Vardagsmoralens politik

När det självklara ifrågasätts tar juridiken vid

Foto: Dominic Aves

Foto: Dominic Aves

Hälsningssätt, tilltal eller lek – i alla vardagens konventioner finns en politisk dimension. Det är insiktslöst att avfärda till exempel handskakningsfrågan som en ”privatsak” – något som samhälle och offentlig debatt inte bör ha någon särskild åsikt om, skriver Johan Tralau.

Av Johan Tralau

Publiceras i Kvartal vol. 1 2016, online: 2016-05-25

Uppföljande kommentar av Johan Tralau: ”Den politiska dimensionen i vardagsritualerna är ett faktum” (15/6)

I korthet

  • Samhällen bärs upp av en mängd vardagliga handlingar och sätt att bemöta andra. Det förvärvade beteendet som inte kräver särskilt mycket reflektion gör ofta samvaron lättare.
  • Vardagskonventionerna – till exempel vårt sätt att hälsa – betraktas i regel som privata företeelser. Men så snart de utmanas av någon orsak, kan de framträda som starkt politiska. De senaste årens handskakningsdebatt i Sverige är ett talande exempel.
  • Konventionerna är i själva verket uttryck för mer grundläggande värden och principer – en del av ett större moraliskt system. Liksom man värnar sin författning har en politisk kultur därför skäl att vårda denna vardagsmoral.

Politik är inte bara de stora systemen – inte bara socialförsäkringar, ordningsmakt, rättsväsen, försvar och allt sådant. Samhällen bärs upp av vardagsmoral, oräkneliga handlingar som vi inte brukar tänka på eftersom de ofta är självklara. Vi skakar exempelvis hand med varandra när vi hälsar. Den offentliga debatten tänker sällan på sådana handlingar som någonting ”politiskt”. Men vardagsmoralen ligger till grund för samhället, den ligger till grund för staten, och i oroliga tider kan den framträda som brännande politisk. En konvention som handslaget är därför inte bara en ”privatsak”, och när konventionen utmanas är det troligen ett tecken på att det är samhället som utmanas. Därför behöver vi förstå och kunna rättfärdiga sådana sociala normer.

Det privata är politiskt

De institutioner som hör till vardagsmoralen brukar betraktas som ”privata” företeelser – hur man hälsar, hur man badar på badhus, vad man gör med sitt skräp i det offentliga rummet, hur man tilltalar personer och liknande konventioner. Jag har under senare år vid några tillfällen föreläst om handslaget som social norm på kurser i statsvetenskap i Uppsala, och jag tror att kolleger och studenter har betraktat det som ett excentriskt ämne, alltså som något egentligen opolitiskt. Men det opolitiska är i regel bara opolitiskt så länge den norm det handlar om ännu är oskadad.

Det opolitiska är bara opolitiskt så länge den norm det handlar om ännu är oskadad.

Under åren har vi sett allt fler exempel på att handslaget blir föremål för politiska konflikter och juridisk prövning. År 2010 dömdes Arbetsförmedlingen i Älmhult till böter för att man hade avfört en man från ett arbetsmarknadspolitiskt program efter det att denne hade vägrat ta en potentiell (kvinnlig) arbetsledare i hand.[1] I ett liknande fall år 2013 beslöt Trollhättans stad – även där inför hotet om att Diskrimineringsombudmannen skulle stämma kommunen – att betala ut skadestånd till en man som hade vägrat skaka hand med sin blivande chef. Kvinnan tilldelades även en skriftlig varning.[2] Och det finns inget skäl att påminna om det senaste fallet, med den miljöpartistiske politikern Yasri Khan, som fick avsäga sig sina uppdrag då det hade visat sig att han som företrädare för ett feministiskt parti inte ville skaka hand med kvinnor.

Det har varit en självklarhet att hälsa genom att skaka hand. Men helt plötsligt är det tydligt att normen ifrågasätts och inte längre är just självklar. Det som var ”privat” blir då föremål för myndighetsbeslut och juridisk prövning. Rättssystemet måste nu, kanske för första gången i svensk historia, avgöra handslagets innebörd och vikt: det ”opolitiska” hälsningssättets betydelse måste bedömas av statens olika instanser.

När handslaget inte längre är självklart måste staten, offentligheten och allmänheten bedöma vilken vikt det har i den politiska kulturen, som social konvention – och därför också i rätten.

Redan här ser vi att den outtalade idén om att handslaget skulle vara något ”utanför” politiken inte alls kan vara riktig. När handslaget inte längre är självklart måste staten, offentligheten och allmänheten bedöma vilken vikt det har i den politiska kulturen, som social konvention – och därför också i rätten. Inte så att det skulle finnas någon särskild handskakningslag. Den juridiska prövningen, som i fallet Älmhult, måste däremot ta ställning till hur viktigt handslaget är i Sverige och vilka konsekvenser den socialt avvikande vägran att ta i hand kan få. Hade mannen i Trollhättan gjort en obscen gest mot den kvinnliga chefen hade Diskrimineringsombudsmannen förmodligen inte agerat mot kommunen. Normen om obscena gester är i så fall så stark att den som social konvention mer otvetydigt också har följder för lagens uttolkning. Hur man ska bedöma handslagsvägran på grund av den egna uppfattningen om vad islam, eller eventuellt någon annan religion, påbjuder har däremot visat sig mer osäkert.

Smakfrågor och principer

Men kan man bedöma olika sätt att hälsa? Är det inte bara smaksaker, ungefär som skillnaden mellan att tycka om choklad- eller vaniljglass? Kan det finnas något som är bättre än något annat? För att avgöra det måste vi reflektera över de principer som ligger till grund för en konvention som handslaget – principer, det vill säga grundläggande skäl att betrakta någonting som bra eller dåligt. När vi frågar om en handling eller en företeelse är bra eller dålig måste vi utforska sådana grundläggande skäl. Till principerna brukar man anse att liv hör, alltså att man är vid hälsa, att man utvecklar sitt förnuft, sitt intellekt, att man handlar rättvist och respektfullt mot andra människor, att man kan vara kreativ och lekfull, liksom att man lever i vänskap och gemenskap med andra människor. Och när vi tänker på lagar eller sociala konventioner försöker vi i regel bedöma dem just på grundval av sådana principer. Varför har vi kulturpolitik, varför subventionerar vi bokläsning och teaterbesök? Ett skäl kan vara att det utvecklar människor intellektuellt, och att intellektet i sig självt är värdefullt för människan. Så vi rättfärdigar eller kritiserar enskilda lagar eller seder med hänvisning till mer grundläggande värden, just principer.

Den utsträckta handen utstrålar en norm med oerhörd kraft. I handslaget finns en sorts högtidlighet parad med närhet.

Men det betyder också att de grundläggande mänskliga värdena, som gemenskap, intellekt, rättvisa och så vidare kan förverkligas på olika sätt i olika samhällen. En politik som vill möjliggöra medborgarnas intellektuella utveckling behöver inte inrikta sig på teater – i samhällen där teatern inte har någon stark ställning kan i stället dans eller bildkonst spela motsvarande roll. 1200-talsfilosofen Thomas av Aquino sade att mänskliga samhällen likt en hantverkare kan förverkliga samma princip på olika sätt, ge den olika utformning helt enkelt. Dessa skilda former kallade han determinationes, ungefär ”bestämningar”; man kan bestämma på ett flertal sätt utan att det ena sättet behöver vara direkt fel.[3]

På samma sätt behöver vi därför bedöma handslaget – utifrån principer om vad som är bra eller dåligt, alltså just principiellt. Och för att göra det behöver vi förstå hur handslaget fungerar i en speciell kultur. Hur skakar vi hand? Frågan kan tyckas märklig. Alla vet väl hur man skakar hand.

Den utsträckta handen utstrålar en norm med oerhörd kraft. I handslaget finns en sorts högtidlighet parad med närhet. Filosofen Axel Hägerström undersökte i en fascinerande uppsats en gång handslagets ursprungliga betydelse.[4] I det antika Rom hörde det ihop med löften. Den som avgav ett löfte som beseglats med handslag var bunden till löftet ännu starkare än annars, och den som bröt ett sådant löfte blev befläckad, besmutsad. Föreställningen om befläckelsen och handslaget hörde därför samman med religionen. Den romerska religionen finns inte längre, men handslaget finns kvar, och dess kraft som konvention har lösgjort sig från ursprunget. Intressant nog lever troligen också föreställningen om att löften som avges under handslag på något sätt är särskilt bindande.

Vi vet nästan alltid när och med vem vi ska skaka hand. På det sättet är vardagsmoralens olika konventioner närmast osynliga tills de blir föremål för politisk konflikt. När vi kommer in i ett rum med okända personer vet vi hur vi ska hälsa, vi vet vad vi ska göra av händerna, och det avlastar oss. Vi behöver inte tänka så mycket på hur vi hälsar. Man tillägnar sig dessa seder när man uppfostras i dem, man gör dem till sina, till en del av en själv.

Vanan som ”natur”

När någon sträcker fram handen mot oss tar vi den nästan ”instinktivt”, skulle någon säga. Det finns emellertid ingen instinkt i egentlig mening i detta. Till skillnad från många djur har vi mycket få beteenden som vi verkligen föds med. Men ”vanan”, på grekiska ethos, ”liknar naturen” (fysei eoiken), säger filosofen Aristoteles; genom att vi gör något och upprepar det blir handlingen självklar för oss.[5] Vanan blir – naturlig.

I själva verket är hälsningssätten mycket komplexa system av regler. Vi skakar inte hand i alla sammanhang, inte heller i Sverige.

Hälsningssätten kan givetvis se olika ut. Man kan buga, niga, man kan föra samman händerna, knäfalla, kyssa varandra på kinderna eller göra något annat. Olika hälsningssätt är olika sätt att koordinera samlivet med andra människor. Det betyder inte att alla nödvändigtvis är lika bra. Om vi kunde börja om från början och skapa ett samhälle och en stat utifrån en plan – vilket nästan alltid är en dålig utgångspunkt om man vill förstå mänskliga kulturer – skulle vi kanske vilja ha helt andra hälsningssätt. Någon skulle kunna anse att risken att sprida smitta talar mot att välja handslaget som hälsning (den som i influensatider ger andra fridshälsningen i kyrkan kan betänka att exempelvis japanska kristna bugar mot de andra kyrkobesökarna i stället för att skaka hand). Någon annan skulle troligen invända att den lätta kroppsberöringen i handslaget skapar en sorts förtrolighet, att det betyder något särskilt när man rör vid varandra, eller att ett folks immunförsvar blir starkare av att bakterier sprids i rimlig utsträckning. Men även idén om att hälsningssätt främst handlar om koordination ger prioritet åt traditionen. Den som plötsligt av hygienskäl beslutar sig för att vägra ta andra i hand, eller i protest mot en hierarkisk kultur vägrar att buga, kommer att uppfattas som udda, troligen också respektlös, i de sammanhang där dessa hälsningssätt gäller. Den hävdvunna hälsningen har helt enkelt en kraft som de utomstående eller nyuppfunna hälsningssätten inte har.

I själva verket är hälsningssätten mycket komplexa system av regler. Vi skakar inte hand i alla sammanhang, inte heller i Sverige. När en person på en fest skakar hand med någon av serveringspersonalen i tron att denne är en gäst brukar det nog vanligen leda till ett ömsesidigt skratt – man skrattar för att markera att man har gjort något som man inte förväntas göra, men att det inte är någon fara. En gäst som skulle insistera på att skaka hand med hela serveringspersonalen skulle uppfattas som lite eljest eller påstridig. Fester är institutioner, och även festen har en hierarki. (Omvänt gäller i barer att det kan uppfattas som oerhört eftersträvansvärt av vissa personer att skaka hand med bartendern.) När man kommer in i ett rum med ett större antal personer känner man i regel tydligt när gruppen är så stor att man inte behöver skaka hand med alla enskilt. När en föreläsare möter sina studenter skulle det upplevas som konstigt om han eller hon gick runt och skakade hand med varje enskild i en stor grupp. Man kan också notera att män skakar hand i högre grad än kvinnor.

Det är en sorts principiell autism att avfärda hälsningssätt, lek och allt annat bemötande av andra som ’privatsaker’.

Handslaget är därför egentligen ingen enkel regel. Den är ett korallrev av påbud som reglerar när och under vilka omständigheter man skakar hand – lager efter lager av historiska omständigheter och förändringar har blivit till det normsystem som vi har i dag. I gråzonerna mellan regler, som i bedömningen av hur stor en grupp är och vilka man förväntas skaka hand med, kan man behöva tänka efter. Och ändå: handslaget är i regel en självklarhet i meningen att vi har gjort regelsystemet till en del av vårt eget sätt och vår personlighet. Vi har förvärvat hälsningssättet och det underlättar och avlastar vårt tänkande. I stället för att vara osäkra på hur vi ska hälsa och vad vi ska göra av händerna ser vi situationen och vet vad den kräver av oss. Det förvärvade hälsningssättet som inte kräver särskilt mycket reflektion i det enskilda fallet gör samvaron lättare. Handslaget gör oss lite mer sociala.

Civilisationens dygder

När vi vet hur vi ska hälsa på varandra och vet vad vi kan förvänta oss av andra är därför en viktig förutsättning för gemenskap given. Hälsningssättet är ett dagligt tecken på respekt, något som ger enkelhet och smidighet. Vi övar och inövar civilisationens dygder när vi möter blicken hos dem som sitter på bussen, i kaféet, restaurangen, biblioteket eller parken, liksom när vi hälsar enligt normen på dem som ingår i samma sammanhang som vi själva.

Samhällsforskare har i regel, liksom politiker och media, haft mycket lite intresse för sådan vardagsmoral – liksom för hur barn lär sig moral på lekplatsen med barn de inte känner, i miljöer där de och deras föräldrar kan känna sig trygga (eller otrygga). Men vardagsmoralens institutioner är en del av ett samhälles etos, och det är en sorts principiell autism att avfärda hälsningssätt, lek och allt annat bemötande av andra som ”privatsaker”, som något som stat, samhälle och offentlig debatt inte bör ha någon särskild åsikt om. Vi har redan sett att hälsningssättet kan bli föremål för rättslig prövning, vi har sett att politiska beslut måste befatta sig med det, och vi har sett att det har framträtt som en kontroversiell del av vår politiska kultur.

Olika kulturer har olika hälsningssätt. Dessa hör samman med olika traditioner, som det praktiska förnuftets svar på ganska olika typer av problem. Men vanan blir, som den tyske filosofen G W F Hegel säger, ”en andra natur” – hälsningssättet blir lika självklart som vore det medfött.[6] Liksom man vårdar och värnar sin författning har därför en politisk kultur i regel skäl att vårda dessa vardagsmoralens konventioner. Handslaget är på det sättet en del i ett större moraliskt ekosystem. Det är en daglig handling genom vilken vi visar att vi ser och erkänner varandra.

Kanske kan samhällen ha olika hälsningssätt samtidigt. Men detta är i så fall troligen ett tecken på att samhället utvecklas till ett antal parallella och segregerade världar, där staten har allt större problem med att upprätthålla ordning. Ett tecken, således, på att samhället håller på att bli allt mindre gemenskap, allt mindre samhälle.

Johan Tralau är professor i statskunskap vid Uppsala universitet. Hans senaste bok, ”Monstret i mig. Myter om gränser och vilddjur”, utkom 2015 på Atlantis förlag.

 

Noter

[1] Stockholms tingsrätt, mål T 7324-08.

[2] Lotta Bruér, ”Vägrade ta kvinnlig chef i hand”. Trollhättans tidning Elfsborgs läns allehanda den 18 april 2013.

[3] Thomas av Aquino, Summa theologica, 1-2, q.95, a.2.

[4] ”Handslagets ursprungliga innebörd”. I Socialfilosofiska uppsatser (Bonniers 1939).

[5] Aristoteles: Nikomachiska etiken, 1152a30.

[6] G. W. F. Hegel, ”Grundlinien der Philosophie des Rechts” (Meiner 1995), §151.