Nazisterna i Orienten

Edward Saids historiska sammanhang

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Det har utvecklats en akademisk industri runt Edward Said. Uppsatser och böcker produceras en masse, starkt influerade av Orientalism och hans andra verk i samma genre. Men hur påverkades Saids tänkande egentligen av det historiska sammanhang där han var verksam? Som författaren själv noterar kan en text sällan frikopplas från sin samtid och dess maktstrukturer. I hans eget fall är detta sammanhang långt ifrån oproblematiskt, skriver Johan Lundberg. Det finns därför skäl att se närmare på den kontext där Saids bärande idéer tog form.

Av Johan Lundberg

Publiceras i Kvartal vol. 1 2017, online: 2017-01-06

I korthet

  • Den palestinske författaren Edward Said (1935–2003) har starkt inflytande över samtidsdebatten. Hans mest kända verk, Orientalism (1978), driver tesen om en utbredd islamofobisk rasism i väst.
  • Bokens idéer bör dock ses i ljuset av det historiska sammanhang där de tog form. Inte minst mot bakgrund av Israel-Palestina-konflikten, där Said var engagerad för Palestinas sak.
  • Samarbete mellan europeiska nazister och pro-palestinska ledare hade förekommit allt sedan 1930-talet. Men Said gjorde inte upp med den nazi-anstrukna antisemitism som stod i vägen för palestiniernas kamp. Hans verk förskjuter i stället fokus från en antisemitism som tycks tillhöra historien till en islamofobi som sägs genomsyra hela västvärlden i dag. Därmed ändras också bilden av Israel – landet blir symbol för västerländskt förtryck av den muslimska världen.
  • Saids bild av antisemitism och islamofobi som likvärdiga är missvisande. Antisemitismen är långt ifrån död, och dess föreställningsvärld skiljer sig på flera sätt från islamofobins.

En av samtidens mest populära tankefigurer, inte minst i svenska medier, är att det föreligger en historisk symmetri mellan Europa i dag och Europa på 1920- och 1930-talen. Inte sällan pekas det till och med på paralleller mellan Tyskland strax före nazismens maktövertagande år 1933 och det nutida Sverige. Den 11 november 2016 kunde man på DN Kulturs förstasida läsa rubriken: ”Om tjugo år kommer våra barn att fråga oss: Varför gjorde ni inget”. Den som citerades var Nadja Weiss och anledningen var hennes uppsättning av fadern Peter Weiss drama Rannsakningen. Titeln syftar naturligtvis inte på någon självrannsakan rörande den kommunistiska ideologi som Peter Weiss bekände sig till utan på nazismen.

Drygt en månad tidigare kunde man på sidan två i samma tidningsbilaga läsa om den ”nazistiska … rörelse” som just nu håller ”världen i ett iskallt famntag”. [1] Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Men vari består egentligen parallellerna mellan nu och då?

Denna essä har som syfte att följa en specifik tanke som är central i föreställningen om vad som skulle kunna kallas nazismens återkomst. Det är inte den enda eller den helt styrande tankefiguren i nutidens debatt om nazism. Dock är den viktig, inte minst i svenska sammanhang. Att sätta fokus på just denna idé, och att se dess rötter i en större dåtida kontext, innebär heller inte att negligera återkomsten av nazistisk eller fascistisk ideologi i dagens Europa, i form av politiska partier som ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning.

Med tanke på Saids exceptionella inflytande över det akademiska livet i Sverige, varifrån hans teser spridit sig in i de mediala och politiska offentligheterna samt till kulturlivet, är det märkligt att hans verk i så liten utsträckning har diskuterats utifrån deras egen historiska bakgrund.

Idén som jag här ska följa bakåt och sätta in i ett historiskt sammanhang kan i sin tur sönderdelas i två föreställningar. Den första är att antisemitism och islamofobi kan likställas. Den andra är att islamofobin i dagens Europa har ersatt antisemitismen, men att konsekvenserna riskerar att bli desamma i form av framtida motsvarigheter till 1940-talens tyska koncentrations- och förintelseläger. Nadja Weiss förtydligar i DN-intervjun: ”Vi kan inte låtsas som om det aldrig ska hända igen. Före andra världskriget växte hatet och skuldbeläggandet på vissa grupper. Precis som i dag.”

Exceptionellt inflytande

Termen islamofobi introducerades visserligen så sent som under andra hälften av 1990-talet, men själva tankefiguren är betydligt äldre. Den går i sin nuvarande skepnad tillbaka till Edward Saids bok Orientalism, som kom ut redan år 1978, alltså ungefär tjugo år innan begreppet lanserades.

Med tanke på Saids exceptionella inflytande över det akademiska livet i Sverige, varifrån hans teser har spridit sig in i de mediala och politiska offentligheterna samt till kulturlivet, är det märkligt att hans verk i så liten utsträckning har diskuterats utifrån deras egen historiska bakgrund. Som Said själv påpekar är en texts tillblivelse sällan frikopplad från sin samtid och dess maktförhållanden och förtryckande strukturer. I hans eget fall är detta historiska sammanhang långt ifrån oproblematiskt. Det finns därför anledning att se närmare på den kontext som Saids verk i slutet av 1970-talet växte fram ur.

Saids bok är, liksom hans akademiska verksamhet i stort under de sista decennierna av hans liv, omöjlig att frikoppla från konflikten mellan Israel och Palestina. Said hade redan i slutet av 1960-talet förfäktat ståndpunkten att araberna blivit ”de nya judarna”. [2] Att leda detta i bevis blev sedan uppgiften i Orientalism, där Israels själva existens i bokens avslutning får fungera som illustration av hur västvärldens rasism och imperialism lever kvar i nutiden.

Den bärande tesen i flera av hans verk är att 1800-talets författare och konstnärer reproducerade fördomsfulla bilder av Österlandet, bilder som i sin tur skapade ”inte bara kunskap utan också själva den verklighet som de tycks beskriva”. [3] Reproduktionen i bildkonst, forskning och skönlitteratur av fördomsfulla bilder av araber har legitimerat ett imperialistiskt värv från västvärldens sida, vilket Israels existens är en konsekvens av.

I krigets skugga

Dock är det svårt att inte se Saids tankefigur som ett svar på anklagelser om antisemitism. Vid den tid då Orientalism gavs ut var skuggan av andra världskrigets judeförföljelser en försvårande omständighet för dem som i Europa engagerade sig mot Israel och gav palestinierna sitt helhjärtade stöd. Det hade nämligen sedan länge funnits starka bindningar mellan å ena sidan europeiska nazister och å andra sidan palestinska och pro-palestinska ledare i arabvärlden.

Detta gick tillbaka till tiden före andra världskriget, och i synnerhet till Haj Amin al-Husseini, som blev stormufti av Jerusalem år 1921 och ordförande i Muslimska högsta rådet år 1922. [4] Stormuftin var central för utvecklandet av den palestinska identiteten under 1900-talet, vilken kom att ta form som en cocktail av nationalism, islamism och antisemitism. Redan på 1920-talet slog han fast:

De där främmande invandrarna, sionisterna, kommer vi att döda till siste man. Vi vill inte ha framsteg, inget välstånd. Inget annat än svärdet kommer att avgöra detta land. [5]

I slutet av samma decennium åberopade stormuftin Sions vises protokoll som ”bevis” på att det existerade en judisk komplott mot araberna i Palestina. När Arabiska högre utskottet bildas år 1936 i Palestina med stormuftin som ordförande, inledde man verksamheten med att kräva totalstopp för judisk invandring och förbud mot att judar köpte mark.

Nazismen visade sig fullt möjlig att uppdatera i enlighet med den antikoloniala rörelsen under 1960- och 1970-talen. Nazi-ideologin var ju i grunden inriktad på samma längtan efter etniskt kulturell renhet som många av antikolonialismens företrädare.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Hitler under andra världskriget kom att uppfatta stormuftin som en potentiell samarbetspartner. Efter att de två mötts i november 1941 kunde muftin uttrycka arabvärldens ”beundran för führern, som för en kamp mot tre motståndare, som också var arabernas fiender: engelsmännen, judarna och bolsjevikerna”. Han fortsatte: ”Araberna är redo att delta i denna kamp på Tysklands sida, inte bara genom sabotagehandlingar eller framkallande av oroligheter utan också genom att ställa upp en arabisk legion, som ska kämpa sida vid sida med de tyska trupperna.”

År 1943 hade det bildats ett muslimskt SS-förband med bosniska och albanska soldater. Samma år konstaterade muftin i ett av sina radiotal från Berlin: ”Tyskarna vet hur man gör sig av med judarna.” Och tillade: ”De har definitivt löst det judiska problemet.”

Efter krigsslutet fick stormuftin en fristad i Egypten. Vid sin ankomst år 1946 hälsades han av Muslimska Brödraskapets grundare Hassan al-Banna:

Den store ledaren är tillbaka. – – – Alla dessa år i exil har inte försvagat din kampvilja. Hitlers och Mussolinis nederlag skrämde dig inte. – – – Vilken hjälte, vilket mirakel till man. – – – Ja, denna hjälte som utmanade ett imperium och bekämpade sionismen, med hjälp av Hitler och Tyskland. Tyskland och Hitler är borta, men Amin al-Husseini kommer att fortsätta kampen. – – – nu återvänder han till sitt folk för att återuppta kampen mot de brottsliga britterna och mot sionismen. [6]

Men stormuftin var inte den enda nazistkollaboratör som bosatte sig i Egypten.  I Kairo uppstod en smärre koloni av tyska nazister. I Damaskus likaså. Merparten av dem förenades av målsättningen att utplåna Israel. Johann von Leers, tidigare nazistisk propagandist hos Goebbels, flyttade år 1955 till Kairo. Där verkade han under namnet Omar Amin von Leers som politisk rådgivare vid Informationsministeriet, Arabförbundet och Institutet för sionistiska studier. Han översatte Hitlers Mein Kampf till arabiska och menade att ”utrotningen av judarna var fullt berättigad som en form av vedergällning och självförsvar”. Alois Brunner, Adolf Eichmanns medarbetare som skröt med att ha tömt de judiska kvarteren i bland annat Wien, hamnade genom stormuftins försorg först i Kairo och därefter i Damaskus. Brunner ansågs, liksom nazistkollegerna Franz Stangl och Walter Rauff, ha 100 000-tals människoliv på sitt samvete. Efter kriget hade stormuftin även ombesörjt de två sistnämndas flykt till Syrien.

Nazism i ny tappning

Nazisternas krigserfarenheter kom att bli användbara i kampen mot Israel. Till den egyptiska armén rekryterades mängder av gamla tyska nazister på 1950-talet. Underrättelseuppgifter gör gällande att före detta nazister även tränade den palestinska gerillarörelsen i början av 1950-talet. Sannolikt skedde det under Gerhard Mertins ledning, möjligen tillsammans med bland annat Otto Skorenzy (det gör i alla fall dennes levnadstecknare Glenn B Infield gällande).

Nazismen visade sig fullt möjlig att uppdatera i enlighet med den antikoloniala rörelsen under 1960- och 1970-talen. Nazi-ideologin var ju i grunden inriktad på samma längtan efter etniskt kulturell renhet som många av antikolonialismens företrädare. Nynazisternas hatobjekt var tillika Storbritannien och USA, det vill säga de två nationer som representerade allt sådant som avskyddes inom de antikolonialistiska nätverken: liberalism, kosmopolitism och imperialism.

Man kan konstatera att samarbete mellan palestinska ’frihetskämpar’ och nazister har varit en central komponent i det palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen ända från 1930-talet och fram till den tidpunkt då Edward Said skrev sin Orientalism.

Ur rökmolnen från häxbrygden av nazism och antikolonialism steg två märkliga gestalter fram, personer som skulle komma att spela stor roll för den antiisraeliska och antijudiska kampen från 1960-talet och en bra bit framåt: François Genoud och Jacques Vergès.

Bankiren och schweizaren Genoud hade redan på 1930-talet engagerat sig i stormuftins försök att få till stånd samarbete med nazisterna. Långt senare påstås han ha finansierat Ayatollah Khomeinis vistelse i Paris (före den iranska revolutionen). Han hade också nära samröre med den schweiziske högerextremisten Albert ”Ahmed” Huber, när denne satt i styrelsen för Muslimska Brödraskapets bank Al Taqwa, som misstänktes för terrorfinansiering efter Elfte septemberattentaten.

De ekonomiska tillgångar som Genoud efter kriget förvaltade kom bland annat från döda nazistledares kvarlåtenskap. Och dessa tillgångar använde han inte bara för att finansiera antikolonial verksamhet. Därtill såg han till att gamla nazistiska meningsfränder fick juridisk hjälp när de ställdes inför rätta. Genoud organiserade försvaret för Adolf Eichmann år 1961 och för den tidigare lokale Gestapo-chefen Klaus Barbie år 1987.

Den senare försvarades av den vänsterradikale franske advokaten Jacques Vergès. Han hade gjort sig ett namn i den antikoloniala kampen i Algeriet (där han gifte sig med terroristen Djamila Bouherid), där för övrigt även Genoud var inblandad genom stöd till FLN. Vergès ställde även sina advokattjänster till Röda Khmerer-ledaren Khieu Samphans förfogande. Advokaten hade lärt känna Pol Pot när de båda fördjupade sig i antikolonial teoribildning i Paris på 1950-talet. Vid en förfrågan om han skulle ha kunnat försvara Hitler, svarade han symtomatiskt: ”Jag skulle till och med försvara Bush – men bara om han förklarade sig skyldig.”

I sitt försvar av Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”, lutade sig Vergès mot en antikolonialistisk diskurs inspirerad av Frantz Fanon, och anklagade åklagarsidan för dess vithetsnorm: ”Vår moraliska överlägsenhet kommer av att vi talar i mänsklighetens namn, åklagaren talar bara i de vita européernas namn. Fortsätt med det och man kommer att skratta ut er från andra sidan havet.”

Vergès assistent Jean-Martin Mbemba, bördig från Kongo, menade att nazismens brott ändå var ringa gentemot västvärldens brott i Afrika: ”Kan ni verkligen [som vit] sätta er till doms över Barbie?”, frågade Mbemba den vite åklagaren retoriskt.

François Genoud fick ett betydande inflytande över den kamp mot kolonialism i allmänhet och Israel i synnerhet som bedrevs av den palestinska terrororganisationen PFLP, där bland annat den i Sverige så populära kvinnliga terroristen Leila Khaled ingick. Genoud fungerade dessutom som finansiär för andra terrorgrupper, däribland tyska RAF. Även de påstod sig ju ha som målsättning att motverka gryende eller kvardröjande fascism i Europa – vilket naturligtvis tedde sig paradoxalt med tanke på deras samarbeten med människor som inte stack under stol med att de var nazister.

Den mytomspunne terroristen Ilich Ramírez Sánchez, känd som Carlos eller schakalen, var tillika finansierad av Genoud. Även Carlos var på 1970-talet engagerad i PFLP. I kampen mot Israel utförde han en rad spektakulära bombattentat mot israeliska och judiska intressen i London och New York. Sedermera dömdes han för en mängd mord och mordförsök. Han deltog till exempel i granatbeskjutningar mot två israeliska passagerarflygplan i Paris år 1975. Hela tiden dirigerad av nazisten Genoud.

Att förskjuta fokus

Man kan alltså konstatera att samarbete mellan palestinska ”frihetskämpar” och nazister har varit en central komponent i det palestinska motståndet mot den sionistiska rörelsen ända från 1930-talet och fram till den tidpunkt då Edward Said skrev sin Orientalism – i mitten av 1970-talet. I det läget ger Said alltså ut en bok vars syfte är att visa att det finns en lika stark rasistisk strömning bland palestiniernas fiender, ja, en strömning som med tiden ska komma att bli starkare och mer destruktiv än den antisemitiska.

Bilden av en kronologisk utveckling där antisemitismen ger vika för islamofobin är lika missvisande som idén att antisemitism och islamofobi kan likställas. Antisemitismen är inte på något sätt utdöd. Dess grundläggande tankefigur är också en fundamentalt annan än islamofobins.

Här är inte platsen för någon uttömmande kritik av Saids verk, som på många svenska universitet och högskolor behandlas som sanningskällor – trots en mängd brister i fråga om såväl metod som rena faktauppgifter och slutsatser.

Ett exempel kan dock vara belysande. [7] George Eliots roman Daniel Deronda tas av Said upp som representativ för vad som sedermera getts beteckningen islamofobi. I själva verket är Eliots roman ett av de första skönlitterära verk, skrivet av en icke-jude, som skildrar judar på ett sätt som bryter mot rasistiska stereotyper. Det är en av världslitteraturens första romaner med en uttalat antirasistisk tendens. Men eftersom Eliot utan fördömande skildrar judar som drömmer om att flytta till Det heliga landet beskriver Said verket som uttryck för rasism. Så förvandlas på ett närmast obegripligt sätt en av världshistoriens första antirasistiska romaner till en rasistisk pamflett. [8]

I stället för att initiera kampanjer mot en nazi-anstruken antisemitism som ställde sig i vägen för palestiniernas kamp, valde Said en annan väg. Han skrev ett flertal verk där uppmärksamheten förflyttas från en antisemitism som tycks tillhöra det förflutna till en islamofobi som framställs som helt internaliserad i dagens västerländska tänkande. Islamofobin får på så vis karaktären av en nutida motsvarighet till gårdagens antisemitism. Och därmed ändras bilden av Israel – landet blir en symbol för västerländskt kolonialt förtryck av den muslimska världen.

Antisemitism och islamofobi är väsensskilda

Men bilden av en kronologisk utveckling där antisemitismen ger vika för islamofobin är lika missvisande som idén att antisemitism och islamofobi kan likställas. Antisemitismen är inte på något sätt utdöd. Dess grundläggande tankefigur är också en fundamentalt annan än islamofobins. I det senare fallet kan man, med hänvisning till huvudtesen i Saids verk, hävda att västvärldens kultur under århundraden har reproducerat fördomsfulla bilder av muslimer som lata drömmare och potentiella terrorister. Dessa beskrivningar tänker man sig har legitimerat kolonialism och imperialistiskt förtryck av Mellanösterns folk.

Vad Said presenterar är alltså en hypotes, där flera inslag är svårbevisbara och slutsatserna möjliga att ifrågasätta.

Antisemitism är i grunden någonting annat. Den är en mycket konkret uttryckt föreställning om att hela västvärldens politik och medier bakom kulisserna styrs av judar. Judarnas mål anses vara att på sikt uppnå världsherravälde. Judars starka ställning inom världsekonomi, vetenskap och kulturutövning påstås visa på en global judisk sammansvärjning, där man oberoende av individuell tro och ideologi håller varandra om ryggen.

Eftersom den sionistiska konspirationen anses innefatta samtliga judar, måste alla judar utplånas för att man ska kunna undvika det elände som enligt antisemiterna kommer att drabba världen när judarnas plan går i lås. Det finns alltså i den antisemitiska föreställningsvärlden ett samband mellan idén om en världsomfattande judisk konspiration och strävan efter fördrivning och utplåning. Om det så bara finns en handfull judar kvar, kommer dessa nämligen att hålla samman, konspirera och ställa till elände.

Även de offentliga institutionernas roller skiljer sig åt. Förvisso förekommer såväl hat som våld riktat mot muslimer i Europa i dag. Statens, rättsväsendets, mediers och myndigheters ambition är likväl att skydda dessa grupper från förföljelse. Antisemitismen under andra världskriget innebar någonting helt annorlunda, nämligen att judarna förföljdes just av staten, av rättsväsendet, av medier och myndigheter.

Edward Saids framställning av hur en krigisk europeisk imperialism och rasism påstås ha legitimerats i västvärlden blir i sitt sammanhang närmast som en inverterad bild av 1900-talshistorien. Det är en bild som innebär att nazismen snarare kommit att förbindas med de tyska nazisternas fiender – sionister, britter och amerikaner – än med de tyska nazisterna själva och deras egentliga samarbetspartners.

Johan Lundberg är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

 

Noter

[1] Malin Ullgren, ”Det vi bevittnar är bara högerpopulismens dödsryckningar”. DN den 27 september 2016.

[2] Edward Said, ”The Palestinian experience” [1968–1969], i The Edward Said reader, red. Moustafa Bayoumi & Andrew Rubin (London 2001).

[3] Edward Said, Orientalism (New York 1978).

[4] Kopplingar mellan den tyska nazismen och antisemitismen i arabvärlden utreds i Matthias Küntzel, Jihad and Jew-hatred. Islamism, Nazism and the roots of 9/11 (New York 2012). Min definition av antisemitism är tillika hämtad från Küntzel.

När det gäller svenskspråkiga framställningar av samarbetet mellan nazister och palestinska terrororganisationer: se Niclas Sennerteg, Hakkorset och halvmånen. Nazister i Mellanöstern (Stockholm 2014). I fråga om i synnerhet Genoud och Vergès: se Willi Winkler, Mörkermannen. François Genouds gåtfulla liv i Goebbels och Schakalens skugga, övers. Karin Andrae (Stockholm 2012).

[5] Se Dan Kutzmann, Genesis 1948. The first Arab-Israeli war (New York 1970). Citaten från stormuftin nedan är hämtade från Sennerteg (ibid.).

[6] Stormuftins kopplingar till Muslimska brödraskapet tas upp i Paul Berman, De intellektuellas flykt, övers. Jim Jakobsson; förord Johan Lundberg (Stockholm 2011). Här återfinns även citatet från al-Banna.

[7] Internationellt sett har Edward Saids verk bemötts betydligt mer kritiskt än i Sverige. Bland många kritiker kan Ibn Warraq, Bernard Lewis och Robert Irwing nämnas. Se t ex den sistnämndes For Lust of Knowing, The Orientalists and their Enemies, London 2006.

[8] Edward Said, The Question of Palestine, New York 1979, t ex s 65 f.