Sprickorna i muren

Lars Gustafssons samhällskritiska romaner från 1970-talet kastar ljus över vår tid

Foto: Yali Shi

Foto: Yali Shi

I Lars Gustafssons romansvit Sprickorna i muren från 1970-talet framträder ett Sverige som känns både avlägset och märkligt välbekant. Böckerna beskriver en personlig infernovandring och ett politiskt uppvaknande – viljan att förstå samtiden och avslöja dess hyckleri. Men Gustafsson är notoriskt svår att placera politiskt, skriver Johan Frostegård. I sitt omfattande författarskap skiftade han ständigt skepnad och genomgick nya metamorfoser på ett sätt som påminner om Bob Dylan.

Av Johan Frostegård

Publiceras i Kvartal vol. 3 2016, online: 2016-12-13

Sprickorna i muren

  • Herr Gustafsson själv (1971)
  • Yllet (1973)
  • Familjefesten (1975)
  • Sigismund (1976)
  • En biodlares död (1978)

Lars Gustafsson (1936–2016) stod för ett av de allra intressantaste svenska författarskapen under senare decennier. Han avled i våras – och var verksam in i det sista. En postum bok har getts ut nyligen. Han publicerade i alla tänkbara genrer: poesi, romaner och noveller, även dramatik, och så ett flertal debattskrifter, essäer om samhällsfrågor, tidningsartiklar. Många betraktar lyriken som hans viktigaste insats. Själv håller jag även prosan högt.

En höjdpunkt är den serie romaner som utkom under 1970-talet, en kvintologi med den sammanfattande titeln Sprickorna i muren. Den kan ses som ett försök att undersöka frihetens möjlighet i en märklig och svårbegriplig värld där makten tycks tränga in överallt, även i vårt språk och våra tankar – såväl den offentliga och politiska makten som storföretagens och kapitalismens makt. I Gustafssons romaner framträder ett Sverige som känns både avlägset och välbekant. Med böckerna som ett snett ljus från 70-talet kan man kanske få syn på något viktigt även i dag.

Sällsynt bildningsideal

Den vänstervåg, eller hur man nu ska beteckna den, som inleddes i mitten av 1960-talet slog någon gång kring år 1980 i en betongvägg, där marxism och klasskampsretorik bytte skepnad. Fokus skiftade från klass till genus, etnicitet, kolonialt tänkande, postmodernism i allmänhet och Foucault i synnerhet; så småningom HBTQ-frågor och identitetspolitik. Dessa läror, som från början innehöll pigga tankar och friska uppslag, stelnade sedan i beskäftig ideologi. Från den andra politiska kanten slog nyliberalism och ytlighet in med full kraft som snabbt stelnade i lika beskäftig ekonomism.

Romanerna kan ses som ett försök att undersöka frihetens möjlighet i en märklig och svårbegriplig värld där makten tycks tränga in överallt, även i vårt språk och våra tankar – såväl den offentliga och politiska makten som storföretagens och kapitalismens.

En förutsättning för dessa ideologiers genomslag – memer och memkomplex skulle jag kalla dem – var att naturvetenskap försvann från det man räknade som bildning och kultur någon gång under 1960-talet. Naturvetenskap är nämligen det bästa botemedlet mot ideologiers makt över sinnena. Sedan dess har man som humanist inte behövt intressera sig för denna. Det kan gärna tilläggas att naturvetare och medicinare också hamnat alltför långt ifrån humaniora. Få personer har förankring i båda världarna. Men Lars Gustafsson var ett sällsynt undantag – med sitt stora naturvetenskapliga kunnande, sina science fictionberättelser och den självklarhet med vilken han inkluderade alltsammans i bildningsbegreppet.

Gustafsson disputerade i filosofi år 1978, och avhandlingen – Språk och lögn – var omdebatterad. Själv uttryckte han det som att ”stekeln kröp fram ur galläpplet” när hans avundsmän och motståndare inte helt kunde dölja sig i de akademiska intrigernas dyiga vatten. Jag gissar att brist på uppskattning, liksom brist på akademiska tjänster, bidrog till hans självvalda exil. I början av 1980-talet lämnade han Sverige och bosatte sig i Austin, Texas, där han hade olika akademiska lärartjänster. Han återvände efter ungefär 25 år. Man kan notera att detta är ungefär lika länge som Doktor Faustus i den gamla folksagan fick sin frist av Djävulen, innan själen skulle tillhöra den senare, även om Goethe i Faust lät huvudpersonen räddas till himlen. Hans eviga strävan räddade honom, vilket för tankarna till Lars Gustafssons omkväde i många sammanhang: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Även Ibsen stannade utomlands i 24 år, men Strindbergs exil varade inte fullt så länge. Både Goethe, Strindberg och motiv från Faust spelar en roll i Gustafssons böcker.

Att avslöja lögnen

Det är en märklig känsla att läsa om böcker som betytt mycket för en, men som det var ett slag sedan man läste. Det som slår mig när jag återvänder till Herr Gustafsson själv (1971) är hur denna roman plötsligt blivit väldigt aktuell. Den skildrar en person som upplever hur den offentliga lögnen genomtränger nästan allt. Själva språket förvrängs, nya terminologier införs som betecknar samhällsfenomen och dolda agendor. Dånande bombarmador passerar i när och fjärran. Romanen har i likhet med de fyra andra en huvudperson som heter Lars och är född den 17 maj 1936, liksom författaren själv. Här bär han dessutom författarens efternamn. Berättelsen börjar den 13 oktober 1969 på inrikesflygplatsen i Frankfurt, där Herr Gustafsson just ska kliva ombord på flyget till Berlin.

Samhällskritiken är inte opolitisk. Snarare politiskt svårplacerad mer än vanligt i Gustafssons författarskap. I det stora hela gick det från att vara apolitiskt, i de tidiga böckerna, till att om något luta åt vänster under en period, med kulmen på 1970-talet, för att sedan bli liberalt men därefter förändras igen.

Romanen anspelar på Vergilius och Dante. Den är ett slags infernovandring, där berättaren genomgår en kris som har med uppvaknande att göra, en vilja att förstå samtiden bättre och avslöja vad han uppfattar som dess hyckleri. Men boken ter sig också som en charmig och rörig memoar, fylld av anekdoter och märkliga personligheter. Här figurerar Homunculus, den lilla provrörsskapade människa som spelade en viktig roll i medeltida alkemi och i Faustberättelsen, även hos Goethe. Herr Gustafsson själv beskrivs som en homunculus – en liten, ofärdig varelse, innesluten i sig själv och den trånga filosofi som omfattades av samtidens dominerande tänkare i Sverige. Man intresserade sig inte för världen, utom huruvida denna har begreppslig eller fysisk existens. Gustafssons bok är bland annat en uppgörelse med detta världsfrånvända tänkande.

När man läser om böcker, med långa mellanrum, ser man olika saker beroende på den egna förändrade synvinkeln och kanske själva tiden. Sprickorna i muren mindes jag främst som idéromaner som kretsar kring just frihetens möjligheter i en värld där det är svårt att skilja lögn från sanning. När jag läser dem igen framträder också andra ting tydligt – det burleska berättandet, som ibland kan föra tankarna till Fritiof Nilsson Piraten och än mer till Sven Delblanc. Vissa ord förekommer ofta: sällsam och egendomlig är sådana. Mystiken är aldrig långt borta hos Lars Gustafsson.

Redan i den första romanen i serien finns förberedelser till flykt – så heter även en annan bok av Gustafsson – från samtidens elände med möjliga utvägar, sprickorna i muren. Leonard Cohen skrev långt senare i sin Anthem: ”There is a crack, there is a crack in everything, that’s where the light gets in.”

Vilka är då sprickorna i muren? Naturen är en: Gustafsson återvänder ofta till barndomens landskap i Västmanland, med djupa skogar och sjöar. I naturen finns en sällsam mystik, en hotfull skönhet. Enligt Joseph Brodsky är estetiken etikens moder. Den som vill kritisera och förändra samhället, dess normer och etik, får inte glömma skönheten. Även hos Gustafsson finns ett slags etik i naturskildringarnas skönhet, som slår igenom i texten efter djupt förtvivlade utrop: ”Jag lekte under några år med möjligheten av en total misantropi och sökte efter ett slags slutgiltig hopplöshet som skulle befria.”

Kanske är Lars Gustafsson mer av mystiker än man vanligen anar – även som samhällskritiker. Döden finns också ständigt närvarande, och han beskriver hur han redan som litet barn på ett självklart vis såg döden som en utväg. Själva berättandet är också utväg, en spricka där ljuset faller in.

Det förlopp han beskriver i romanerna är både en personlig infernovandring och ett politiskt uppvaknande från en introvert position, där marxism under en period tycks påverka hans tänkande, för att sedan åter försvinna. Han tycks finna sig bättre tillrätta hos Bakunin och låter skägget växa. Men snart skiftar han åter skepnad som politisk person och genomgår nya metamorfoser på ett sätt som kan påminna om Bob Dylan. Gustafsson är notoriskt svår att placera politiskt, till kulturkommissariernas förtret. 

Kärleken – och även erotiken – skriver författaren om, men de är undflyende. Jag tolkar det som om mystiken ligger närmare, inte minst som en möjlig spricka i muren. 

Kanske är Lars Gustafsson, som halvtannat decennium senare konverterade till judendomen, och lär ha varit mycket intresserad av Talmud, mer av mystiker än man vanligen anar – även som samhällskritiker. Döden finns också ständigt närvarande, och han beskriver hur han redan som litet barn på ett självklart vis såg döden som en utväg. Själva berättandet är också utväg, en spricka där ljuset faller in.

Mörk samhällsskildring

Yllet (1973) är en av Gustafssons bästa böcker, den andra i kvintologin och mörkare än det mesta han skrivit. Liksom i En biodlares död dör huvudpersonen Lars, här framför en lastbil, vilket var syftet, förefaller det, när han gick ut för att köpa en tidning. Boken är en tragisk historia om fundamentala svek mot andra människor, som dessutom är elever till berättaren i boken. Handlingen börjar i maj 1972, då huvudpersonen dras med i tidens stora politiska rörelser mot Vietnamkriget och bombarmadorna. Han går med i demonstrationer och blir något av en aktivist, vilket överraskar även honom själv, en tillbakadragen skollärare som han är.

Lars Herdin undervisar i matematik. En elev, Carlsson, visar sig vara ett formidabelt mattesnille. Han är liten, spenslig, vessleaktig och lever i en socialt utsatt familj. Den byråkratiske rektorn, en obildad man som dock är uppdaterad när det gäller all den senaste terminologin i den nya sköna skolvärld han är satt att sköta, förstår ingenting när Herdin berättar om snillet: Hur ska man kunna stötta denna naturbegåvning på bästa vis? För rektorn är det snarast ett problem: Tänk om andra elever tar skada av hans begåvning! I själva verket beskrivs här vår egen samtid – skolans stora problem i dagens Sverige. Dessa var inte alls oundvikliga, utan förutsågs av Gustafsson för närmare ett halvsekel sedan. Ironiskt nog var det krafter inom vänstern som påbörjade nedmonteringen av skolans bildningsideal, till förfång för barn från hem utan bildningstradition och med föräldrar utan utbildning.

Rektorn pratar en byråkratisk rotvälska om skolans utveckling, som kan påminna om det nyspråk som i dag präglar sjukvården, där konsulter med ny terminologi är i full färd med att avprofessionalisera verksamheten enligt samma ytliga logik som man gjort med skolan. Det tar lång tid, professionerna är sega och stod länge emot, men riktningen tycks utstakad. Det bär utför – om nu inte åtminstone skolan äntligen vänder till det bättre.

Carlsson går det dåligt för, han sniffar thinner, och Herdin förför hans flickvän. Pojken dör i sviterna efter thinnerförgiftning med tillstötande lunginflammation. Bygden avfolkas, men på ett sätt som bleknar i jämförelse med dagens utarmning av landsbygden. Här för Gustafsson intressanta resonemang inspirerade av koloniala teorier, om en inre kolonialism. Tänk om han hade rätt! I så fall: Bäva månde Stockholm.

En Kafkastämning blir alltmer påtaglig, och efterhand inser hon vad det är som fattas i det mönstersamhälle som Helvetet trots allt påminner om: Där finns inga barn. Inga kyrkogårdar heller. Det är statiskt utopiskt – och smörpriset har inte ändrats på 9 000 år. Hos Lars Gustafsson blir utopin, den förverkligade, ett verkligt Helvete.

Samhällskritiken i Yllet är inte opolitisk. Snarare politiskt svårplacerad mer än vanligt i Gustafssons författarskap. I det stora hela gick det från att vara apolitiskt, i de tidiga böckerna, till att om något luta åt vänster under en period, med kulmen på 1970-talet, för att sedan bli liberalt men därefter förändras igen. Om man är elak kan man kanske tänka att Gustafsson politiskt sett flyter med strömmen, men det är att göra det enkelt för sig. Inom kulturlivet slog liberalismen knappast igenom, utan där transmogrifierades ofta marxistiskt tankegods, dels till postmodernistiskt snömos, dels till genus- och identitetstänkande. Marxismens genomgripande dikotomi, som appellerar till våra ”lägsta” och evolutionärt betingade instinkter att dela in människor i vi och dem, är klasser och klasskamp. I stället flyttade sig vi och de-tänkandet till dessa nya jaktmarker.

Avlägset men välbekant

Familjefesten (1975) riktar fokus mot samhällets mer centrala byråkratier. Det är den tredje boken i kvintologin. Den är intrikat konstruerad och lite ojämn, en del småsaker är underliga. Älgar stelnar av skräck, men det spåret tycks tappas bort i berättelsen, och det kommer en märklig historia om leukemi från kalhyggen. Försök på möss rapporteras med resultat i form av sjuka råttor, vilket kanske speglar den snabbskrivande Gustafssons sätt att arbeta. Under de år på 1970-talet då Sprickorna i muren kom ut publicerade han också mycket annat: samhällskritik med Jan Myrdal i Den onödiga samtiden; poesi och romaner, där Tennisspelarna (1977) framstår som den underfundigaste och mest komiska boken i hela hans omfattande litterära produktion.

Men satiren och samhällskritiken i Familjefesten är förvånansvärt aktuella. Boken tar sin början i juni 1972 och i centrum står Lars Troäng, som har figurerat i periferin i Yllet. Han är hög statlig tjänsteman, en habil klättrare i maktens nybyggda korridorer. Historien kretsar kring en kolossal och skandalös affär, där Troäng alldeles i början erbjuds att bli riksbankschef, men i slutet arkivarbetare. Troäng är vid det tillfället, om jag räknat rätt, 36 år gammal eller kanske yngre. Måhända spelar den lite förnumstiga idén att alla i serien ska heta Lars och vara lika gamla ett spratt här – på den tiden var verkligt höga makthavare sällan så unga. Att man har partiledare som är under 30 år är så vitt jag vet ett nytt fenomen.

Boken är en mycket läsvärd realistisk berättelse om ett Sverige som nu är ganska avlägset, men som ändå känns märkligt bekant. Väldiga offentliga ”strukturer” breder ut sig, makten tycks hålla en död hand över allt och alla. Den infiltrerar även språket och tankarna. Troäng utses av Systemet eller Makten till offer och hans lysande karriär släcks. Men innan bilan faller, utspelar sig en festlig berättelse med sensitivitetsträning, meningslös ekonomistisk byråkratjargong och diverse sexäventyr, som är rätt roligt skildrade.

Sigismund (1976), roman nummer fyra i serien, har en anslående inledning, om betjänten som håller på att tappa ett fat med tiotals stekta orrar, men till sist lyckas balansera upp det mot en vägg som är en spegel – orrarna sammanfaller med sina spegelbilder. Romanen är överdådig, humoristisk och festlig. Här beskrivs ännu en spricka i muren. Det är möjligheten att helt enkelt strunta i sin samtid, låtsas som om den inte fanns. Ja, inte bara låtsas utan intala sig detta, tills man är lika oberörbar som kung Sigismund, död år 1632, som under en period regerade över Sverige och Polen. I stället kan man låta en ställföreträdare agera en själv, medan man i själva verket är någon helt annanstans.  

I Sigismund tycks Herr Gustafsson själv befinna sig i skärselden, åtminstone enligt rubriken på det avsnitt som dominerar boken. Där vistas enligt katolsk teologi de själar som lämnat jordelivet, men som fortfarande har synder av inte alltför allvarlig karaktär att sona.

Visit i helvetet

I romanen får en konstnär, väninna till Herr Gustafsson, besök av tre märkliga herrar som kan uppfylla önskningar. En av dem läser Bulgakovs Mästaren och Margarita, som lär ha inspirerat även Mick Jagger till helvetes- eller åtminstone djävulsskildringar i den klassiska låten Sympathy for the devil. Väninnan erbjuds förmånliga villkor – hennes konst kan utan vidare värderas högre än Picassos, inte minst i reda pengar räknat. Ett franskt slott borde inte vara något problem alls, menar herrarna. Däremot var det mer besvärligt med hennes udda önskan att få vara en annan människa för ett dygn.

De generösa besökarna kan till och med erbjuda konstnärinnan en provvisit till Helvetet under en vecka, så att hon får se att avtalet inte alls är så farligt. Helvetesfärden för tankarna till en komplicerad resa tur och retur till DDR. Även själva helvetet visar sig vara ett ganska hyggligt ställe, som påminner om Östtyskland. Ett rustikt och tråkigt samhälle där pappret man skriver på har sämre kvalitet än målarinnan är van vid från Västberlin. Folk är vänliga men egendomligt fjära. En Kafkastämning blir alltmer påtaglig, och efterhand inser hon vad det är som fattas i det mönstersamhälle som Helvetet trots allt påminner om: Där finns inga barn. Inga kyrkogårdar heller. Det är statiskt utopiskt – och smörpriset har inte ändrats på 9 000 år. Hos Lars Gustafsson blir utopin, den förverkligade, ett verkligt Helvete.

’Under sin långa historia har Europa haft en enda intellektuell dygd och den består i att gång på
gång har dess filosofer, författare, målare och kompositörer påmint oss om att vi är individer.’ Så skriver Gustafsson i Sigismund. Själv är han en av dem – och här antyds ett viktigt ärende för hela hans romansvit.

Förhandlingarna med de tre sändebuden från Helvetet verkar inte gå så bra, men av någon anledning får målarinnan ändå pröva på att vara en annan människa, en vacker ung man. Hon blir mycket förvånad över att färgerna inte ser likadana ut efter förändringen. Dessutom blir hon utomordentligt överraskad av att det var så det kändes att ha en sådan mellan benen. Den unge mannen tar sig till en ungdomsvän, en kvinna, som han förför.

Här finns också en historia om en släkting, kanske den märkligaste av dem. Jag har fått mig berättat att dessa märkliga släktingar har verkliga förebilder som inspirerat. Romanens Morbror Stig är stamkorpral från början, men även kommunist, rentav stalinist, med en formidabel tro på framsteget – något man nog ofta glömmer när kommunismen diskuteras, den stora framstegstron. Han blir märkligt nog uppfinnare, en av rätt få sådana som samtidigt varit utrerade stalinister, skulle jag gissa. Men någon affärstalang är han inte. Alla patenten blir han frånlurad av krassa kapitalister, så kanske har han skäl att vara stalinist eftersom han likt mången sentida uppfinnare även får betala rättegångskostnaderna. En idé består i att förbättra cykeln – där luftmotståndet eliminerats genom att cyklisten ligger ner och cyklar. Konstruktionen fungerar lite för bra. Efter en lovande start, accelererar den bortom kontroll och kraschar liksom den förverkligade realsocialismen. Morbror Stig slutar sedan som desillusionerad radhusägare i Hägersten, som har Stalins samlade skrifter väl undanstoppade på vinden.

I romanens avslutning får Herr Gustafsson besök av självaste kung Sigismund. Han är en obeskrivligt värdig herre, iklädd elegant kostym av prima engelskt ylle, men uttrycker sig precis så plumpt som anstår en Vasakung: Fähund! Träskalle! Kungen förklarar att tidens orm ömsar skinn samt att allting är en gammal sluss med stora alar över vattnet och svarta virvlar där storgäddorna står. Där hör han hemma, förstår man – i naturen och måhända mystiken.

Ett jordiskt paradis

En biodlares död (1978) är femte delen i romansviten. Huvudpersonen Lars Westin är svårt sjuk i cancer. Han vet om att han har diagnosen, eller anar det men öppnar inte kuvert från Sjukhuset. Det framgår inte riktigt varför han inte vill ha vård, men man anar det. Liksom Lars Troäng i Familjefesten är denne Westin märkligt brådmogen. Han är förtidspensionär vid dryga 40 års ålder, en något luggsliten före detta lärare som sysselsätter sig med biodling i sin ensamhet. Han väver eleganta historier och skrönor för att hålla smärtorna stången, och det lyckas han med ett slag.

Dessa Larsar i böckerna är ensamma män, utom Lars Gustafsson själv, som lever ett mycket aktivt och spännande liv. Westin är frånskild och har hund, har studerat i Uppsala, är filosofiskt intresserad och beläst och skriver science fictionberättelser. Här beskrivs en värld där sanningen härskar och symboler inte behövs. Det är en otymplig värld, eftersom man inte har något att beteckna saker med utan måste flytta dem för att framföra sitt budskap, vilket kan bli ansträngande när det rör sig om stora föremål. De dikter som skrivs liknar Stonehenge, några ord har man ju inte.

Westin kommer fram till att Paradiset måste vara när smärtorna upphör. Vilket betyder att så länge vi inte har smärtor lever vi i Paradiset, utan att veta om det. I ett av de sista avsnitten, som betecknas Minnen från Paradiset, beskrivs barndomsminnen och lekar i skön natur.

Paralleller till Strindberg

”Under sin långa historia har Europa haft en enda intellektuell dygd och den består i att gång på gång har dess filosofer, författare, målare och kompositörer påmint oss om att vi är individer.” Så skriver Gustafsson i Sigismund. Själv är han en av dem – och här antyds ett viktigt ärende för hela hans romansvit.

Hur ska man då sammanfatta tematiken i Sprickorna i muren? Jag tror man måste sätta ribban högt. Varför inte jämföra med Strindberg, för att komma till tals med Gustafsson? Liksom Strindberg var han kolossalt produktiv, och gav liksom denne ut ett stort antal böcker på ett flertal olika förlag. Som Göran Hägg påpekar i sin utmärkta Strindbergbiografi, som utgavs postumt nyligen, är Strindberg väldigt ojämn: somliga skrifter är det bästa som skrivits på svenska, medan annat kanske inte ens borde ha getts ut. Gustafsson är nog betydligt jämnare än titanen, men detta är något som tiden får avslöja mer om.

I Sprickorna i muren finns vass samhällskritik, som kretsar kring olika aspekter av den offentliga lögnen, vilken fanns på 1970-talet liksom på Strindbergs tid, men som nu ändrat karaktär. I dag är det svårare att få syn på den, begränsad av sin egen tid som man är. Men man anar intressanta sammanhang med Gustafsson som ciceron i Helvetet, Inferno och Paradiset. Ideologiseringen, och märkligt nyspråk i byråkratiska och offentliga sammanhang i symbios med oöverskådliga och inflytelserika storföretag. Mot detta står frihetens möjligheter, sprickorna i muren: skönhet, konst, filosofi; anekdoter och ett friskt berättande; mystik och för den delen naturvetenskap och fantastik.  

Även om utopierna inte kan förverkligas är friheten möjlig och kan anas genom sprickorna i muren, där man också kan se glimtar av en sällsam och egendomlig värld. Vi begriper den inte, men måste ändå börja om: Vi ger oss inte.

Johan Frostegård är professor i medicin vid Karolinska Institutet och överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset. Huvudsakligen verksam som forskare inom immunologi och hjärtkärlsjukdom. Han är även författare och har publicerat såväl romaner som sakprosa. Evolutionen och jag utkommer våren 2017 (Volante).