Nostalgi och konkretion i skoldebatten

Foto: Doug Olson

Foto: Doug Olson

DISKUSSION | Skoldebatten behöver ett större mått av konkretion. Berättelsen som skolans förfall är en gammal tanke. Men föreställer man sig att skolan var så mycket bättre förr behöver man påminnas om hur historien ser ut, skriver Johan Prytz och Johannes Westberg i en kommentar till Erik Lidströms artikel i Kvartal om den svenska skolan. Men de som förr klagade över disciplinproblem skulle inte ens kunna föreställa sig dagens problem, svarar Erik Lidström i en slutkommentar.

Mer konkretion behövs

Kommentar av Johan Prytz och Johannes Westberg

Online: 2016-12-09

I Emil Häggs De svenska läroverkens förfall (1915) beskrivs en utveckling som vi känner igen. Trots att ett sekel passerat, och ett gammalt skolsystem ersatts av ett nytt, är Häggs problemformulering välbekant. Allt för många, menade Hägg, läste på läroverken där kunskapskraven hade sänkts och där ”silkesvantarnas pedagogik” premierades samtidigt som faktakunskaper nedvärderades. Elevernas resultat var följaktligen katastrofala.

Emil Häggs berättelse grundar sig på en enkel tankefigur om förfall och guldåldrar – det var bättre förr – som har varit återkommande i den svenska skolans historia. Den återkom i skrifter som Skolans kris: 10 inlägg i en aktuell debatt publicerades 1952, och Skolans kris och andra uppsatser om utbildning (1972), och Per Kornhalls Barnexperimentet: Svensk skola i fritt fall (2013). Samma enkla men övertygande tankefigur utmärker också bland annat den artikel som nu senast publicerats av Erik Lidström i tidskriften Kvartal.

Den här korta artikeln är inget försök att fullständigt vederlägga denna stora berättelse om det svenska skolväsendets utveckling (till detta har vi varken tid eller plats), och vi kan naturligtvis inte vederlägga individers upplevelse eller känsla av att skolan var bättre förr; sådana känslor är individens rättighet. Artikeln är heller inte ett försvar för vår tids skola. Däremot vill vi förbättra en skoldebatt som ofta involverar det svenska skolväsendets historia.

Lärares status har alltid varit ifrågasatt. Åtskilliga är de studier som indikerat folkskollärares låga status under 1800-talet både i Sverige och i andra länder, och deras sociala och fysiska utsatthet.

Det kanske är så att vi lever i ett samhälle där kunskap förlorat sin status till förmån för åsikter; där ett postmodernt personligt spekulerande hamnat i fokus för det mediala lanskapet. En diskussion kring det svenska skolväsendets utveckling måste dock grundas på fakta och aktuell forskning, och med det följer också kravet på ökad konkretion. När man exempelvis hävdar att lärarnas status har sjunkit, så måste man noga ange tidsperiod, och vilka slags lärare det handlar om. Det var naturligtvis en oerhört stor skillnad mellan småskolelärarinnors status och statusen hos lärarna vid de finaste läroverken i huvudstaden. Detsamma gäller elevernas kunskapsnivåer, som naturligtvis varierade mellan såväl ämnen som stadier och landsändar.

Här är några saker vill vi påminna läsarna om när det gäller skolväsendets utveckling, och föreställningen om att skolan var bättre förr.

När vi talar om att skolan var bättre förr, så kan vi aldrig tala om 1800-talet. Det var sannolikt först vid sekelskiftet 1900 som hela den svenska befolkningen blev skrivkunnig. Allt för få barn gick också i skolan, och därtill under allt för kort tid. År 1890 uppskattas endast 73 procent av de svenska barnen (7–14 år) ha gått i skolan. I genomsnitt gick barnen 3,1 år i skolan vid detta år. Nästan ingen fick heller tillfälle att gå vidare till högre studier; endast omkring 1 000 studentexamina utfärdades år 1900.

78 procent av lärarna i storstäder ansåg att störningarna i klassrummen hade ökat, och förklarade detta med försämrad hemuppfostran, radion, tidsandan och andra världskriget.

Skolväsendet stärktes under 1900-talets första hälft, men barnens skolgång var fortfarande begränsad. Länge var det vanligt att barn läste halvtid, genom så kallad varannandagsläsning, och 1920 läste mer än hälften av skolbarnen i tre av Sveriges 24 län på halvtid. Barnens genomsnittliga skolår steg, men kan uppskattas till endast 5,9 år 1940.

Flickors undervisning var under 1800-talet och tidigt 1900-tal kraftigt eftersatt. Man får inte glömma att det var först 1927 som flickor fick tillträde till statliga högre läroverk, dock inte alla läroverk.

Disciplinproblem är inget nytt för dagens skola, och detsamma gäller uppfattningen att den försämrats. I SOU 1950:3, noterades elevernas prat som främsta störningsmoment i folkskolan, följt av allmän lättja, sen ankomst, slarv, och ohörsamhet. 78 procent av lärarna i storstäder ansåg att störningarna i klassrummen hade ökat, och förklarade detta med försämrad hemuppfostran, radion, tidsandan och andra världskriget.

Lärares status har alltid varit ifrågasatt. Åtskilliga är de studier som indikerat folkskollärares låga status under 1800-talet både i Sverige och i andra länder, och deras sociala och fysiska utsatthet. En samtida kommentator, Per Paulsson, menade att det var talande att två folkskollärare 1863 sökte tjänsten som skarprättare i Göteborgs och Hallands län. Trakasserier mot kvinnliga lärarinnor ansågs vara en så allvarlig fråga att exempelvis folkskolestyrelsen yttrade sig i ämnet 1916, och riksdagen beslutade om en skyndsam utredning av frågan 1939.

Att kunskapskraven var höga i läroverket är endast delvis sant. Vid exempelvis en jämförelse mellan realexamensproven i matematik och prov i motsvarande årskurs i grundskolan framstår många av realskoleuppgifterna som betydligt svårare. Men för att klara provet behövde lärjungarna endast tre av åtta rätt för att få godkänt, och många lärjungar klarade dessutom examensprocessen utan att överhuvudtaget ha gjort matematikprovet eller fått godkänt på provet. Dessutom, trots att många lärjungar inte gjorde examensprovet i matematik var resultaten under flertalet år, ända från starten år 1905, inte särskilt goda.

Angående resultat på realexamensprov kan man påpeka att många lärjungar, kanske de mest begåvade, redan hade lämnat realskolan för gymnasiet. Men realskolan hade redan från första början, år 1905, ett dubbelt uppdrag: att förbereda för högre studier och att förbereda för yrkesskolor och yrkesliv. Inget av uppdragen var överordnat det andra. I förhållande till det senare uppdraget framstår inte realskolans matematikundervisning som god om vi ser till föregående punkt.

Uppenbarligen fanns det problem med enhetskolan på 1950-talet och grundskolan på 1960-talet. Detta betyder inte att grundskolan var ett kunskapsmässigt misslyckande. I de internationella kunskapsundersökningar som gjordes från och med 1964 presterade svenska elever särskilt bra under 1980- och 1990-talen. Den som försöker sig på att skriva om skolans historia på 1900-talet kan inte bortse från detta. Man kan dock på goda grunder hävda att kursplanerna betonade vardagliga och praktiska kunskaper framför teoretiska; icke-kunskaper eller flum var det dock inte fråga om.

Skolans historia är betydligt mer än idéer om hur skola och undervisning borde bedrivas; idéer som ofta och med många ord har kommit till uttryck i utredningar, riksdagsprotokoll och läroplaner. Hur, och i vilken mån, dessa idéer har realiserats i olika delar av skolsystemet är dock en annan fråga som dessutom är betydligt svårare och mer tidsödande att besvara än att läsa innantill i nyss nämnda texter. Problemet med att i allt för stor utsträckning ägna sig åt politiska mål och avsikter, snarare än den förda politikens effekter, noteras inte bara av oss utan är välkänt bland historiker, beskrivet bland annat av Gunnar Richardson (1981).

Avslutningsvis vill vi notera att detta inlägg inte är ett argument mot fortsatt debatt om dagens skola. Vi är säkra på att det finns mycket med avseende på såväl lärarnas status, som elevernas kunskaper och ordningen i klassrummen som kan, och bör förbättras. Vi vill inte heller avsluta debatten om skolans historiska utveckling. Tvärtom är det en uppmaning till fortsatt debatt, men en debatt som handlar om konkreta frågor med substans. Vi vill inte lyssna till fler drömmar om en skola som var bättre förr, utan läsa debattartiklar som tar upp fördelningen av timmar mellan skolämnen, innehållet i läromedel, former för läromedelsgranskning och produktion eller varför inte utvecklingen av lärares förberedelsetid.

Johan Prytz är doktor i matematik och lektor i didaktik vid Uppsala universitet. Johannes Westberg är professor i pedagogik vid Örebro universitet, docent i historia, lektor i utbildningshistoria vid Uppsala universitet.

 

Låt dagens elever pröva att skriva prov från folkskolan

Slutkommentar av Erik Lidström

Online: 2016-12-09

I detta svar till Johan Prytz och Johannes Westbergs kommentar vill jag först klarlägga att, även om min artikel behandlade det gamla statliga skolsystemet, önskar jag på intet vis återgå till det. Den nostalgi jag känner har bestämda gränser. En återgång skulle kräva synnerligen brutala reformer, reformer som dessutom troligen är omöjliga att genomföra. Mitt eget svar på hur barn ska få en god utbildning är helt annorlunda och synnerligen radikalt, men jag måste av utrymmesskäl hänvisa den intresserade läsaren till min bok Education Unchained. [1]

Jag tror mig spåra i Prytz och Westerbergs artikel två mycket vanliga tysta antaganden som är viktiga att reda ut, även ifall dessa författare inte gör dem, för att rätt förstå Sveriges och andra länders utbildningshistoria. [2] Det första är att förväxla skola och utbildning. Olika varianter av skolor är bara verktyg bland andra att ge ett barn en utbildning. Hemundervisning och självstudier är andra möjligheter.

Det är trivialt sant att alla svenskar inte kunde läsa och skriva innan år 1900. Men alla svenskar kan inte heller läsa och skriva idag. Troligen är denna kategori större idag än för ett sekel sedan.

Böcker om skolhistoria behandlar sedan nästan uteslutande offentligt finansierade och/eller sanktionerade skolor. Det andra tysta antagandet är därför att behandla dessa skolor som de enda eller nästan enda utbildningsformer som förr existerade. I själva verket är utbildningens historia innan de statliga systemen tog över synnerligen brokig.

Den svenska folkbildningen har gamla anor. Skolor började uppträda när Sverige kristnades för gott på 1000- och 1100-talen. Dessa utbildade främst kyrkans folk. Adeln undervisade i hemmet och det fanns också privat undervisning, som vi vet mycket lite om, återigen eftersom utbildningshistoriker sällan behandlar den. Men 1631 skrev Anders Bure att

invånarna i hela Norrland ”är så förtjusta i litterär bildning att, även fast de statliga skolorna är mycket få, så undervisar de bildade de övriga med sådan entusiasm att större delen av folket, till och med småbönderna är bildade”. [3]

I detta klimat av lärdom kändes det rätt och riktigt att alla ska kunna läsa, och detta förklarar varför lagen från år 1686 kunde stiftas som krävde att prästen varje år kontrollerade att alla vuxna i hans socken kunde läsa. Därefter existerade det alltså ett tvång att kunna läsa men inte ett tvång att gå i skolan.

Allmänt spridd bildning, dvs både läs- och skrivkunnighet var inte unikt för Sverige. För år 1850 uppskattar Carlo Cipolla att 50–55 procent av den europeiska befolkningen var bildad, bara 5–10 procent av vuxna ryssar, men 85–90 procent av vuxna, vita amerikaner. År 1850 var omkring 90 procent av vuxna svenskar bildade, år 1849, 80 procent av Preussens befolkning, år 1851, 80 procent av skottarna, och också år 1851, 67–70 procent av befolkningen i England och Wales. I stort sett hela Sveriges allmoge kunde läsa långt innan man började införa folkskolan 1842, skriver också skolforskaren Sixten Marklund. [4]

År 1885 hade arbetarna som mest sex års formell skolgång, ofta ingen alls. Och ändå hade de grammatiska och stilistiska krav som, ifall de tillämpades idag, eventuellt skulle tvinga en eller flera rikstidningar att lägga ner verksamheten.

Wilhelm Sjöstrand berättar att Stockholm, en stad med 72 000 invånare kring 1800, vid den tiden endast hade 1200 barn i statliga skolor, men över 100 privata skolor. [5] “[M]an kan säkerligen utan överdrift antaga, att flera tusen barn i dem erhålla sin undervisning.” [6] År 1814 i Sverige fanns det i 20 procent av socknarna fasta skolor, i ytterligare ungefär 20 procent ambulerade skolor. I resten var det klockarens uppgift att se till att alla barn blev undervisade. Men många måste först ha undervisats av sina föräldrar och sedan lärt sig själva.

Det är trivialt sant att alla svenskar inte kunde läsa och skriva innan år 1900. Men alla svenskar kan inte heller läsa och skriva idag. Troligen är denna kategori större idag än för ett sekel sedan.

Att flickor inte fick tillgång till läroverken var en orättvisa, en statlig orättvisa. Men då det fanns mängder av privata flickskolor fanns det också gott om undervisning av hög kvalitet även för dem.

År 1859, 17 år efter att riksdagen bestämt att varje socken skulle ha ”minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare” gick bara 65 procent av barnen mellan 7 och 13 år i skolan. [7] Och ändå var, som vi nämnt ovan, 90 procent av den vuxna befolkningen bildad redan år 1850. De hade alltså alla lärt sig läsa och skriva utanför den nya nationella skolan (som inte blev nära nog obligatorisk förrän 1882, och där endast 85 procent gick så sent som 1914). [8]

Bildningsnivån var hög, även utan formell skolgång. I en historiebok kan man läsa följande om August Palm, en av socialdemokratins pionjärer i Sverige:

Palm var den borne folklige agitatorn med sitt livliga, att ej säga hetsiga temperament och medryckande drastiska talekonst, som fängslade, stundom fascinerade åhörarna. För att nå en större publik försökte sig Palm som tidningsman först i Malmö, men på grund av motigheter där slog han sig på allvar ned i Stockholm, varest han i september 1885 grundade tidningen Social-Demokraten.

Där hade han emellertid givit sig in på ett område, som han ej behärskade. Arbetarna, som redan då voro tränade och kritiska tidningsläsare, stötte sig på de många grammatiska och stilistiska bristfälligheterna och det grovkorniga språket i Palms artiklar. [9]

År 1885 hade arbetarna, hans läsekrets, som mest sex års formell skolgång, ofta ingen alls. Och ändå hade de grammatiska och stilistiska krav som, ifall de tillämpades idag, eventuellt skulle tvinga en eller flera rikstidningar att lägga ner verksamheten.

I ett land med mellan fem och sju miljoner invånare fanns det självfallet rötägg som förr inte behandlade lärare med respekt. Småskollärarnas situation (årskurs 1 och 2) vet jag lite om, och beklagar givetvis att vissa behandlades illa. Samtidigt bör vi beakta den vördnad som allmänt omgav skolan och som idag i mycket försvunnit.

Självklart fanns det förr disciplinproblem, men de rörde mer pojkar som slogs på skolgården än beteendet i klassrummen. Vad jag framförallt hävdar är att de disciplinproblem man då trodde sig ha idag knappt skulle märkas av. Vi människor behöver konkreta saker att jämföra med. Lärare klagade även förr över bristande disciplin, vi människor brukar ofta klaga, men de jämförde med en annan nivå och de skulle dock aldrig ha kunnat föreställa sig vad som idag pågår.

Jag hävdar bestämt att kvalitén i den gamla lärdomsskolan var mycket högre än den i dagens skola och att den i princip vidmakthölls från 1864 till 1968 trots den explosion av antalet studerade som skedde efter kriget. År 1963, i Studentexamen 100 år, skriven av sakkunniga vid Skolöverstyrelsen för att fira den hundrade gången studentexamen gavs[10], noterar författarna att betygsinflation ägt rum under 1940- och 1950-talen, och att denna var oroande i de allmänorienterande ämnena. Men, fortsätter de, krisen verkar hålla på att övervinnas och att betygskurvorna pekade nedåt 1962 var delvis lugnande.

Realexamen tillkom 1905 som ett steg på vägen, då en studentexamen var en så avancerad examen att den inte behövdes för alla livsval. Därför uppstod det ett önskemål att den som redan läst i 9–10 år skulle kunna ta en examen att visa upp. Men det fanns inget egenvärde i att ta en realexamen om man fortsatte till gymnasiet. Därför är det varken konstigt eller problematiskt att inte alla gymnasister tog realen.

Vad skolforskare skulle kunna göra, ifall de vill verifiera eller motbevisa mina påståenden, ifall de vill ta temperaturen för att se hur skolan verkligen ligger till idag, är att ta prov från folkskolan, från realskoleexamen och studentexamen från exempelvis 1910, 1950, och 1968, och låta dagens elever skriva dem. Jag hävdar att utfallet kommer att bli bedrövligt, långt värre än det man noterade 1954. Sedan 1954 har antalet timmar i teoretiska ämnen skurits ner drastiskt, nivågrupperingen förbjudits och kaos utbrutit i klassrummen.

Att göra sådana jämförelser borde vara närmast trivialt. Mycket lite har förändrats på 100 år i ämnen som franska, tyska, engelska, svenska, latin, grekiska, matematik. Håller man sig till äldre historia kan även det ämnet lämnas som det var.

Frågorna i biologi och i mindre grad kemi bör troligen uppdateras, särskilt för gymnasiet, och för fysik tillkom kvantmekaniken kring 1930 och halvledare på 1950-talet. Men sedan dess har inget hänt som gör att äldre kunskapskrav för gymnasiet inte kan användas idag. Så prova! Varför har ni inte redan gjort det? Enligt Sixten Marklund utfördes inga studier av vad reformerna 1968 fick för utfall så detta är, bortsett från min bok och artikel, ospårad terräng. [11]

Allt vi har idag har är därför synnerligen trubbiga internationella jämförelser. Att läsförmågan gick upp under 1980-talet förklaras dessutom bäst av att allt fler barn växte upp i hem där läsande var normen. För på högstadiet, från dess tillblivelse, sker inte mycket läsande.

Slutligen har jag valt att koncentrera mig på det konkreta innehållet i skolan, inte på den politiska bakgrunden. Med andra ord, jag intresserar mig endast för skolan som ett verktyg, ett bland fler möjliga, för att bibringa unga människor en utbildning.

Erik Lidström doktorerade i fysik år 1995. Efter fyra år som forskare i Grenoble arbetar han inom IT sedan 2000. Han är författare till boken Education unchained – What it takes to restore schools and learning (Rowman & Littlefield 2015).

 

Referenser

Johan Prytz och Johannes Westberg

Backman Prytz, Sara. "Utbildning och genus." In Utbildningshistoria: En introduktion, edited by Esbjörn Larsson and Johannes Westberg, Lund: Studentlitteratur, 2011.

Bruce, Nils Olof. Svenska folkskolans historia: Del 4. Det svenska folkundervisningsväsendet 1900-1920. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1940.

Curtis, Bruce. "Patterns of Resistance to Public Education: England, Ireland, and Canada West, 1830-1890." Comparative Education Review 32, no. 3 (1988), 318-33.

Hofstedt, Lars, Viktor Fredriksson, and Sigurd Paradis. Svenska folkskolans historia: Del 5. Det svenska folkundervisningsväsendet 1920-1942. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1950.

Ljungberg, Jonas and Anders Nilsson. "Human Capital and Economic Growth: Sweden 1870–2000." Cliometrica 3, no. 1 (2009), 71-95.

Paulsson, Per. Historik öfver folkunderwisningen i Sverige från äldsta till närvarande tid. Stockholm: Adolf Bonnier, 1866.

Prytz, Johan, Speaking of Geometry: A study of geometry textbooks and literature on geometry instruction for elementary and lower secondary levels in Sweden, 1905-1962, with a special focus on professional debates, Department of Mathematics Diss. Uppsala: Uppsala universitet, 2007.

Qvarsebo, Jonas. Skolbarnets fostran: Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-1962. Linköping: Linköpings universitet, 2006.

Richardson, Gunnar. "Är pedagogikhistorien bortglömd?" Tvärsnitt: Humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning 2, no. 3 (1980), 34-48.

Richardson, Gunnar. "Behövs en strategi för utbildningshistorisk forskning?" Historisk tidskrift no. 2 (1981), 131-46.

SOU 1950:3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m. m. / avgivet den 20 januari 1950 av 1947 års skoldisciplinutredning

Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?: kunskapsöversikt om betydelsen av olika faktorer : sammanfattande analys, Skolverket, Stockholm, 2009

 

Erik Lidström

[1] Erik Lidström, Education Unchained – What it takes to restore schools and learning (Rowman & Littlefield, 2015).

[2] För relevanta diskussioner, se E G West, Education and the State – A Study in Political Economy (Liberty Fund, 1994) och James Tooley, The Beautiful Tree (Cato Institute, 2009).

[3] Carlo Cipolla, Literacy and the Development in the West, (Penguin Books Ltd, 1969) Titeln på Bures verk är ”Regni Suecie geographica et politica descriptio”. Jag har översatt från Cipollas engelska text.

[4] Sixten Marklund, Skolan förr och nu – 50 år av utveckling (Liber Utbildningsförlaget, 1984).

[5] Wilhelm Sjöstrand, Sverige och de nordiska grannländerna under frihetstiden och gustavianska tiden, Pedagogikens historia III:1, (C W K Gleerups förlag, 1961).

[6] Broocman, citerad av Sjöstrand.

[7] Sten Carlsson och Jerker Rosén, Karl Johanstiden och den borgerliga liberalismen 1809-1865, Den svenska historien, del 8 (Bonniers, 1968).

[8] Sten Carlsson och Jerker Rosén, Industri och folkrörelser 1866-1920, Den svenska historien, del 9 (Bonniers, 1968).

[9] Erik O Löfgren, Sveriges historia genom tiderna, del IV (Saxon & Lindströms förlag, 1948).

[10] Birger Thorén, Bertil Junel, Bengt E Nilsson, C E Sjöstedt, Evert Ullstad, Studentexamen 100 år (Natur och Kultur, 1963).

[11] Sixten Marklund, Skolan förr och nu - 50 år av utveckling (Liber Utbildningsförlaget, 1984).