Judith Butler om genuskonflikten i Lund: ”Metoden är förkastlig”

Judith Butler. Foto: Andrew Rusk

Judith Butler. Foto: Andrew Rusk

Judith Butler är en av världens ledande feministiska tänkare, och dessutom en uttalad förkämpe för akademisk frihet. Nu står hon plötsligt i fokus för en svensk debatt: Statsvetenskapliga institutionen i Lund har bestämt att hennes arbete ska finnas med på en kurslitteraturlista, för könsbalansens skull. Mårten Torson Lindberg, doktorand och lärare i statsvetenskap vid Lunds universitet, intervjuar Judith Butler om kvoterad kurslitteratur – och om principfrågorna som hamnat i skymundan i debatten. 

Bakgrund

Sedan två år tillbaka undervisar jag i en kurs i statsvetenskap vid Lunds universitet – ”Det moderna samhället och dess kritiker”. Kursen är framtagen av min kollega Erik Ringmar och mig, och vi använder oss uteslutande av primärkällor. Det innebär att litteraturen mestadels är skriven av män verksamma under sent 1700-tal till tidigt 1970-tal.

Mårten Torson Lindberg. Foto: Privat.

Mårten Torson Lindberg. Foto: Privat.

Denna kurs är sedan några veckor föremål för en offentlig debatt om genusteori, jämställdhetsarbete och akademisk frihet. (Se exempelvis: ”Debatten om universiteten och genusfrågan” i Studio Ett; ”Ivar Arpi: Så blev genusvetenskap överkyrka i Lund”; och ”Lundastudenter: Vi vågar vägra antifeministisk populism!” på SvD Ledare).

Statsvetenskapliga institutionen i Lund har en tumregel om att minst 40 procent av kurslitteraturen ska vara skriven av kvinnliga författare. Regeringen har dessutom slagit fast att samtliga svenska universitet och högskolor ska genomsyras av ”gender”. Samma regel finns på flera andra lärosäten. 

Således beslutade institutionsstyrelsen inför höstterminens kurs att vi inte fick ta bort en text av genusteoretikern Judith Butler från litteraturlistan. Judith Butler skulle nödvändigt finnas med bland tyska 1800-talsreaktionärer, svenska folkhemsideologer och amerikanska neokonservativa.

”Ingen kurslitteraturskommitté i världen kan tvinga mig att undervisa om Judith Butler om jag inte vill”, skrev min kollega Erik Ringmar på sin blogg, och har hävdat samma ståndpunkt i den debatt som följt.

Jag hade hoppats att debatten skulle behandla principfrågan: I vilken mån ska universitet verka för att främja social rättvisa? Riskerar sociala mål att underminera meritokrati och akademisk frihet? Och viktigast av allt, finns det lösningar? 

Dessutom ville jag veta hur Butler – som själv är en uttalad förkämpe för akademisk frihet – ställer sig till att vara föremål för en sådan konflikt vid ett svenskt universitet.

Istället skedde det motsatta. Å ena sidan kom debatten att handla om personalfrågor, ärendets administrativa hantering, och om återgivningen av själva händelseförloppet.

Å andra sidan har båda sidor svartmålats – den ena för att man ansetts angripa den akademiska friheten, den andra för att man skulle ha motarbetat jämställdhet. 

I ett försök att styra debatten mot det principiellt intressanta ursprunget har jag intervjuat Judith Butler. Hon är en av världens ledande feministiska tänkare. Dessutom ville jag veta hur Butler – som själv är en uttalad förkämpe för akademisk frihet – ställer sig till att vara föremål för en sådan konflikt vid ett svenskt universitet.

Intervjun nedan är gjord av mig per e-post, och återges här i oredigerad form.

Hur förhåller du dig till att din forskning påtvingas en universitetslärare med hänvisning till jämställdhet mellan könen?

Judith Butler: – Jag är inte för att min forskning påtvingas någon på grundval av kvotering. Låt oss skilja mellan några saker. Det är en sak att hävda att genusperspektiv är ett tema som bör ingå i en kurs. Det är en annan sak att påstå att det enda sättet att säkerställa att genus inkluderas är genom ett kvoteringssystem som räknar antalet författare. Ytterligare en annan sak är idén att administrationen i jämställdhetens namn kan framtvinga användandet av vissa författare på en viss kurs.

... jag tar avstånd från att mitt namn används på det sättet. Den akademiska friheten tillerkänner universitetslärare rätten att gestalta sina kurser i enlighet med det egna professionella omdömet.

– Vad gäller det första så tror jag att en kurs om, säg, fascism kan bli bättre om man reflekterar om exempelvis frågor som rör den europeiska fascismens manskultur. Eller om vad det finns för feministisk kritik av fascismen, och vilken uppsättning texter vi behöver läsa för att förstå den kritiken. Ämnet fascism ändras så fort vi närmar oss det i ett genusperspektiv. Men det vore dumdristigt att tro att genusperspektivet är det enda perspektivet.

– Vad gäller den andra idén så har jag aldrig ansett att ”räknande” är det bästa sättet att säkerställa jämställdhet mellan könen. Många av mina feministiska kolleger håller inte med. Jag tror att universitet kan upptäcka och rätta till snedvridningen vad gäller kön genom att se hur många kvinnor som anställs under viss tidsperiod. Vi behöver den statistiken. Men det finns många kvinnliga författare som inte är feminister, och förhållandet att det finns en kvinnlig författare kan inte i sig leda till jämställdhet mellan könen eller tillgodose målet för genusstudier eller feministisk analys. Så att ”räkna” författare är ett dåligt och eventuellt kontraproduktivt sätt att försöka se till att folk inser det värdefulla med jämlikhet. Jämlikhet är inte bara en fråga om siffror: den är ett politiskt ideal, en samhällelig kamp, och den kräver den sorts kulturella förändringar som inte kan bedömas genom att man studerar siffor och antal – förändringar som själva inte är kvantitativa till sin natur.

– Vad gäller det tredje påståendet anser jag inte att någon kurs ska påtvingas någon särskild författare, och jag tar avstånd från att mitt namn används på det sättet. Den akademiska friheten tillerkänner universitetslärare rätten att gestalta sina kurser i enlighet med det egna professionella omdömet. Man kan ha förslag om att utöka olika genusperspektiv eller om vilka texter som kan vara användbara, men den slutliga bedömningen måste vara den enskilda universitetslärarens. Jag är motståndare till att man ålägger lärare att undervisa om specifika texter eller författare. Jag skulle själv avvisa alla sådana försök från institutionens sida, oavsett vilka samhälleliga mål man försöker uppnå med denna metod. Metoden är förkastlig, och målen kan inte uppnås genom tvång.

Jag är motståndare till att man ålägger lärare att undervisa om specifika texter eller författare. Jag skulle själv avvisa alla sådana försök från institutionens sida, oavsett vilka samhälleliga mål man försöker uppnå med denna metod. Metoden är förkastlig, och målen kan inte uppnås genom tvång.

Du har skrivit ett antal texter om akademisk frihet. Varför är akademisk frihet viktig?

JB: – Akademisk frihet är universitetslärarnas skydd mot ingrepp från universitetsförvaltningens eller statens sida – ingrepp i vår forskning, våra kursplaner  och vår vetenskapliga ståndpunkt. I många delar av världen är den också ett skydd mot religiösa institutioners ingrepp. Universitetslärare gör i det akademiska livet bedömningar på grundval av sin professionalitet och bildning, och ingen stat eller administrativ auktoritet kan ersätta detta omdöme. I exempelvis Turkiet och Indien ser vi nu vad som händer när statens kritiker uttrycker sin ståndpunkt och bemöts med censur, vedergällning och till och med att förlora sin anställning. Akademisk frihet är därför helt avgörande för vårt liv som akademiker och intellektuella. Självklart kan vi – och bör vi – ifrågasättas när vår forskning uppvisar fördomar, partiskhet eller blinda fläckar som har betydelse. Men detta måste ske genom samtal och offentlig dialog. Om det däremot är någon instans i universitetet som framtvingar detta så stärks denna auktoritet, och på så vis ger vi administrationen större makt att kontrollera vår undervisning. Vad händer om administrationen blir en fascistisk sådan? Eller om den beslutar att förbjuda feministiska perspektiv i undervisningen? Om vi ger bort den makten så kommer vi att få lida av konsekvenserna av detta.

Jag kanske ger en kurs om kön som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till klass. Jag kanske ger en kurs om ‘ras’ som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till sexualitet. Och tänk om ingen av dessa kurser tematiserar frågan om statens våld? Det är omöjligt för mig att införliva alla de ideal om samhällelig rättvisa som jag tror på i varenda kurs.

Konflikten rör två principer som verkar kollidera: akademisk frihet å ena sidan och samhällelig rättvisa å andra sidan. I den här debatten har vissa hävdat att det är rimligt att begränsa den akademiska friheten i syfte att uppnå större samhällelig rättvisa. Håller du med om detta?

JB: – Jag tror inte att det faktiskt rör sig om en motsättning. De två principerna är förenliga, men de blir oförenliga när man försöker driva fram ideal om samhällelig rättvisa med tvång. Den viktigare frågan är hur man kan verka för samhällelig rättvisa så att universitetslärare förstår hur viktiga och värdefulla dessa ideal är. Vidare kan vi inte förverkliga alla rättviseideal i en och samma kurs. Jag kanske ger en kurs om kön som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till klass. Jag kanske ger en kurs om ”ras” som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till sexualitet. Och tänk om ingen av dessa kurser tematiserar frågan om statens våld? Det är omöjligt för mig att införliva alla de ideal om samhällelig rättvisa som jag tror på i varenda kurs.

Om vi bygger ut tvångsmakten inom akademin när vi försöker förverkliga ett rättviseideal så offrar vi idealet om akademisk frihet, och det är särskilt viktigt i tider då auktoritarism och fascism breder ut sig.

– Likväl: varför inte göra det intressant och spännande att inbegripa kvinnliga författare och genusperspektiv i en kurs om fascism? Vissa kommer att säga att könsfrågor är sekundära i detta sammanhang och att det är fascismen som är den påtagliga faran. Men är det verkligen möjligt att förstå fascismens lockelse utan att förstå den spöklika konsolidering av maskulinitet och nationalism som den utlovar? Behöver vi till exempel feministiska analyser av fantasy eller av Emma Goldmans eller Rosa Luxemburgs verk? Det vore viktigare med öppna seminarier om genusperspektiv så att universitetslärare som är inte vana vid att ha med sådana i sina kurser skulle kunna bedöma fördelar med att faktiskt göra det. Det bästa möjliga utfallet måste vara att folk accepterar ett ideal om samhällelig rättvisa genom egen övertygelse, genom att de får belägg för att det är riktigt. Om vi bygger ut tvångsmakten inom akademin när vi försöker förverkliga ett rättviseideal så offrar vi idealet om akademisk frihet, och det är särskilt viktigt i tider då auktoritarism och fascism breder ut sig.

Kvoteringar är en genväg, och de kan inte uppnå målet om samhällelig rättvisa. Ett rättvist samhälle får vi genom frihet, och varje föreställning om rättvisa som förvägrar oss frihet förvägrar oss också rättvisan själv.

Kommer könsbaserade litteraturlistor att leda till samhällelig rättvisa? 

JB: – Min syn på saken är att vi inte bara behöver listor med författare och texter, utan att universitetslärare måste engagera sig i offentliga diskussioner om dessa texters relevans och värde. Om man inte trovärdigt kan hävda att kvinnliga författare och feministiska studier borde införlivas i en mängd kurser så kan man inte rättfärdiga sådana listor. Diskussioner om sådana perspektivs betydelse och relevans bevarar lärarnas frihet att själva bedöma just relevansen och ansvaret för att förstå och ta hänsyn till sådana perspektiv. Endast listor – endast kvotering – är en genväg och ett sätt att förvägra andra ett tillfälle att faktiskt engagera sig i en utbildningsprocess. Jag är naturligtvis alltid glad när jag får lära mig något om fält som jag inte känner till, och under senare år har jag till exempel ägnat mig åt att lära mig mer om det globala Syd än jag har gjort tidigare. Det var en blind fläck – genant, till och med – men jag har blivit övertygad om denna forsknings betydelse, så nu håller jag och undervisar mig själv på detta område. Jag är glad för denna möjlighet. Frågan är nu: vilka institutionella förhållanden gör oss glada att tillägna oss nya perspektiv som vidgar våra horisonter vad gäller ett rättvist samhälle? Jag skulle inte göra det om jag ålades att göra det. Jag är inte bara glad över att göra det utan tvång, utan också lycklig över den frihet som jag har när jag nu funderar över hur jag bäst kan införliva sådana perspektiv i mitt arbete. Ingen kan tänka bra under tvång.

Om man inte ska ha könskvoter, hur ska man då arbeta för att uppnå större jämställdhet mellan könen vid våra universitet?

JB: – Jag hoppas att jag har givit ett svar på det. Kvoteringar är en genväg, och de kan inte uppnå målet om samhällelig rättvisa. Ett rättvist samhälle får vi genom frihet, och varje föreställning om rättvisa som förvägrar oss frihet förvägrar oss också rättvisan själv. Vi vet detta genom kampen mot censur. Jämlikhet och frihet är lika viktiga: frihet utan jämlikhet är orättvisa, men det är även jämlikhet utan frihet. Låt oss minnas detta komplexa förhållande när vi går vidare.

Mårten Torson Lindberg är doktorand och lärare i statsvetenskap. Han har tillsammans med Erik Ringmar gett kursen ”Det moderna samhället och dess kritiker” vid Lunds universitet.

Fotnot

Torson Lindberg är gift med Kvartals chefredaktör Paulina Neuding.