Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Skip to content

Islamism och folkhemsanpassning

Foto: Bertil Bernhardsson / Mosthphotos
Av Per Bauhn | 8 mars 2017
Eventuella åsikter och slutsatser i texten är skribentens egna.
Profil I korthet Lästid 17 min Skärmläsarvänlig
I korthet
  • Islamism är inte bara en religiös utan också en politisk doktrin som säger att islamiska normer ska bestämma individers liv men också hela samhällens lagar. Den avvisar att tro endast är en privat angelägenhet. Alla islamister är muslimer, men alla muslimer är inte islamister.
  • Politiska eftergifter till islamism är inte harmlösa. Islamismen rymmer ett förakt för dem som inte delar tron. Därför blir anpassningen ofta ensidig och följs av nya krav.
  • Den svenska politiska undfallenheten mot islamism har sin bakgrund i folkhemstanken, där rättvisa uppfattas som liktydigt med jämlikhet. I multikulturalismen utsträcktes tanken till jämlikhet även mellan etniska och religiösa minoriteter. Jämlikhet mellan kulturer blev viktigare än jämlikhet inom kulturer.
  • Multikulturalismens offerperspektiv skapade en offentlig ovilja både mot att utmana islamism men även mot att göra något som kan uppfattas som kritik av islam. Valhäntheten märks exempelvis i hur man har reagerat på de jihadistiska hoten mot yttrandefrihet.
Politiska eftergifter till islamism har sin bakgrund i folkhemstanken om jämlikhet. Men jämlikhet mellan kulturer tycks bli viktigare än jämlikhet inom kulturer. Om vi som samhälle menar allvar med rätten till frihet, måste vi också i praktik och politik försvara denna rätt mot frihetsfientliga religiösa övertygelser, skriver Per Bauhn, professor i praktisk filosofi.

Sveriges handelsminister Ann Linde och övriga kvinnor i den svenska delegation som besökte Teheran i februari i år valde att täcka sina huvuden med slöjor för att vara sina iranska värdar till lags. Sådan anpassning till islamiska klädkoder praktiseras förvisso inte bara av svenska ministrar. År 2014 valde såväl den italienska utrikesministern Emma Bonino som Europeiska Unionens utrikesrepresentant Catherine Ashton att ta på sig slöja i samband med besök i Teheran. Men det finns också de som vägrar. År 1998 kom den dåvarande grekiska ministern för utvecklingsfrågor, Vasso Papandreou, till ett möte med den iranske presidenten Mohammad Khatami iförd en vidbrättad hatt, och passade då också på att påpeka att Iran inte kunde räkna med något turistutbyte med Grekland så länge man i mullornas land inte fick klä sig som man vill eller dricka vin. Den holländska politikern och EU-parlamentarikern Marietje Schaake vägrade likaså att dölja sig i den obligatoriska islamistiska rekvisitan när hon år 2015 mötte talmannen i Irans parlament, Ali Larijani. Och i år har den amerikanska schackmästaren Nazi Paikidze valt att stanna hemma från årets schack-VM för damer i Iran i protest mot slöjtvånget.

Läs mer Visa mindre

Redan prenumerant?
Testa Kvartal Total!
Första månaden gratis
Ingen bindningstid.
Till erbjudandet
Eller vill du bara läsa denna artikel?
Har du redan ett konto?
Skapa ett gratiskonto för att lyssna på Kvartals poddar helt kostnadsfritt
* Genom att skapa ett gratiskonto prenumererar du på vårt kostnadsfria nyhetsbrev – avsluta när du vill.