Det lustiga är att Nathan Cofnas forskning knappt alls handlar om rasfrågor. Han är filosof och har framför allt forskat om evolutionsbiologi, vetenskapsfilosofi och etik. Folk hetsar upp sig över hans ”rasforskning”, men hänvisar mest till saker han skrivit på sin Substack. Som vanligt i sådana här debatter bryr sig nästan ingen om själva sakfrågorna.

Jag förstår att de stora partierna inte vill att geopolitik ska vara en arena för inrikespolitiska bråk. Men det är lite tråkigt att det är sådan samsyn om Kina. Jämfört med tex hur olika partierna såg på USA tidigare (visst känns det som att det blivit mer samsyn där också på sistone). Personligen tror jag att allt blir bättre av öppen debatt!

I mitt arbete gör jag ofta hembesök hos äldre som är för sjuka eller handikappade för att lämna hemmet. Hos många står TV:n på hela dagen – nästan alltid TV4. Vanligen är det något morgonprogram där en inbjuden gäst pratar om något tramsigt eller försöker kränga en ny produkt. Bland mina patienter är det nog få som hänger med i diskussionerna eller ens hör vad som sägs. Men programmen skapar ett slags illusion av att ha folk hemma på besök. Utöver dessa människor känner jag knappt någon som längre tittar på TV4.

Spännande tider. Själv brukar jag mest kolla in denna sida, där man kan se vissa mönster. http://pollofpolls.se/

I dagens avsnitt pratar vi också om influerarkulturens plats i golfvärlden som hamnat på tapeten den sista tiden. Det är spännande när idrottsstjärnor ibland känns som influerare först och idrottare i andra hand. Detta märks så klart i flera sporter. New York Times hade en artikel för några månader sedan med frågeställningen om det gick att vara NBA-stjärna utan att ha en podcast: https://www.nytimes.com/2026/04/17/business/nba-players-podcasts.html . Detta är kanske en oundviklig utveckling, men är det ett problem eller en bra sak, vad tycker ni?

Jag lyssnade på exakt 0 program i år. Att dessa saker bara pågår och pågår år ut och år in utan utveckling säger ändå något om hur obenägna vi är till förändring i Sverige. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Hur bra något än har varit tar det mesta slut nångång, och det är inget fel på det.

En SD-lösning borde egentligen kunna vara rätt lockande för många inom V – om man betänker hur mycket Sd faktiskt fick i Tidö-avtalet? Man är med tjänstemännen i Rosenbad också ’med där det verkligen händer’ och man ska inte heller glömma att V som kompensation kanske också skulle kunna få lite exakta fina poster i utskotten? Kan inte exakt hur den fördelningen görs men så var det väl med Tidö?

Kul och informativ artikel, bravo! Det låter som om politiken fryst i tiden. Apropå pensioner och Putins mest lojala väljargrupp – vad händer med dem nu när pengarna bränns på missiler?

Man blir närmast mörkrädd av en del av exemplen i texten. Mutorna (bla till Socialstyrelsens betrodda) och miljardboten 2012 för ett av världens största medikament-företag som undanhåller studier om att risken för självmord ökar bland unga när det gäller ett av deras piller. Och allt där emellan. Jag säger inte att vi borde lyssna mer på RFK Jr. Men även en blind höna osv…man förstår var den djupa misstron mot läkemedelsindustrin inom delar av samhället kan komma ifrån.

Jag var nyss på Lundbergs bokrelease hos Timbro. Det var trevligt och intressant. Både att träffa Lundberg och att prata med andra spännande personer på plats. Lundberg menar att vår transparens är märklig. Det är förståeligt, utifrån hur han själv valt att skriva det kapitel som vi publicerat. Efter vår granskning hävdar han nu att han medvetet utelämnade viss fakta. Att hovrätten i en historisk dom slog fast att registren utgjorde etnisk diskriminering avfärdar han som ”juridiska spetsfundigheter”. Det är, i bästa fall, oprofessionellt. Som opinionsskribent står det naturligtvis Lundberg fritt att utelämna en hovrättsdom. Men i en journalistisk text bör läsaren få tillgång till fakta och själv kunna dra sina slutsatser. Jag anser att Kvartals läsare förtjänar just det: transparens och fakta.

Fullständigt bedrövligt och oacceptabelt att politiker utsätts för hot och trakasserier utan att det får konsekvenser. I dag drabbas ungefär var tredje politiker. Lagstiftningen behöver uppdateras så att den faktiskt fyller sitt syfte. Jag är ingen jurist, men om någon stod utanför Måwes dörr och yttrade samma saker som nu framförs digitalt har jag svårt att tro att det skulle passera utan konsekvenser. Rimligen bör inte allvaret i ett hot eller trakasserier avgöras av om det uttalas via en skärm eller ej. Och det handlar inte bara om att skydda enskilda politiker, hur viktigt det än är. Det handlar också om Sveriges förmåga att få människor att vilja ta på sig politiska uppdrag. Politikens status har redan urholkats tillräckligt, och när hot och trakasserier blir en del av vardagen blir det ännu svårare att attrahera kompetens.

Det här ger ju lite samma vibbar som när Gianni Infantino delade ut ett eget fredspris till Donald Trump. Jag är dock osäker på om Musk är lika mottaglig för smicker som hans tidigare boss i Vita huset, men låt oss hoppas!

Har ni sett filmen? Vad tycker ni? Och ge mig gärna den definitiva listan på filmer som är bättre än böckerna. Gudfadern är ju given, men vilka fler?

En stor ära att få vara med i Henrik Höjers podd! Mina ursäkter till lyssnare som stördes av min knasiga skånsk-stockholmska dialekt, där olika slags ”r” blandas hejvilt.

Som någon har påpekat i kommentarsfältet känns det ganska rörigt med de olika turerna. Min tolkning är att Åkesson vill förmedla det han sa i Morgonpasset i P3, och det han senare skrev på X: att han ser religiös tro som en privatsak. Det betyder inte att han skulle acceptera en statsminister som förespråkar sharialagar. Snarare verkar han vilja göra en distinktion mellan att vara muslim och att vilja att islam ska styra samhället – på ett sätt som exempelvis Richard Jomshof inte gör. Det senaste inlägget, där Åkesson markerar efter att hans uttalande fått spridning, tolkar jag framför allt som en reaktion på att en del blivit upprörda över uttalandet. Och kanske är det där förvirringen uppstår. Frågan om islam är så polariserad att människor lägger helt olika innebörd i orden ”muslimsk statsminister”. För vissa kan det betyda en statsminister som råkar tro på islam, medan det för andra kan betyda en statsminister som vill att islam ska få politiskt inflytande.

Jag hade den stora förmånen att se och höra Dolly Parton på nära håll under två av hennes besök i Sverige. Hon sjöng live konserterna igenom, ingen som helst tvekan om den saken. Rösten var imponerande kristallklar. Varje ton satte hon. Abba-Benny har sagt att Dolly Parton var en unik multibegåvning med utseendet emot sig. Det ligger mycket i det. Det dröjde decennier innan hon fick fullt erkännande för snille, skaparkraft och avtryck. Tack och lov blev hon snabbt ett ess på att hantera förminskande och sexistiska frågor om hår och bröst och naglar. Som Dolly sa: I’m not offended by all the dumb blonde jokes because I know I’m not dumb… and I also know that I’m not blonde. Hon var den verkliga normbrytaren – både i vad hon skapade och i hur hon såg ut. Ståndaktig. Djärv. Rolig. Snygg. I will always love her.

Jag har gjort motsatt flytt jämfört med Anna-Karin: från innerstad till glesbygd/landsbygd. Det är markant skillnad i vilka frågor människor bryr sig om där jag bor nu, jämfört med där jag bott tidigare i livet. En sak jag inte förstod som ung var hur viktig bilen är. Kanske var det dålig fantasi, eller bristande empati, eller bara dumhet, men jag förstod inte riktigt varför man inte kunde ta bussen eller spårvagnen dit man skulle? Eller cykla lite? Och visst går det på sina håll. Men tills nyligen bodde jag nästan en mil från närmaste busshållplats. När vår bil gick sönder, och fortsatte vara sönder så gott som en hel sommar, fick jag cykla dagligen för att ta mig till jobbet och för att handla mm. Det gav förvisso motion, men framför allt insikten att det inte är en perifer fråga. Och då har vi inte ens pratat om alla som behöver bilen i själva arbetet, inte bara för att ta sig till arbetet.

Fin text. Kanske spelar AI en roll i det du beskriver, men jag undrar om det också handlar om en växande känsla av att moderniteten blivit mer tom och innehållslös, kanske som en följd av överflödet. När allt blir tillgängligt blir det också svårare att längta efter något. Det som alltid finns inom räckhåll förlorar lätt sin dragningskraft. Jag tror inte att livet generellt var bättre förr. Men kanske var tillvaron på vissa sätt enklare att acceptera och finna ro i. Det fanns tydligare begränsningar, och därmed kanske också tydligare målsättningar för människans strävanden. För det är något märkligt i att den mänskliga längtan, som alltid har funnits, i dag så ofta riktas bakåt snarare än framåt. Vi tycks lättare drömma om hur världen en gång var än om hur den skulle kunna vara om tjugo eller trettio år, när AI och den tekniska utvecklingen kanske radikalt har förändrat våra liv. Framtiden som egentligen borde bära med sig löftet om något bättre tycks i stället allt oftare ge människor oro, och en känsla av kommande dystopi.

I nästa del svarar Malmö stad på kritiken. Vi söker också forskarna bakom rapporten och granskar hur kommunen omsatt handlingsplanen i praktiken – och hur de resurser som lagts på arbetet mot islamofobi har använts.

Kritik kan svida, och värst svider den som har fog för sig. Ingenstans i Anna-Karin Wyndhamns recension gör hon våld på teserna i Det nya matriarkatet. Tvärtom lyfts bokens förtjänster fram. Till exempel kartläggningen av svenska myndigheter, vilken visar att de idag i stort domineras av kvinnor. Författarna ställer förtjänstfullt upp de jämställdhetspolitiska målen mot hur det faktiskt ser ut. Ändå är det de få kvarvarande mansdominerade myndigheterna som får bakläxa och uppföljningskrav för bristande jämställdhet, medan de många fler myndigheterna med kvinnodominans slipper dylikt. Erik J Olsson och Catharina Grönqvist Olsson är riktigt vassa i de delarna, vilket jag som också har läst boken instämmer med Wyndhamn i. Den övergripande tesen för boken är dock att kvinnors allt större närvaro, och ibland dominans, på viktiga samhällspositioner har lett till en feminisering av samhället. Det är en intressant tes, och jag tvivlar inte på att den har visst fog för sig. Men det finns en hel del som talar emot att det är kvinnors närvaro som orsakat vissa av patologierna som läggs in i begreppet feminisering. Problemet är inte att författarna saknar belägg, vilket de själva i sin replik menar att Wyndhamn antyder, utan att dessa inte räcker så långt som deras påståenden kräver. Något jag själv närstuderat på senare tid är synen på auktoritet. Hur direkt auktoritet hos exempelvis förälder och lärare, under 1900-talet förflyttas och blir indirekt genom byråkrati och processer. Men under perioden när skolagan går från självklar till ifrågasatt till olaglig sker det parallellt med att andelen kvinnliga lärare sjunker. En majoritet av de kvinnliga folkskollärarna, liksom de manliga, var positiva till skolaga 1956. Men riksdagen förbjöd skolagan ändå, och där var 90 procent av ledamöterna män. Det är givetvis bara ett exempel på hur termen feminisering, och tesen om att kvinnor är den drivande faktorn bakom mjuka värden, kan ligga i vägen för att se mer komplexa skeenden. Att kvinnor och män skiljer sig åt på makronivå, i normalfördelningskurvor mm, innebär inte heller att de kvinnor som återfinns på olika platser är representativa för kvinnor i gemen. En kvinnlig fysiker är med största sannolikhet mer som en manlig fysiker i sina intressen än en kvinnlig barnmorska. Att män och kvinnor söker sig till olika områden i olika utsträckning innebär inte att de kvinnor som blir poliser, brandmän, tekniska fysiker eller skogsarbetare bidrar med feminisering. Lika lite som den kvinnliga kickboxare som sparkade skiten ur mig i sparringen nyligen gjorde det. Man behöver helt enkelt undersöka de faktiska kvinnorna på plats, inte bara deducera slutsatser om dem från deras kön. Till sist. Som svar på Wyndhamns recension delade Erik J Olsson i sociala medier ett uttalande där han menade att kritiken berodde på att Anna-Karin ”känner sig angripen som kvinna”. Om det är saklig diskussion som efterfrågas, höj gärna blicken från recensentens kön i fortsättningen.

Det krävs inte mycket för att väcka hatsvansen.

Det är journalisters jobb att ställa kritiska frågor och pröva politikers argument. Politiker får förstås invända mot frågornas premisser. Men att istället tillskriva journalisterna politiska motiv är något annat. Att som partiledare för ett av Sveriges största partier säga till SVT:s programledare ”jag ser i era ögon hur viktigt detta är för er och hela vänstern” framstår för mig som oseriöst.

Uppfriskande att (upplever jag) fler och fler entreprenörer och företagare deltar aktivt -och så här sakligt!- i den svenska samhällspolitiska debatten. Det här är ett helt centralt perspektiv inom fördelningspolitiken som ofta (eller alltid?) glöms bort. En gammal vän som jobbade inom vården hade som idé att det på alla kvitton i vården borde stå exakt vad varje vårdinsats, ingrepp eller magnetröntgen hade kostat ’egentligen’ och sedan vad det allmänna sköt till. Det är ingen dum idé i min bok – och på samma sätt är alla former av skattepolitiska diskussioner alltid förtjänta av en grundinsikt kring var resurserna i grunden kommer ifrån. Sedan kan man ändå landa i att förespråka olika skattesatser etc.

Jag intervjuade – som en av ytterst få svenska journalister – häromåret den då nytillträdde IPCC-ordföranden Jim Skea. Ryktet sade att han inte var så alarmistisk, kanske var många inte så nyfikna då. Han sade i alla fall rakt ut att han inte hade panik på grund av klimatet. Det blev en bra rubrik. Läs/lyssna gärna: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/nye-ipcc-ordforanden-jag-har-inte-panik/cG9zdDo4NzAw

Det var lite jobbigt att se utfrågningen om islam. Programledarnas reaktion kändes som en återgång till den destruktiva konsensuskulturen – den som ledde till att många hellre var tysta om fakta, än riskerade en rasiststämpel. Jag kom att tänka på 2010, då Jimmie Åkesson debatterade islam med C-ledaren Maud Olofsson i SVT. Hon hävdade att det inte fanns någon svensk kultur och att Åkesson var rädd för det främmande. SD-ledaren varnade för konsekvenserna av att ta emot för många oliktänkande i ett homogent land (åtminstone om de styrdes av en intolerant ideologi som krockade med västerländska värderingar) och fick debattera både Olofsson och SVT:s programledare. Debatten ligger kvar på Youtube. Ingen som följt samhällsutvecklingen kan hederligt hävda att hans varningar var grundlösa. Trots det är allt likadant, 16 år senare. När Åkesson förklarar islam, reagerar Holmberg och Kvartoft som att det han säger är kontroversiellt eller häpnadsväckande. Detta trots att beskrivningen hade varit helt oproblematisk i något av världens närmare sextio muslimska länder. Det är som att Åkesson beskriver en bil med däck, ratt och motor, men programledarna insisterar på att det minsann måste gälla en viss typ av sportbil eller skåpbil, eller att det även finns motorcyklar. Samtidigt lånar de argument från vänsterradikala provokatörer på ETC. Det är ju en sak att dra en grupp människor över samma kam – men hur ska någon bli klokare, om det anses kontroversiellt med fakta? I sak har Åkesson nämligen rätt. På olika nätforum pågår det full aktivitet, där muslimer i Sverige diskuterar valet. Det är inte jobbskatteavdrag och karensdagar som diskuteras. De vill veta: 1) Tillåter Allah dem att rösta? och 2) Vilket parti är bäst för islam? Religionen står nämligen, som Åkesson säger, över världsliga lagar och nationsgränser. Det är inget konstigt med det egentligen. Även ”pensionärer” eller ”småbarnsföräldrar” tänker på sitt eget bästa och diskuterar sina intressen – men skillnaden är att småbarnsföräldrarnas ideologi inte styr stater och globala organisationer. Länder som saknar grundläggande friheter för kvinnor och oliktänkande. Denna ideologi har allt större inflytande på samhället och politiken i hela världen – 2026 pratar man ju Palestina, hijab och separata könslagar inför val i Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, USA, Kanada, Australien och Spanien. Frågor som för 20 år sedan inte ens fanns på dagordningen. Trots det bemöts Åkesson som att han säger något fruktansvärt. Men när SVT-profilerna Kaeli Abdi och Elaf Ali anklagas för antisemitism, görs det i fullständig tystnad från Public Service. Det är märkligt. Men – tidens tand har en förmåga att komma ikapp de flesta. De som förnekar sanningen tenderar tids nog att få konfrontera den.

Går du kanske runt och privatkopierar utan att tänka på det? Högst sannolikt. Tar du en bild på ett upphovsrättskyddat verk i offentligheten (en målning, skulptur eller staty) så mångfaldigar du verket. Så därför är din Iphone eller Android belagd med en speciell kopieringsavgift.

Ska jag bjuda in Jan till en Fredagsintervju i höst?

I kulturjournalistiken tas det ofta för givet att bara en viss typ av yrkesmänniskor – kulturarbetare, psykologer, humanioraspecialister, sociologer, osv – ska få utrymme att diskutera litteratur. Men i näringslivet och bland ingenjörer finns stora bokkslukare som nästan aldrig hörs. Jag tycker att OW:s bokklubb kan bidra till att ändra den balansen. I det här avsnittet är gästerna Thomas Gür och finansanalytikern och skribenten Jonas A Eriksson. Är det några namn du skulle vilja ha med som gäster? Mejla ola.wong@kvartal.se eller skriv här!

Är inte poängen med EUs klimattullar (carbon border adjustment osv…) att göra det mindre lönsamt att flytta ut produktion eller köpa från andra länder? Hade varit intressant om artikeln tog upp det. En galen tysk satsning på Putins gas och mångårig kampanj mot kärnkraft kan inte enbart skyllas på klimatet.

Jag kan tänka mig att benägenheten att swisha 30 000 kronor till en skum vårdentreprenör i utbyte mot några tvivelaktiga papper delvis är genetiskt betingad. Att det har något med dopaminhalten i striatum att göra känns mer långsökt. Inte klokt att denna fars omkring ADHD tillåts fortsätta i vårt land. Till och med i USA, där ungdomar knaprar Adderall som godis och allt handlar om pengar, har myndigheterna börjat reagera: https://www.justice.gov/opa/pr/founderceo-and-clinical-president-digital-health-company-sentenced-8-years-90-million-scheme

Om man bortser från flummandet så gör texten en intressant koppling som fick mig att tänka på pandemin i Shanghai. Då svävade drönare med högtalare utanför fönstren på lägenhetskomplex i lockdown och brölade: ”Kontrollera er själs längtan efter frihet!” Det finns kanske en motsättning mellan sex och risktagande å ena sidan och övervakning å den andra. Det är knappast en slump att både barnafödandet och psykisk hälsa störtdök ungefär samtidigt som livet blev ständigt övervakat. Mobilkameran och massövervakning av städer slog igenom på bred front under slutet av 00-talet och 10-talet, då ”generation ångest” formades. I Kina, det mest övervakade landet i världen, är barnafödandet nere på 1 per kvinna och medier rapporterar om en nedstämd generation. Den ständiga sociala kontrollen som utövas genom sociala medier och kameror uppmuntrar inte till folkparkshångel. Jag förstår att drönarna är ett praktiskt arbetsverktyg för polisen, men själv tycker jag att drönare (oavsett avsändare) är ett påträngande och irriterande otyg i luften. Den enes trygghetskamera kan vara den andres Stasi. Vad tycker du? PS. Jag pratar mer om demografin i Kina i Djupet som sänds nästa troligen. Källa:Video av drönarna i Shanghai: https://www.youtube.com/watch?v=hB_4kAx1pR4 Om generation ångest: https://kvartal.se/olawong/artiklar/har-psykologkaren-svikit-generation-angest/cG9zdDoxMTQ3Ng

Ett vettigt argument för ungdomsfängelser är just det Luay är inne på – vi måste helst enkelt prova på grund av allvarliga läget. ’Av gruppen som tidigare dömts till sluten ungdomsvård och tidigare varit föremål för sociala insatser var återfallsfrekvensen nästan 100 procent, endast ett barn hade inte en registrerad misstanke. ’ Hmmm… Siffrorna här i artikeln vad gäller tiden före dagens system underbygger ju det ytterligare. Det kanske faktiskt inte bara minskar rymningarna eller avskräcker lite mer – utan också ger färre återfall i brott? Man får hoppas.

Vår samtid har ett tydligt facit över hur länder med muslimska befolkningar hanterar detta med demokrati. Svaret är mycket dåligt. Varför, kan vi diskutera, men faktum kvarstår – de allra flesta muslimska länder är inte demokratiska. Detta faktum ställer ett antal mycket obekväma frågor. Till exempel om islam och demokrati hör ihop? Läs mer i min intervju med forskaren Ruud Koopmans här: https://kvartal.se/henrikhojer/artiklar/varfor-ar-inte-fler-muslimska-lander-demokratiska/cG9zdDo2ODk1