveckling".
CookieLawInfoConsent
1 year
Registrerar knappstatus för kategorier och status för CCPA (cookie-hanteraren).Det kompletterar primära cookien för denna funktion.
viewed_cookie_policy
11 months
Cookien ställs in av GDPR Cookie Consent-plugin och används för att lagra om användaren har samtyckt till användningen av cookies eller inte.Den lagrar inga personuppgifter.
Cookies och tekniker som gör att det går att tillhandahålla utökade funktioner och individuella inställningar på webbplatsen/appen. De kan placeras ut av oss eller av en tredjepartsleverantör vars tjänster vi har lagt till på vår webbplats/app. Om du inte tillåter dessa cookies/tekniker kan det hända att vissa delar av webbplatsen/appen inte fungerar optimalt.
Kaka
Varaktighet
Beskrivning
pll_language
1 year
pll _language-cookien används av Polylang för att komma ihåg det språk som valts av användaren när den återvänder till webbplatsen, och även för att få språkinformationen när den inte är tillgänglig på annat sätt.
Marknadsföringscookies används för att ge besökarna relevanta annonser och marknadsföringskampanjer. Dessa cookies spårar besökare över webbplatser och samlar in information för att tillhandahålla anpassade annonser.
Kaka
Varaktighet
Beskrivning
VISITOR_INFO1_LIVE
5 months 27 days
En cookie som används av YouTube för att mäta bandbredd. Bandbredden i sin tur avgör om användaren får det nya eller gamla spelargränssnittet.
YSC
session
YSC-cookien används av Youtube för att spåra visningar av inbäddade Youtube-videor.
Cookies och tekniker som används för att visa innehåll från andra medier, och för att möjliggöra vissa funktioner som tillhandahålls av externa samarbetspartners, i s yfte att stärka vårt berättande och vår journalistik. Exempel på detta kan vara innehåll från sociala medier, ljud- eller videospelare. När vi visar innehåll från andra medier och samarbetspartners kan leverantören av det aktuella mediet samla in vissa data om dig, t ex IP-adress, information om din enhet och vilken sida du har besökt, och använda för ändamål som vi inte kontrollerar.
Cookies och tekniker som används för att ta fram statistik över besök på webbplatsen/appen och information om hur webbplatsen/appen används. Med hjälp av denna information kan vi optimera navigering och innehåll, utveckla våra tjänster och förbättra upplevelsen för dig som användare. Vi använder bl.a. realtidsverktyg för att kunna avgöra vilka nyheter som ska publiceras vid vilken tidpunkt. Andra verktyg, t.ex. Google Analytics, används för att följa och analysera läsandet över tid.
Kaka
Varaktighet
Beskrivning
_ga
2 years
_ga-cookien används av Google Analytics för att beräkna besöks-, sessions- och kampanjdata. Den används också till att hålla koll på webbplatsanvändningen.Cookien lagrar information anonymt och tilldelas ett slumpmässigt genererat nummer för att känna igen unika besökare.
_ga_G3ZE4N19S6
2 years
Denna cookie används av Google Analytics.
_gat_UA-123515409-1
1 minute
En variant av _gat-cookien som används av Google Analytics och Google Tag Manager för att tillåta webbplatsägare att spåra besökarnas beteende och mäta webbplatsens prestanda. Namnets ändelse (UA- ...) innehåller det unika identitetsnumret för kontot eller webbplatsen.
_gid
1 day
_gid-cookien används av Google Analytics och lagrar information om hur besökare använder en webbplats, samtidigt som den används för att skapa en analysrapport över webbplatsens prestanda.En del av de uppgifter som samlas in inkluderar antalet besökare, deras källa och de sidor de besöker anonymt.
CONSENT
2 years
YouTube använder denna cookie för att registrera anonym statistik för inbäddade youtube-videor.
