Den nya pessimismen

Varför anser allt fler att Sverige håller på att försämras?

Foto: lynx

Foto: lynx

Uppfattningen att Sverige är på väg åt fel håll har sakta vuxit sig starkare de senaste åren. Var kommer svartsynen ifrån? Den pessimistiska samhällsuppfattningen har både djupa rötter och samtida föregångare, skriver Peter Santesson. Men medan många är ense om att landet blir sämre går åsikterna isär om varför. Pessimismen är naturlig för ett land som söker efter en ny riktning.

Av Peter Santesson

Publiceras i Kvartal vol. 1 2016, online: 2016-05-09

I korthet

  • Sedan år 2011 har uppfattningen att Sverige är på väg åt fel håll blivit allt vanligare. År 2013 blev pessimisterna fler än optimisterna och nu är pessimismen nästan lika dominerande som optimismen varit tidigare.
  • Nedgångstankar sorteras in i tre dimensioner: försämrade idéer och vanor, ett försvagat skyddande skal runt samhället och hotade försörjningsmodeller.
  • Den svenska pessimismen föregicks av amerikansk pessimism i finanskrisens spår.
  • Den nya svenska pessimismen liknar den amerikanska i sin bredd, men detaljerna är specifikt svenska. En rad samhällsproblem inom de tre nedgångsdimensionerna har förblivit olösta.
  • Medan många delar uppfattningen att samhället är på väg åt fel håll är man inte överens om varför. Vissa fokuserar på det försvagade skalet medan andra uppfattar att samhällets värderingar har försämrats.

Alla siffror pekar i rätt riktning, men likväl är folk övertygade om att landet är på väg åt fel håll. Vad har det tagit åt folk? Statsminister Stefan Löfven beklagade sig för Financial Times över att Sverige i allmänhetens ögon tycks ha blivit ett land där allting är på väg utför.[1] Hur kan man tro det när ekonomin växer och arbetslösheten sjunker? Det var tillsynes obegripligt. Statsministern ansåg att det låg något ”overkligt” över den nya pessimismen.

Ändå har den varit på gång länge. Likt en fuktfläck i taket växte den nya pessimismen i tysthet innan den började uppmärksammas. Det är först nu som den kommer i dagen, men upplevelsen att Sverige på det hela taget håller på att försämras är en tanke som har legat på långsam jäsning under åtminstone fem år. Under år 2011 var andelen optimister omkring 30 procentenheter fler än pessimisterna i befolkningen. Men det så kallade sentimentet började nu stadigt att dala (se figur 1). Ett år senare hade optimisternas försprång krympt till 7 procentenheter. När ännu ett år gått och vi skrev 2013 hade andelen pessimister gått förbi optimisterna och stämningskurvan passerade nollstrecket. Sedan dess har stämningsläget mätts i tilltagande minusgrader. Läget är nu nästan omvänt mot år 2011. Allmänhetens syn på landets utveckling domineras av pessimism i nästan samma utsträckning som den fem år tidigare präglades av optimism. Nu är det höst i Sverige.

Figur 1. Optimismen i Sverige sjunker år 2011–2016. ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller mest åt fel håll?” Balansmått: andel som svarar ”mest åt rätt håll” minus andel som svarar ”mest åt fel håll” (glidande tremånaders medelvärde). Ca 1 000 intervjuer per månad. Källa: Demoskop.

Figur 1. Optimismen i Sverige sjunker år 2011–2016. ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller mest åt fel håll?” Balansmått: andel som svarar ”mest åt rätt håll” minus andel som svarar ”mest åt fel håll” (glidande tremånaders medelvärde). Ca 1 000 intervjuer per månad. Källa: Demoskop.

Det är förståeligt att statsministern undrar vad det är som har hänt. Men nedåttrenden föregick regeringsskiftet och kan inte ha orsakats av det. Vad är i så fall de underliggande faktorerna? Vad är det som ligger bakom en tilltagande känsla av att ett land är på väg utför? Löfven menade att stämningen egentligen borde vara god eftersom ekonomin växer och arbetslöshetsnivån är på väg ned. Uppenbarligen är faktorerna för ett lands framtidstro en mer komplex fråga än BNP och sysselsättningsstatistik. Så hur ska man beskriva dem?

Idén att ett land kan ha hamnat i en bred, storskalig utförsbacke är inte på något sätt ny. Tanken är både gammal och dagsfärsk. Rötterna är djupa och samtidigt har dagens nedgångstankar en central och aktuell föregångare i västvärlden. Vi är inte ensamma. För att kunna sortera frågans dimensioner på den hemmaplan är det en god idé att först blicka utåt. En lämplig startpunkt är en av de mest klassiska nedgångsskildringarna av dem alla, det romerska rikets nedgång och fall.

Nedgångens första dimension: dåliga idéer

I monumentalverket Romerska rikets nedgång och fall börjar beskrivningen när riket står på sin höjdpunkt under det första århundradet e.Kr. Fyrahundra år senare faller det västromerska riket. Vad var det för nedgång som låg bakom enligt Edward Gibbon?

Det är en komplex historia, och visst finns det många nyanser, men i dramat utpekas en huvudsaklig skurk. Förklaringen ligger i linje med en av de tre huvuddimensioner som nedgångstankar brukar följa. Försvagningen berodde till stor del på dåliga idéer och dåliga vanor, sedernas förfall helt enkelt.

Vi har blivit lata och börjat tappa greppet, fokuserar för mycket på bjäfs och har förförts av korrupta idéer som typiskt sett har kommit in från utsidan.

Dåliga vanor var hos Gibbon en bieffekt av motsvarigheten till nationell övervikt. Alltför goda tider fick ett helt folk att i mental mening lägga på hullet och glömma bort de kärva dygder och den endräkt som lagt grunden till landets storhet. Gibbon skriver att ”välståndet drev förfallstendenserna till mognad”, inte minst eftersom rikets expansion innebar att ”de segerrika legionerna … i långväga krig förvärvade främmande folks och legotruppers laster”. Dålig idépåverkan kom utifrån. Hos Gibbon var det den nymodiga kristendomen som mjukade upp benstommen hos tidigare hårda romare och gjorde dem till veklingar.

Prästerskapet predikade med framgång undergivenhetens och klenmodighetens lära; de aktiva samhälleliga dygderna rönte ingen uppmuntran, och de sista resterna av krigarandan begravdes i klostren … vad som kunde ha blivit härens sold förslösades på de onyttiga skaror av bägge könen som endast kunde berömma sig av kyskhet och avhållsamhet.[2]

Samhällsförsämring genom vacklande idéer innebär att tiderna har blivit sämre därför samhället har tappat sin geist. Vi är inte längre lika dygdiga som våra föräldrar och farföräldrar. Vi har blivit lata och börjat tappa greppet, fokuserar för mycket på bjäfs och har förförts av korrupta idéer som typiskt sett har kommit in från utsidan. Sämre vanor och försvagad samhällsanda kan uppträda i breda folklager men idéförfallet beskrivs ofta som en röta som först uppträder i toppen: en försämrad politisk elitkultur.

Förklaringen har något välbekant över sig, eftersom den går igen i så många nedgångsbeskrivningar genom historien. Det innebär inte alls att den alltid är grundlös – men uppfattningen är en schablon vars förmåga att återuppstå tycks vara oberoende av vilka belägg som finns på att den är korrekt.

Andra och tredje dimensionen: skalet och det goda livet

Den klassiska teorin om idémässigt och kulturellt förfall har en populär attraktionskraft, men brukar vara mindre lockande för moderna samhällsanalytiker. När historikern Peter Heather år 2005 publicerade sitt stora verk om det romerska rikets fall saknades talande nog ”nedgången” i titeln. Nog hade det romerska riket sina interna problem, men i allt väsentligt var det ändå ett jämförelsevis välfungerande rike som föll. Det romerska riket ruttnade inte, det blev invaderat.[3]

Det som kan väcka oro hos breda grupper torde knappast gälla så abstrakta faktorer som BNP. Snarare gäller det något som är både mer påtagligt och svårfångat.

Här återfinns samhällspessimismens andra dimension: oro för att samhällets skal har försvagats. Ofta beskrivs statens förmåga att behärska territoriet som statens kärna, som dess benstomme. Det är tvärtom. Våldskapaciteten är ett exoskelett, det skyddande skal som staten upprätthåller runtom det civiliserade samhället. Skalet består av de funktioner staten har för att dra upp och hävda gränser mellan det som ingår i det egna civiliserade samhället och det som inte tillåts där. Exoskelettet skyddar samhället både mot externa hot, det vill säga den yttre gränsen mellan samhället och omvärlden, och interna hot, den inre gränsen mellan samhället och den kriminella världen.

Skalfrågor får sin laddning genom att vara det civiliserade samhällets gränsyta mot världar som spelar efter andra regler. Innanför skalet är tillvaron regelstyrd och våld är kontrollerat. Som gränsyta mot det ociviliserade, miljöer där man inte kan utgå från att våld är regelstyrt, måste samhällets exoskelett bli en hybrid – en civiliserad, regelstyrd insida och samtidigt en utsida som är kapabel att möta brutalitet med samma brutalitet. Vad hindrar dem som verkar i exoskelettet att vända sig mot sina uppdragsgivare? Palatsets vakter har alltid gjort kejsarna nervösa, ofta på goda grunder. Därför är starka normsystem och hederskodex centralt i exoskelettet.[4] Känner man inte förtroende för att normsystemen är starka nog kan tankar på ett förstärkt exoskelett te sig minst lika hotfullt som de skrupelfria som skalet ska skydda emot.

Vad är det exoskelettet skyddar? Skalet försvarar möjligheten att fortsätta leva ett gott liv utan rädsla. Där är hittar man den tredje vanliga dimensionen i nedgångsteorier: oro för den ekonomiska basen för att kunna fortsätta leva livet så som man hittills har levt det. Nedgångstankar väcks när man förnimmer att den ekonomiska basen för samhället och ens egen tillvaro kan svikta. Här närmar man sig de faktorer som Stefan Löfven talade om när han hänvisade till den ekonomiska tillväxten.

Mycket få idéer i Sverige är av genuint inhemskt ursprung. Det idémässiga importberoendet är betydande.

Men det som kan väcka oro hos breda grupper torde knappast gälla så abstrakta faktorer som bruttonationalprodukten. Snarare gäller det något som är både mer påtagligt och svårfångat. Är ens tillvaro ekonomiskt stabil och pålitlig? Kommer försörjningsvägarna att bestå eller uppstår nya? Kommer orten att överleva, finns en plats för mig och min familj i det som väntar? Oro för framtiden innebär att frågor om den uppväxande generationen får speciell vikt. Kan föräldrar se tillgängliga ”livsmodeller” som de kan vägleda barnen mot? Kort sagt: hur lätt är det att finna svar på frågan hur nästa generation ska kunna hitta hållbara samhällsnischer och livsvägar som ger dem ett minst lika gott liv som deras föräldrar har haft? Tappar man tilltron till den ekonomiska beständigheten och möjligheten att generationsväxla en god plats i samhället är det naturligt med nedgångsföreställningar.

Sämre idéer och vanor, ett sviktande skal och osäkerhet kring försörjning är huvudingredienserna till nedgångstankar, men de griper in i varandra och blir ömsesidigt självförstärkande. Försörjningsmodeller är beroende av goda vanor och ett skal som gör samhället säkert. Ett starkt skal kräver en ekonomisk bas och en värderingsmässig underbyggnad i samhället. Växande grupper som står utan möjlighet att skapa sig ett gott liv är alltid en farlig grogrund för radikalism.

Ett amerikanskt svårmod

Pessimismen som har brutit ut i Sverige har varit på långsam tillväxt under flera år. En tumregel för den som vill veta i vilken riktning det svenska samhällsklimatet kommer att röra sig är att snegla på vad som sker i amerikanska intellektuella miljöer. Mycket få idéer i Sverige är av genuint inhemskt ursprung. Det idémässiga importberoendet är betydande, och transporttiden för att föra idéer över Atlanten brukar ligga på mellan fem och tio år. Den nya svenska pessimismen följer mönstret – inte i sina detaljer, men i sin generella riktning.

När stämningsläget redan var i botten small bomben: på fredagskvällen den 5 augusti 2011 meddelade Standard & Poor’s att USA:s kreditvärdighet för första gången sänktes från toppnivån AAA.

Vilka omständigheter som utlöste de nya stämningarna i USA kan inte utredas närmare här. Vissa nedgångsartiklar dök upp tidigare, men finanskrisen år 2008 framstår som en trolig påskyndande faktor och år 2011 hade amerikanska nedgångsscenarier blivit något av ett intellektuellt allmängods – närmast ett pärlband av framträdande pessimistiska analyser publicerades detta år.

Det amerikanska svårmodet uppträdde i alla tre nedgångsdimensionerna. Exoskelettets hållfasthet började sättas ifråga. USA:s säkerhet garanteras genom landets förmåga att vara den dominerande aktören på den internationella scenen. Men skulle den dominansen kunna bibehållas? Visst har det varnats för amerikansk nedgång förut, skrev Gideon Rachman i en uppmärksammad artikel, men den här gången var det annorlunda. Nu var nedgången på riktigt.[5] Med ett snabbt växande Kina, en kraftlös amerikansk ekonomi och en alltmer fragmenterad politisk omvärld var USA:s ställning snabbt på väg att försvagas.[6]

I spåren av finanskrisen uppstod samtidigt en stor debatt om den amerikanska medelklassens situation. Den tidigare ”livsmodell” som gett goda livsvillkor för mycket breda samhällsklasser beskrevs som sönderbruten och havererad. Den amerikanska medelklassen befann sig nu i ”kris” och frågan som diskuterades var hur den skulle kunna räddas.[7] En kombination av stagnerande medelklasslöner, skenande kostnader för högre utbildning och ökade svårigheter att finansiera ett eget boende innebar att även socialt väletablerade grupper nu fann det svårt att behålla sin plats i samhället och kunna överföra den till nästa generation.[8]

Samma år hävdade nationalekonomen Tyler Cowen att samhällsekonomin nu har nått ”den stora stagnationen”.[9] Man ska inte förvänta sig att tillväxten återvänder till tidigare nivåer. Nu är det slut på lågt hängande frukt och ekonomin har nått en platå där kurvorna under lång tid kommer att plana ut. År 2011 var ett dystert år i amerikansk debatt. Och när stämningsläget redan var i botten small bomben: på fredagskvällen den 5 augusti 2011 meddelade Standard & Poor’s att USA:s kreditvärdighet för första gången sänktes från toppnivån AAA. Beslutet chockade landet. Vad pågick? Vart var USA på väg?

Olika grupper är pessimistiska av skilda anledningar och lägger olika betoning vid de tre nedgångsdimensionerna.

Motiveringen till den sänkta kreditvärdigheten handlade om ett förfall i idédimensionen: en kraftigt försämrad och mer turbulent politisk kultur på elitnivå som innebar större risk för att landet skulle misslyckas att fatta nödvändiga ekonomisk-politiska beslut. Ökad politisk polarisering hade samma år resulterat i en mycket dramatisk parlamentarisk strid i kongressen om taket för statsskulden skulle höjas. Kompromissande och samsyn i politiken var över, nu var det oförsonlig strid som lamslog beslutsfattandet. Det bådade inte gott för det politiska systemets kapacitet att lösa samhällsproblem.

Den nya svenska pessimismen

Fem år senare har nedgångsstämningarna kopplat grepp om Sverige. Hur ska man förstå den nya svenska pessimismen? Liksom i det amerikanska exemplet är det svårt att peka ut vad som först sätter förändringen i rörelse. Men det är lättare att redogöra för vad som nu ligger bakom de negativa stämningar som Löfven upplever som så obegripliga. Att den amerikanska pessimismen nådde ett crescendo fem år tidigare är talande – den hastigheten håller ofta idédiffusion – men någon direktöversättning rör det sig inte heller om. Delvis är detaljerna specifikt svenska.

Två saker förtjänar att understrykas. För det första framstår det som troligt att den nya svenska pessimismen, precis som den amerikanska, har breda rötter som berör alla tre nedgångsdimensionerna. För det andra är inte den nya pessimismen ett entydigt fenomen. Olika grupper är pessimistiska av skilda anledningar och lägger olika betoning vid de tre nedgångsdimensionerna.

Det var som om den visionära kraften runnit ur regeringen. Välfärdsdebatten började präglas av brustna förväntningar.

En kris i livsmodeller motsvarande den amerikanska medelklasskrisen har inte utbrutit i Sverige. Men här är tillgängliga livsvägar intimt förbundna med hur välfärdsstaten är organiserad. Välfärdsstatens organisering har genomgripande konsekvenser för hela samhället. Successivt tappade välfärdsdebatten visionerna och blev mer uppgiven.

Det var i början av år 2011 som regeringen Reinfeldt började uppfattas och beskrivas som idélös. Ett enklare svar är att Sverigedemokraternas riksdagsinträde berövade Alliansen riksdagsmajoriteten. Men upplevelsen var en annan. Det var som om den visionära kraften runnit ur regeringen. Välfärdsdebatten började präglas av brustna förväntningar, med Caremaaffären år 2013 som tydligt exempel.

Medelklassens livsmodeller har förblivit tämligen ohotade (med undantag för den eskalerande bostadskrisen som nu blivit skrämmande). Men den tröstlösa situationen i snabbväxande utanförskapsområden har börjat uppmärksammas som ett mycket allvarligt samhällsproblem där någon lösning inte är inom räckhåll.

Skolkrisen kan också beskrivas som en kris i idé- och värderingsdimensionen. Förmågan att överföra kunskaper och värderingar till nästa generation uppfattas som hotad.

Samtidigt började flera av samhällets basfunktioner att visa kristecken. Allt tätare och mer storskaliga störningar i järnvägstrafiken tecknade bilden av att grundläggande infrastruktur höll på att vittra. I december 2013 publicerades katastrofresultat för den svenska skolan i den senaste Pisa-undersökningen, och sedan dess har skolkrisen uppfattats som akut.

Parallellt med nedgångstendenserna i samhällets innanmäte har svagheter i det svenska samhällsskalet uppmärksammats allt mer. I december 2012 meddelade överbefälhavaren att det svenska försvaret bara hade kapacitet att försvara landet från ett begränsat angrepp under en veckas tid. Under påskhelgen 2013 simulerade ryskt stridsflyg ett anfall mot Sverige. Ingen svensk incidentberedskap fanns vid tillfället – luftrummet var oförsvarat. Under sommaren 2013 utbröt omfattande kravaller i Stockholms utanförskapsområden som även väckte frågor kring polisens kapacitet att hålla samhällets gräns mot kriminaliteten.

Händelser som dessa skapade en osäkerhet om hållfastheten i skalet. Svårigheterna att bemästra den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014 skapade en motsvarande osäkerhet om brandförsvaret. Migrationskrisen och handfallenheten inför gatutiggeriet har därefter ytterligare understrukit bilden av att samhällets skal har försvagats.

Pessimismen är inte märklig eller främmande. Den är lätt att förstå utifrån gamla mönster och samtida exempel i vår omvärld.

Skolkrisen kan också beskrivas som en kris i idé- och värderingsdimensionen. Förmågan att överföra kunskaper och värderingar till nästa generation uppfattas som hotad. Ordningsproblemen i svenska skolan är särskilt allvarliga och skolbränder är i internationell jämförelse remarkabelt frekventa.

Men en annan kristendens i idédimensionen är förmodligen mer betydelsefull. Motsättningarna kring samhällets grundläggande värderingar har skärpts kraftigt med en motsvarande polarisering i samhällsdebatten. Där ena sidan uppfattar nedgång i form av ett poröst skal och ett samhälle som tappar greppet, förnimmer andra en moralisk nedgång i form av försvagade humanistiska idéer och ett samhälle som snabbt tappar empatin. Den ideologiska vilsenheten tar sig också uttryck i diskussioner om att den nationella identiteten måste omformuleras.

Vart ska vi?

Därför är inte den nya pessimismen ett enhetligt fenomen. Under stämningsnedgången från 2011 har det växlat vilka grupper som varit de största pessimisterna. De som sympatiserar med den sittande regeringen har betydligt större framtidstro än oppositionspartiernas väljare. Den första halvan av nedåtfärden var det därför huvudsakligen rödgröna väljare som var pessimister, efter valet 2014 har de bytt plats med alliansväljarna som nu misströstar. Samtidigt är Sverigedemokraterna hela tiden hemvist för den allra största pessimismen. Men under denna positionsväxling rör sig ändå hela fältet mot en minskad framtidstro.

När man ska motivera sin pessimism går svaren isär på ett karaktäristiskt sätt. Står man till vänster är det välfärdsstatens försvagade innehåll och hårdnande värderingsförändringar som oroar, medan oppositionens väljare fäster mer vikt vid de hårda skalfrågorna och en robust ekonomi. Allt fler är överens om att Sverige är på väg åt fel håll, men tänker olika om varför.

Det är en talande illustration till den nya svenska pessimismen. Det svenska samhällssystemet utmanas på en lång rad områden samtidigt. Under de senaste fem åren har ingen av dessa utmaningar egentligen hanterats, utan krisområdena har adderats till varandra.

Pessimismen är inte märklig eller främmande. Den är lätt att förstå utifrån gamla mönster och samtida exempel i vår omvärld. Stefan Löfven har därför fel. De negativa stämningarna är inte obegripliga. De är naturliga uttryck för ett land som nu söker efter en ny riktning. Men om beslutsfattare visar ovilja att kännas vid spridda upplevelser av att landet är på glid lär det inte verka lugnande på den som känner oro för framtiden. Tvärtom torde det förstärka bilden av att alltför många problem får förbli liggande alltför länge.

Peter Santesson är chef för opinionsanalys vid Demoskop och chefredaktör för Kvartal.

 

Noter

[1] ”Swedish PM describes countrymen’s gloom as ’surreal’”. Financial Times den 12 april 2016.

[2] Detta och ovanstående citat är hämtade ur E. Gibbon ”Romerska rikets nedgång och fall” (Ljus 1948, översättning av Birgit Franzén), vol 2., s. 96–98.

[3] P. Heather, ”The Fall of the Roman Empire: A New History” (Macmillan 2005), s. 443–459.

[4] L. Harris, ”Civilization and Its Enemies: The Next Stage of History” (Free Press 2004), s. 106–107.

[5] Gideon Rachman, ”Think Again: American Decline. This Time It’s For Real”. Foreign Policy den 3 januari 2011.

[6] T. L. Friedman och M. Mandelbaum, ”That Used to Be Us: How America Fell Behind in the World It Invented and How We Can Come Back” (Farrar, Straus and Giroux 2011).

[7] Don Peck, ”Can the Middle Class Be Saved?”. The Atlantic, september 2011.

[8] Walter Russell Mead, ”American Dreams, American Resentments”. The American Interest, vol. 6, nr. 3 2011.

[9] T. Cowen, ”The Great Stagnation: How America Ate All the Low-Hanging Fruit of Modern History, Got Sick, and Will (Eventually) Get Better” (Dutton 2011).