Islamism, multikulturalism och folkhemsanpassning

Man kan inte jämka med idéer som är oförenliga med frihet

Foto: Mosthphotos

Foto: Mosthphotos

Politiska eftergifter till islamism har sin bakgrund i folkhemstanken om jämlikhet. Men jämlikhet mellan kulturer tycks bli viktigare än jämlikhet inom kulturer. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi.

Av Per Bauhn

Publiceras i Kvartal vol. 1 2017, online: 2017-03-08

I korthet

  • Islamism är inte bara en religiös utan också en politisk doktrin som säger att islamiska normer ska bestämma individers liv men också hela samhällens lagar. Den avvisar att tro endast är en privat angelägenhet. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister.
  • Politiska eftergifter till islamism är inte harmlösa. Islamismen rymmer ett förakt för dem som inte delar tron. Därför blir anpassningen ofta ensidig och följs av nya krav.
  • Den svenska politiska undfallenheten mot islamism har sin bakgrund i folkhemstanken, där rättvisa uppfattas som liktydigt med jämlikhet. I multikulturalismen utsträcktes tanken till jämlikhet även mellan etniska och religiösa minoriteter. Jämlikhet mellan kulturer blev viktigare än jämlikhet inom kulturer.
  • Multikulturalismens offerperspektiv skapade en offentlig ovilja både mot att utmana islamism men även mot att göra något som kan uppfattas som kritik av islam. Valhäntheten märks exempelvis i hur man har reagerat på de jihadistiska hoten mot yttrandefrihet.

Sveriges handelsminister Ann Linde och övriga kvinnor i den svenska delegation som besökte Teheran i februari i år valde att täcka sina huvuden med slöjor för att vara sina iranska värdar till lags. Sådan anpassning till islamiska klädkoder praktiseras förvisso inte bara av svenska ministrar. År 2014 valde såväl den italienska utrikesministern Emma Bonino som Europeiska Unionens utrikesrepresentant Catherine Ashton att ta på sig slöja i samband med besök i Teheran. Men det finns också de som vägrar. År 1998 kom den dåvarande grekiska ministern för utvecklingsfrågor, Vasso Papandreou, till ett möte med den iranske presidenten Mohammad Khatami iförd en vidbrättad hatt, och passade då också på att påpeka att Iran inte kunde räkna med något turistutbyte med Grekland så länge man i mullornas land inte fick klä sig som man vill eller dricka vin. Den holländska politikern och EU-parlamentarikern Marietje Schaake vägrade likaså att dölja sig i den obligatoriska islamistiska rekvisitan när hon år 2015 mötte talmannen i Irans parlament, Ali Larijani. Och i år har den amerikanska schackmästaren Nazi Paikidze valt att stanna hemma från årets schack-VM för damer i Iran i protest mot slöjtvånget.

Att bära eller inte bära slöja i Teheran skulle kanske av vissa ses som en mindre väsentlig symbolfråga. Om man nu vill ha ett bra handelsavtal med Iran, så får man väl spela efter deras regler. Att ta seden dit man kommer är ju den pragmatiska hållning som brukar förknippas med gott affärssinne. Men en stat som Sverige, som vill ha hög svansföring när det gäller mänskliga rättigheter, kan inte göra vad som helst för pengar utan att samtidigt försvaga sin moraliska ställning. Ministrarna som tar på slöjan i Teheran förnedrar inte bara sig själva, utan sviker också de iranska kvinnor som vågat liv och frihet för att slippa underkastas mullornas klädkod. Problemet här är inte bara att man viker ned sig för snöd vinnings skull, utan att man också stryker en doktrinär islamism medhårs.

Politik, inte bara religion

Islamism är den ideologi som säger att islamiska normer, så som de uttrycks i Koranen och haditherna, ska bestämma individers liv och samhällens lagar, och att avvikelser från dessa normer kan och bör bestraffas, ibland med döden eller fysisk misshandel. Islamism är alltså inte bara en religiös utan också en politisk doktrin: ”Islamism är inte någon egen typ av muslimsk tro. Det är en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet.” [1] Islamistiska organisationer är således ”islamiska organisationer som avvisar åsikten att islam bara bör vara en individuell angelägenhet; de bekänner sig till en allomfattande tolkning som blandar religion och politik och framställer islam som ett fullständigt system”. [2]

Islamismen är inte förenlig med den grundläggande mänskliga rätten till frihet, eftersom den utesluter handlingsval som strider mot islam, även sådana som inte på något vis hotar någon annan människas frihet. Icke-muslimer måste, enligt islamismen, rätta sig efter de tabun som islam ställer upp, men islamister måste inte (och bör inte, om det är oförenligt med dessa tabun) ta motsvarande hänsyn till exempelvis ett sekulärt samhälles konventioner. I sin militanta form, jihadism, står islamismen i dag för den typ av terrorism som kräver flest dödsoffer världen över. [3] Muslimer hör till de vanligaste offren för islamism, vilket är en nyttig påminnelse om att islamismen inte bara är ett problem för den icke-muslimska västvärlden.

Här är det viktigt att hålla isär olika begrepp. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister. Muslimer kan liksom kristna och andra troende vara sekulära och hålla sin religion för en privatsak, utan anspråk på att den ska prägla lagstiftning och politik. Alla jihadister är islamister, men alla islamister är inte jihadister. Man kan mycket väl ha som ideal ett islamiskt samhälle, styrt i enlighet med Koranens bud, utan att för den skull vara beredd eller benägen att ta till våld för detta mål. Även ett samhälle som blir islamistiskt på fredlig väg skulle dock fortfarande vara ett ofritt samhälle, då det begränsar individers frihet utifrån islamiska tabun.

Här är det viktigt att hålla isär olika begrepp. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister. Muslimer kan liksom kristna och andra troende vara sekulära och hålla sin religion för en privatsak, utan anspråk på att den ska prägla lagstiftning och politik.

Alla islamister är, som sagt, inte jihadister, men förekomsten av jihadism bidrar utan tvekan till en berättigad oro för islamistiska målsättningar i allmänhet. Till skillnad från andra former av religiös extremism (som till exempel hindutva i Indien och buddhistisk fundamentalism i Burma eller Sri Lanka), opererar jihadismen långt utanför islams kärnområden. En svensk satiriker skulle kunna karikera den indiske gudakungen Rama eller Buddha utan att riskera något obehag för egen del. Men om han får för sig att karikera profeten Muhammed, så kan han räkna med ett utflöde av fatwas och dödsdomar från Mellanöstern. Fanatiserade folkmassor över hela den muslimska världen, från Islamabad till Jakarta, från Teheran till Khartoum, från Sahara till Kaukasus kommer att ropa ut sin vrede och kräva tecknarens död, även om de själva aldrig sett hans alster eller ens vet vad han heter.

Ofta en ensidig anpassning

Att vika ned sig för islamism är alltså inte harmlöst. Givet islamisters världsbild och deras förakt för dem som inte delar den, kan man lugnt räkna med att varje eftergift kommer att följas av nya krav. Islamismen är en religiös form av herrefolksideologi och inom dess ramar kan det aldrig bli tal om jämlikhet mellan troende och icke-troende. Att vara ateist, kristen eller sekulariserad muslim är ett högriskprojekt i varje land där islamister har inflytande över politik och vardagsliv, inte bara i teokratier som Saudiarabien eller Iran, utan också i helt andra typer av stater, som Egypten, Somalia, Pakistan, Bangladesh, Malaysia eller Sudan.

Så när islamister i Iran kräver att vi tar på slöjan är det fel av oss att säga nej, och när islamister i Sverige kräver att deras barn ska bära slöja, är det också fel av oss att säga nej.

I det svenska mötet med islamismen ser vi ofta en ensidig anpassning. Det handlar inte om att islamister i Sverige, liksom svenskar i Teheran, förväntas ta seden dit man kommer. Tvärtom exemplifierar svensk lagstiftning och myndighetsutövning en betydande lyhördhet för islamistiska krav.

Skolor som inte tillåter huvudbonader inomhus har blivit uppsträckta av Skolverket när de försökt förbjuda flickor i lågstadiet att bära slöja: ”Keps och mössa kan inte jämställas med slöja”. Diskrimineringsombudsmannen hade dock inget klander för den skola som anpassade klassrummet i enlighet med de manliga deltagarnas tolkning av islam, så att kvinnorna i gruppen placerades bakom skärmar eller längst bak i klassrummet. Däremot blev en man, som med hänvisning till islam vägrat ta en kvinnlig platschef i hand i samband med en anställningsintervju och därpå förlorat sin ersättning från Arbetsförmedlingen, tilldömd skadestånd. [4]

Så när islamister i Iran kräver att vi tar på slöjan är det fel av oss att säga nej, och när islamister i Sverige kräver att deras barn ska bära slöja, är det också fel av oss att säga nej. Hur tror svenska ministrar att de kan fungera som stöd för de kvinnor i storstädernas förorter som vill slippa begränsas av lokala islamisters norm om slöjbärande [5] när ministrarna själva redan underkastat sig samma norm i Teheran, och när de gör så lite på hemmaplan för att stödja dem som vill hävda en sekulär samhällsordning mot religiös fundamentalism?

Jämlikhet och multikulturalism

Varför hamnar då svenska politiker i en undfallenhetspolitik gentemot islamism? Bakgrunden finns att söka i folkhemmets normativa struktur, där rättvisa har setts som liktydigt med jämlikhet. Att utjämna skillnader mellan välbeställda och resurssvaga grupper var det överordnade idealet för hela välfärdspolitiken från 1930-talet och framåt. Jämlikhetsidealet kom även att prägla synen på brott och straff, åtminstone från 1960-talet. Kriminellas felhandlande förklarades med att de hade varit socialt missgynnade. Alltså bör de nu bli föremål för vård snarare än straff. Det blir samhällets ansvar att kompensera dem för den sociala orättvisa (ojämlikhet) de varit utsatta för. Förövaren ses alltså som offer, och samhället står i skuld till honom i stället för tvärtom.

Rätten till frihet måste gälla ömsesidigt. Den troende behöver inte ta någon i hand, men ingen ska heller vara tvungen att anställa eller ge bidrag åt någon som vägrar ta personer i hand endast på grund av deras kön.

Under inflytande av multikulturalismen under 1900-talets sista decennier kom så offerperspektivet att utsträckas till att omfatta etniska och religiösa minoriteter. Multikulturalismen har ett eget ideal om jämlikhet mellan majoritets- och minoritetskulturer. Enligt detta ideal fordras kulturspecifik lagstiftning som skyddar etniska och religiösa minoriteter från ett omgivande liberalt majoritetssamhälles ingrepp. En följd av detta, noterar filosofen Will Kymlicka, en av multikulturalismens förespråkare, är att ”majoriteten inte kommer att kunna förhindra kränkandet av individuella rättigheter inom minoritetsgemenskapen. Liberaler i majoritetsgruppen är tvungna att lära sig leva med detta, liksom de måste leva med illiberala lagar i andra länder.” [6] Jämlikhet mellan kulturer är alltså viktigare än frihet inom kulturer.

I propositionen ”Sverige, framtiden och mångfalden” år 1997 påpekade dåvarande regeringen Persson att det ”behövs en fördjupad diskussion om hur Sverige skall bli ett mer jämlikt mångkulturellt samhälle”. [7] Man slog vidare fast att ”[a]v demokratiska skäl anser regeringen att den generella politiken på ett helt annat sätt än hittills måste utgå från och spegla den etniska och kulturella mångfald som finns i samhället”. [8] Det är detta som är bakgrunden till att politiska partier börjar leta med ljus och lykta efter representanter för svenska muslimer. Misstaget man gör är att rekrytera personer som inte bara är muslimer, utan som först och främst ser sig själva som muslimer – och som inte sällan är knutna till organisationer med en islamistisk dagordning. [9] Det är så Omar Mustafa kommer till Socialdemokraterna, Abdirizak Waberi till Moderaterna, och Mehmet Kaplan och Yasri Khan till Miljöpartiet. Detta är politiker som bjuder in antisemitiska föredragshållare (Mustafa), säger sig vilja leva i en islamisk stat (Waberi), jämför jihadister som reser till Syrien med svenska frivilliga i Finland under Andra världskriget (Kaplan) och vägrar ta kvinnor i hand (Khan).

Ömsesidig rätt till frihet

Nästa steg i det multikulturalistiska anpassningsargumentet är att integration också måste omfatta majoritetsbefolkningen och inte vara någon ”särpolitik”, som Masoud Kamali skrev i sin utredning om strukturell diskriminering. [10] Detta kan låta bestickande, men det säger inget om vilka normer som ska anpassas till vems perspektiv. Kamali själv hävdade till exempel att reaktionerna på Yasri Khans ovilja att ta en kvinnlig journalist i hand var uttryck för ”antimuslimska attityder” och en fråga om ”den vita privilegierade blicken” som upprörs av att Khan inte tog ”en vit kvinna” i hand. [11] Här kommer offerperspektivet till ytan, liksom i de rutinmässigt återkommande anklagelserna om ”islamofobi”. (Termen ”islamofobi” är i sig en del av den islamistiska psykologiska krigföringen, där kritik av religionen islam jämställs med en ogrundad aversion mot muslimer – något som ofelbart tar skruv i det västerländska dåliga samvetet. Etiketten ”islamofob” är också ett sätt att blanda bort korten – att få debatten att handla om kritikerns anständighet i stället för om kritikens berättigande.)

Det påminner om vissa reaktioner efter islamistiska terrordåd, då debattörer först och främst uttrycker oro över att dåden kan leda till islamofobi i Sverige, snarare än att det kan finnas jihadister som planerar liknande gärningar här.

Att Khan efter kritiken mot honom drog tillbaka sin kandidatur till Miljöpartiets styrelse tolkades av Kamali som att man ville ”exkludera” Khan och att män och kvinnor av jämställdhetsivrare ”tvingas” ta varandra i hand. [12] Men ingen tvingade Yasri Khan att ta någon i hand. Om man däremot väljer att inte ta personer av motsatt kön i hand enbart på grund av deras könstillhörighet, så är man sexist. Och ett parti som inte vill låta sig företrädas av sexister måste rimligen ha rätt att tacka nej till dem.

Rätten till frihet måste gälla ömsesidigt. Den troende behöver inte ta någon i hand, men ingen ska heller vara tvungen att anställa eller ge bidrag åt någon som vägrar ta personer i hand endast på grund av deras kön. På samma sätt kan man hävda att rätten till frihet inkluderar en rätt att anlägga religiös klädedräkt. Men eftersom religiös klädedräkt signalerar att man ser sig i första hand som troende, är det olämpligt att yrkesgrupper som ska företräda hela samhället (som poliser eller soldater) tillåts kombinera sin uniform med religiös klädedräkt. I stället för att som nu, i den multikulturalistiska anpassningens tecken, tillåta sådan sektifiering av uniformsyrkena, bör man insistera på att den som förväntas tjäna hela medborgargemenskapen ska lämna sin religiösa tillhörighet utanför fullgörandet av sitt offentliga uppdrag.

Normförskjutning

Handskakningsdomen från år 2010 vittnar om hur kravet på anpassning till islamistiska umgängesnormer har vunnit insteg i diskrimineringslagstiftningen. En man som med hänvisning till sin islamiska övertygelse vägrade ta kvinnor i hand och därefter gick miste om såväl praktikplats som ersättning tillerkändes ett skadestånd på 60 000 kronor från Arbetsförmedlingen. Enligt Stockholms tingsrätt hade Arbetsförmedlingen tillämpat sina regler på ett sätt ”som typiskt missgynnar muslimer som av religiösa skäl inte tar personer av motsatt kön i hand”, vilket innebar att man gjort sig skyldig till ”indirekt diskriminering”. [13] Arbetsförmedlingen borde ha insett, skriver tingsrätten, att mannen ”till följd av sin religiösa övertygelse saknade möjlighet att ta främmande kvinnor i hand”. [14]

Jämställdhetsmålet att män och kvinnor ska kunna möta varandra som likar på arbetsplatsen skyfflades här undan till förmån för religiösa hänsyn. I förbifarten likställer tingsrätten dessutom religiös övertygelse med fysiskt handikapp – mannen antas vara oförmögen att ta kvinnor i hand.En mer korrekt beskrivning är att han kunde, men inte ville ta kvinnor i hand. (Att bristen på vilja bottnar i religiös övertygelse förändrar inte detta faktum.) Det är, som filosofen Brian Barry påpekat, skillnad mellan att inte ha en möjlighet och att ha en möjlighet, men avstå från att använda sig av den. [15]

En asyllagstiftning som enbart ser till den asylsökandes och inte till det mottagande samhällets skyddsbehov är inte moraliskt berömvärd, eftersom den bidrar till att underminera det skydd för mänskliga rättigheter som är samhällsgemenskapens primära uppgift.

Multikulturalismens offerperspektiv har skapat en ovilja inte bara när det gäller att direkt utmana islamismen, utan att över huvud taget göra något som kan uppfattas som kritik av islam. Svenska kyrkan exemplifierade i detta sammanhang en intressant form av självförnekelse, när dess kommunikationschef Gunnar Sjöberg beskrev det som ”uppviglande” och gränsande till ”religionskrig” att en grupp präster sommaren 2016 tagit initiativ till Facebookgruppen ”Mitt kors”. Facebookinitiativet togs efter att en fransk präst slaktats av islamister framför altaret i sin egen kyrka. Men för Svenska kyrkans kommunikationschef var problemet inte militant islamism, utan risken att ”korset utnyttjas som en symbol mot islam”. [16] Det påminner om vissa reaktioner efter islamistiska terrordåd, då debattörer först och främst uttrycker oro över att dåden kan leda till islamofobi i Sverige, snarare än att det kan finnas jihadister som planerar liknande gärningar här.

Jihadism i Sverige

Hur Sverige förhåller sig till islamistiska hot mot åsiktsfriheten blev tydligt i samband med Muhammedkarikatyrerna år 2006. Utrikesminister Laila Freivalds lovade ambassadörer från muslimska länder att personligen be om ursäkt om någon svensk tidning publicerade bilder liknande dem som förekommit i danska Jyllands-Posten. En sådan ursäkt levererade hon också kort därpå, när Sverigedemokraternas tidning SD-kuriren hade utlyst en karikatyrtävling på temat Muhammed. Statsminister Göran Persson hade då redan gjort klart att den svenska pressfriheten ”inte handlar om att på något sätt förlöjliga eller förhåna en annan religion”. [17] Men i en situation som den som rådde år 2006 borde prioriteringarna ha varit andra. Det mest upprörande då var inte att några danska tecknare hade brutit mot tabun som omfattas av vissa delar av islam, utan att islamister världen över såg sig berättigade att mörda, bränna och hota bara för att icke-muslimer inte ville rätta sig efter dessa tabun. Men den svenska regeringen valde att göra islamisternas problemformulering till sin, och då var det den otyglade pressfriheten som var stenen i skon, inte jihadisterna.

Militanta islamister finns också inom Sveriges gränser. Det har blivit tydligt i samband med återkommande försök att attackera Lars Vilks, men också genom de hundratals individer som sökt sig till Syrien för att mörda, plundra och ta slavar under Islamiska statens baner. Med tanke på att gruppen av militanta islamister i Sverige sannolikt har fått tillskott i samband med flyktingtillströmningen för två år sedan (vilket förefaller bekräftas av incidenter på asylboenden där kristna och muslimer som vill konvertera till kristendomen har utsatts för våld och hot av andra asylsökande), är oron för islamistisk terror i Sverige ingen ogrundad farhåga. Samtidigt är närvaron av jihadister i Sverige ännu ett indicium på att svenska myndigheter inte har tagit det islamistiska hotet på allvar.

I den mån terroristerna är framgångsrika, övergår politiker och medborgare till att bli undfallande och självcensurerande, mer villiga att begränsa sig själva än att försöka begränsa islamismen.

Personer med islamistisk övertygelse och framför allt personer som redan deltagit i jihadistiskt våld borde aldrig ha givits en fristad i Sverige. En asyllagstiftning som enbart ser till den asylsökandes och inte till det mottagande samhällets skyddsbehov är inte moraliskt berömvärd, eftersom den bidrar till att underminera det skydd för mänskliga rättigheter som är samhällsgemenskapens primära uppgift. Man bör här också erinra sig att den ursprungliga Genèvekonventionen om flyktingar från år 1951 faktiskt undantog personer som begått krigsbrott, brott mot mänskligheten, eller som ”gjort sig skyldiga till handlingar som strider mot Förenta Nationernas syfte och principer” [18] från rätten till asyl.

Terrorbrott

Vill man komma till rätta med hotet från islamistisk jihadism, måste man också ge domstolarna instrument att döma terrorister. Att få fälls för terrorbrott i Sverige säger mer om bevisbördan för åklagare än om antalet faktiska terrorister i landet. Inte ens när tre knivbeväpnade personer med dokumenterade sympatier för militant islamism år 2011 gick på jakt efter Lars Vilks i Göteborg kunde tingsrätt och hovrätt fälla dem för annat än brott mot knivlagen – även om hovrätten var övertygad om att männen ”varit inställda på att inte bara föra en diskussion med Lars Vilks utan också velat iscensätta ett uppträdande och då inte skulle ha varit främmande för att bruka knivarna”. [19]

En nödvändig förutsättning för att kunna hantera islamistiska hot och påtryckningar är att man släpper bilden av islamisten som offer och behandlar honom eller henne som en agent med en egen dagordning.

Straffsatserna för terrorbrott borde också vara väsentligen högre än för ”vanliga” mordförsök eller våldsbrott, eftersom gärningen bör ses som riktad mot hela samhället och inte bara mot en viss person eller grupp av personer. All terrorism, jihadistisk terrorism inkluderad, är en form av krigföring i två steg. [20]

Det första steget handlar om att döda eller skada någon som terroristerna ser som symboliskt viktig, till exempel för att han eller hon öppet har utmanat terroristernas värderingar. Theo van Gogh, som mördades år 2004 efter att ha producerat den islamkritiska filmen Submission tillsammans med Ayaan Hirsi Ali, är ett exempel på en sådan symboliskt viktig person ur ett jihadistiskt perspektiv.

I det andra steget hoppas terroristen på att injaga fruktan i ett samhälle som kan antas identifiera sig med den angripna symbolpersonen. Islamistiska terrorister sänder ett budskap till det omgivande samhället, att så här går det för den som trotsar deras tabun. I den mån terroristerna är framgångsrika, övergår politiker och medborgare till att bli undfallande och självcensurerande, mer villiga att begränsa sig själva än att försöka begränsa islamismen. Just därför att terrorbrott syftar till att paralysera samhällen snarare än att bara undanröja enskilda individer, så är det viktigt att de bestraffas på ett annat och strängare sätt än vad som är fallet med våldshandlingar enskilda individer emellan.

En nödvändig förutsättning för att kunna hantera islamistiska hot och påtryckningar är att man släpper bilden av islamisten som offer och behandlar honom eller henne som en agent med en egen dagordning. Man måste också inse att denna dagordning ofta är oförenlig med den rätt till frihet som ett demokratiskt samhälle utgår från. Det är just denna rätt som islamisten själv åberopar när han kräver utrymme att praktisera sin religiösa tro, men som han nekar dem som inte vill rätta sig efter hans tabun. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, så måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, även till priset av att bli kallade ”islamofober” av islamismens apologeter.

Per Bauhn är professor i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet.

 

Noter

[1] Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, rapport DNR 2017-1287, 2017), s. 3.

[2] Lorenzo Vidini, The New Muslim Brotherhood in the West (New York: Columbia University Press, 2010), s. 15.

[3] Europol, European Union Terrorism Situation and Trend Report 2016, s. 10, 44.

[4] Fallet med slöjor i skolan handlade om Minervaskolan i Umeå och avgjordes av Skolverket, beslut 2006-05-22, dnr 52-2006:689; de kvinnliga eleverna som placerades bakom skärmar läste svenska för invandrare på Hjalmar Strömerskolan i Strömsund och ärendet avgjordes av Diskrimineringsombudsmannen, beslut 2009–08–14, ärende ANM 2009/320; handskakningsärendet (som diskuteras mer ingående längre fram i denna artikel) avgjordes i Stockholms tingsrätt, dom 2010–02–08, mål nr. T7324–08.

[5] Om islamistisk sedlighetspolis i förorten kan man läsa i Cheko Pekgul och Nalin Pekgul, Jag är ju svensk (Borås: Recito Förlag, 2014).

[6] Will Kymlicka, Multicultural Citizenship (Oxford: Oxford University Press, 1995), s. 168.

[7] Regeringens proposition 1997/98: 16, Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik, s. 18.

[8] Sverige, framtiden och mångfalden, s. 20.

[9] Se Norell, Carlbom och Durrani, ”Muslimska Brödraskapet i Sverige”, s. 19–21.

[10] Masoud Kamali, Den segregerande integrationen (SOU 2006: 73), s. 20.

[11] Masoud Kamali, ”Muslimer måste kunna ta plats i svensk politik”, Svenska Dagbladet 2016–04–26.

[12] Kamali, ”Muslimer måste kunna ta plats i svensk politik”.

[13] Stockholms tingsrätt, dom 2010–02–08, mål nr. T7324–08, s. 4.

[14] Ibid., s. 16.

[15] Brian Barry, Culture and Equality (Cambridge: Polity Press, 2001), s. 36–38.

[16] ”Exklusivt: Kyrkans kommunikationschef berättar nu om kors-kampanjen”, Kyrkans Tidning 2016–08–09.

[17] ”Freivalds avvärjde svensk Muhammedkris”, Sydsvenskan 2006–02–22.

[19] 1951 Convention Relating to the Status of Refugees, artikel 1: F.

[19] Hovrätten för Västra Sverige, dom 2012–09–24, mål nr. B 1590–12, s. 11.

[20] Per Bauhn, Ethical Aspects of Political Terrorism (Lund: Lund University Press, 1989).