Mindre rika än vi tror

Med uppblåsta bostadspriser känner sig svenskarna mer förmögna än vi är. Vad sker med det politiska läget om människor plötsligt sitter på lån som är större än värdet på bostaden? Peter Santesson, opinionschef på Demoskop, om bostadsmarknaden som en x-faktor inför riksdagsvalet.

Lita på det oväntade, skrev barnboksförfattaren Gunnel Linde. Ett valår är visserligen oförutsägbart, men på ett förutsägbart sätt. Det kommer att spanas efter x-faktorn, den där plötsliga händelsen som bryter upp ett låst politiskt läge och sätter stora väljargrupper i rörelse. Går det att säga något om vad den skulle kunna vara, vändningen som gör 2018 till någonting annat än man kunde ana?

Det går inte att säga var blixten slår ned, men man kan säga något om riskerna. Och det som en x-faktorjägare bör spana efter är förutsättningar som är mycket betydelsefulla men som ändå är väldigt bräckliga, sådant som skulle få stora följdverkningar om det förändrades och som samtidigt inte är så robust som man kan tro. Nej, jag tänker inte på terrorattentat, utan på något långt vardagligare. Kan det vara så att det är i de vikande försäljningspriserna på bostäder som man redan nu kan skymta det som kan framkalla storm under valåret?

Inte minst stigande bostadspriser ger en varm men tämligen illusorisk förmögenhetskänsla: ‘Har du sett älskling? Vi har blivit mångmiljonärer på radhuset medan vi låg och sov!’

En snabb nedgång, först på bostadsmarknaden och sedan vidare ut i den övriga ekonomin, skulle givetvis alltid få stor betydelse för opinionen. Men idag är det bäddat för att effekterna på väljarna och samhällsdebatten skulle kunna bli särskilt stora.

Det mest slående med väljarnas dagordning inför valåret är nämligen det som saknas i toppen. Ekonomifrågor i allmänhet och jobbfrågan i synnerhet brukar alltid höra till det som står i centrum. Jobben, jobben, jobben har varit mantrat, så även 2014. Det speciella med dagens läge är att det tvärtom är i den nedre delen av dagordningen som plånboksfrågorna ligger och skvalpar. En anledning är förmodligen att många just nu upplever att de där plånböckerna är ganska välfyllda. Inte minst stigande bostadspriser ger en varm men tämligen illusorisk förmögenhetskänsla: ”Har du sett älskling? Vi har blivit mångmiljonärer på radhuset medan vi låg och sov!” 

Samtidigt har jobbfrågan haft en stadig utförsbacke på dagordningen under senare år. Tillspetsat kan man säga att arbetslöshet har övergått från att vara ett allmänt samhällsproblem, till att väsentligen vara ett integrationsproblem. Situationen är udda. Insiders har en synnerligen gynnsam situation på en överhettad arbetsmarknad. Arbetsförmedlingen konstaterade i september att den lediga arbetskraften bland inrikes födda med gymnasieutbildning nästan helt är uttömd. Bland utrikes födda är läget minst sagt annorlunda, framför allt bland dem med en kort tid i Sverige. Men för breda grupper i majoritetsbefolkningen är det här inget som bekymrar särskilt många, mer än som ett integrationsproblem som behöver lösas.

När ekonomin inte längre växer, eller tvärtom börjar krympa, blir fördelningsfrågor ett nollsummespel med en helt annan dramatik.

Det är lättare att dämpa konflikter så länge ekonomin växer. Sänkta skatter eller offentliga investeringar? Å, varför alls välja? Höstbudgeten utlovade 40 miljarder till ”samhällsbygget”, men kunde kombinera det med en skattesänkning för pensionärer och amorteringar på statsskulden. Samhällsproblem? De kan alltid lösas genom att ”skjuta till resurser”.

När ekonomin inte längre växer, eller tvärtom börjar krympa, blir fördelningsfrågor ett nollsummespel med en helt annan dramatik. Vill man se vad som väntar: titta bara på ton- och känsloläget i bostadsfrågorna nu, när anvisningslagen tvingar kommuner att prioritera de nyanlända på bostadsmarknaden. Den enes förtur till ett hyreskontrakt är den andres vuxna barn som fortfarande inte kan flytta hemifrån.

I ett annat budgetläge skulle samma rivalitet dyka upp på andra områden: plötsligt syns kopplingen mellan ökade offentliga utgifter och ett större skatteuttag. Vilka kostnadsposter är det som har dragit iväg? Det handlar föga förvånande om kostnaden för samhällets outsiders, integrationskostnaderna. Vid nästa ekonomiska nedgång kommer de förmodligen att uppfattas som betydligt mer brännbara än de gjort hittills, när ”samhällsbygget” inte kräver några drastiskt höjda skatteuttag.

Frågan är inte så mycket om vi kommer dit som hur fort det kommer att gå. Blir nedfärden på bostadsmarknaden snabbare eller långsammare än uppfärden och vad följer med? Kanske är det ingen bubbla som spricker. Kanske är det bara en utplaning och en långsam priskorrigering. Men om det här är början på något annat, kan vi få se fördelningskonflikter av nya dimensioner. Alla x-faktorjägare därute: Håll ögonen på Hemnet under det kommande halvåret.

Peter Santesson är opinionschef på Demoskop.