Orden uttalades av den 25-årige amerikanske löjtnanten James Coyle på morgonen den 6 juni 1944. Han var fallskärmsjägare, och hade hoppat över västra Normandie strax efter midnatt. Hans enhet hade stridit i den lilla staden Sainte-Mère-Église (där fallskärmsjägaren John Steele hade fastnat hängande i kyrktornet). När amerikanerna efter strider mot tyskarna hade säkrat staden vågade sig invånarna sakta ut i gryningen.
Den ryska kulturen riskerar att hamna i samma sits som den tyska efter andra världskriget, då Goethes och Schillers språk blev förknippat med en galen diktators skrik. Ryskan är inte längre Pusjkins utan orchernas språk
Mest märks detta naturligtvis i Ukraina, som nu har etablerat expertråd för att avryssifiera landet, med representanter från civilsamhället, kulturen, historiker, förläggare och museichefer. Den nationella självbilden av att vara ukrainare kommer i hög utsträckning bli att vara europé och inte rysk. Men om Putin vinner kommer Ukrainas kultur att utplånas, författarna interneras och barnen få lära sig ryska. Detta är ett verkligt dödligt kulturkrig.
Den grova ungdomsbrottsligheten utgör ett allvarligt hot i det svenska samhället. Den kommer att ta lång tid att åtgärda, och lagstiftningen måste därför utredas. Mycket tyder på att problemet dessutom ökar genom rekrytering av allt yngre barn i utsatta områden. Den mest centrala aktören för att motverka det, socialtjänsten, har stora brister och saknar rätt kompetens.
Vad hände med föregångslandet Sverige? Det lite tråkiga, men välorganiserade landet i Norr. På Arlanda hänger smockan i luften sedan veckor tillbaka när desperata semesterfirare fått se avgångstiden för sina flighter passera, medan de fortfarande köar till säkerhetskontrollen. Inte kan man lita på tåget heller; SJ meddelar inför sommaren att de ställer in flera avgångar på grund av personalbrist.
En bilsemester i Sverige då? Kanske till någon pittoresk småstad som Kristianstad, Kalmar eller Lidköping? Men frågan är vart man åker om man vill ha det lite lugnt och skönt? Alla de tre nyss nämnda städerna har nyligen drabbats av gangstermord. Och för några veckor sedan kunde SVT berätta att det i år har skett fler dödsskjutningar i mindre orter än i våra storstäder.
För den som ställer sig frågan om Freuds status i dagens Sverige blir svaret sammansatt. Det är dock uppenbart att glappet är stort mellan vad de som är positiva till Freud tror om honom och vad forskningen om Freud visar.
Internationellt sett har Freuds position som originell tänkare och vetenskapsman försvagats sedan 1970-talet. Dessförinnan var de som kritiserade Freud inte så pålästa, ett exempel är filosofen Karl Poppers kritik¹. Men därefter är de som blottlägger missuppfattningar om Freud lika insatta som någon psykoanalytiker. Startskottet är 1970. Då utkom idéhistorikern Henri Ellenbergers The discovery of the unconscious, en kopiöst underbyggd bok som visade att Freuds originalitet som teoretiker mestadels är en myt. Och 1979 kom Frank SullowaysFreud, biologist of the mind som påvisade myter såsom att Freud skulle varit illa behandlad av sin samtid och upptäckte oidipuskomplexet i en modig självanalys.
Först spekulerade Freud om sexualiteten … sedan försökte han få patienterna att bekräfta vad han tänkt ut.
En stor händelse för synen på Freud inträffade 1985. Då offentliggjordes den kompletta samlingen brev från Freud till kollegan Wilhelm Fliess. Här flödar Freuds sexuella spekulationer. Men i sina publicerade skrifter framhåller Freud att han först gjort observationer av sina patienter, och sedan dragit teoretiska slutsatser. Breven gör det uppenbart att detta är myt. Först spekulerade Freud om sexualiteten – till exempel att det utmattningsliknande tillståndet neurasteni berodde på överdriven onani – och sedan försökte han få patienterna att bekräfta vad han tänkt ut.²
Det senaste tillskottet till den kritiska traditionen är Frederick CrewsFreud: The making of an illusion, från 2017. Och de kritiska analyserna kommer inte att upphöra ännu, eftersom de får näring från material om Freud som successivt publiceras.
Min lokala matbutik har lockpris på jordgubbar, 39,90 kronor förpackningen. Det fick mig att tänka på en bekant som hjälpt en ukrainsk flyktingfamilj att hitta bärplockarjobb via arbetsförmedlingens platsbank. Bolaget erbjöd plockarna 45 kronor för en storlåda jordgubbar. I varje storlåda finns det 15 jordgubbsaskar som var och en rymmer 500 gram, vilket ungefär motsvarar en liter. Det betyder att de tjänar 3 kronor per liter. En plockare beräknas fylla 2–3 storlådor i timmen och då kan de tjäna cirka 1 000 kronor om dagen. Första passet startar vid femtiden på morgonen. Mitt på dagen är det för varmt. Därefter börjar jobbet igen. Själv skulle jag inte klara av en sådan arbetsdag, ännu mindre en hel säsong – som kan sträcka sig in i augusti. Ryggen värker av bara tanken.
Det är ändå sjyssta villkor jämfört med blåbärsjobbet. Den firman ger 15 kronor kilot (!) för orensade blåbär. Man kan räkna med att plocka 40 kilo om dagen, sade inköparen, vilket innebär 600 kronor. Alla som någon gång varit i en myggig blåbärsskog inser vilket jobb det är. Plockarna brukar vara ute från tidig morgon till kväll och får sedan betalt kontant. Då måste de köpa sina egna bärplockarverktyg. Företaget sålde dem för 100 kronor styck, inte ens det bjöd de på. Men jämfört med en dagsersättning från Migrationsverket på 61 kronor är det ju bra.
Regeringen försöker ”sockra, tubba och muta” kommunerna att gå med på något de inte vill, sa han till Ekot. Miljö- och klimatminister Annika Strandhäll hade just förklarat att ”kommunerna ska få en uppsida om man säger ja till en vindkraftspark”. ”Man kan få en simhall eller en idrottsplats eller något annat”.
”Varför är det som hände för 15–20 år sedan relevant i dag?”, skrev den liberala ledarskribenten Sakine Madon om det politiska beslutsfattandet kring utredningen (UNT 2020-01-05). ”Svaret är att det fick betydelse för hur integrationspolitiken utvecklade sig.” Hon tillägger: ”Rationella argument och empiri offrades till förmån för polarisering och identitetspolitik. Tonläget i integrationsdebatten skrämde iväg forskare och öppnade fältet för populism.”
”IQ – kan räkna upp till hundra!” När Magnus Ugglas låt ”IQ” kom på 1980-talet var den rådande åsikten att framtiden tillhörde de högutbildade medan arbetslöshet och låg status var ödet för resten. Hånet mot dörrvakter speglade tidsandan. Men spola fram till nutid och det råder skriande brist på säkerhetsvakter och andra med praktiska utbildningar. Yrkesarbetare har i många fall bättre lön än de med lång och dyrbar högskoleutbildning. Arbetslösheten är nu den lägsta på decennier för västvärlden som helhet, men i Sverige biter sig arbetslösheten fast på över 7 procent när kvalifikationerna hos arbetslösa inte möter kraven som de lediga jobben kräver.Vem var det som var smart egentligen?
”Utbildning är det område där vi bestämmer huruvida vi älskar våra barn tillräckligt för att varken förskjuta dem från vår egen värld och lämna dem till sitt öde eller förmena dem möjligheten att göra något nytt, något vi förbisett, och i stället i förväg förbereda dem för uppgiften att förnya vår gemensamma värld”.1 Detta skrev Hannah Arendt redan på 1950-talet.
Under de senaste 30 åren har inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat i Sverige och de flesta andra västländer.2 I många av dem finns också en växande andel människor i yrkesaktiv ålder som det går riktigt dåligt för. I USA:s fall visar statsvetaren Charles Murray att det inte bara handlar om nyinvandrade eller etniska minoriteter; ett likartat mönster återfinns inom den vita majoritetsbefolkningen, och tendensen är starkare bland män.3
I Sverige kan en stor andel av befolkningen i arbetsför ålder inte försörja sig genom eget arbete.4 Nästan åtta procent av unga mellan 20 och 24 år är idag sysslolösa – de varken arbetar eller studerar. Därtill finns dold arbetslöshet i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och studier bland personer som hellre skulle jobba.
En återkommande förklaring till de ökade klass- och inkomstskillnaderna och det växande utanförskapet är de skattesänkningar och avregleringar på centrala områden som inleddes över stora delar av västvärlden i början av 1980-talet. Effekterna sägs ha förstärkts av globaliseringen som tog fart under 1990-talet, genom att det i grunden positiva inlemmandet av miljarder människor i fattigare länder i det globala ekonomiska systemet har inneburit att arbetsuppgifter som tidigare utfördes i rika västländer flyttats till länder med lägre arbetskraftskostnad.
Men detta är knappast hela förklaringen. Det finns en annan bakomliggande kraft som även utan skattesänkningar, avregleringar och globalisering skulle ha lett till ökade inkomst- och förmögenhetsskillnader och till ett växande utanförskap i USA och många andra länder. Jag syftar på förändringen i den kunskapssyn som ligger till grund för hur barn undervisas och vilka kunskaper de tillägnar sig.
Varför går vi i skolan?
Skolan växte fram för att lära ut sådant som vi människor inte lär oss naturligt på egen hand. Medan vi lär oss biologiskt primära förmågor (som att gå, tala, lyssna och förstå vardagliga beteenderegler) utan explicit undervisning måste vi gå i skolan för att lära oss läsa, räkna och förstå biologins, kemins och fysikens grunder. Vi saknar nedärvd förmåga att automatiskt ta till oss dessa biologiskt sekundära kunskaper och förmågor.5
Beprövad erfarenhet och modern neurovetenskaplig forskning har lärt oss att den här sortens kunskaper bäst förmedlas av ämneskunniga lärare.
För att leva i och vidareutveckla dagens samhälle måste barn förvärva omfattande kunskaper och färdigheter; varje ny generation måste få relevanta kunskaper förmedlade om den ”gamla” värld som de föds in i.6
Det handlar inte bara om att ta till sig verifierbara vetenskapliga fakta och de – framför allt matematiska – metoder som utvecklats för det ändamålet. Det handlar också om sådana kunskaper som behövs för att individen ska fungera väl i sin nationella kontext och bli en del av den kulturella gemenskapen, som att behärska ett skriftspråk och sådant som litteratur, historia och geografi. Även de etiska begrepp som krävs för att bedöma vad som är rätt och fel är viktig gemensam kunskap. Utan de här kunskaperna kommer en elev inte att som vuxen kunna delta i och bidra till att förnya sitt samhälle.
Stöd oss
Varje bidrag gör skillnad. Swisha 100, 200, 1000 kr eller ett valfritt belopp – det tar max en halv minut. Tack för att du stöder oberoende journalistik.
Beprövad erfarenhet och modern neurovetenskaplig forskning har lärt oss att den här sortens kunskaper bäst förmedlas av ämneskunniga lärare.7 Ett centralt pedagogiskt verktyg för att få kunskap och förståelse är läroboken som kombinerar fakta och sammanhang i en genomtänkt progression. En central effekt av denna inlärningsmetod är att elever tillägnar sig viktiga påbyggnadskompetenser som kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga. De här kompetenserna är alltså inte fristående utan utvecklas som en bieffekt vid studier av ämnen på alltmer avancerad nivå, där varje ny nivå bygger vidare på de tidigare.8
Icke-kognitiva färdigheter är underskattade
Traditionella ämnesindelningar och faktabaserad inlärning är därför det bästa sättet att bygga den kunskap som behövs för att lösa problem, tänka kritiskt och utveckla kreativitet.
När elev och lärare arbetar systematiskt och långsiktigt för att bygga upp kunskapsnivån i ett ämne förbättras samtidigt elevens icke-kognitiva färdigheter såsom självdisciplin, social kompetens, motivation, arbetsmoral, uthållighet, pålitlighet, ansvarstagande, punktlighet, social förmåga och emotionell stabilitet. Forskningen har de senaste åren visat att dessa faktorer är betydelsefulla, inte bara för framgång på arbetsmarknaden utan för att leva ett gott liv i vidare mening.9
Icke-kognitiva färdigheter tycks vara minst lika viktiga – kanske till och med viktigare – för framgång som kognitiva färdigheter och har visat sig vara lättare att träna upp. En av de mest välgjorda och uppmärksammade studierna har gjorts på Stockholms universitet och baseras på den militära mönstringens psykologiska personlighetsbedömningar.10 Studien finner att icke-kognitiva färdigheter väger tyngre än intelligens – inte bara för att förklara lönen vid en viss utbildningsnivå utan i än högre grad för att förklara varför människor förvärvsarbetar och lyckas undvika bidragsberoende.
I en ny studie av en forskargrupp i Uppsala förstärks detta intryck.11 De finner att de icke-kognitiva färdigheterna har ökat kraftigt i betydelse som förklaring till löneskillnader och arbetsmarknadsdeltagande under 2000-talet. Inte minst är det den kanske allra viktigaste förklaringen till de ökade löneskillnaderna mellan personer med högskoleutbildning.
Förändrad kunskapssyn och fallande resultat
Med början i USA har synen på vad kunskap är och hur den bäst förvärvas gradvis förskjutits i de flesta västländer inklusive Sverige.12 Under efterkrigstiden blev den klassiska synen på kunskap, som förmågan att känna till och behärska systematiskt framtagna och kontrollerbara fakta, alltmer ifrågasatt i läroplaner och andra styrdokument. I stället växte en postmodern och socialkonstruktivistisk kunskapssyn fram. Hos oss nådde den sin kulmen i 1994 års läro- och kursplaner, men finns i allt väsentligt kvar i den nu gällande läroplanen och styr skolverksamheten.
Den nya kunskapssynen bidrog till att underminera skolans bildningsuppdrag.
I det nya synsättet anser man att kunskap skapas i ett socialt sammanhang. En sådan syn på kunskap leder i förlängningen till att det inte finns något som uppfattas som objektiv kunskap, det vill säga inget som motsvarar den klassiska synen på kunskap. Det gäller bemästrandet av fakta om omvärlden och av goda färdigheter i läsning, skrivning och räkning.13 Tendensen förstärks av den postmoderna analys som i hög grad inspirerat moderna svenska läroplaner och som ser som sin huvuduppgift att avslöja, eller ”dekonstruera”, de maktanspråk som döljer sig bakom det skenbart neutrala förnuftet. I vissa fall går det så långt att vetenskap och vetenskaplighet framställs som en täckmantel för maktintressen.
Den nya kunskapssynen bidrog till att underminera skolans bildningsuppdrag. Ansvaret för elevens kunskapsutveckling flyttades till eleverna själva, medan läraren degraderades till ett slags handledare. Om det inte längre anses möjligt att tillägna sig kunskaper om världen som är oberoende av individen får detta omvälvande effekter för skolan. För att till fullo förstå något måste varje elev, enligt detta synsätt, konstruera sin egen kunskap. Det antas ske bäst om barnet från tidig ålder genom egna undersökningar utgår från sina egna erfarenheter.
Betoningen ligger också i hög grad på att diskutera och ifrågasätta det studerade ämnet, samtidigt som man ska lära sig ämnets grunder. Det slås inte fast att ett visst ämne har en kärna som eleverna förväntas tillägna sig eller att det är en prioriterad uppgift för lärare att förmedla kunskap.
Bland det mest tragiska i detta är att skolan inte längre anser sig kunna erbjuda varje elev möjlighet att förvärva de kunskaper som de mest inflytelserika vuxna har – kunskaper som dessa vuxna bygger sitt inflytande på.14
Brist på social kompetens
Skolan har heller inte som förr fokus på de icke-kognitiva färdighetern15, trots att krav på prestation och att lära ut pålitlighet och arbetsetik gynnar både den som läser vidare och den som börjar arbeta direkt efter den obligatoriska skolan. Bristande icke-kognitiva kompetenser kan delvis förklara varför unga kan ha problem att hitta jobb, samtidigt som arbetsgivare har svårt att rekrytera till jobb utan krav på längre utbildning.
Yngre personer ansågs också ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ofta ha en ren ovilja till arbete.
I en studie där drygt 8 000 företagsledare tillfrågades om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer pekade nio av tio som gav ett öppet svar på bristen på social kompetens. Yngre personer ansågs också ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ofta ha en ren ovilja till arbete.16
Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som skapats av de vuxna. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för (arbets)livet. De icke-kognitiva kompetenserna måste också tränas. Ju tidigare detta påbörjas, desto bättre. Här behövs välplanerad, strukturerad undervisning inom ramen för tydliga ämnen. Träningen bör ske i en lugn miljö som underlättar koncentration. Den rådande kunskapssynen står i hög grad i vägen för detta.
På många skolor är arbetstakten låg och elever kan komma undan med sena inlämningar och sen ankomst genom ursäkter och förhandling med de vuxna. Skolan ser det alltför ofta som sin uppgift att göra alla arbetsmoment roliga, och undermåliga prestationer leder sällan till omedelbara konsekvenser. En sådan miljö förbereder inte för ett krävande arbetsliv där arbetsgivare inte accepterar svaga prestationer, oavsett förklaringar, och där enformiga arbetsmoment kan vara centrala.
En följd av att skolan kastat in handduken är att familjens betydelse för att träna upp de icke-kognitiva färdigheterna ökat. Sådan träning sker i hög grad genom att barnen deltar i strukturerade aktiviteter som idrott, dans och musik. Men detta är ofta dyrt och kräver engagemang, med följden att det sker långt ifrån i alla familjer.
Kreativitet bygger på kunskap
Det tål här att upprepas att den gamla synen inte står i motsatsställning till ifrågasättande, eller för den delen kreativitet. Detta är tvärtom utomordentligt viktigt, men förutsätter att man i tillräcklig grad tillgodogjort sig ämnet man ifrågasätter!17
Att göra detta i fel ordning är som att sätta vagnen framför hästen. Svenska elever utmärkte sig heller inte i det kreativitetstest som var en del av PISA-undersökningen 2012. Sverige placerade sig där på tjugonde plats av 28 deltagande OECD-länder. Utöver 19 OECD-länder presterade Singapore, Taiwan och Kina bättre än Sverige. Fem asiatiska samhällen toppade listan.18
Den svenska lärarkåren förstod att den nya kunskapssynen och pedagogiken skulle leda till försämrade kunskaper och lyckades länge förhala övergången.19 Det fanns tidigt indikationer på att elevernas kunskaper och läsförmåga sjönk i den nya grundskolan. Flera riksdagsmotioner redan i början av 1970-talet ”innehöll alarmerande beskrivningar av förhållandena i skolan”.20 Till en början drabbades de högpresterande eleverna mer än de lågpresterande. I den allra första PISA-kunskapsmätningen år 2000 presterade svenska elever bättre än OECD-snittet, och i både läsning och naturkunskap klarade sig de svagaste relativt sett bättre än de starkaste eleverna vid en jämförelse med motsvarande grupper i OECD. Numera är det precis tvärtom: de starkaste klarar sig relativt sett bäst jämfört med motsvarande grupper i OECD.21
På lång sikt är det kvaliteten på ett lands skolsystem som betyder mest för dess välståndsutveckling.
Den negativa utvecklingen i Sverige speglas av andra länder som infört en liknande kunskapssyn. I båda de stora internationella kunskapsmätningarna – PISA och TIMSS – är resultaten långt sämre i de stora västländerna jämfört med de toppresterande asiatiska samhällena Sydkorea, Taiwan, Japan, Hongkong, Singapore och Kina.22 Särskilt anmärkningsvärd är den låga andel som presterar på avancerad nivå i matematik jämfört med ledande Asienländer. Att Asien toppresterar är vid närmare eftertanke inte så förvånande. Utan skolor av hög kvalitet, baserade på en klassisk kunskapssyn, hade den snabba utvecklingen i ett antal asiatiska länder knappast varit möjlig. På allt fler centrala områden har asiatiska länder blivit eller är i färd med att bli teknologiskt ledande.
Bra utbildning skapar välstånd
Ekonomisk integration och globalisering har lyft miljarder människor ur extrem fattigdom. Även människor i fattigare länder har fått njuta frukterna av internationell arbetsfördelning och kunskapsöverföring via investeringar och annat utbyte med de mest avancerade ekonomierna. Utvecklingen har lett till kraftigt minskad ojämlikhet sett till hela jordens befolkning. Samtidigt som ojämlikheten ökat inom de rikaste länderna. Det senare är oundvikligt, åtminstone i det kortare perspektivet, då globaliseringen ökar kraven på omställning och strukturomvandling.
På lång sikt är det kvaliteten på ett lands skolsystem som betyder mest för dess välståndsutveckling. Skolsystemet måste både kunna ge de mest talangfulla och motiverade eleverna en hög kunskapsnivå och samtidigt fånga upp dem som inte studerar vidare på högre nivå. En rimligt jämn fördelning av den reala inkomsttillväxten kan inte åstadkommas med mindre än att skolan även förmedlar värdefulla kunskaper till elever som är mindre studiebegåvade eller har en socioekonomiskt belastad familjebakgrund.
På sikt främjar detta innovation och teknisk utveckling, vilket är av allra störst betydelse för den ekonomiska tillväxten.23 Empirisk forskning pekar på ett starkt positivt samband mellan resultaten i internationella kunskapstest och ekonomisk tillväxt.24 Ett skolsystem som är bra på att förmedla värdefulla kunskaper lyckas med detta samtidigt som det stärker elevernas icke-kognitiva färdigheter såsom koncentrationsförmåga, flit och uthållighet.25 Det avgörande är alltså inte antalet år i skolan utan hur bra skolan är på att förmedla relevanta kunskaper och kompetenser till eleverna.
Även i framtiden kommer det att finnas jobb som inte fordrar en specifik högre utbildning, men som kräver att arbetstagaren är ansvarstagande, har rätt attityd, kommer i tid och bemöter kunder väl. I grunden är detta goda nyheter; utbildningskraven är inte så snabbt stigande att alla utan högskoleutbildning i framtiden blir arbetslösa.
När skolan inte längre inviger eleverna i en värld som ska delas och vidareutvecklas med andra måste de i stället förlita sig på föräldrarnas förmåga att göra det. Följden blir att barnens socioekonomiska bakgrund spelar ännu större roll. Skolan misslyckas alltså med sitt kompensatoriska uppdrag.
Som framgår av citatet som inledde artikeln varnade Hannah Arendt redan 1954 för vad som höll på att hända. Resultatet ser vi i form av ökade inkomstskillnader och ett växande utanförskap både i Sverige och de ledande västländerna. Den viktigaste förklaringen till dessa ökade skillnader i väst, liksom maktförskjutningen mot Ostasien och särskilt Kina, är kanske inte nyliberalism och avregleringar utan den ideologiserade och destruktiva kunskapssyn som tillåtits underminera västländernas skolsystem.
Det hoppfulla är att en återgång till den klassiska kunskapssynen är fullt möjlig att genomföra, och att de positiva konsekvenserna snabbt skulle slå igenom. För en gång skull är det också fråga om en ”gratislunch” – elevernas kunskaper skulle förbättras över hela linjen. Genom att återge skolan mål och mening skulle man dessutom sannolikt avhjälpa många av de psykosociala problem som dagens system skapar bland både elever och lärare.
Men det bygger på att vi vågar återge skolan ansvaret för att, med Arendts ord, förbereda eleverna ”för uppgiften att förnya vår gemensamma värld”.
Jag minns att jag gick och såg Jordan B. Peterson på Cirkus i november 2018 och att det kändes lite som att gå på en valvaka för Alternativ för Sverige. Det var inget jag skröt om för mina upplysta kulturvänner. Inte heller för min väninna Anna Axfors, kanske inte förrän nu.
Vår ambition är att sätta väljarna, deras prioriteringar och samtal med politikerna i fokus genom unika opinionsundersökningar, Almedalsprogram och ett interaktivt politikermöte, en så kallad Townhall, på Kulturhuset Stadsteatern samt en eftervalsanalys i form av en specialpodd.
Verktyget för att kontinuerligt ta pulsen på de svenska väljarna inför valet är en serie mätningar som bygger på ett ovanligt stort underlag. Demoskop ansvarar för undersökningarna, där över 3 000 personer ingår. Det kommer även att göras flera mindre mätningar, varav den första presenteras idag.
Två av tre säkrare än vanligt inför valet
I dagens mätning har vi undersökt hur lätt eller svårt väljarna tycker att det är att välja parti. Och 64 procent tycker att det är mycket eller något lättare än vanligt att välja. Och förvånande nog är andelen nästan lika stor bland de yngsta väljarna: 63 procent tycker att det är ovanligt lätt att hitta sitt favoritparti.
– Det här kan tyda på att även de yngre väljarna har ett starkt politiskt intresse och vet vilka frågor de tycker är viktiga för att välja parti, säger Demoskops vd Karin Nelsson.
Våra största mätningar kommer att publiceras samtidigt på Demoskops, Dagens Arenas och Kvartals hemsidor. Den första presenteras under Almedalsveckan, måndagen den 4 juli inför vårt stora seminarium där. Nästa kommer den 24 augusti, samma dag som Folkviljans Townhallmöte går av stapeln.Den sista stora mätningen är en eftervalsanalys som presenteras någon vecka efter valet.
– Det är ett unikt upplägg eftersom vi gör så omfattande och kontinuerliga mätningar. Det innebär att vi verkligen kan gå på djupet och följa valrörelsen ända fram till valdagen, säger Karin Nelsson.
Vad tänker du om det stora antalet dödsskjutningar i år?
– Vi har gått från en hög och stabil nivå till en ännu högre nivå av dödsskjutningar. Detta drivs till en stor del av att de som skjuts faktiskt dör i stället för att bli skadade.
Fri vilja är en illusion. Likt allt liv vi känner till är vår art ett resultat av de evolutionära processer som studerats och beskrivits ända sedan Charles Darwin publicerade sitt mästerverk Om arternas uppkomst 1859. Inom biologin använder vi ofta begreppet ”fenotyp” för att paketera det fysiska och psykiska som ryms inom en individ. Här inkluderas allt – från molekylära processer i kroppens celler till specifika beteenden och beslut. Kaffe eller te? Vindkraft eller kärnkraft?
Oavsett hur just din fenotyp ter sig, så är den som den är på grund av två faktorer – dina gener och din miljö. Inget mer, inget mindre. Trots detta upplevs våra beslut alltid komma från oss själva, från mig. ”Jag har själv byggt min framgång” säger kritikern. Nej det har du inte. Du föddes in i en miljö med en uppsättning gener, och ingen av oss har någonsin fått vara med och påverka detta lotteri. Alla beslut du någonsin tagit har varit orsakade av synapser i hjärnan som står under direkt lydnad från dina gener och din miljö. Oavsett hur stark känslan är av att det verkligen var du som tog det där viktiga beslutet, så hade vem som helst med exakt samma förutsättningar – tid, plats och molekylär uppsättning – tagit precis samma beslut. Vill man vara mer filosofisk än så kan man vetenskapligt korrekt konstatera att dina beslut idag influeras av de beslut som dina förfäder fattade i den miljö de befann sig.
Lenins sovjetstat ägnade i början av 1920-talet en enorm energi åt att iscensätta historiska händelser i en för kommunisterna smickrande inriktning. Den mest berömda av dessa föreställningar kallades Stormningen av Vinterpalatset och hade 6 000 statister. Den ikoniske regissören och filmteoretikern Sergej Eisenstein gjorde den sedan till en propagandafilm, Oktober (1928). More
Allt fler gängkriminella är minderåriga, rapporterade Sveriges radio häromveckan. Hela 15 procent är under 18 år. Det är inte ovanligt att tonåringar styr hela gäng, och dessutom begår grova brott. Bara sedan 2015 har minst 50 tonåringar dömts för mord, medhjälp till mord och mordförsök i Sverige.
När polisutbildningen reformerades på 1980-talet inrättades vid dåvarande Polishögskolan en professur i polisforskning samt ett antal forskartjänster. Vid början av 1990-talet var forskningsenheten stark. Men ända sedan 1970-talet har polisforskning under olika former bedrivits med anknytning till den överordnade polisbyråkratin.1 Redan då var jag aktiv och har på så vis fått unika inblickar.2
Trots skolans högskolestatus lade dåvarande rikspolischef Sten Heckscher ned dess forskningsenhet år 1998.3 Vid högskolan införde han ett förbud att bedriva forskning. Så här kunde det yttra sig: Tre anställda vid Polishögskolan – två med doktors- och en med civilingenjörsexamen, varav två dessutom var poliser – fick år 2007 ett forskningsanslag via Vägverket. Rikspolisstyrelsen slog efter förfrågan fast att projektet inte fick igångsättas: ”Jag har undersökt din frågeställning och forskning är inte tillåtet vid Polishögskolan.”4
Jag tänker på en scen i den sedan länge uttjatade fantasyserien Game of thrones, där den präktige oäktingen Jon Snow blir ihjälhuggen under ett skoningslöst myteri, och sedan väcks från de döda av en galen häxa. Med det djupaste andetaget man kan föreställa sig flyger han upp från den eviga vilan, naken och panikslagen, i desperat jakt på en förklaring. Det är ungefär så public servicebolagen reagerat på våra Sabaya-granskningar den senaste veckan, känns det som.
Kontrasten kunde inte vara större mot när vi för ett halvår sedan publicerade en granskning av en annan SVT-dokumentär, Abolis resa. Artikeln möttes av total tystnad från programföretagen. Det enda större nyhetsmedium som vågade röra storyn var, som det brukar vara, Expressen. Sex månader senare finns det fortfarande flera betydande faktafel i filmens beskrivning på SVT Play, för att inte tala om själva dokumentären, som ligger kvar helt oförändrad, trots de felaktigheter och brister som vi pekat ut.
SVT documentary Sabaya, which has won awards both at Sweden’s Guldbagge film gala and the internationally prestigious Sundance Film Festival, tells the story of two men’s struggle to rescue Yazidi women from the infamous al-Hol camp in Syria, where they have been living as sex slaves for ISIS terrorists.
In the first part of Kvartal’s Sabaya investigation, we revealed that the two male protagonists forced the Yazidi women to leave their children behind, tricking them into believing they would later be reunited with the children. After that, the children were offered to ISIS for sale.
Sabaya was primarily financed through Swedish taxpayers’ money, having received financial support from the Swedish Film Institute and been co-produced with SVT, the Swedish public service television company.
In late January of this year, Sabaya received a Swedish Guldbagge award in the category ”Best documentary”. A year before that, it won Best Director at the internationally prestigious Sundance Film Festival in the World Cinema Documentary class, and it has received several other international awards. A large amount of the film’s financing came from Swedish taxpayers’ money, both through financial support from the Swedish Film Institute and through being co-produced with SVT, the Swedish public service television company.
Sabaya was directed by Swedish-Kurdish Hogir Hirorir and depicts the struggle of two Yazidi men to rescue kidnapped Yazidi women from the infamous al-Hol camp in Syria, where around 60 000 people are housed, mostly ISIS supporters and their families.
Det är talande att Hogir Hiroris film Sabaya var nominerad till en guldbagge för just bästa manus.
Ludde Hellbergs granskning i Kvartal visar att när verkligheten inte passade manus är det verkligheten som verkar ha fått strykas, eller klippas om. Sällan har väl därför en analys landat så fel som eftersnacket till årets Guldbaggegala mellan SVT:s filmkritiker Fredrik Sahlin och kulturjournalisten Ika Johannesson. Sahlin sade att det hade varit ett mellanår för spelfilm men ”ett väldigt starkt dokumentärår och det märks genom att dokumentärer har smugit sig in i angränsande kategorier, bästa regi, bästa foto, bästa manus”.
SVT-dokumentären Sabaya, som vunnit priser både på svenska Guldbaggegalan och den internationellt tunga Sundance-festivalen, skildrar två mäns kamp för att befria yazidiska kvinnor ur det ökända al-Hol-lägret i Syrien, där de levt som sexslavar åt IS-terrorister.
I den första delen av Kvartals Sabaya-granskning avslöjade vi att de två manliga huvudpersonerna tvingade de yazidiska kvinnorna att lämna ifrån sig sina barn och lurade dem att de skulle få återförenas med barnen senare. Därefter erbjöds IS att köpa barnen.
Sabaya är till betydande del finansierad med svenska skattepengar, då den både fått stöd av Svenska Filminstitutet och samproducerats av SVT Dokumentär. Bakom filmen finns produktionsbolaget Ginestra films, som också låg bakom SVT-dokumentären Abolis resa, som Kvartal granskade i höstas. Vi kunde då visa att filmens huvudperson Aboli hade sökt uppehållstillstånd i Sverige under två olika identiteter, vilket inte framgick i dokumentären – och att det finns tydliga tecken på att bärande delar av filmens händelseförlopp är uppdiktade.
– En dokumentär är en personlig skildring, det är hennes (regissörens, reds anm) perception of reality, sa producenten Antonio Russo Merenda till Kvartal då.Han sa också att dokumentärfilmare inte behöver ”vara objektiva”. Russo Merenda är producent även för Sabaya.
Fejkade scener
Kvartal kan nu visa att regissören Hogir Hirori, som själv filmade hela Sabaya på plats i Syrien, har fabricerat flera av filmens scener.
Sabaya beskriver hur de två manliga huvudpersonerna, Mahmud och Ziyad, ger sig in i det livsfarliga al-Hol-lägret för att rädda de tillfångatagna kvinnorna. ”Med bara en mobiltelefon och en pistol riskerar Mahmud, Ziyad och deras grupp sina liv för att försöka rädda yazidiska kvinnor och flickor som hålls fångna av IS”, som det står i filmens beskrivning.
De nattliga fritagningsräderna skildras med stor dramatik. Mahmud och Ziyad laddar sina pistoler och ger sig in i al-Hol-lägret för att hitta de yazidiska kvinnorna och deras barn och föra dem till säkerhet i Yazidiska hemcentret, som drivs av huvudpersonerna själva.
Den kvinnliga huvudpersonen räddas
Dokumentärens kvinnliga huvudperson heter Leila. Hon är den första kvinnan som räddas i filmen – och det är också hennes räddningsaktion som blir den mest dramatiska. Mahmud och Ziyad lyckas med dragna pistoler hitta henne i ett tält och tar med henne i sin bil och kör ut ur al-Hol-lägret. Utanför händer plötsligt något: Det är någon som förföljer dem. Det står snabbt klart att IS jagar dem, och medan kulorna viner tvingas de fly för sina liv under en till synes livsfarlig biljakt.
Huvudpersonerna klarar sig med nöd och näppe undan terroristerna, och under resten av filmen skildras Leilas återhämtning i Yazidiska hemcentret, där kvinnorna får vila upp sig efter fångenskapen innan de ska återförenas med sina släktingar i Irak.
Den dramatiska fritagningsscenen är en bärande del av Sabayas trailer, och den har även lyfts fram i ett flertal recensioner, både i Sverige och internationellt, exempelvis i Variety. Svenska Dagbladet skriver:
”En av de starkaste sekvenserna är fritagningen av Leila. Hon gråter bakom sin niqab, medan organisationens minibuss blir förföljd och beskjuten – området de kör genom är fortfarande IS-vänligt. Morgonen efter ligger hon på golvet, fortfarande gråtande”.
Berättar i intervju med BBC
Regissören Hogir Hirori har i en mängd intervjuer fått frågor om just den dramatiska fritagningsscenen. I en lång intervju med brittiska BBC berättar han om natten då han filmade Leilas fritagning. Han säger, i svensk översättning:
– Leila var väldigt rädd när jag träffade henne första gången. Hon var väldigt nervös och kunde knappt gå för att hon var så rädd. Vi hoppade in i bilen allihopa för att åka tillbaka till Mahmuds hem, och det var en mycket farlig resa. Det finns landminor runt omkring, och medan vi körde började en annan bil följa efter oss. Sedan började de skjuta mot oss. Att filma medan de sköt på oss var en skräckinjagande upplevelse. Det var väldigt viktigt för mig att dokumentera det medan det hände, eftersom det är verkligheten, sa Hogir Hirori då.
Därefter beskriver BBC-reportern hur de i filmen kommer fram till huvudpersonen Mahmuds hem, och hur Leilas kläder byts från den svarta heltäckande slöjan mot rosa och röda plagg. Och hur man får se hennes vackra ansikte för första gången. Sedan frågar reportern hur det var för Hogir Hirori att se den här stora förvandlingen?
– Att se Leila förvandlas som hon gjorde gav mig så mycket hopp, svarar Hirori i intervjun.
Scenen spelades in med annan kvinna
Men Kvartals granskning visar att Leilas dramatiska fritagning måste ha spelats in med en helt annan kvinna – och att Leila fritogs långt innan Hirori kom till Yazidiska hemcentret för första gången. Vi kan belägga detta genom textmeddelanden skrivna av Hirori, hans uttalanden i intervjuer, en datumförsedd digital bild på Leila, ett nyhetsinslag från en kurdisk nyhetstjänst samt förstahandsinformation från en av kvinnorna som befann sig på Yazidiska hemcentret vid samma tidpunkt som Leila. Den sammantagna bilden är att Hirori omöjligt kan ha varit där när Leila fritogs.1
Dokumentärfilmens kanske viktigaste scen måste alltså vara en bluff. Antingen har den dramatiserats med en skådespelare i efterhand, eller så föreställer den något helt annat än vad filmen och dess regissör påstår.
Regissören Hogir Hirori började först filma på Yazidiska hemcentret den 30 juni 2019, visar Kvartals granskning. Sabayas kvinnliga huvudperson Leila flyttade därifrån bara fyra dagar senare – ändå påstår Hirori att han följde hennes förvandling på centret under lång tid. Klicka på bilden för att förstora tidslinjen.
Kort efter att Kvartal skickat frågor om Leilas fritagning till Hogir Hirori hör han av sig till filmens projektledare och ansvarige utgivare på SVT, programchef Axel Arnö, vilket bekräftas av Arnö själv.
Hogir Hirori berättar nu för filmens ansvarige utgivare att Leilas dramatiska fritagning filmades med en annan kvinna.
– Hogir ringde mig och berättade det här efter att han hade fått era frågor. Jag kände inte till det här sedan tidigare, nej, säger Axel Arnö.
Kvinnan bär heltäckande slöja under hela sekvensen, så det går inte att se hennes ansikte. I den sista delen, när Leila har förts till säkerhet i Yazidiska hemcentret, blir det strömavbrott precis när slöjan lyfts från hennes ansikte, så inte heller då syns hon.
Ansvarige utgivaren: ”Det är allvarligt”
Axel Arnö säger till Kvartal att Hogir Hirori borde ha informerat honom och SVT om detta tidigare.
– Jo, det borde han ha gjort, säger Arnö, som efter att ha tagit del av Kvartals granskning menar att Sabayas trovärdighet är skadad.
– Jomen det är klart att filmens trovärdighet ifrågasätts ju, och en film som tappar sin trovärdighet … det är allvarligt, tycker jag.
Är det din bedömning att den tappar trovärdighet av det här? – Ja, det tycker jag att den gör. Sen är det väl en bedömningsfråga om den måste göras om, säger Axel Arnö och fortsätter:
– En dokumentär kan vara hela skalan från en kortfilm till hela delar av undersökande journalistik, och allt däremellan. Det här är en skildrande film där de uppenbarligen har använt kreativ klippning. Jag är chef för en avdelning där man kan vara subjektiv, men man ska vara sann i en dokumentärfilm. En dokumentärfilm ska aldrig ljuga.
Ljuger Sabaya? – Jag svarar inte på det nu. Det måste jag fundera på faktiskt. Men jag tycker att det skadar filmens trovärdighet att göra såhär, säger Axel Arnö och tillägger:
– Hogir Hirori är en etablerad filmare som vi har haft stort förtroende för. Jag kan inte tänka mig att hans syfte har varit att förvanska verkligheten. Men jag behöver gå igenom detta med honom innan jag kan ge dig ett svar.
Fler felaktiga uppgifter
Dagen efter att Hogir Hirori berättat för Axel Arnö och SVT att Leilas fritagning filmats med en annan kvinna skriver Hirori i ett mejl till Kvartal: ”Kvinnan i fritagningscenen är inte Leila”. Han lämnar ingen ytterligare kommentar om saken.
På frågan om hur länge han följde den kvinnliga huvudpersonen Leila svarar han i samma mejl: ”Jag följde Leila under flera veckor fram till hennes färd tillbaka till Irak”.
Men det stämmer inte, kan Kvartal belägga genom samma uppgifter. Maximalt kan Hogir Hirori ha följt Leila i sju dagar och filmat henne under fyra av dem.
Yazidiska kvinnan: ”Mycket som är fejk”
En yazidisk kvinna som tidigare fritogs av Yazidiska hemcentret säger till Kvartal att Sabaya innehåller en rad fabricerade scener. Bland annat, säger hon, är de nattliga fritagningsräderna där Mahmud och Ziyad ger sig in i al-Hol-lägret inte äkta.
– Det är mycket i filmen som är fejk. När de gick in i lägret hade de en massa kurdiska styrkor med sig. När de tog mig ur lägret, exempelvis, så kom lägrets säkerhetsvakter till mitt tält och hämtade mig medan Mahmud väntade vid lägerkontoret. De kunde inte gå in i lägret, säger kvinnan.
När Kvartal frågar om scenerna där Mahmud och Ziyad går in i tält med dragna pistoler börjar hon skratta.
– Haha, nej, de fick inte göra det själva. De kunde inte göra det. Det är sant att de hjälpte oss, och de gjorde mycket för mig, jag bodde en månad i deras hus, men i verkligheten kunde de inte gå in i lägret utan kurdiska styrkor.
Fabricerade scener
Kvartal kan visa att andra scener i filmen med säkerhet är fabricerade.
Genom textmeddelanden skickade från Hogir Hirori, som Kvartal har tagit del av, vet vi att han kom till Yazidiska hemcentret för första gången den 27 juni 2019.2 Vi vet också med säkerhet att Leila och flera av de andra kvinnorna lämnade Yazidiska hemcentret i Syrien och flyttade tillbaka till Irak den 4 juli 2019, vilket har dokumenterats i en video från den kurdiska nyhetstjänsten Hawar.3
I Sabayas inledande scener åker huvudpersonerna bil och lyssnar på ett radioinslag om att IS har besegrats. En kvinna sitter i baksätet och stirrar ut över det vidsträckta landskapet medan nyheten sprakar från bilradion. Detta inslag sändes i själva verket den 23 mars 2019, visar Kvartals granskning – mer än tre månader innan regissören Hogir Hirori kom till Syrien och träffade dokumentärens huvudpersoner för första gången. Ljudet måste därför ha lagts på i efterhand.
Leila fritas ungefär 20 minuter in i filmen. I de första scenerna på Yazidiska hemcentret säger hon att allting är nattsvart, att hon borde vara död precis som sin pappa och sin bror, och att hon inte längre vill leva. Genom filmen får vi sedan följa hennes återhämtning. Scen för scen blir hon starkare och en timme in i filmen ler hon för första gången. Efter en timme och tio minuter sitter hon på en stol medan Mahmud lyssnar på ett nyhetsinslag i sin telefon; IS har bombat ett syriskt fängelse och fem farliga IS-terrorister har lyckats rymma. Leila tittar tomt framför sig, terrorsekten som förslavat henne härjar vidare.
Men Kvartals granskning visar att nyhetsinslaget om det bombade fängelset sändes den 11 oktober 2019 – mer än tre månader efter att Leila lämnade Syrien och Yazidiska hemcentret. Även denna scen är alltså fabricerad, också här måste ljudet ha lagts på i efterhand.
Vilseledande nyhetsinslag
Ytterligare två minuter in i filmen berättar en leende Leila att hennes svägerska ringt och sagt att det är många hemma i Irak som vill träffa henne. Depressionen verkar nu vara långt borta, Leila är återhämtad och ska äntligen få återvända hem. Mahmuds kollega Ziyad promenerar samtidigt runt hemcentret och pratar med en annan av kvinnorna som fritagits, och det blir uppenbart att flera av dem nu ska få åka hem till Irak: ”Ibland vill vi att ni stannar längre tills ni mår bättre”, säger Ziyad till kvinnan under promenaden. Hon ler till svar.
Dagen blir till kväll och samma kvinna sitter på en trapp medan Mahmud lyssnar på ett nytt nyhetsinslag: Turkiets president Erdogan har gett klartecken för ”Operation Fredens källa”, den turkiska offensiven in i den kurdkontrollerade delen av norra Syrien.
Men detta nyhetsinslag sändes den 9 oktober 2019, visar Kvartals granskning. Alltså tre månader efter att Leila och den andra kvinnan hade lämnat Syrien och Yazidiska hemcentret.
Filmen fortsätter. Mahmud lunkar först av och an och sitter sedan på vardagsrumsgolvet medan han tittar på nyhetsinslaget om ”Operation Fredens Källa” på TV, där det rapporteras att flera personer redan dödats. Sömlöst flyter inslaget över i ett annat – tre bilbomber har exploderat i staden Qamishli på en och samma dag. Men Kvartals granskning visar att detta inslag sändes den 11 november 2019 – mer än en månad efter inslaget om Operation Fredens Källa. Ändå lyckas Mahmud i dokumentärfilmen se båda inslagen under samma sittning framför TV:n – medan kvinnorna, som i verkligheten fördes tillbaka till Irak fyra månader tidigare, fortfarande är kvar i huset, enligt dokumentärfilmen.
Regissören avböjer att intervjuas
Natten blir till dag och Leila, den andra kvinnan och flera andra hoppar in i en minibuss och körs till syrisk-irakiska gränsen, där de ska lämnas över till sina släktingar. Det är nu den 4 juli 2019 – vilket vi vet eftersom detta tillfälle dokumenterats på Youtube av nyhetstjänsten Hawar. Ändå har filmens karaktärer tagit del av och reagerat på avgörande nyhetshändelser som inte kommer att inträffa på flera månader.
Och trots att detta är slutet på Sabayas långa händelseförlopp, som enligt regissören Hogir Hirori tog sex resor och ett och ett halvt år att spela in, så har han vid denna tidpunkt följt filmens huvudpersoner i maximalt sju dagar.
Huvudpersonen Leilas hela återhämtning – från den traumatiserade sexslav vi fick möta i början av filmen till den leende tjej med återfunnen livslust som vi såg i slutet – har alltså filmats inom loppet av några få dagar.
I slutet av januari i år belönades Sabaya med en guldbagge i kategorin “Bästa dokumentär”. Ett år tidigare fick den pris för bästa regi på den internationellt tunga Sundancefestivalen, i klassen World Cinema Documentary, och den har fått en rad andra internationella utmärkelser. Dokumentären har till betydande del finansierats av svenska skattepengar, då den både fått finansiellt stöd av statliga Svenska Filminstitutet och samproducerats av Sveriges Television.
Sabaya, som regisserats av svensk-kurden Hogir Hirori, skildrar två yazidiska mäns kamp för att befria kidnappade yazidiska kvinnor ur det ökända al-Hol-lägret i Syrien, som huserar omkring 60 000 personer, främst IS-anhängare och deras familjer.
Är det klokt att rikta vetenskapliga sanktioner mot Ryssland? Var det en bra idé att så abrupt och konsekvent avbryta alla samarbeten inom forskning och högre utbildning? Det var temat för ett meningsutbyte i den tyska veckotidningen Die Zeit mellan två personer på tidningens vetenskapsredaktion.1 Nej, argumenterade vetenskapsjournalisten Stefan Schmitt och anförde tre argument.
Det första argumentet var att jämfört med andra sanktioner är de vetenskapliga i det närmaste verkningslösa. Avbrutna vetenskapliga samarbeten kommer på inget sätt att förminska den ryska statens militära förmåga eller hejda den ryska frammarschen. Hans andra argument var att sanktionerna på många sätt träffar fel. Dels riktar de sig inte bara mot krigsrelevant forskning, utan mot alla samarbeten, alltså även mot opolitisk grundforskning, dels omfattas samtliga ryska akademiker av sanktionerna, alltså även sådana som kan tänkas vara oppositionella eller åtminstone emot det pågående kriget. Det tredje argumentet var att världen på detta sätt reducerar sin egen förmåga att lösa globala problem, som exempelvis klimatfrågan. En vetenskaplig blockbildning som leder till att den vetenskapliga utvecklingen saktas ned, menade Schmitt, tjänar ingen på.
Demokratins mål är att förverkliga folkviljan. Därför bör det finnas en viss nivå av åsiktsöverenstämmelse mellan folkvalda och väljare. Det konstaterade statsvetaren Sören Holmberg från Göteborgs universitet i forskarantologin Folkets främsta företrädare från 2018.1
Men väljare och folkvalda är sällan exakt kalibrerade. I exempelvis Natofrågan verkar till exempel riksdagen gå före väljarna. Alla partier utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som samlar drygt 10 procent av väljarnas röster, är positiva till ett medlemskap. Medan drygt halva befolkningen säger sig vara för i de opinionsmätningar som gjorts. Sannolikt kommer detta glapp att jämnas ut med tiden. Och i många, eller de flesta, samhällsfrågor finns en stor överensstämmelse mellan väljare och folkvalda.
Jag minns 1970-talet mycket väl eftersom det är min barndomstid; jag är född året 1968. Männen hade ofta mustasch eller stora skägg. Det var kallt krig och vi hade kallt inomhus på vintern på grund av energikrisen. Vi var rädda för det förintande kärnvapenkriget och lyssnade på David BowiesLife on Mars. Kanske, kanske skulle vi få uppleva året 2000 – jag minns en film som hette Jonas, som blir 25 år 2000 som jag aldrig såg – men själva tanken att vi eventuellt skulle överleva så långt fram i framtiden som till år 2000 kändes smått overkligt. Men jag skolkade inte, och läste mina läxor ändå, tack och lov.
I Stockholm valde man att försöka göra tunnelbanesystemet till ett ointagligt fort i början av 00-talet. De tidigare vändkorsen i midjehöjd, som man enkelt kunde ta sig igenom eller hoppa över, började ersättas med dagens cirka 1 400 plexiglasspärrar för att förhindra plankning och för att säkra kollektivtrafikens finansiering.
Men även om det skulle vara ekonomiskt lönsamt med de nya spärrarna som ett led i att bekämpa fuskåkande – vilket inte är säkert1 – för de med sig andra problem. I en undersökning av Novus 20162 uppgav sig två av tre resenärer någon gång ha känt oro när de passerat genom spärrarna. Fyrtio procent av de tillfrågade upplevde att barn i deras omgivning varit rädda för spärrarna, drygt varannan trodde att spärrarna inte hindrar fuskåkare, och drygt hälften svarade att spärrarna skulle försvåra vid en eventuell evakuering av tunnelbanan.
Den enda variant som är mer extrem återfinns i New Yorks tunnelbana och består av ett fullängdsvändkors från golv till tak, vilket gör att spärrlinjen på sina håll mest liknar ingången till ett högsäkerhetsfängelse.
Vad är en födare, en graviditetsbärare eller ”person med cervix”? Svaren på de frågorna är kanske inte givna för alla, men de senaste årens debatt om könsbyten och anpassning av benämningar kopplade till kön har nog inte gått många förbi. Senast att uppmärksammas är förmodligen uppmaningen från Vårdguiden 1177 att undvika ordet ”kvinna” i sammanhang som rör graviditet och förlossning.
Somliga uppfattar denna strävan mot upplösning av konventionella könskategorier som enbart positiv, en logisk följd av synen på kön som ett resultat av individens val snarare än ett medfött faktum. Men finns det några risker i detta projekt?
Onsdagen den 6 april hade jag och två grannar dragit upp planer för att göra inbrott i kvartersbutikens förråd. Dagen efter skulle min tolvåriga son Lucas och jag inte ha något mer att äta. Jag insåg då att en desperat och hungrig människa med en osäker framtid är redo att göra vad som helst för att överleva. Jag hade svårt att tro på vad som var på väg att hända, ingen mat. Hur kunde det bli så här?
Påskkravallerna har åter satt lag och ordning på agendan. Detta är den enskilt viktigaste frågan för de flesta. Försvarsfrågan låg i topp tidigare i vår, men i takt med att kriget i Ukraina normaliseras så avtar frågan i vikt.
Den pessimistiska hållningen har präglat Sverige i många år, men under våren har vi sett en liten förändring. Troligen är den kopplad till den känsla av sammanhållning som krigshotet medför.
Wilhelm Agrell, professor emeritus i underrättelseanalys vid Lunds universitet
1. Det har snart gått tre månader sedan Rysslands storskaliga invasion av Ukraina inleddes. Hur bedömer du att kriget kommer att fortsätta den närmaste tiden?
Krigets förlopp liknar alltmer Vinterkriget 1939-40. Sovjetunionen angrep då Finland i övertygelsen om en snabb och lättköpt seger. Så blev det inte, motståndaren hade underskattats och den egna förmågan överskattats. Sovjetunionen tvingades överge målet att erövra och sovjetisera Finland. Motsvarande fas har vi nu sett i Ukrainakriget. I nästa fas av Vinterkriget samlade Sovjetunionen nya resurser och koncentrerade dem för att åstadkomma ett genombrott på Karelska näset. Den förnyade sovjetiska storoffensiven hade en begränsad tid till förfogande eftersom en tilltagande risk för ett västallierat (och svenskt) ingripande fanns i bakgrunden. Här finns också påtagliga likheter med den fas Ukrainakriget nu befinner sig i, med utnötningsstrider fokuserade till Donbass. Om analogin förs ett steg framåt skulle nästa steg ur ryskt perspektiv vara att uppnå tillräcklig stora territoriella framgångar för att kunna tjäna som en seger och som en utgångspunkt för ett vapenstillestånd ur ett överläge. Problemet för Ryssland är i detta fall att man har att göra med en motståndare vars resurser inte på samma sätt som Finlands är på väg att uttömmas och att Ukrainas intresse för eftergifter knappast ser ut att öka, samtidigt som den västliga hjälpen ger allt större genomslag.
Lite i skymundan pågår Svenska kyrkans val av en ny ärkebiskop. Den 30 mars utsågs fem kandidater i ett nomineringsval, i april presenterades de fem och den 22 april genomfördes en hearing med de nominerade. Den 18 maj är det så dags för en första valomgång. De röstberättigade är ledamöterna i kyrkostyrelsen samt ledamöterna i stiftstyrelser och domkapitel i Svenska kyrkans tretton stift. Om en kandidat då erhåller mer än femtio procent av rösterna är saken klar och Svenska kyrkan har en ny ärkebiskop, i annat fall väntar en andra valomgång mellan de två toppkandidaterna.
Nato-medlemskapet är en historiskt viktig fråga för Sverige, och ett beslut bör föregås av en bred och öppen diskussion och ha stark folklig förankring. Inget av det har skett.
Den forcerade debatt som hittills har förts har mestadels fastnat i vad man kan beskriva som Ryss-skräcken versus Världsförbättrarna. Ryss-skräckens argument kan sammanfattas med ett citat av Anders Lindberg från Aftonbladets ledarredaktion: ”Läxan från Ukraina är glasklar: antingen omfattas man av Natos artikel fem, de ömsesidiga försvarsgarantierna, eller så gör man det inte”. Lindberg var fram till nyligen själv motståndare till Nato-medlemskap.
Den marginaliserade och allt mer dårpippi-förklarade gruppen Nato-motståndare har likaså följt en mycket svensk linje. De har överlag tagit spjärn mot den svenska självbilden som ett föregångsland i kampen mot kärnvapen och för fred. Det övertygar inte någon som har följt vad herrarna Putin och Xi ägnar sig åt. Natomedlemskap har inte heller hindrat Norge från att vara ”en stark röst för fred i världen”. Som den norska humorgruppen Ylvis sjöng: ”When there is war and all is hell, send in Jan Egeland.
Själv menar jag att Sverige bör gå med i Nato och skicka vapen till Ukraina av moraliska skäl. Likaså anser jag att Europa bör skaffa egna kärnvapen, vilket jag argumenterat för i en krönika i Expressen. Men till skillnad från i frågan om europeiska kärnvapen är jag inte övertygad om att ett Nato-medlemskap gör Sverige säkrare, även om det är bra för Nato som helhet.
Det finns en typ av argument som inte har lyfts fram i lika stor utsträckning. Vi kan kalla dem för egoistiska, eller Usama bin Ladins fråga.
Debatten om Sveriges politik under andra världskriget tar säkert aldrig slut. Då och då dyker det upp debattörer som upptäckt något som de upplever som sensationellt och oftast moraliskt skamligt. Vanligen är det fråga om fall av ”presentism”, när skribenten värderar den tidens politik i ljuset av dagens värderingar. Det är en farlig fälla.
Fyra förklaringar till att Sverige klarade sig
Men hur kom det sig att Sverige kunde undgå det öde som drabbade alla våra grannländer med krig eller ockupation? Det finns åtminstone i debatten fyra huvudförklaringar.
För 250 år sedan, den 19 augusti 1772, genomförde Gustav III (1746–1792), en oblodig statskupp i Stockholm. Kuppen avbröt Sveriges första experiment med parlamentarism, partiväsende och tryckfrihet. Det konstitutionella styret ersattes av ett personligt kungavälde.
En vårdag år 2013 satte sig ekonomen Sergei Guriev på ett flygplan från Moskva till Paris, utan någon returbiljett. Egentligen hade han inget val. Under föregående veckor hade Guriev kallats in på flera hotfulla polisförhör. Därefter hade polisen dykt upp på hans arbetsplats och konfiskerat alla hans mejl från de senaste fem åren. Utredaren antydde att han även fått grönt ljus att rannsaka Gurievs privata bostad. Guriev visste mycket väl varthän det barkade. Så han lämnade Ryssland.
Sergei Guriev var inte vilken ekonom som helst. Han hade undervisat vid Princeton university och var rektor vid Moskvas ansedda New economic school. Under Dmitrij Medvedjevs relativt liberala ämbetsperiod tjänade Guriev som rådgivare åt presidenten, och sågs av många som en tänkbar framtida finansminister. Men när Vladimir Putin återvände till makten hamnade Guriev snart i onåd. Han hade nämligen skrivit en analys av den andra rättegången mot oljemagnaten och Putin-kritikern Michail Chodorkovskij, som dömdes till fängelse år 2003. I en ny rättegång år 2010 dömdes Chodorkovskij till förlängt straff.
Jag såg för en tid sedan Armando Iannuccis dramakomedi The death of Stalin, som är en halvbra film. För mig går det liksom inte att se rysk historia framställas på engelska. Redan där kopplar jag bort. Men okej, filmen är sevärd för den historieintresserade, och gestaltningen av den färgstarke fältmarskalken Georgij Zjukov (1896–1974) av Jason Issacs är underbar. Fräck, självsäker, charmig.
Den verklige Georgij Zjukov var omvittnat bullrig och ohyfsad, men också duglig, intelligent och omtyckt. Vissa ogillade hans hårda stil, andra charmades av hans enkla och godmodiga manér. Han hade av allt att döma en mycket stor arbetskapacitet, men tyckte om att ta fram sitt dragspel när tillfälle gavs.
Få har gjort ett snabbare och mer dramatisk intåg i den svenska debatten än partiledaren för det invandringskritiska danska partiet Stram kurs. Rasmus Paludans kontroversiella koranbränningar blev startskottet för de så kallade påskupploppen, då ett hundratal poliser skadades och mångfaldigt fler attackerades av våldsverkare beväpnade med gatsten och andra vapen. Kort därefter meddelade Paludan, som är svensk medborgare sedan flera decennier, att han ställer upp i riksdagsvalet i höst.
Medan alla svenska medier rapporterat flitigt om Paludan de senaste veckorna, är det hittills mycket få som publicerat intervjuer med honom. När han nu gästar Kvartals fredagsintervju för ett längre samtal om koranbränning, kravaller och yttrandefrihet, så kommenterar Rasmus Paludan bland annat att SD-ledaren Jimmie Åkesson i en intervju nyligen gav honom epitetet ”idiot”.
I söndagskrönikan den 1/5 beskrev Per-Axel Janzon sin erfarenhet av kursen Hatets tidevarv på Malmö universitet. Efter att i nitton diskussionslägg ha försökt diskutera innehållet i undervisningen utan att få ett enda svar är det nu dags för nästa kursmoment: ”Rasismens idéhistoria”. Kvartal har erbjudit den kursansvariga samt Paulina de los Reyes att skriva en replik. De har inte svarat.
Jag har sett fram emot avsnittet ”Rasismens idéhistoria”. Hur kan det komma sig att det var just européerna som började se ner på folk från andra kontinenter och känna sig förmer? Hur uppstod rastänkandet egentligen? Allt kan väl inte skyllas på Linné?
När jag införskaffat de två kursböckerna visar det sig snart att de inte ger några svar. Den ena är en SOU-rapport från 2005: ”Bortom vi och dom”. Redaktörer är Massoud Kamali och Paulina de los Reyes, och det vi ska läsa är ett kapitel om vardagsrasism skrivet av Philomena Essed, en superstar inom den antirasistiska rörelsen. Vardagsrasism är, enligt Essed: ”ett oavbrutet, ofta omedvetet, utövande av makt som grundar sig på att såväl privilegierandet av vithet som västerländska framstegskriteriers universalitet och de europeiska kulturernas företräde tas för givna.”
Den som träffade Niki som hastigast kunde få för sig att kärleken för hennes del var som ett relä att slå av och på. Människor kom och försvann, älskades och upphörde att älskas: ”Mekanismen tycktes simpel, registret snävt: av och på, svart och vitt, kärlek och hat. Men i själva verket var det tvärtom, hon var ett hav av känslor med fler styrkor och nyanser än hon kunde hantera, som om antikens samtliga gudar och alla de känslor och tillstånd de representerade trängdes innanför hennes ögonlock. Det var ett intimt dån därinne som ständigt pågick”.
I den grekiska fabeln Pojken och vargen berättas om den unge fåraherden som hela tiden ropar ”vargen kommer”. Pojkens många falsklarm gör att ingen tror honom när vargen till slut kommer. Konsekvensen blir att ingen hjälper honom och vargen tar både fåren och pojken. Kanske ser vi något liknande nu utspelas inom ekonomins område.1
Sedan invasionen av Ukraina har en antirysk stämning riktad inte bara mot den politiska regimen i Moskva, utan också mot den ryska kulturen, spridit sig i Sverige. Ett emblematiskt exempel är kulturjournalisten Sofia Nybloms påstående att ”överallt där Tjajkovskij spelas och Dostojevskij läses, minskar syretillförseln för de ukrainska konstnärer som världen inte känner till” (DN Kultur den 19 april). Rysk kultur måste ”pausas”, menar hon och många med henne.
Liknande men ännu mer högljudda tongångar hördes i Sverige efter andra världskriget. Den gången skulle allt som kunde förknippas med tysk kultur mönstras ut från offentligheten. Anledningen var att man i den svenska debatten inte gjorde skillnad på nationalsocialismen och det tyska.
Vad innebär ett partiledarbyte? Forskare vid valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet har nu analyserat 50 partiledarskiften under drygt 50 år, tiden 1967–2022. Syftet är att undersöka vad partiledarbytena inneburit opinionsmässigt, och de har därför undersökt månatliga opinionsdata från Sifo som finns tillgängligt sedan 1967.
Det korta svaret är att det generellt sett inte betyder så mycket att byta partiledare: ”Analyserna ger en brokig bild av opinionseffekter av partiledarskiften vilket omöjliggör att dra generella slutsatser. I linje med tidigare internationell forskning tycks det även i Sverige finnas en mycket liten men signifikant positiv tendens till ett kortsiktigt uppsving i opinionen under månaderna efter ett ledarskifte”, skriver de i rapporten.
År 2018 kontaktades jag av ett flertal polisanställda. Oberoende av varandra uttryckte de sin oro över ett framväxande förhållningssätt inom Polismyndigheten. De uppfattade att detta på sikt riskerade medföra ökad polarisering i samhället – och ett växande polishat. De menade att detta kunde leda till risk för att polispersonal både i tjänsten och privat blev utsatta för våld och andra typer av angrepp.
Påstötningarna ledde till en rapport.1 I rapportens förord konstaterade jag att den högsta polisledningen i Sverige visade ett ointresse av att få de frågor som behandlades i rapporten belysta och heller inte agerade för att det uppstod en fruktbar intern dialog kring dem. I rapporten drog jag slutsatsen att polisen ofta framställer sig själv som ett offer. Avsaknaden av en kritisk reflektion om att polisen faktiskt kan ha medverkat till en uppkommen problematik var ofta tydlig. Ett exempel som presenterades var hur polisledningen under många år hade ignorerat polispersonals varningar om den pågående utvecklingen i socioekonomiskt utsatta områden. Poliser pekade på att det var nödvändigt för polisledningen att agera, annars kunde det få en mycket olycklig utveckling som skulle ta stora polisiära resurser i anspråk.
I stället för att vidta åtgärder för att begränsa de problem som personalen varnade för, riktade sig Polismyndigheten in sig på att måla upp en tilltalande bild av polisens verksamhet.
Jag läser i kursplanen att syftet med kursen ”Hatets tidevarv” är att studenterna ska utveckla ett:
”kritiskt förhållningssätt till kulturellt, religiöst, socialt och politiskt reproducerade aversioner mot och exkludering av afrikaner, judar, romer och muslimer under skilda tidsperioder, med tonvikt på föreställningar som växer fram i ett av globalisering och migration präglat Sverige.”
För att få ett avbrott i en av pandemi präglad pensionärstillvaro anmäler jag mig direkt. Vi börjar med att ta oss an Paulina de los Reyes och Diana Mulinaris bok Intersektionalitet. Föreläsaren visar en powerpoint som föreställer en ovanligt komplicerad motorvägskorsning. Jag får veta att olika diskrimineringsgrunder kan korsa varandra ungefär som motorvägar. Motorvägskorsningar kallas ”intersections” i Amerika, och det ordet har de los Reyes och Mulinari lånat från Black Feminism – en feministisk skola i USA som vill lyfta fram hur ”vit överlägsenhet samverkar med patriarkala strukturer”. Ordet har på kort tid blivit så populärt i Sverige att staten anmodat myndigheter och universitet att använda det som analysverktyg.
– Jag vet inte om pappa lever eller är död, säger Angela Gui.
Det är en rekordvarm vår i Storbritannien och Angela slår sig ner i gräset vid den idylliska ån där ”punters” knuffar sig fram på träbåtar med långa stavar genom universitetsstaden Cambridge, där hon skriver en doktorsavhandling om kinesiska folkhälsokampanjer under Mao-tiden. Hon ser likheter med dagens nollcovid-politik, som gjort att Kina isolerat sig från omvärlden, mer om det nedan. Men trots att den kinesiska turismen minskat kraftigt är landets närvaro synlig lite överallt i den brittiska lärdomsstaden. På en bro gör en guidefirma med det kinesiska namnet för ”Maos lilla röda”, reklam för sina utflykter. Så kallades diktatorn Mao Zedongs citatbok som fanatiska ungdomar lärde sig utantill under Kulturrevolutionen (1966–76). Ungefär som om en tysk researrangör skulle heta Mein Kampf. Men skillnaden är naturligtvis att Mao vann sina krig.
När man under de sista sovjetdecennierna frågade om ryssarnas upptagenhet av sin historia, fick man ofta svaret: ”Inget förvånande. Ingen vill vara i det nutida sovjetsamhället, och någon framtid här kan vi inte se, så det finns bara en tidsdimension som vi kan vara stolta över: den historiska.” Historia var därtill alltid kopplad till makt och legitimitet. Det var inte en alldeles okomplicerad orientering i tiden, därom vittnar ett klassiskt sovjetskämt, berättat av den berömda hypercyniska Radio Jerevan.
”Västvärlden och särskilt USA bär huvudansvaret för krisen som började i februari 2014”, John J. Mearsheimer, 19 mars 2022
Vem bär skulden för Rysslands invasion av Ukraina? Det enkla svaret är mannen som beordrade invasionen, Vladimir Putin. Om man flyttar upp diskussionen en analysnivå skulle man fullt rimligt kunna förklara den med rysk neoimperialism, underblåst av en blomstrande gas- och oljeförsäljning. För en del på vänsterkanten duger inte de här svaren. USA har trots allt varit skyldigt till de flesta av de senaste årtiondenas internationella katastrofer från ”kriget mot terrorismen” till Irak, Afghanistan och till och med uppkomsten av ISIS. Så på något sätt måste också det här kriget vara USA:s fel.
Realismens förakt mot de svaga
Den här inneboende önskan om att skylla på USA har fått många i vänstern att anamma en teori om internationella relationer som kallas ”realism”.1
Ju mer antiamerikansk vänstern är, desto hårdare kramar den realismen. Det här kramandet har varit besvärande och genant att bevittna, eftersom de flesta av de här nya ”vänsterrealisterna” har begränsad förståelse för den här teorins natur och ursprung.
Sverige fick från 1860-talet ett – för sin tid och i jämförelse med många andra länder – högkvalitativt skolsystem. Detta var en nödvändig förutsättning för att Sverige under de kommande hundra åren skulle utvecklas från ett av Europas fattigaste länder till det jämte Schweiz allra rikaste.
Såväl den obligatoriska grundskolan som de mer teoretiska högre nivåerna var av hög kvalitet. Detta gjorde att Sverige fick en på varje nivå relativt sett välutbildad befolkning, vilket möjliggjorde en hög tillväxt och välståndsutveckling.
Liksom i andra länder vid denna tid var de senare stadierna i utbildningssystemet i praktiken med få undantag endast öppna för en mindre andel av eleverna.
Under mellankrigstiden expanderade systemet i form av en rad möjligheter till yrkesutbildningar av god kvalitet och efter andra världskriget expanderades såväl realskolan som gymnasierna mycket kraftigt, vilket gjorde det möjligt för allt fler att få en mer avancerad utbildning oavsett klassbakgrund.
I stället för att behålla och utveckla det högkvalitativa systemet av yrkes-/fackskolor och teoretiskt inriktade realskolor och läroverk infördes enhetsskolan, vilket i förlängningen lett till dagens problem med svaga resultat både i toppen och botten, skolk, lärarflykt och starkt genomslag för elevernas sociala bakgrund.
Om Sverige redan i slutet av 1800-talet infört dagens läro- och kursplaner skulle Sverige i dag ha varit ett av Europas fattigaste länder.
Det finns inget i Johan Prytz och Johannes Westbergs replik på vår artikel som motsäger dessa huvudpoänger.
Jag ägnar som vanligt eftermiddagen med P1 som sällskap i lurarna. Denna tisdag lyssnar jag extra uppmärksamt eftersom något alldeles oerhört har inträffat under den gångna påskhelgen. Inte bara en gång, på ett ställe. Utan flera gånger, på flera ställen.
Magnituden av det som hänt är faktiskt svår att överskatta och inte heller alldeles lätt att hitta rätt beskrivning för. Det statliga våldsmonopolets realtidskollaps till ackompanjemanget av Allahu Akbar, är det närmaste jag kommer. Det är utan att överdriva en extraordinär händelse.More
I flera artiklar har Kvartal tagit upp märkliga omständigheter kring terroristen Rakhmat Akilov, inte minst de faktum att en sajt med misstänkt koppling till ryska säkerhetstjänster i ett tidigt skede hade tillgång till Akilovs chattloggar, och att IS aldrig tog på sig dådet. Flera frågor hänger i luften: visste Moskva om att Akilov planerade dådet? Var de jihadister som eggade på Akilov kopplade till Moskva? Trots att detta vid första anblick kan verka orimligt är Moskvas samröre med jihadistiska grupperingar i norra Kaukasus, Syrien och Afghanistan väl belagda. Det finns ett mönster av rysk manipulation av jihadister som bör tas på största allvar. Det står klart att Ryssland inte är en allierad mot terrorn, som många fortfarande tror, utan tvärtom en del av problemet.
Att hävda att man med våld har rätt att stoppa en laglig koranbränning är att sätta religiösa dogmer över landets lagar (sedan fanns det tveklöst många kriminella och människor som hatar polisen av olika skäl inblandade i kravallerna). Men man kan inte komma ifrån att den utlösande faktorn var den planerade koranbränningen.
Som utbildningshistoriker gläds vi åt en allt starkare debatt kring det tidiga 1900-talets skolväsende; vad är viktigare än att lära oss mer om det skolväsende som vuxit fram under 1800-talet och etablerats under tidigt 1900-tal? Därför välkomnar vi förstås Magnus Henreksons och Johan Wennströmsartikel i Kvartal.
I deras beskrivning av det tidiga 1900-talet saknar vi dock en förankring i den breda historiska forskning som ägnats åt perioden. Att förstå det förflutna kräver nämligen en hel del om det ska bli rätt och riktigt. Det som skrivs nedan ska också förstås i det sammanhanget. Fel och feltolkningar ska givetvis påpekas, eftersom det viktiga med kunskap och kunskapsutveckling är att man bygger vidare på en etablerad kunskapsmassa, vilket förhoppningsvis leder till en allt bättre förståelse av vår gemensamma historia.
Man behöver inte vara någon övertygad anhängare av nyliberalen Ayn Rand för att se en poäng i budskapet i boken When Atlas shrugged, svensk titel Och världen skälvde, från 1957. Boken beskriver hur samhällets mest driftiga, entreprenörer och uppfinnare, börjar försvinna. De gör alltså inte uppror, de röstar med fötterna.More
Rysslands invasion av Ukraina dominerar opinionslandskapet, och försvarsfrågorna rusar. Alla andra frågor faller, och försvar och säkerhet har nått en all time high. Frågan dominerar agendan på ungefär samma sätt som corona för två år sedan.
Rasmus Paludan borde inte vara något problem. Man kan kasta vilka invektiv man vill efter honom, men ett sunt samhälle har inga svårigheter att hantera en narr eller byfåne.
Religionsfriheten är inte på något sätt hotad av yttrandefriheten – tvärtom är den senare den förstas förutsättning – medan exemplen är otaliga på hur organiserad religion tystar människor.
I drygt tre decennier har alla som velat yttra sig offentligt om islam levt i Rushdieaffärens skugga.
En föräldralös pojke växer upp på ett fattighus. Han flyr efter att en dag ha bett om mer mat, och plockas upp av ett kriminellt gäng i storstaden.
Förhållandena för det fiktiva fosterbarnet Oliver Twist visar vad som kan hända när samhället inte ställer krav på dem som ska ta hand om de svagaste och mest utsatta barnen. Idag är reglerna tack och lov betydligt striktare, men kanske alltför strikta?
År 2020 var nästan 20 000 barn och unga placerade hos familjehem.1 Men utöver dessa bor många på institution, så kallade HVB-hem. 2020 bodde totalt 8 300 barn och unga på sådana hem2 – vissa av den simpla anledningen att det inte finns tillräckligt många familjehem som kan ta emot dessa barn och ungdomar. Samtidigt finns det belägg för att framtidsutsikterna för dem som bor i familjehem, i stället för på institution, är ljusare. De löper mindre risk att lida av psykisk ohälsa och brukar droger i mindre utsträckning.3
Trots att jag knappast är någon möp (militärt överintresserad person) har jag inte mindre än tre gånger varit i det militära försvarets sold. Första gången som värnpliktig på soldattidningen Värnplikts-Nytt, andra gången som stabsredaktör i en FN-bataljon på Cypern och tredje gången som informationsdirektör i Försvarsmakten (augusti 2005–december 2008). När jag betraktar svenska politikers strategiska rörelsemönster kan jag inte bortse från vissa inblickar som jag har fått på vägen.
Var det verkligen som Socialdemokraternas partisekreterare sa i tisdags till Aftonbladet, att ingen hade kunnat tänka sig det som Ryssland och Putin satte i gång den 24 februari? Och den jordbävning i svensk säkerhetspolitik som nu pågår – var den alldeles opåkallad ända fram till invasionen i Ukraina? Det är en hel del som skaver i svensk försvarsdebatt.
Under några avgörande år på 90-talet och 00-talet var enigheten i riksdagen påfallande. Visserligen hade Liberalerna redan 1999 tagit ställning för ett Natomedlemskap, men den omfattande nedrustning av både militärt och civilt försvar som hade dundrat i gång protesterade man inte emot, inte förrän efter Georgien 2008. För övrigt har så gott som alla (jag talar här inte om Sverigedemokraterna som inte satt i riksdagen när de historiska nedrustningsbesluten fattades) stämt in i samma säkerhetspolitiska tongångar. När det inte har varit dödstyst om ämnet. Om detta kan jag ge besked, ty jag var med. Jag återkommer till det.
I november 2021 höll Socialdemokraterna kongress i Göteborg. Huvudnumret var att välja Magdalena Andersson till partiledare, men kongressen hann också med att ännu en gång slå fast att Sverige ska vara militärt alliansfritt, dvs nej till Natomedlemskap. ”Sveriges säkerhetspolitiska linje har tjänat oss väl.” Fred ska byggas med diplomati och humanitärt bistånd, och helst med FN och inte Nato.
Krim hade inte varit något enstaka putinskt infall.
Men låt oss gå bara några månader ytterligare tillbaka i tiden till sommaren och förhösten. Den massiva ryska uppladdningen vid Ukrainas gräns var egentligen bara en bekräftelse på att annekteringen av Krim sju år tidigare inte hade varit något enstaka putinskt infall. Och redan sju år före, på den numera beryktade säkerhetskonferensen i München (där två svenska statsråd var på plats) hade Vladimir Putin skickat ett inte särskilt inlindat budskap till Väst. Vi skulle inte tro att Ryssland kommer att finna sig i att spela andra- eller tredjefiolen i världen medan USA-dominansen på alla områden tillåts bre ut sig i Europa. Det var både att nya Nato-medlemmar tillkom och upplevelsen att det amerikanska samhällssystemet ”påtvingas andra stater” som hade förargat Putin.
Under tiden, hemma i Sverige: här dominerade ännu uppfattningen att den eviga freden hade infunnit sig. Det finns inget militärt hot ”under överskådlig tid”, slog försvarsberedningar fast och ledamöterna kom överens om att detta handlade om tio år, minst. Legendarisk är tweeten från dåvarande ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren (M) 2012: ”R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” Det här var common sense i svensk försvarsdebatt fyra år efter den ryska invasionen i Georgien, två år före Krim-invasionen.
Denna världsbild passade väldigt bra ihop med de anorektiska budgetarna under 90-talet och framåt. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hade en osentimental syn på det militära försvaret. ”Man kan alltid ta den sista miljarden på försvaret.” ”Försvaret är ett särintresse.”
Militära risker och hot hade blivit omodernt.
Nu var alla hot som förtjänade fokus och ekonomiska resurser av en annan art: klimathotet; terror; flyktingkriser; cyberattacker; sönderfallande stater. Militära risker och hot hade blivit omodernt.
Ändå blev det ett ramaskri när dåvarande ÖB Sverker Göranson var saklig och ärlig mot medborgarna och i SvD beskrev Försvarsmaktens uthållighet vid ett militärt angrepp. ”Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”
Man kan tycka att aggressionen mot Georgien 2008, i kombination med Putins grova revanschistiska tongångar 2007 i München, skulle ha räckt för att inte blåsa faran över i Sverige. Men så skedde inte, möjligen med undantag för Liberalerna som faktiskt offentligt ångrade att de hade medverkat till alliansregeringens snålförsvar. Först 2015 slogs stopp i nedrustningsmaskinen. Tydligen hade folkrättsbrottet mot Ukraina sjunkit in, och en tämligen blygsam, men ändå upprustning, tog sin början. Nu skulle vi kravla oss upp en bit ovanför dryga procenten av BNP till det militära försvaret.
Trots denna relativa omsvängning tycks ledande svenska politiker inte ha kalkylerat med möjligheten av rysk militär aggression mot stater i ”närområdet”. Invasionen den 24 februari i år har gång på gång beskrivits som en blixt från klar himmel. För den skildringen sätter jag alltså frågetecken.
Sverige har nämligen en underrättelsetjänst som inte går av för hackor, och om jag inte är alldeles förledd så anses den besitta betydande kompetens vad gäller just Ryssland och utvecklingen i landets olika maktsfärer, inklusive oligarkerna. OK, att det skulle gå till precis så här – så massivt och urskillningslöst – hade Musts Rysslandsanalytiker knappast kunnat göra en prognos om. Men jag är rätt övertygad om att de under en längre tid har hållit sina uppdragsgivare informerade om att den här händelseutvecklingen ingick i det som möjligen kunde ske. Uppdragsgivare för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, utöver Försvarsmakten, är regeringen.
2005 var också året då jag inträdde som Försvarsmaktens första informationsdirektör.
Vi förflyttar oss återigen bakåt i tiden, till 2005. Det året avvecklades det ena förbandet efter det andra, Försvarsmakten gjorde sig av med 20 procent av personalen. Gotland avmilitariserades. Det 200 år gamla fokuset på territorialförsvar byttes mot ett internationellt. Nu skulle vi bygga fred och säkerhet i Sverige genom att delta i fredsfrämjande insatser i Kosovo, Liberia och Afghanistan. 2005 var också året då jag inträdde som Försvarsmaktens första informationsdirektör.
Rysslands försvar var då riktigt nedkört, 14 år efter Sovjetunionens kollaps. Det fanns varken förmågor eller avsikter i offensiv riktning. Men redan två år senare hade Ryssland passerat sin botten, och nu pågick upprustning. Putin hade tur med ekonomin, och Must beskrev ”ett stärkt Ryssland som agerar med större självsäkerhet och som också har fått ökad handlingsfrihet”. Hur kan jag här citera exakta ord från den vanligen så sekreta underrättelsetjänstens bedömning? Jo, därför att den presenterades den 31 januari 2007 under ett säkerhetspolitiskt seminarium på Stockholms slott. Tre medieredaktioner var inbjudna, och SVT spelade in alltihop och sände det några dagar senare. I linjär-tv.
Personen som presenterade den reviderade synen, överste Mats Engman, betonade för åhörarna att det faktum att Ryssland nu rustar upp med friskt humör inte innebar att det förelåg ett ryskt hot. Han var tydlig med detta, men det var ändå en nyhet att vi nu kunde berätta att den ryska krigsmakten började växa till sig. I min egenskap av informationsdirektör hade jag dels modererat seminariet på slottet, dels försökt förmå flera medier (bland andra TT och Ekot) att intressera sig för Rysslandsbedömningen, och vi erbjöd intervju med överste Engman.
Men det blev inget. Det var ingen nyhet om det inte samtidigt ledde till att Försvarsmakten fick utökade resurser eller förflyttade personal och materiel. Inte en rad skrevs. Sveriges militära försvar var en icke-fråga, och Rysslands förändrade militära status också av allt att döma.
Trots att nyheten var osann fick jag slita förgäves med att försöka få tidningar och etermedier att korrigera den.
Två veckor senare, däremot, kom det braskande rubriker – först i Dagens Nyheter och sedan i ett 50-tal medier. Nyheten? ”Försvarsmakten ser ryskt hot”. Trots att nyheten var osann fick jag slita förgäves med att försöka få tidningar och etermedier att korrigera den. Vem vill ta intryck av en talesperson som står på maktens sida?
Det har alltså funnits en lomhördhet för nyanserade bedömningar om den ryska krigsmakten. En ovilja att ta till sig skeenden som är svåra att förvandla till stenhårda nyheter. Den här attityden omfattades av både journalister, politiker och opinionsbildare. Jag skriver om det här för att jag tror att en del av uppståndelsen nu och tappade hakor vad gäller Ukrainakriget och Natodebatten har trådar tillbaka till 90-talet och 00-talet och hur man såg på säkerhetspolitik då.
Jag vet att många stör sig kraftigt på att Sverige ibland betecknas som fredsskadat, men jag tycker att termen är rätt fyndig och belyser ett mönster för både beteenden och tankar där Sverige utmärker sig. Sådant som för befolkningar i länder med krigserfarenhet ligger i öppen dager är inte sällan osynligt eller otänkbart här.
På 00-talet var det inom politiken lågstatus att ägna sig åt försvars- och säkerhetspolitik. Och eftersom den allmänna bilden var att militära hot var obefintliga, både då och i framtiden, hamnade såväl frågorna som försvarspolitikerna i skuggan.
Under Almedalsveckan diskuterades frågorna under dessa år inte överhuvudtaget, samtidigt som Försvarsmakten såg att det kunde bli svårt att rekrytera rätt personal till den alltmer internationellt inriktade verksamheten om allmänhetens kunskaper fortsatte sjunka. Av det skälet initierades en ”ekumenisk” satsning på bred och allsidig försvars- och säkerhetsdebatt i Almedalen 2008 under rubriken Säkerhetspolitiskt sommartorg.
Nu är det påsk 2022, åtta år efter den första ryska aggressionen mot Ukraina. Och medan civilbefolkning i ukrainska städer beskjuts, torteras och mördas ska alla svenska riksdagspartier på rekordtid göra en ny säkerhetspolitisk analys och bestämma om vi ska söka medlemskap i Nato. Sveriges position i en helt ny europeisk säkerhetsordning ska mejslas fram innan maj månad är till ända. I Socialdemokraternas fall planeras en säkerhetspolitisk dialog, samtidigt som statsministern gör vad hon kan för att hålla jämna steg med Finland och partivännen Sanna Marin.
Tecknen i skyn har alltså funnits för den som har velat se och höra.
Men tecknen i skyn har alltså funnits för den som har velat se och höra. Putins stridsvagnar fanns redan på Krim och vid Donbass. Och en och en halv månad före invasionen, vid Folk och försvars rikskonferens, gjorde Sveriges ÖB Micael Bydén och FOI:s Rysslandsexpert Gudrun Persson påfallande skarpa uttalanden om vad som kunde ske mycket snart i och runt Ukraina. Eller som Gudrun Persson avslutade sitt anförande: Ingen kan säga att vi inget visste.
Fingervisningar om den ryska revanschismen var också entydiga i försvarsberedningens rapport Värnkraft från våren 2019. Med tydlig oro för Rysslands undergrävande av den europeiska säkerhetsordningen sägs att detta har konsekvenser för Sveriges säkerhet. Ryssland agerar allt högre upp på konfliktskalan gentemot Väst, skriver försvarsberedningen. Och formulerar en slutsats: ”Ryssland kan komma att använda militärt våld på andra platser och i större skala än vad som hittills skett. Det kan inte uteslutas att detta också kan ske mot medlemmar av EU och Nato eller andra länder.”
Fast det saknades inte varningar betydligt tidigare – elva år tidigare faktiskt. I maj 2008 lämnade ÖB Håkan Syrén, efter några turbulenta veckor i Högkvarteret, in ett kompletterande budgetunderlag till försvarsminister Sten Tolgfors. Uppseendeväckande var två saker: ÖB meddelade att Försvarsmakten tvingas sänka ambitionen när det gäller förmågan att möta omfattande militära operationer som hotar Sverige. I skrivelsen till försvarsdepartementet framgår också att ÖB underkänner den hotbildsbeskrivning som försvarsberedningen hade lämnat i rapporten Säkerhet i samverkan. Skälet: den negativa utvecklingen i Ryssland. Och ändå tvingades ÖB föreslå omfattande neddragningar av fredsorganisationen, då det mesta vid den här tiden handlade om att uppnå ekonomisk balans. Operativ förmåga kom i andra hand.
Nu hoppar vi framåt fjorton år till den 16 februari i år, utrikespolitisk debatt i Sveriges riksdag. Regeringens talepunkter om militär alliansfrihet var de vanliga, även om utrikesminister Ann Linde varnade för att kärnan i den europeiska säkerhetsordningen var hotad till följd av Rysslands hot om våld. Men vägen framåt var i första hand fortsatt dialog och diplomati, sa utrikesministern. Åtta dagar senare, tidigt på morgonen den 24 februari inleder president Putin sin ”militära specialoperation”.
Var detta slutar vet ingen.
Förfasade svenska politiker fördömer i hårdast tänkbara ordalag Rysslands agerande, och det dröjer inte länge innan synnerligen långtgående sanktioner införs. Dessutom sker det unika att Sverige beslutar att skicka vapen till Ukraina, ett beslut som av allt att döma sitter långt inne för flera partier. Men läget är nu oerhört allvarligt, den europeiska säkerhetsordningen är krossad och Ukrainas sak är vår. Och det militära försvaret ska kosta 2 procent av BNP ”så snart det är möjligt”.
Var detta slutar vet ingen. Men det upprepas från politiskt håll, och i synnerhet av den socialdemokratiska regeringen, att det som hände den 24 februari mitt i Europa – det kunde ingen förutse.
Jag har länge tänkt skriva en berättelse om den ryska diasporan i Sverige. Det finns gott om material. Jag har träffat och hört talas om många olika märkvärdiga figurer: lycksökerskor som gift sig med svenska gubbar och som nu hatar sina äkta hälfter för att de vägrar dö; sorgsna själar som inte lyckas vänja sig vid storstadslivet i främmande land; konstkännare som en gång jobbat vid Eremitaget och som kan föra timslånga samtal om arabiska mynt från medeltiden över en kopp te.
Om det är något Jeff Durso, 49, fick inpräntat under sin uppväxt var det att hudfärg inte spelar någon roll. “Vi är alla beiga,” brukade hans mamma, själv med irländskt påbrå, upprepa. Hon och hans pappa ledde en ideell organisation som byggde hus åt fattiga familjer i Florida. Till de svarta barnen sade hon ofta: “Ni kan bli och göra vad ni vill. Tro inget annat”.
Men det är andra tider nu. Jeff Durso, trebarnspappa och entreprenör, inser det först när han kommenterar ett inlägg på Facebook efter George Floyds brutala död i Minneapolis sommaren 2020. Han, som alltid trott att färgblindhet är ett ideal att eftersträva, får nu höra att det gör honom till rasist. Aggressiviteten i svaren förvånar honom. Vad är det han har missat?
Vid två tillfällen har jag i texter återkommit till ett berömt citat från Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta – en bok som gjorde stort intryck på mig som barn. Båda texterna berör Putins Ryssland och citatet som används är förstås det där om skillnaden mellan en ”människa och en liten lort.”
Och visst finns det en del som retar sig på att man gör det så enkelt. Som den humoristiske twittrare som skrev så här som svar när jag delade en sådan text. ”Mer sagor från Jörgen: ’vAd HadE tEnGiL gJorT!?’ ”.
Nästan lika nakna står vi i den fria världen, med våra fördömanden och sanktioner, inför det groteska barbari som utspelar sig i Ukraina
Rätt kul om det inte hade handlat om något så extremt allvarligt. För visst kan man kalla det lite naivt att förvänta sig att människor ska vara så konsekventa. Men twitterskojaren ska få en sagoreferens till att häckla: I H.C. Andersens klassiker ”Kejsarens nya kläder” är det till sist ett barn som säger det uppenbara, att det som härskaren trodde var kläder i finaste, tunnaste tyg inte var några kläder alls. Kejsaren var naken.
Många länder har nu släppt på sina pandemirestriktioner.1 Sedan den 1 april räknas exempelvis inte längre covid-19 som samhällsfarlig sjukdom, enligt den svenska smittskyddslagen. Samtidigt varnar många för att pandemin inte är över. Världshälsoorganisationen WHO:s chef TedrosAdhanom Ghebreyesus uppmanar medlemsländerna att inte slänga alla restriktioner överbord och att inte dra ner på covidtestningen, eftersom det minskar möjligheten att följa nya sjukdomsutbrott.2 Trots detta testas allt färre i världen – och Sverige är ett av de länder som gått snabbast fram med att minska testningen.
“Aldrig tillbaka till 2015”. Så har de sagt allihop. Stefan Löfven. Morgan Johansson. Anders Ygeman.
Flyktingkrisen 2015 innebar gråtande socialsekreterare, rektorer som aldrig hann sova, bostadsbolag utan bostäder att erbjuda. U-svängen den 24 november det året berodde på att ”systemen” inte klarade mer. Bortom systemen fanns det också människor i otaliga mindre samhällen i Sverige som undrade varför så många flyktingar måste hamna hos just dem, när det initiala refugees welcome hade ebbat ut.
Härdsmältan i Liberalerna handlar mindre om politik än om person, trots de ideologiska slitningarna efter valet 2018. Nyamko Sabuni valdes visserligen enhälligt till partiledare 2019, men det var inte den politiska inriktningen som gjorde henne till ståupp-komiker mot sin vilja. Det var brist på ton och tajming som ledde henne till förslag som obligatoriska gynundersökningar för skolflickor, redan långt innan hon blev partiledare. Sabunis första linjetal i Almedalen 2020 avslöjades som ett inspel av lobbyister (av SvD). Skolan, kärnkraften, Nato, försvaret – ingen paradfråga var för stor för att fumlas bort. Gav man Sabuni ett klaver satte hon ofelbart foten i det. Till slut spelade pianot själv. Någon måste forska om detta exceptionella fall av politisk självdestruktion.
Den här veckan gästas Kvartals fredagsintervju av professor emeritus Ove Bring, tidigare professor i folkrätt vid Försvarshögskolan, Uppsala universitet och Stockholms universitet, mångårig rådgivare på utrikesdepartementet samt under nästan två decennier ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag.
Bring säger i intervjun att han är positiv till ett svenskt Natomedlemskap, men menar samtidigt att det skulle vara riskfyllt att ta det steget just nu, under Vladimir Putins pågående invasion av Ukraina.
– Putin skulle kunna betrakta Sverige och Finland som krigförande, mer eller mindre, och det skulle kunna innebära ett faromoment för vår egen del. Så jag tror att man behöver avvakta och finna en lämplig tidpunkt för att gå med i Nato, säger Ove Bring.
Mod krävs alltid när en talar sanning till makt. Desto mer krävs när makten har som mål att våldsamt krossa sanningen. Därför är ryssar som Olga Smirnova, Elena Chernenko och de som infunnit sig på Rysslands gator för att protestera mot Putins invasion av Ukraina onekligen modiga.1
Dessa ryssar står inte bara emot kriget utan också för demokratiska värderingar, såsom yttrandefrihet. Givet detta är det slående att västvärldens sätt att svara på Rysslands invasion riskerar att göra det motsatta.
Alla tvingas ta ställning
Ledande kulturinstitutioner världen över har gett ryska artister ett ultimatum: fördöm kriget eller avgå. När dirigenten Tugan Sochiev2 bemöttes av ett sådant ultimatum valde han att lämna sina uppdrag vid Bolsjojteatern och Toulouse nationalorkester. Han gjorde det inte som ett uttryck för eller emot Rysslands agerande utan i protest mot tvånget att uttala sig offentligt.
– En vecka före kriget klagade alla på de höjda priserna, säger Katarzyna Duda.
Duda är aktivist i vänsterpartiet Razem, och tar emot mig i partilokalen på Nowy Świat i Warszawa. Väggen bakom henne täcks av papplådor med barnkläder och annat som folk har skänkt till Ukraina; medan vi pratar kommer en man in med ytterligare en gåva.
– Regeringen har betalat ut stora summor i pandemibidrag, och det har lett till den högsta inflationen på 20 år. Men plötsligt är det ingen som pratar om dyrare bensin längre.
Rysslands invasion av Ukraina och det hittills oväntat framgångsrika ukrainska motståndet har aktualiserat många frågor inom europeisk samt svensk försvars- och säkerhetspolitik. Ett ja eller nej till Nato, storleken på försvarsbudgeten och värdet av EU:s försvarsgarantier diskuteras nu i hela samhället: vid middagsbord, arbetsplatser och i riksdagen.
Försvarsviljan – en grundpelare i det svenska totalförsvaret – har lyfts i debatten som en högt hållen förklaringsfaktor till det starka ukrainska motståndet. Innan den aktualiserades i samband med kriget i Ukraina har frågan om försvarsvilja vid ett väpnat angrepp mot Sverige däremot varit märkbart frånvarande i försvarsdebatten.
”En kortvuxen hämndlysten man”. Det är beskrivningen av Vladimir Putin i Masha Gessens bok Mannen utan ansikte från 2012 (Brombergs förlag). Gessen tillhör de som fick rätt; hon beskriver Putin som en terrorist, krigsförbrytare och en lönnmördare som är ute efter att utkräva hämnd för det fallna Sovjetimperiet. Men framför allt är han en produkt av säkerhetsapparaten. I början av sin karriär för den sovjetiska hemliga polisen KGB var Putin placerad i Östtyskland. De enda västerlänningar han mötte var medlemmar av terrorgruppen Röda Arméfraktionen, RAF. De var sin tids våldsamma islamister, fanatiker som spred skräck med mord och terrordåd. Bland annat ockupationen av den Västtyska ambassaden i Stockholm 1975 då två personer ur gisslan och en terrorist dog.
I sin artikel ”Varför utredde inte Sverige Akilovs IS-kontakter?” går säkerhets- och Rysslandsanalytikern Peter Axelsson igenom möjliga skäl till att svenska myndigheter inte gjort sitt yttersta för att undersöka de IS-kontakter som terroristen Rakhmat Akilov hade före terrordådet i Stockholm 2017.
Åklagaren Hans Ihrman valde att inte väcka åtal mot IS-personerna, trots att de hade uppviglat och stöttat Akilov inför och efter terrordådet, vilket bevisats genom chattloggar från Akilovs mobiltelefon. Enligt Axelsson lär den svenska polisen inte ens ha kontaktat myndigheter i de länder där personerna befinner sig – och på Regeringskansliets hemsida skrev man ett år efter dådet att Akilovs motiv inte har bekräftats av den svenska polisen.
En del av svaret kan finnas i omständigheterna kring hur Akilovs kontakter med IS-sympatisörerna blev kända, menar Axelsson. Chattloggen, där en av IS-personerna både uppmuntrar och försöker övertala Akilov att fullfölja terrordådet, postades av Twitterkontot “TV Jihad” redan samma dag som attacken genomfördes.
Våren 2017 drabbas Sverige av ett terrordåd när uzbeken Rakhmat Akilov stjäl en lastbil och kör ihjäl fem personer på Drottninggatan i Stockholm. Landet hamnar i chock. En skakad statsminister, Stefan Löfven, vänder sig till de illvilliga krafter som nu attackerat Sverige med följande uttalande: »Vi tänker aldrig kuva oss. Vi tänker inte vika oss. Ni kan aldrig någonsin vinna.« Senare samma dag grips gärningsmannen Akilov, som tidigt uppger att terrororganisationen IS spelat en roll i dådet. I Akilovs mobiltelefon hittas sedan komprometterande chattkonversationer med ett antal IS-personer.
Peder Hyllengren, terrorforskare vid Försvarshögskolan, förklarar: »Detta är förmodligen ett av de allvarligaste brotten som någonsin har begåtts i Sverige.« Mot bakgrund av det uttrycks snart krav på att till fullo förstå dådets IS-koppling i allmänhet och Akilovs chattkontakter i synnerhet. Sven-Erik Alhem, rättsexpert och tidigare överåklagare, låter förstå: »Det är väldigt viktigt att man undersöker de här personerna närmare och kommer åt inspiratörerna som kan begå ytterligare illgärningar.«
Men ju längre utredningen fortskrider, desto mer tonas dådets IS-koppling ned. Den ansvarige åklagaren väljer att endast åtala Akilov för gärningen – trots de komprometterande IS-chattarna. Den svenska polisen har inte heller kontaktat de länder där dessa IS-kontakter tros befinna sig. Och på Regeringskansliets hemsida något år efter dådet slås det fast att det saknas bevis för en koppling mellan islamistisk terrorism och dådet på Drottninggatan.
Varför tycks Sverige vilja ifrågasätta en koppling mellan IS och terrordådet på Drottninggatan? Råder det misstankar om att en IS-koppling – trots flera tecken på motsatsen – faktiskt inte existerar? Och varför utreds inte omständigheterna kring ett twitter-konto som har kopplats till den ryska staten? Följande artikel tar sikte på att förstå varför det fortfarande kan finnas frågetecken kring dådet.
En googling på Azov + nynazister + Ukraina ger närmare 8 900 träffar.
Toppresultaten handlar om extremhögern. Den 19 mars rapporterar SVT.se om den ”ökända Azovbataljonen” och intervjuar den antirasistiska stiftelsen Expos vd Daniel Poohl. Han hävdar där att Azovbataljonen även idag till stor del består av högerextremister. SVT skriver vidare att det ”finns en viss beröringsskräck kring ämnet” och att flera experter som SVT har talat med inte vill uttala sig om nazism i Ukraina för att man, som Daniel Poohl uttrycker det, riskerar att spela med i Putins krigspropaganda om att Ukraina styrs av nazister. ”Vi ska inte spela med i den ryska lögnfabriken”, säger Poohl till SVT. Samtidigt hävdar han att extremhögern är en politisk faktor i Ukraina, trots att den inte ens klarade att komma in i parlamentet vid det senaste valet.
På Expos hemsida återfinns artikeln Nej – Azov är inga hjältar av Morgan Finnsjö, researcher och utbildare för stiftelsen. ”Azovs nazistiska väsen är tydligt för varje forskare, journalist och expert som granskar dem”, hävdar Finnsjö och kritiserar Eskilstuna-Kurirens politiske redaktör Alex Voronov som på Twitter valt att kalla Azov för ”hjältar”. Nazister är inga hjältar, oavsett hur bra de är på att kriga. Det är inte förenligt med att kalla sig demokrat och liberal, skriver Finnsjö med en bredsida som kan få tyst på de flesta. Tidningen Proletären misstänkliggör å sin sida vapenstödet till Ukraina med rubriken: ”Bildbeviset: Svenska pansarskottet i nynazisters händer”. Svenska wikipedia skriver: Azovbataljonen är ett högerextremt (ibland kallad nynazistiskt), tidigare paramilitärt frivilligförband i Ukraina.
Men stämmer det att Azov är nazister?
Anton Sjechovtsov är en ledande expert på Europas högerradikala rörelser och fascism i Ukraina och Ryssland. Han menar att den som idag kopplar Azovregementet till nynazism talar mot bättre vetande. Han riktar också stenhård kritik mot de ”ryssvänliga politiker, pseudojournalister, falska experter, okunniga konsulter” i Väst som svartmålat dagens Azovregemente, och ger dem ett delansvar för att ha möjliggjort den humanitära katastrof som nu sker i Mariupol. Den mediabild som den svenska googlesökningen spelar i så fall den ryska lögnfabriken i händerna.
Jag har studerat politik på heltid i ett halvt decennium. På väggen mellan biblioteket och vardagsrummet hänger två examina som intygar någon form av framgång i dessa studier. Ändå inser jag en skillnad med åren; det politiska blir mer och mer en plats av uppgivenhet. Det politiska samtalet, även i privata sammanhang, blir ett brus utan skarpa toner. En retorisk poäng blir förkastad därför att den inte är tillräckligt nyanserad. Ett välbalanserat resonemang blir underkänt därför att avsändarens budskap förväntas ingå i ett politiskt spel.
