De intellektuella och massorna

En ledande roll spelas av den kulturella eliten, sådan den har beskrivits av den amerikanske filosofen Eric Hoffer. I en smått raljerade definition menar han att den intellektuella eliten består av litterata personer som ”upplever sig tillhöra en utbildad minoritet”. Ju mindre anledning denna sorts människor har att räknas till en intellektuell elit, desto större är deras anspråk, sammanfattar Hoffer sin analys. Den intellektuella eliten är här en grupp vars medlemmar ser sig som ett slags fridlysta intellektuella aristokrater.

Ett webbforum som en sådan aristokrati ogillar är Flashback. En annan plattform som ofta kritiseras är Facebook. Ingendera har under en miljon svenska användarkonton. Facebook sägs ha över fyra miljoner. Och det är till stor del just detta omfång, denna omfattning, som jag tror utgör ”problemets” kärna.

Att det bland miljontals initiativ till kommunikation finns en ansenlig mängd tokstollerier och obehagligheter är föga förvånande. Det borde varje reflekterande människa inse.

Tänker man sig att det på var tusende person går en person utan andra intressen än att på heltid terrorisera omgivningen med verbala hot, inser man att det i en population på en miljon människor torde finnas tusen sådana personer. Det är tillräckligt för att göra livet surt för väldigt många professionella opinionsbildare. Det är naturligtvis obehagligt. Och i den mån som brott begås, bör brottslingen bestraffas.

Men samtidigt bör proportionerna beaktas. Om jag som universitetslärare har fyra grupper om 25 unika studenter vardera per år, innebär det att jag – statistiskt sett – borde ha en student vart tionde år som uppvisade den här sortens rättshaveristiska drag med inslag av antingen verbala hot eller Tourettes syndrom. Om jag framställde min situation som ett allvarligt samhällsproblem, skulle det dock vara jag som avfärdades som rättshaverist.

Makten över kulturen

Men vad händer när över en miljon användare har möjlighet att delta i åsiktsproduktionen? Jo, samma sak som hänt alltsedan åtminstone mitten av 1800-talet, varje gång den grupp av människor som har kontroll över ett samhälles kulturkonsumtion ser sin makt hotad.

I slutet av 1800-talet berodde detta, precis som nu, på den tekniska utvecklingen. Då blev det skrivna ordet på ett helt nytt sätt tillgängligt för stora befolkningsgrupper. Det skapades nya marknadssegment – genom förändringar i infrastrukturer, i folks läsvanor, i tryckteknik – för tidningar, för romaner i billiga pocketutgåvor, för noveller, dikter och romanföljetonger i populära tidskrifter. Samtidigt ökade under det tidiga 1900-talet möjligheten att ta del av det skrivna ordet i musikalisk form, genom grammofon och radio. Kulturkonsumtionen blev på ett annat sätt än tidigare en privat, familjär angelägenhet. Folk kunde välja vad de skulle läsa, titta på och lyssna till. Och det man valde var huvudsakligen melodramatiskt, spännande, medryckande – det man kunde identifiera sig med, leva sig in i och förstå.

På detta reagerade den kulturella eliten med att skapa estetiska teorier enligt vilka just det slags roman-, novell- och poesiskrivande som svarade mot de breda läsargruppernas smak var estetiskt undermåligt. Riktigt bra poesi skulle skrivas så att den inte gick att tonsätta som slagdängor. ”Det var dans bort i vägen” som poetiskt riktmärke ersattes med en diktning, vars omedelbara syftning var programmatiskt svår att greppa. Helst skulle dikter skrivas på fri vers, omöjlig att tonsätta med annat än atonal konstmusik. Att tydligt markera sitt ointresse av läsarnas uppskattning blev ett adelsmärke. ”Jag diktar för ingen”, förkunnade Vilhelm Ekelund stolt. I fråga om romaner premierades uppbyggnad kring ett minimum av yttre händelseförlopp. Allra helst skulle fokus ligga på vad som skedde inne i romanpersonernas medvetanden snarare än på en medryckande handling.

På motsvarande sätt kom den bildkonst som var enkel att uppskatta inom breda folklager, och som i form av billiga tryck prydde väggarna i 1800-talets hem, att beskrivas som konstnärligt osofistikerad. Också inom bildkonsten kretsade de nya estetiska teorierna kring vikten av att röra sig bort från konstverkets mimetiskt avbildande sida. Att ha ”god smak” innebar att förstå att en svart kvadrat på vit botten var betydligt mer raffinerad än en med fotografisk precision avbildad människokropp.

Denna utveckling har kommit att beskrivas som ett slags naturgiven, obönhörlig evolution mot allt högre grader av estetisk komplexitet. Att ifrågasätta denna historieskrivning har under de senaste hundra åren varit i det närmaste omöjligt. Därför har den blivit nästan allenarådande bland kritiker, förlagsredaktörer, museianställda och akademiker.

”Massan” skapar ångest

På så sätt har 1800-talsmässiga föreställningar kunnat fortleva – inte minst idéer om att värdet i den kulturella elitens verksamhet är betingat av en oppositionsställning till det stora folkflertalet. Det senare gav man under 1800-talet den pejorativa benämningen ”massan”. Om den mest sofistikerade konsten och filosofin ansågs vara utflöden ur den originella, ensartade individen, var individens absoluta motsats människan i massan: den människa som saknar särprägel. Edgar Allan Poe beskrev den sistnämnda, i novellen ”The man of the crowd”, som ”prototypen för ett allvarligt brott”. Det skedde redan år 1840. Poe skulle visa sig ha framtiden för sig.

Massan är, som Oxfordprofessorn John Carey visat i sin bok från år 1992, ”The intellectuals and the masses. Pride and prejudice among the literary intelligentia 1880-1939”, en social konstruktion, avsedd att särskilja de människor som har kulturell makt i samhället från dem som saknar denna makt. Det som ansågs skilja medlemmarna i till exempel Bloomsburygruppen från massan, var att den senare led brist på det som gruppens medlemmar ansågs äga: originalitet, personlighet och individualitet. Men individualitet är ett relationellt begrepp. Det hämtar sin styrka i det faktum att den påstått originella individen profileras mot människor som saknar denna egenskap. Utan den sistnämnda gruppen skulle individualitet och originalitet aldrig kunna synliggöras. Därför måste massan uppfinnas.

Och massan stiger som fenomen fram inte minst ur de under 1800-talet så starkt expanderade massmedierna, eller kanske snarare ur kritiken mot dem. Genom att folk fick möjlighet att fritt välja vilken kultur de skulle ta del av, skapades ångest hos den kulturella elit som hade för vana att bestämma vad som borde konsumeras, inte minst av uppbygglighetsskäl. Minns hur det var på 1980-talet, när den tekniska utvecklingen gjorde det möjligt för folk att hyra VHS-kasetter och på så vis fritt välja vilka filmer man skulle se! På SVT avlöste den ena debatten den andra om det samhälleliga förfall som skulle följa ur denna nya distributionsform.

Farlig folklighet

Hundra år tidigare, det vill säga på 1880-talet, var det som sagt tidningarnas expansion som upptog den kulturella elitens intresse. John Carey visar hur den kommersiella pressens läsare regelmässigt kontrasterades mot ”seriösa” konstutövare. De senare såg sig själva som en ny sorts aristokrati, måhända fattiga men med en estetisk sensibilitet som vittnade om att de var konstruerade av ett helt annat, mycket finare material än det stora flertalet människor – de som uppskattade tidningar och annan kultur anpassad till massan.

I George Gissings roman ”Born in exile” (1892) beklagas de människor vilkas andliga guide utgörs av söndagstidningarna. Den populära smakens destruktiva inverkan på konst och litteratur sägs leda till slutsatsen att ”endast en förtärande eld kan rena de platser där dessa människor vistas”. Författaren H G Wells menade i samma anda att dagspressen var en giftspridare, som vädjade till de mest primitiva känslorna. Tidningarna var enligt honom ”masshatets” primära organ och underblåste patriotism och krigshets.

Konsthistorikern Clive Bell, som tillsammans med Bloomsbury-vännen Roger Fry försåg den modernistiska bildkonsten med dess kanske viktigaste teoretiska ramverk, hävdade i sin bok ”Civilization” (1928) att en civilisation är beroende av att det skapas manöverutrymme och maktbefogenheter för en liten grupp av sensibla esteter. Dessa utmärks av sin känsla för samspelet mellan färg och form i modernistisk konst samt sin oförmåga att uppskatta massfenomen som fotboll och film. Att ge denna grupp av finsmakande aristokrater privilegier är viktigare i samhället än generell rättvisa och frihet. I en personlig dedikation till Virginia Woolf beskriver Bell hur hans idéer vuxit fram under inspirerande samtal med henne.

Bell kom visserligen med tiden på kollisionskurs med den sedermera nazistiske författaren och målaren Wyndham Lewis. Men det är ändå lätt att peka på likheter mellan den kultursyn som uttrycks i ”Civilization” och Lewis vision av en värld styrd av genier – på behörigt avstånd från den vulgära och feminiserade massan, vilken enligt honom inte borde erbjudas vare sig demokratiska rättigheter eller utbildning.

Så sjöng Pete Seegers i låten ”Little boxes”, som tydligt illustrerar hur synen på massan på ett paradoxalt sätt sedan sipprar ner i den populärkultur som så hett avskyddes av Clive Bell. Men i vems ögon är alla dessa människor i förorten egentligen likadana? Knappast i deras egna!

”De flesta människor är döda”

När människan i massan anses sakna individualitet ligger det nära till hands att beskriva henne som en livlös zombie. I Nobelpristagaren T S Eliots kända diktsvit ”The waste land” från år 1922 återkommer bilden av den obildade engelska storstadsbon som framlever sina dagar helt utan energi – i ett slags ofruktbara landskap av ruiner efter en tidigare så fruktbar civilisation. ”Den stora massan av mänsklighet är själlös. De flesta människor är döda och ilar förbi och talar i dödens sömn”, skrev D H Lawrence, i Sverige mest känd för romanen ”Lady Chatterleys älskare” (1928), vid tiden för tillkomsten av Eliots dikt.

Och anser man att massans människa egentligen är död, känns kanske inte avståndet så långt till att propagera för decimering av de människor som i sina små förortsboxar inte lever autentiska liv. John Carey visar att idéer om förintelse av massmänniskor inte var speciellt ovanliga bland engelska intellektuella under decennierna runt år 1900.

D H Lawrence uttryckte, som Carey påpekar, ofta glädje i brev och artiklar över första värdskrigets masslakt. Den irländske poeten och Nobelpristagaren W B Yeats gick med i Eugeniska Sällskapet, vilket även Aldous Huxley och George Bernard Shaw sympatiserade med. Yeats visade, i enlighet med sällskapets idéer, oro över att den framtida samhällsutvecklingen inte skulle verka selekterande utan att civilisationen skulle försvagas till följd av att för många människor överlevde.

Den likaledes irländske Nobelpristagaren Shaw, som i egenskap av socialist inte delade Yeats fascistsympatier, skrev i förordet till pjäsen ”On the rocks” (1932) i sin landsmans anda: ”Om vi eftersträvar en viss sorts civilisation, måste vi förinta den sorts människor som inte passar in där.” I sin socialpolitiska skrift ”Anticipations” (1901) lade H G Wells fram sina framtidsvisioner. Liksom Shaw tillhörde Wells den vänsterutopiska fabianist-rörelsen. Det hindrade honom inte från att fantisera om hur man i hans tänkta ideal, Den Nya Republiken, skulle utplåna svaga och känsliga människor. Även ”svarta”, ”bruna”, ”smuts-vita” och ”gula” människor ”måste bort”.

Men ångesten för massan kom också till uttryck i kampanjer mot allmän utbildning. D H Lawrence föreslog i början av 1900-talet att ”alla skolor omedelbart borde stängas”. Han menade, liksom även Shaw, ”att den stora massan aldrig borde lära sig läsa eller skriva”. T S Eliot föreslog i sin tur att utbildningsplatserna borde reduceras med två tredjedelar. När man har som mål att utbilda alla människor, kommer standarden på utbildningar att sjunka och en allmän barbarism att breda ut sig, förutspådde han.

Joseph Conrads roman ”The secret agent” (1907) låter sig enligt min mening läsas som en kommentar till de tendenser i författarens samtid som diskuterats ovan. Samtidigt pekar den på ett kusligt sätt fram mot nutiden och den syn på kultur som kännetecknar Sverige ett drygt århundrade efter att romanen skrevs. Den kanske mest färgstarka personen i ”The secret agent” är en terrorist som benämns professorn. Han kan tolkas som en uppgradering av den bisarre elfenbenshandlaren Kurtz i ”Mörkrets hjärta” (1899). Medan Kurtz sägs vara prototypen för en framtida extremistledare, drömmer professorn om ”en värld i ruiner”. I likhet med de intellektuella i Conrads samtid som John Carey uppehåller sig vid, är det genom utrotning som professorn hoppas nå sitt mål. ”Så utrota, utrota, utrota! Det är vår enda väg till framåtskridande. Den enda vägen!”, säger han på ett sätt som kastar ljus över Kurtz berömda ord: Exterminate all the brutes!

Men vari består professorns mål? Jo det ligger inlindat i en utläggning där han kritiserar de samtida vänsterrevolutionärerna för att de bara är inriktade på ekonomisk utjämning. Professorns utopi inbegriper så mycket mer. Man måste komma till rätta med folks ”tjocka lager av skrupler och fördomar”, förklarar han.  Man måste, kort sagt, eliminera ”all gammal moral”, man måste ”göra rent hus med allt det gamla och börja om på nytt med helt nya former”.

Människor på tvären

När man tar del av oron år 2016 över folkliga opinionsbildningar på nätet, inser man inte bara att det svenska kulturetablissemanget i dag befinner sig mycket, mycket långt rent kvalitativt från den elit som utgjordes av Clive Bell, T S Eliot och Virginia Woolf. Därtill kan man konstatera hur det kulturella etablissemanget i Sverige år 2016, utan att vara en reell elit, okritiskt har övertagit den forna elitens tankefigur. Den har använts i syfte att demonisera samma sorts människor som Joseph Conrads professor ville utrota: de som man fruktar ska sätta sig på tvären i skapandet av den perfekta utopin, de som man fruktar ska motarbeta ”elitens” projekt att systematiskt bryta ner folks ”tjocka lager av skrupler och fördomar”.

Denna scen hos Conrad kan läsas som att han vänder sig emot de intellektuella i sin tid. Vad han gör är ju att rikta underförstådd kritik mot det förakt som han tyckte sig kunna avläsa hos sina författarkolleger: föraktet för massan med dess motvillighet att anpassa sig till, exempelvis, de samhälleliga omvandlingsprojekt som skulle få så katastrofala följder under 1900-talet.

Men hur skulle denna i eftervärldens ögon så rättmätiga skepsis ha bemötts om den uttryckts i dag? Det som Conrad gav uttryck för skulle sannolikt avfärdas som ”kulturhat” -eftersom hans kritik riktades mot tendenser inom den samtida kultureliten. I egenskap av ”kulturhat” skulle hans framställning naturligtvis också kunna uppfattas som ett hot mot yttrandefriheten. Vad han gör är ju att framställa ”professorn” på ett sätt som kan leda tankarna till de intellektuella som John Carey diskuterar.

I det fall som någon galenpanna skulle rikta hot mot personer som Shaw eller Yeats skulle det därför kunna skrivas artiklar om hur Conrad legitimerat hatkampanjer. Skulle ett attentat riktas mot någon av de personer vilkas folkförakt diskuterats ovan, skulle Joseph Conrad kunna hållas indirekt ansvarig. Ifall det var socialisten Shaw som drabbades av ett sådant attentat skulle det skrivas böcker om hur Conrad bar ett viktigt ansvar som medskapare av ett diskussionsklimat som ledde fram till mordet – med samma grumliga argument som används för att ”visa” att ”diskussionsklimatet” under tidigt 1990-tal ledde fram till Lasermannens mord, eller att ”diskussionsklimatet” i mitten av 1980-talet ledde fram till mordet på Olof Palme och så vidare.

Det intressanta med just Conrad är att vi sitter inne med ett svar på vilken roll som den kulturelit han kritiserar spelade i den engelska historien. Vi vet också vilken roll som skulle komma att spelas av den massa som eliten såg som så problematisk. Det skulle visa sig att den som hyllade Hitler var Wyndham Lewis, snarare än den publik som negligerade honom. Den som försvarade Stalins massavrättningar var George Bernard Shaw, snarare än den engelska underklass som Shaw föraktade. Den som kom att uttrycka sympati för Mussolini var W B Yeats, snarare än de obildade britter som författaren ville utplåna.

Det fanns en logik i att det blev på det sättet. Och det var just den logiken som Joseph Conrad hade blick för. Men både i samtiden och under det följande seklet förblev han rätt ensam om att ha denna blick.