Kan vi längre hantera verklig konflikt?

Samhällsideal kan vara radikalt annorlunda också hos tänkande, vuxna människor

Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Månggifte, biblioteksstök och en moské som dragit åt sig extremister. Samtliga är exempel på frågor där svenska liberaler och radikaler intagit ståndpunkter som är själva antitesen till den ideologi de annars står för. För att förstå dessa till synes obegripliga intellektuella u-svängar måste man öppna historiens giftskåp, skriver Malcom Kyeyune, tidigare ordförande för Ung Vänster i Uppsala. 

Av Malcom Kyeyune

Publiceras i Kvartal vol. 3 2017, online 2017-11-10 

I korthet

  • I dagens offentliga debatt tycks såväl liberaler som radikaler tappa orienteringen när begreppet mångkultur kommer upp. De försvarar sådant som ingen liberalism eller radikalism borde kunna stå för.
  • Ett underliggande skäl är att man sannolikt förlorat insikten om att samhällsideal kan vara radikalt annorlunda också hos tänkande människor.
  • Vi måste erkänna att politiska konflikter i någon mening låter sig tolkas i de oförsonliga termer av ”den andre” som juristen Carl Schmitt en gång förde fram, vad vi än tycker om Schmitt i övrigt.
  • Den som glömt att grundläggande konflikter faktiskt finns, kommer därmed att förminska sin motståndare och tro att han är ett passivt offer.

Ingen som tar del av vår samhällsdebatt har kunnat undgå dess glidande förskjutningar. För det första har vi varit med om en långsam men obönhörlig förflyttning av det ”anständigas” gränser. Det som för två år sedan inte var möjligt att säga med bibehållen heder sägs i dag helt öppet; tidigare kontroversiella påpekanden som kunde leda till att någon fick sparken accepteras numera utan man höjer ögonbrynen.

Denna förskjutning i vad man får säga i Sverige har en motsvarighet i vad som plötsligt är självklart, det som "alla" egentligen vet. Att migranter ljög om sin ålder var för inte särskilt längesen bara en vandringssägen, en "råttan-i-pizzan-historia" vars spridning visade på sjuklig paranoia eller latent rasism. I dag argumenterar samma människor ofta för raka motsatsen: ålderslögnerna har visserligen förekommit i tämligen stor skala, men den tilltagande upprördheten är i sig är ett tecken på intellektuell svaghet hos diverse lågpannade "svärjevänner". Förstod de inte att alla ljuger om sådant? Den har sannerligen rört sig en bra bit ideologiskt, som i dag öppet hånar människor för att de inte genomskådat det som för bara två år sedan uppfattades som sanning.

Själva de ideologier debattörer säger sig företräda verkar ömsa skinn och skifta skepnad, ofta oförutsägbart och under dramatiska former.

Att förklara sådana positionsglidningar behöver inte vara särskilt svårt. Vi lever helt enkelt i ett samhälle som nu fått tillräckligt med andrum för att bedöma hur tidigare politiska "berättelser" faktiskt har klarat sig mot verkligheten. Diverse uppmaningar om att inte bekräfta det elaka partiets berättelse visade sig inte fungera; mot den kalla verkligheten kunde inga hashtags i världen mäta sig. Förklaringen till den rent retoriska glidningen behöver heller inte vara svårare än att Sverige har sin beskärda del av människor med stora egon som helst inte vill erkänna att de någonsin haft fel.

Men under det tolkningsskiktet kan vi ana att något annat pågår, en djupare process än den som berör skiftande regler för samtalston och frivilligt avkortade minnen hos en del. Själva de ideologier debattörer säger sig företräda verkar ömsa skinn och skifta skepnad, ofta oförutsägbart och under dramatiska former. Upp blir plötsligt ned, och ned blir plötsligt upp; ideologiska positioner och politiska läger som tidigare utmärkts av åtminstone viljan till stringens, kan plötsligt välja argument och utgångspunkter som till synes är raka motsatserna till vad idéhistorien borde ge vid handen.

Polygyni – ett arrangemang där en man kan ha flera kvinnor men inte tvärtom – blandas ihop med olika former av ‘regnbågsrelationer’. Och rätten att bära slöja eller långa ärmar i en arbetsmiljö ses av allt fler aktivister som viktiga ‘arbetarfrågor’.

De nya tankemönstren klär sig onekligen i vardaglighetens former. I P 4 Värmland intervjuades 18 december förra året en Abdul Wadud Frank, tillrest till Karlstads bibliotek för att informera om salafismen, inför ett fullsatt auditorium. Han tillbakavisar alla beskyllningar om extremism, rapporterar radion. Man nämner också i en basklapp att samme Frank tidigare rått en misshandlad hustru att inte polisanmäla sin man. ”Jag kallade till försoning och förlåtelse vilket man alltid ska göra”, blir hans svar, vilket inte föranleder ytterligare kommentarer. Ett inte så isolerat exempel. De flesta läsare har säkert redan mött förra årets breda diskussion om bråk eller studiero i folkbibliotek, om normer som inte behöver gälla alla.

När antirasismen vänds till sin motsats

Nog är det tänkvärt hur argument och insinuationer som tidigare skulle uppfattats som djupt rasistiska eller osmakliga (exempelvis att invandrarbarn av kulturella eller biologiska anledningar helt enkelt inte kan sitta still och läsa böcker utan behöver mer fysiska och direkta underhållningsformer, eller att hustrur ska försonas med sina misshandlande män) plötsligt blir ett led i en sorts antirasism? Att värna om tysta miljöer kan i dag tolkas som uttryck för främlingsfientlighet. Men tänker man efter är den slutsatsen snarast obegriplig. Är det främlingsfientligt att anta att samma regler borde – och också kan – gälla både i Luthagen och Gottsunda, för att ta stadsdelar nära mig själv som exempel? Är det verkligen ett slag mot slentrianmässiga fördomar att anta att barn i Gottsunda inte har någon nytta av eller ens kan förstå de nöjen och den miljö som vi tar för självklar för barn från mindre utsatta områden?

Jag är själv inte liberal, men menar att just individuell förkovran och frihet att staka ut sin egen väg ändå måste anses vara central för liberalismen, hur man än väljer att definiera den. Trots detta behöver man inte leta länge för att hitta kolumner signerade kulturskribenter på förment liberala tidningar som Expressen, som av olika anledningar visar en prononcerad likgiltighet när möjligheten till denna förkovran aktivt saboteras (se Expressen Kulturs kommentarer i ämnet från 16/9 2015 och 19/9 2017). Upprörs de inte av att segregationens effekter hårdnar? Antingen bor man alltså i ett område där ordning och reda råder, eller så gör man det inte. Och gör man det inte kan man inte heller räkna med att ta del av den offentliga service som alla egentligen har rätt till.

Närmare mina egna politiska hemtrakter möter jag en liknande förvändhet, om än med något andra förtecken. En tidigare antiklerikal och religionskritisk vänster är numera stundtals allt annat än kritisk mot åtminstone en specifik religion. I praktiken innebär detta att sedvänjor som tidigare skulle ha setts som djupt problematiska nu förbigås, relativiseras eller hyllas. Polygyni – ett arrangemang där en man kan ha flera kvinnor men inte tvärtom – blandas ihop med olika former av "regnbågsrelationer". Och rätten att bära slöja eller långa ärmar i en arbetsmiljö ses av allt fler aktivister som viktiga "arbetarfrågor". Visserligen är avvägningar kring seder och livsformer, som invandrare kan betrakta som naturliga, sällan särskilt enkla. Men det är tydligt att en romantisk syn på det "autentiska" och det kulturellt ”äkta” allt mer spritt sig bland radikaler. I den mån denna romantik krockat med åsikterna hos diverse skäggiga män från arton- och nittonhundratalen har de sistnämnda fått ge vika.

Växande delar av vänstern engagerar sig nu i att skydda religionen från sekularismen. Nog borde detta framstå som fullkomligt absurt för tidigare generationers socialister?

Men är det egentligen "feministiskt" att försvara, relativisera eller släta över exempelvis månggifte? Och, när blev det egentligen vänsterns uppdrag att agera bålverk, att skydda diverse autentiska kulturyttringar och religiösa seder från en grå, homogeniserande och gudlös modernitet, för att gå ett steg längre i kritiken? För inte alltför många årtionden sedan skulle denna sorts särarts- och ursprungstänkande ha betraktats som djupt problematiskt konservativt, något för den riktigt gamla högern. Upp är ned, och ned är upp. Antirasister bannar numera dem som inte förstår att det vi kallar stök och bråk helt enkelt är ett kulturellt betingat uppförande i invandrartäta områden. För tjugo år sedan skulle en sådan idé avfärdats som befängd nazistisk propaganda. Växande delar av vänstern engagerar sig nu i att skydda religionen från sekularismen. Nog borde detta framstå som fullkomligt absurt för tidigare generationers socialister? Hur ska man förklara att våra ideologier att tycks slå knut på sig själva, när de försvarar sätt att se samhället vilka verkar stå i direkt motsats till andra delar samma ideologier?

Att öppna idéhistoriens giftskåp

Tydligt är, att det vi nämnt här ovan verkar kretsa kring det som mycket slarvigt kan kallas det ”mångkulturella projektet”. Men är mångkulturen verkligen boven, åtminstone på det enkla, okomplicerade sätt som många i dag gärna menar? Att säga att det finns en "dubbel standard" för exempelvis islam jämfört med andra religioner eller för jihadister vid sidan om andra extremister, är på sin höjd ett påstående, inte en förklaring. Och ett påstående som inte säger oss något om varför denna dubbla standard uppstått.

Ett försök att förklara denna 2000-talets ideologiska förvirring måste ironiskt nog ta avstamp hos en av det tidiga 1900-talets mest kontroversiella tänkare, nämligen den tyske juristen Carl Schmitt. Denne är i dag tämligen bortglömd, och hans band till naziregimen kastar förklarligt nog en lång skugga över alla hans verk och teorier. Men jag vill hävda att en kort tripp till det historiska giftskåpet är motiverad av dagens politiska läge och den växande polariseringen.

Schmitts kanske mest kända verk är Der Begriff des Politischen från 1932, i engelsk översättning The concept of the political och i svensk Det politiska som begrepp. Schmitt strävar här efter är att definiera vad som faktiskt är "politik", att dra ut det som skiljer just politiken från andra mänskliga områden.

Vi når en punkt av obönhörligt antingen/eller; slavägarens rätt till avkastning och slavens rätt till frihet kan inte samexistera.

För statsteoretikern Schmitt är politik en produkt av – och en oundviklig konsekvens av – skillnader. Mer specifikt är politik detsamma som konflikt, en djupgående, grundläggande konflikt. Politikens kärna är skiljelinjen, skiljelinjen mellan vän och fiende. 

Anledningen till att den gränsdragningen behöver göras, och till att politik (åtminstone utifrån Schmitts definition) inte kan existera den förutan, är att konflikten är en naturlig del av att vara människa. Den motsättning Schmitt talar om är nämligen inte ett vanligt gräl människor emellan eller det man kan höra i en partiledardebatt, motsättningen måste snarare förstås i existentiella termer. En kvinna som vill leva i ett jämställt samhälle och en man som vill bevara gamla könsroller är i existentiell konflikt med varandra: deras olika anspråk på att få leva som människor utesluter varandra; själva existensen av en frigjord kvinna är negationen av den traditionelle patriarkens livsrum, och vice versa. Och när vi talar om människors "sätt att leva" förutsätter de levnadssätten att andra blir delar av dem. Vi når en punkt av obönhörligt antingen/eller; slavägarens rätt till avkastning och slavens rätt till frihet kan inte samexistera. Ett av dessa anspråk måste förintas för att det andra ska kunna uppfyllas.

Kanske kan vi förstå många av dagens intellektuella härdsmältor och U-svängar om vi inser att vi i väst mer eller mindre avskaffat Schmitts ‘fiende’ som begrepp.

Gäller motsättningen vilken sorts chips familjen ska köpa till TV-kvällen ställs den sällan på sin spets; alla kan inte få som de vill, men det spelar inte någon större roll. I andra frågor är dock människors motstånd till ge med sig långt större; vi finner således riktig politik där människor inte längre är beredda att backa. "Politik" existerar, enligt Schmitt, just därför att frågor där alla inte kan vinna alltid har potentialen att leda till förintelsen av den andre.

Kort sagt: politik är möjlig, därför att människor, i yttersta fall, faktiskt är kapabla att döda varandra. En "fiende" är en person som du, i yttersta fall, är tvungen att ta livet av för att kunna leva. En fiende är på samma vis någon som i yttersta fall är tvungen att ta livet av dig. Detta innebär inte att dödande alltid är nödvändigt eller ens vanligt. Det betyder heller inte att dödande är förtjänstfullt eller fint. Det Schmitt vill visa på är snarare att den politiska konfliktens logik är som den är därför att mänskliga fakta inte är som Schrödingers kvantkatt: en familj är antingen traditionell eller så är den det inte. Ett samhälle är antingen liberalt eller inte; de som vill ha ett liberalt samhälle och de som inte vill ha det är varandras negationer. Att övertalning, diplomati och kompromisser ofta förekommer människor emellan ändrar inte på detta faktum. "Fienden" kan och kommer alltid att existera så länge människor är kapabla att använda sin mänsklighet och fria vilja till att vara olika, är Schmitts obevekliga slutsats.

Kanske kan vi förstå många av dagens intellektuella härdsmältor och U-svängar om vi inser att vi i väst mer eller mindre avskaffat Schmitts "fiende" som begrepp. Detta ska inte tolkas som att vi nu lever i ett harmoniskt samhälle där alla är överens. Men vi ser inte längre på konflikter på samma sätt som var självklart för hundra år sedan. En fiende är inte längre någon som vill se ett annat samhälle, en annan social ordning eller en annan värld som ett resultat av mänsklig, fri vilja. Någon som du eller jag, men som ändå har så radikalt främmande samhällsmål att förlikning inte är möjlig.

Bortom historiens idylliska slut

Ända sedan franska revolutionen har Europa präglats av skilda ideologier och samhällsformer i konstant, blodig konflikt med varandra. Det gamla slogs mot det nya, vänstern slogs mot högern; de sekulära kämpade mot en etablerad ordning, och den etablerade ordningen försvarade sig mot en krypande, underifrån insipprande liberalisering och förändring. Att politiken innebar negation – av den andra sidan, av levande, tänkande människor – tycktes självklart i en sådan historisk epok. Men vad händer när historien är över? Realsocialismens kollaps innebar slutet för den sista av artonhundratalets stora konkurrerande visioner. De andra hade alla redan dukat under; varken Vatikanens eller huset Habsburgs makt fanns längre i sinnevärlden. Francis Fukuyamas tes om "the end of history" sammanfattade väl den samtid vi alla befann oss i vid millennieskiftet (med varierande grad av entusiasm). Det fanns en modell, och ett samhälle. Det var inte samma sak som att säga att det samhället var konfliktfritt eller ens särskilt fridfullt (vilket Fukuyama själv aldrig påstod) men "fienden" som politiskt begrepp dog under denna tid.

Vi har i dag svårt att föreställa oss att just en politisk konflikt – i dess ursprungliga, existentiella form – ens kan finnas. Nazister är ‘fyllda av hat’, och jihadister är så känslostyrda att de egentligen inte är politiska på riktigt.

Betrakta det fåtal organiserade nazister vi har kvar i Sverige. Trots att vi ofta använder ordet "fiende" när vi talar om dem så är de inte längre politiska fiender i någon egentlig mening. Nazismen är för oss snarast att likna vid mentalsjukdom, eller vid barnet från filmen Exorcisten; nazism är en röta, en ondska, en sjuka. Detta är precis vad en politisk fiende inte är, för att återgå till Schmitt. En fiende är inte mentalsjuk eller obotligt dum. En fiende är en tänkande, rationell människa, vars status som tänkande, rationell och människa gör motsättningen mellan dig och honom till olöslig.

Vi har i dag svårt att föreställa oss att just en politisk konflikt – i dess ursprungliga, existentiella form – ens kan finnas. Nazister är "fyllda av hat", och jihadister är så känslostyrda att de egentligen inte är politiska på riktigt. Eller så är de helt enkelt förfördelade: deras bombningar är en ohjälplig följd av en lång historia av rasism, kolonialism, islamofobi – välj den orsak som passar. Problemet med detta tankesätt och de allt oftare förekommande förklaringar till terror och våld det genererar är inte bara att det infantiliserar människor, utan att det bygger på ett cirkelresonemang. Om man antar att någon som bär på i våra ögon felaktiga, hemska eller farliga åsikter enbart gör det på grund av sjukdom eller förfördelade, då blir resultatet i praktiken att inga andra åsikter egentligen existerar. De ståndpunkter som radikalt skiljer sig från våra egna kan helt enkelt inte räknas som "riktiga".

Varför försvarar då vänstern polygyni, och varför är liberaler så måna om att värna kriminella ungdomsgängs rätt till offentligheten? Kanske för att man i brist på fiender bara urskiljer offer. Om någon har en radikalt skiljaktig kvinnosyn så detta följden av vår rasism, eller av att någon inte lagt nog med pengar på ungdomsgårdar. När man avskaffar fienden kommer varje rationell, tänkande människa att visa sig vara helt liberal i sina åsikter. De som ännu inte är liberaler måste vara personer som är i behov av utbildning, coachning, eller ytterligare en drive för att avskaffa den strukturella rasismen i samhället.

Vad gjorde kungen i Vivalla?

När moskén i Örebros stadsdel Vivalla nyligen brann ner låg den logiken i öppen dager. Direkt började inlägg hagla om hur vi här såg ännu ett exempel på västerlandets sjukliga islamofobi, om vårt hat mot det annorlunda och okända. Sedermera visade det sig att den som anlagt branden inte var svensk, och dessutom tidigare hade konverterat till islam. Detta passade emellertid inte in i den etablerade berättelsen, så all diskussion om motiv och gärningsman försvann hastigt.

Till och med kungen gjorde en blixtvisit för att sörja denna förlust för det öppna samhället. Men Vivallamoskén var en ökänd salafistisk moské, och den utgör en stor del av förklaringen till varför stadsdelen sänt över ett tjugotal krigare att slåss för den islamiska staten, IS.

Det var dock brandens efterspel som verkligen bar absurditetens prägel. Kommunstyrelsens ordförande i Örebro skrev ett känslomässigt inlägg på Facebook om hur denna moské utgjorde "en av de grundläggande förutsättningarna för en väl fungerande integration". Här samlades människor, här grodde förutsättningar för "samtal, demokrati och gemenskap". Till och med kungen gjorde en blixtvisit för att sörja denna förlust för det öppna samhället. Men Vivallamoskén var en ökänd salafistisk moské, och den utgör en stor del av förklaringen till varför stadsdelen sänt över ett tjugotal krigare att slåss för den islamiska staten, IS. Att hävda att moskén utgör en nödvändig del i bygget av ett liberalt, tolerant och demokratiskt samhälle är helt och hållet befängt, men detta gjordes utan att någon darrade på manschetten. En fiende är farlig eftersom han är vuxen, en tänkande människa, i grund och botten en jämlik, någon vars åsikter och världssyn vi potentiellt måste förinta just därför att dessa åsikter och denna världssyn inte är mindre "på riktigt" än våra. Vad säger det egentligen om vår människosyn, att vi inte kunde hitta en enda fiende i Vivallamoskén?

Kanske är anledningen till att såväl liberaler och socialister som feminister ständigt måste slå knut på sig själva att vi fortfarande inte kan släppa Fukuyama och slutet på historien. Vi har inga fiender. Det enda vi har är nazister; en sorts politisk och ideologisk slasktratt. Varför annars blir jakten på judehatande nassar bara mer desperat över tid, i takt med att jämförelsevis allt färre antisemitiska hatbrott begås av dem? Varför kan vi inte sluta tänka på och tala om nazister, när alla vet att det är muslimer som utsätter svenska judar för majoriteten av hatbrott?

Svaret är att ingen av oss längre vet hur vi ska hantera vuxna människor som tycker så radikalt annorlunda att de utgör en negation av oss själva. Vi har trott att det var progressivt, liberalt eller framåtblickande att avskaffa fienden som begrepp, med den sammanhängande potentialen av våld och dödande. Men detta har lett till ett konstant och växande behov av infantilisering och nedvärdering av den andre, av en förtäckt rasism som blivit en ideologisk industri vars enda syfte är att framställa idémotståndare som lurade små människobarn. I vår progressiva iver att frånrycka andra deras inneboende människovärde hamnar vi till slut där vi en gång började: muslimen blir "till hälften djävul, till hälften barn", en skyddsling och en börda för alla vuxna människor i rummet.

Sveriges statsöverhuvud, och alla vi andra, är vi egentligen mer än figurer i den där aviga remaken ingen egentligen bad om?

För att återgå till den nämnda diskussionen efter reportagen om folkbibliotekens oroliga miljöer så mötte vi den inställningen här. ”Det är stökigt på många bibliotek. Neddragningar i social service, allt färre offentliga miljöer att vistas i, trångboddhet, många orsaker gör att bibliotek i dag inte bara används som kunskapshus. Ensamma, trötta människor, utagerande vuxna, stökiga unga söker sig dit. Arbetsvillkoren blir radikalt annorlunda, liksom besöken.”

Citatet återges av tidningen Arbetets chefredaktör Liv Beckström i en kolumn 31 mars 2016. Hennes text var avslutningen av reportageserien om problembibliotek, där vi möter repliker som:

”Vi bär ju på mycket frustration på grund av arbetsmiljön. Men ganska snabbt blev det en symbolfråga, ett sätt att fortsätta banka på förorten och fattigt folk. Då kändes det inte lika uppfriskande. Vi har larm i disken och vi har väktare som kommer förbi, men vi vill inte ha stationerade väktare”

och

”Alby, Fittja, Hallunda är en sida av den segregationen. Här är mänsklig mångfald så självklar, och det finns en enorm frihet i det. Här kan jag inte ha en massa förutfattade meningar. Man måste vara lyhörd och intresserad av vem man har framför sig.”

Vem kommer ihåg den berömda scenen ur Full metal jacket, där Joker får Vietnamkrigets syfte förklarat för sig? "Vi är här för att hjälpa vietnameserna", ryter den namnlöse översten i filmen, "för att i varje guling gömmer det sig en liten amerikan som kämpar för att komma ut!". Sådan är logiken. Vad vietnameserna själva tycker om saken spelar inte den minsta roll.

Bilden av kung Carl XVI Gustaf framför ruinerna av Vivallamoskén är svår att släppa. Sveriges statsöverhuvud, och alla vi andra, är vi egentligen mer än figurer i den där aviga remaken ingen egentligen bad om? Vi är samlade här i dag, för inom varje salafist gömmer alltid det sig en folkpartist som kippar efter luft ... Mättnadsbombningen – inte med napalm utan med bidrag och kulturdagar – kommer att fortsätta utan nåd eller pardon, fram till den dagen varje rasifierad stackare till sist lärt sig att älska frihet, falukorv och folkpartism. Vad de själva anser om saken har faktiskt aldrig spelat någon roll.

Malcom Kyeyune är krönikör i bland annat Dagens Samhälle och tidigare ordförande för Ung Vänster Uppsala.