Upphöjdhet i det moderna samhället

 Före knytblusen: reclaim the city-demonstration framför Akademiens lokaler 2005. Foto: Mostphotos

Före knytblusen: reclaim the city-demonstration framför Akademiens lokaler 2005. Foto: Mostphotos

Den franske författaren Alexis de Tocqueville skulle lett igenkännande om han ställts inför mediaturerna kring Svenska Akademien, liksom hans brittiske författarkollega Paul Johnson. Men sociologen Hans L Zetterberg skulle mött ett Sverige som rör sig bort från hans bild av ett mångfacetterat samhälle, skriver redaktören Per Dahl.

Är inte människors engagemang i det som händer märkligt? Jag möter folk som i vanliga fall är eftertänksamma men som nu kastar sig in i ställningstaganden, som uppenbarligen känner sig personligen engagerade av ett händelseförlopp som egentligen bara berör Akademiens ledamöter. Skulle samma upprördhet ha brutit ut om skandaler hade röjts i Skogs- och lantbruksakademien eller Kungl Örlogsmannasällskapet?

Den konflikt som utspelar sig kring Akademien bekräftar några reflektioner om det moderna samhället. Den första är Alexis de Tocquevilles (1805-1859) iakttagelse från Förenta staterna om den allmänna meningens makt. I det Europa han kom ifrån fanns marginaler för det aparta, det som gick i tydlig otakt med tid och sed. I den union han besökte regerade däremot den allmänna meningen, och den offentliga person som kom i konflikt med denna utsattes för social bestraffning. Här urskilde de Tocqueville en oväntad maktmekanism i demokratin, en drivkraft för konformitet.

Kungen och hovet i Versailles följde sina spelregler och tyckte att de hade gjort allt rätt. Hur kom det sig att alla dessa helt ovidkommande personer med ens hade åsikter om det som inte angick dem?

Den brittiske skriftställaren Paul Johnson (1928-) gjorde en liknande iakttagelse i sin studie över perioden efter Napoleonkrigen, Det modernas födelse 1815 till 1830. Revolutionen hade förlorat, konstaterade han, men de gamla regimerna återvände efter en ingången kompromiss. Hierarkierna återupprättades på villkor att makten över samhällets normbildning övergick till en ny grupp: den lägre medelklassen. Hädanefter skulle det vara småborgerligheten som satte ramarna för agerande i offentligheten, oberoende av vem som var aktör.

Den tredje tankekedjan går tillbaka till 1789. Kungen och hovet i Versailles följde sina spelregler och tyckte att de hade gjort allt rätt. Hur kom det sig att alla dessa helt ovidkommande personer med ens hade åsikter om det som inte angick dem? Varför krävde de att kungafamiljen skulle flytta till Tuillerierna?

Lyssnar jag till min omgivning riktas kritiken inte så mycket mot vad Svenska Akademien gör utan mot vad den är. Och egentligen inte heller dit, utan mot diskrepansen mot vad Svenska Akademien borde vara i allmänhetens ögon. Är det ordboksarbetet, den ursprungliga uppgiften, som underkänns? Knappast. Är det förvaltandet av Nobelbiblioteket? Nej. Är det klassikerutgivandet, med författare från Hedvig Charlotta Nordenflycht till Gösta Oswald? Ingen klagar högt i alla fall. Inte heller stipendie- och prisutdelandet sägs vara mer orättvist i dag än det brukar beskyllas för att vara.

I stället är det en enda aktivitet, som verkar ha format allmänhetens bild av Akademien: utdelandet av Nobels litteraturpris. Och det är inte ens en ursprunglig uppgift – Akademien arbetade på i 115 år innan den tillkom på agendan. Vill institutionen egentligen domineras av denna enda roll i allmänhetens ögon? Så sker nu, och här finner vi nog huvudorsaken till mediestormen. Akademien är ju vår, vi ska ju vara delaktiga i dess framträdanden kring litteraturprisutdelandet. Våra normer ska gestaltas av dess ledamöter. De flesta lär däremot helt strunta i vems normer som präglar de redaktionella principerna för exempelvis utgåvan år 2005 av Bo Bergmans poesi och prosa i urval.

Hur väl fungerar en kyrka där ekonomins reaktionsmönster vinner insteg? Där begrepp som ”vinstmarginal” och ”produktivitet” blir kriterier för församlingsverksamheten?

Att bli upphöjd av omvärlden för endast en liten del av sitt arbete kan ge fördelar, men blir lätt en fängelsecell. Sociologen Hans L Zetterberg (1927-2014) förde fram tanken på hur skilda samhällsarenor präglades av separata handlingsmönster och grundläggande normer, relativt fristående från varandra: på politikens arena fanns exempelvis strävan efter makt, på religionens strävan efter helighet, i vetenskapens strävan efter kunskap och i konstens strävan efter skönhet. Inom den ekonomiska sfären strävade vi efter rikedom. Att överföra normer, mönster, ideal och symboler från ett område till ett annat skulle leda till ett fattigare samhälle. Det fullödiga, rika samhällslivet, The many-splendored society med hans eget uttryck, präglades i stället av diversitet, av att liv och handling inom de skilda sfärerna fick utvecklas på sina egna villkor. 

Varför ansåg Zetterberg det viktigt att olika samhällssfärer fick präglas av sina egna normsystem och inte utsattes för andra sektorers? Några exempel ger en antydan. Hur väl fungerar en kyrka där ekonomins reaktionsmönster vinner insteg? Där begrepp som ”vinstmarginal” och ”produktivitet” blir kriterier för församlingsverksamheten? Hur skulle rättsväsendet bli om domar i brottsmål inte bara tog hänsyn till rättvisan, utan också till följderna för domstolens lönsamhet? Hur skulle sjukvården bli om militära ideal som tolerans gentemot nödvändiga förluster och sentenser som ”underlåtenhet att handla ligger kirurg tyngre till last än felaktigt val av medel” skulle få ökad tyngd. Även om gränsområden finns – som rätts- och vårdekonomi – fann Zetterberg och finner nog också vi att ”icketraditionella” normer ofta leder till problem. Den teoretiske fysikern ska sträva efter att utvidga kunskapen, sedan kan lönsamheten uppstå ändå.

I Akademiens fall finner vi dessutom en faktor som Zetterberg för sin del inte poängterar. Vårt samhälles fixering vid nutiden.  Det är en allmänt hållen uppfattning att våra värderingar bör präglas av samtiden, ett begrepp som numera är ganska smalt definierat. Det som en majoritet utan större eftertanke tyckte gick för sig 1958, eller tvärt om ansåg som abnormt, anses i dag ofta som förkastligt eller i det andra fallet som normalt.

Diskussioner av detta slag måste naturligtvis föras med känsla för nyanser. Det går naturligtvis inte att hävda att det som ansågs som normalt eller eftersträvansvärt för tvåhundra år sedan oreflekterat skulle bemötas med tolerans i dag (betänk dödsstraffets avskaffande eller den allmänna och lika rösträttens införande). Inte heller har andra världsdelars alla sociokulturella normer en plats i vårt land, vi behöver bara tänka på månggifte.

Men nog tyder ändå reaktionerna gentemot Svenska Akademiens former på att vi befinner oss långt bort från Zetterbergs ideal. Marginell mångfald som skulle kunna berika vårt samhälle uppfattas som ett hot. Enhetligheten ska råda.

Per Dahl är redaktör på Kvartal och före detta politisk chefredaktör för Barometern-OT.