Frankrikes svåra val: Tre nyanser av extremism

Den franska politiska situationen har länge befunnit sig på minerad mark och Macron är inte allena ansvarig. De traditionella maktpartierna, Parti Socialiste (PS) och Les Républicains (LR) har under flera decennier befunnit sig i ideologiska omförhandlingar där det varit otydligt vilka positioner de egentligen försvarar. I nästan trettio år valde PS att lägga ett politiskt fokus på att utpeka extremhögern Rassemblement National (RN) som nationens största hot. Något illasinnat kan man säga att strategin främst gick ut på att varna för fascism, glänsa i moralisk humanism och tycka lite synd om RN:s väljare som ofta härrör från socioekonomiskt resurssvaga grupper. Inom PS rådde dock oenighet i grundläggande frågor, där en mer social-republikansk och en mer socialliberal falang samexisterade. I förra presidentvalet uppnådde partiet 1,75 procent av rösterna² och många av dess forna väljare vände sig till det vänsterpopulistiska partiet La France Insoumise (LFI). Även LR har präglats av en lång historia av interna splittringar. Man har pendlat mellan att närma sig och ibland integrera RN:s hjärtefrågor samt hållit fast vid EU och en liberal, globaliserad marknadspolitik, positioner som är tämligen oförenliga. Inte heller detta tycks ha övertygat, ty i förra presidentvalet uppnådde de 4,78 procent³.

Macrons mittenpolitik blev ”varken eller”

När Macron kom till makten 2017 var det med löftet om en ”en même temps”-politik⁴ som skulle överbrygga höger-vänsterblocken. Politiker från LR och PS valde inledningsvis att stödja Macron. Men den faktiska politik Macron och hans otaliga regeringar drivit igenom har av många uppfattats som ett främjande av de (super)rikas intressen och en urholkning av fransmännens ekonomiska och sociala situation. De gula västarnas protester, kritiken mot covidstrategin, de stora manifestationerna mot pensionsreformen samt nu senast jordbrukarnas strejker vittnar om ett generellt missnöje med den sittande presidenten. Sedan några år tillbaka talas det till och med om ett ”hat mot presidenten”⁵.

Sedan några år tillbaka talas det till och med om ett ”hat mot presidenten”.

Macrons politik som i praktiken blev ”varken eller”, parat med de traditionella maktpartiernas otillförlitlighet, har orienterat väljare till det man brukar kalla ytterkanterna vilket utkristalliserat nya väljartendenser. Vill man sammanfatta det hela i extremtermer uppstod alltså en extremvänster, en extremhöger samt ett extremcentrum.
Denna tre-enighet bekräftas även nu i den första valomgången. RN samlade cirka 29 procent av rösterna, Nouveau Front Populaire (vänsterkoalitionen) 28 procent och Ensemble 20 procent⁶.

Problemet med dessa ytterligheter är inte att de är oeniga – olika politiska visioner är demokratins främsta näring. Problemet är att det råder en sådan fiendskap väljarna emellan, en fiendskap som späs på av olika (nät)agitatorer. Att vara motståndare och att vara varandras fiender är två skilda ting, den ene debatterar man med, den andra söker man eliminera.

Tre protagonister, tre distinkta positioner

En som tagit fasta på denna farliga antagonistiska stämning är serieskaparen Eric Benzekri som i våras kom ut med La Fièvre (Febern). Serien förutspår ett kommande inbördeskrig i Frankrike och tar fasta på de politiska spänningar som är genomgående i ett antal västerländska länder. Tre protagonister inkarnerar tre distinkta positioner: Kenza försvarar identitetsvänsterns positioner, Marie för fram identitetshögerns och Sam står för de republikanska idealen. I bakgrunden och aldrig explicit, finns ytterligare en politisk position, nämligen den ”mittenpolitik” som drivits i Frankrike de senaste decennierna och som inte fått bukt med de problem landet befinner sig i – ekonomisk utsatthet, segregation, kriminalitet, landsbygdens utarmning liksom svårigheten att skapa en medborgerlig grund för det gemensamma som anses så viktigt i en republik. Politikerna framställs som maktlösa och främst upptagna av egna valframgångar, ointresserade av tecknen på ett stundande inbördeskrig.

Första avsnittet tar vid under en fotbollsgala där den stora stjärnan Fodé Thiam i direktsändning skallar sin tränare och förolämpar honom med ”sale toubab,” ”toubab” betyder vit på wolof. Serien vävs samman genom de olika protagonisternas användning av denna scen och dess peripetier för att försvara sina positioner. Kenza utnyttjar incidenten för att föra fram de ”rasifierades” villkor och ”statsrasismen” som hon menar präglar Frankrike. Marie driver idén om att ”rasismen mot vita” aldrig erkänns av den politiska eller kulturella eliten och att ”ursprungsbefolkningen” är hotat i sitt egna land. Kommunikationskanalerna är naturligtvis främst de sociala medierna där polariseringen tenderar att bli som störst. Sam försöker desperat att få tillbaka fokus på fotbollen, då den utgör en så stark källa till nationell gemenskap, en gemenskap som går bortom identitet. Hennes ideal rör sig med andra ord på en annan arena, en arena som överskrider identitetsmilitantismens världsbilder.

Så var befinner sig Sams gelikar i detta val? Kortfattat är de tagna som gisslan i de koalitioner som bildats. Vänsterorienterade väljare som anser att LFI driver en vänsterpopulistisk kommunitaristisk identitetspolitik med antisemitiska undertoner har motvilligt röstat på NFP. Väljare till höger såg LR delas itu, då dess ordförande enväldigt beslutade att ingå allians med RN vilket resulterade i två skilda kandidater per valkrets för samma parti.

Konflikerna och spänningarna späs på

Macrons upplösning av Nationalförsamlingen innebär förmodligen inget inbördeskrig men spär på konflikterna och spänningarna. Det historiskt höga valdeltagandet i första valomgången vittnar också om att mycket står på spel för medborgarna. Planer på att bilda en partiöverskridande Republikansk front⁷ mot RN dryftas men det är oklart hur realistiska dessa de facto är. RN har dessutom i Marine Le Pens tappning ofta proklamerat sig som republikens sanna försvarare, vilket förmodligen bidragit till dess valframgångar.

Macrons upplösning av Nationalförsamlingen innebär förmodligen inget inbördeskrig men spär på konflikterna och spänningarna.

Om RN får absolut majoritet kommer det med stor sannolikhet att leda till protester och sammandrabbningar överallt i landet. I flera städer har affärer satt upp barrikader sig för att skydda sig mot eventuella upplopp⁸.

Skulle resultatet bli mer jämnt mellan de tre blocken står Frankrike inför en situation där landet blir närmast omöjligt att regera. Detta kan bara leda till ökad polarisering, då en betydande del av missnöjet bottnar i en kronisk brist på politisk förändring.

Granaten är kastad. Nu återstår det bara att se hur stor detonationen blir inför och efter den andra valomgången.