Vi har blivit för rika för att klara otrygghet

Häromveckan utbröt ett identitetsbråk, denna gång på den politiska högerkanten. Det handlar om vad som krävs för att vara svensk: språk, kultur eller etnicitet. 

Det kan tyckas oviktigt, i jämförelse med många andra frågor, men uppenbarligen spelar det roll.

Jag har själv vuxit upp utanför Sverige, i internationella miljöer, där oliktänkande, men en gemensam europeisk identitet, varit norm. En idealistisk, och kanske lite självgod, föreställning om att nationsgränser inte spelar så stor roll.

När jag flyttade till Sverige för första gången 2010 upplevde jag ett slags omvänd kulturkrock.

För första gången förväntades jag passa in. För första gången kände jag mig annorlunda.

Här var det inte okej att sticka ut.

Ingen sa något, men det märktes. Konflikträdsla i form av blickar, ansiktsuttryck och dålig stämning.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Ändå är vi besatta av trygghet.

Jag ser det i behovet av social harmoni och likriktning. Men också i hur samhället är uppbyggt. 2024 motsvarade Sveriges utgifter för socialt skydd nästan 28 procent av BNP.¹ Genom pensioner, sjukvård och socialförsäkringar fördelas det sociala ansvaret. 

När jag flyttade tillbaka till Sverige för andra gången, ungefär tio år senare, tyckte jag mig ändå se en förändring. Det var livligare. Fler språk, fler restauranger, fler företag, fler sätt att vara svensk på. Och det känns mindre ängsligt.

Vid sidan av det, en känsla av växande otrygghet.

Skjutningar, barn som rekryteras till gäng, skolor som helt misslyckas med sitt uppdrag och bostadsområden där människor lever i skilda världar.

Nästan varannan svensk oroar sig för brottsligheten.²

Inom beteendeekonomin talar man om förlustaversion. Att vi upplever en förlust starkare än motsvarande vinst. Liknande mekanismer kan få oss att vilja hålla fast vid det som är bekant.

Vi har länge förlitat oss på att staten löser problem. Att nästa generation kommer att få det bättre än vi. Nu är det inte lika säkert.

Det märks på elräkningen, bolåneräntorna och kaffepriserna. Världens ekonomier är mer sammanlänkade än någonsin.

Ekonomer och centralbanker anpassar sina prognoser och lägger större vikt vid flera möjliga utfall. Det går inte längre att förlita sig lika mycket på historiska samband mellan exempelvis ränta och inflation, när så mycket annat spelar in.³

Samtidigt har vi hakat upp oss på identitet.

Kanske handlar inte debatten egentligen så mycket om språk, kultur eller etnicitet, utan om vem som känner sig hemma i det nya Sverige.

Det är lätt att älska förändring när man har råd att misslyckas, möjlighet att flytta och förutsättningar att börja om.

Vad spelar det för roll vilka vi känner oss som om det inte finns materiell trygghet?

Det gamla Sverige kommer inte tillbaka. Och tryggheten måste byggas på nytt.