Demokratin uppstod ur egenintresse

Hur löser man problemet med beskydd utan våldsmonopol?

Foto: Mostphotos  

Foto: Mostphotos

 

Likheterna mellan antikens Grekland och nutidens maffiakultur är mycket stora. I båda samhällen är den centrala frågan hur beskydd ska hanteras och organiseras. En slutsats som går att dra av detta är att demokratin som uppstod i Grekland inte var ett utslag av idealism, utan ett pragmatiskt sätt att lösa den ständigt överhängande risken för inbördeskrig, menar Tomas Lappalainen. 

Av Tomas Lappalainen

Publiceras i Kvartal vol. 1 2018, online: 2018-02-08

Folket måste strida för lagen som för stadsmuren.

 Herakleitos

Omkring år 700 före Kristus uppstår för första gången i världshistorien ett antal medborgarstater, poleis, på olika håll i den grekisktalande världen. Alla tidigare statsbildningar, till exempel Egypten, Kina och Mesopotamien, hade bestått i järnhårda vertikala hierarkier. I medborgarstaterna, vare sig de skulle utveckla sig till oligarkier eller demokratier, delade i stället en relativt stor grupp på den statliga makten. 

I korthet

  • Homeros antas ha nedtecknat Ilidaden och Odysséen runt 800 f Kr. De skildrar tiden före medborgarstatens uppkomst.
  • I de båda verken framträder ett samhälle där våld, hämnd, klankultur och taktiska vänskaps- och äktenskapsrelationer är självklara inslag.
  • Precis som inom maffian är risken för krig mellan medlemmarna hela tiden överhängande.
  • De demokratiska institutioner och praktiker som utvecklades under antiken hade därför som mål att ingen medborgare skulle ha större makt än någon annan.

De som delade på makten kallades medborgare, politai, och den politiska jämlikheten (isonomia, isokratia) dem emellan utvecklades till en stark ideologi som regerade de grekiska poleis tills de gick under med det makedoniska imperiets expansion på 300-talet före Kristus. 

Mer än något annat i den grekiska världen är det denna medborgarkonstruktion som antas ligga till grund för det vi kallar ”västvärlden”, liksom för grekernas intellektuella explosion som fortfarande är grunden för det vi kallar kunskap. Det kan räcka med att påpeka att filosofen John Stuart Mill (1806-1873) menade att slaget vid Marathon var viktigare för den brittiska historien än slaget vid Hastings.

Samhället enligt Homeros

Den epok som föregick medborgarstaternas uppkomst brukar i forskningen kallas den homeriska tiden. Berättelserna som tillskrivs Homeros – Iliaden och Odysséen – antas ha kommit på pränt kort efter att den feniciska konsonantskriften övertogs och omvandlades till ett alfabet av grekerna. Homeros blir därmed helt central för tolkningen av den historiska epok som föregick medborgarstaterna, men i forskningen är man oense om vilka slutsatser man kan dra ur verken. I det följande lutar jag mig mot den tradition som 1954 inleddes med Moses Finleys The World of Odysseus.

Att tolka fram ett samhälle ur den homeriska texten är emellertid ingen lätt sak. För det första är ju verket fiktivt, med gudar och orealistiskt starka och snygga hjältar som huvudpersoner. För det andra är texten intensivt präglad av att ha sitt ursprung i vad som i århundraden varit en muntlig berättelsebank, varför den kryllar av minnesstödjande drag. Förhållandet att en tredjedel av raderna eller block av rader förekommer mer än en gång i verken och formler, och de stående epiteten – ”den mångförslagne Odysseus”, ”den fotsnabbe hjälten Akilles” – gav stöd åt minnet i den muntliga traderingen. För det tredje har berättelserna hela tiden ”tagit färg” av det samhälle de passerat genom så att föremål, institutioner och terminologi är hämtade från olika tider, varför det aldrig funnit precis ett sådant samhälle som skildras av Homeros. 

När man ska föreställa sig den här världen måste man veta att det anses okontroversiellt i den att människor bär vapen till vardags. Det finns inga pengar. Boskap används som värdemätare men sällan som betalningsmedel. Fredligt varuutbyte förekommer sällan, och när det förekommer handlar det ofta om att människor man kidnappat säljs som slavar. Dyrbara saker som vävt tyg eller smidda föremål i metall byter bara händer via plundring eller i form av ”vängåvor”.  Bilden av fenicier, som stod för en stor del av handeln på Medelhavet under tidigarkaisk tid, är negativ. Blir någon kallad ”handelsman” tas det som en förolämpning, men man är stolt över sig själv om man är en krigare som plundrar sig fram på sin väg. 

Våldet är en så påtaglig realitet för allt liv att språket aldrig riktigt har haft tid att hämta andan för att ringa in så mycket annat än detta det allra viktigaste.

De grekiska ord som betyder ”bra” eller ”god” är agathos och esthlos. Några hundra år efter Homeros – när staten är väl etablerad och filosofin har uppstått – har dessa ord mycket sofistikerade moraliska och sociala betydelser. Men i den homeriska grekiskan används de nästan uteslutande i sammanhang som har med våld och strid att göra. Uttrycket boēn agathos förekommer 47 gånger hos Homeros. Det är en starkt positiv beskrivning av någons ”härskri”. De sammanhang där esthlos och agathos förekommer gör att den lämpligaste översättningen för det mesta är ”modig”. 

Omvänt bör det starkast negativt laddade ordet – kakos – ”dålig” – för det mesta översättas med ”feg”. Man kunde säga att våldet är en så påtaglig realitet för allt liv att språket aldrig riktigt har haft tid att hämta andan för att ringa in så mycket annat än detta det allra viktigaste. Orden ”bra” och ”dåligt” är hårt bundna till det våld som säkrar den rena överlevnaden.

Gudar och maffiabossar

Jag måste säga att det förbluffat mig hur pass följsamt den homeriska världen låter sig beskrivas med hjälp av begrepp som utvecklats i den moderna maffiaforskningen. Naturligtvis kan man peka på en hederskulturell kontinuitet över millennierna, men kärnan består först som sist i hur man löser problemet med beskydd i ett samhälle där beskyddarbranschen inte monopoliserats av en statlig aktör. 

I den homeriska världsbilden är gudarna hjältarnas beskyddare och hjältarna är beskyddarna av ”vanligt” folk. Beskydd är som alltid ”ett erbjudande det inte går att tacka nej till”. Häri skiljer sig inte mafiosi från homeriska hjältar eller den moderna staten: Om någon får för sig att vilja sköta sitt beskydd själv och därför vill förvägra till exempel den svenska staten skattemedel till polis och militär, angrips denne lika säkert som den som tackar nej till beskyddet från en maffiaboss. 

Om gudarna blir nöjda med offren, ökar sannolikheten att människorna beskyddas. Beskydd erbjuds alltså mot betalning, men betalningen är inte frivillig.

Hos Homeros kräver gudarna vördnad och regelbundna offer. Människorna måste offra oxar, lamm, vildsvin, getter och vin, och de måste tillägna statyer och andra objekt till gudarna. Offren kan ske på havsstranden, på slagfältet, i hemmet eller på altare. Altaren måste resas och majestätiska tempel byggas till gudarnas ära. Om människorna inte i underdåniga former på dessa sätt hedrar gudarna drabbas de av hungersnöd, pest, torka, blixtnedslag eller stormar som krossar deras fartyg på havet. Men om gudarna blir nöjda med offren, ökar sannolikheten att människorna beskyddas. Det handlar om beskydd mot människor, naturkrafter och andra gudar (gudar ses ofta som ansvariga för naturkrafter som blixtar, stormar eller jordbävningar). Beskydd erbjuds alltså mot betalning, men betalningen är inte frivillig. 

I vissa passager blir beskyddarlogiken extra åskådlig. 

Ett exempel är när grekerna, som seglat till och anfallit det belägrade Troja, bygger en mur på stranden för att försvara skeppen mot angrepp från trojanerna.  Gudarna tittar ned på bygget och Poseidon reagerar helt i linje med den allmänna logiken i beskyddarbranschen:

  1. Han noterar, vilket skulle vara oroande för vem som helst som är verksam i beskyddarbranschen, att människorna satt igång en verksamhet utan att ”kontakta” beskyddarna.
  2. Han påpekar, vilket är särskilt oroande för en beskyddare, att de ägnar sig åt just beskyddarverksamhet på egen hand.
  3. Han påtalar att de inte betalat någon beskyddaravgift (offrat).
  4. Han säger att ryktet om detta nya beskydd kommer att sprida sig vida omkring och att det beskydd som han själv och Apollon byggde runt Troja kommer att falla i glömska. Innebörden av detta är katastrofal: Det blir vida känt att man inte behöver offra till Poseidon för beskydd!
  5. Zeus har inga invändningar mot logiken i resonemanget, men menar att Poseidon ger faktorerna felaktiga proportioner. Ryktet om Poseidons beskyddarkraft hotas inte av murbygget, menar han.
  6. Men för säkerhets skull råder Zeus Poseidon att förstöra muren när grekerna lämnat Troja.

Så, som en ordinär affärsrelation i beskyddarbranschen, ser den mest allmänna förbindelsen mellan gudar och människor ut. Och så ser också förbindelsen mellan hjältar (som i detta ideologiska universum ofta liknas vid gudar) och vanligt folk ut. I samband med krigsansträngningen kan Hektor tala om att han pressar livsmedel ur folket så det nästan står på ruinens brant. På olika ställen i texten framgår det att Odysseus, Telemachos, Alkinoos, Sarpedon, Glaukos med flera i egenskap av att vara våldsexperter tar eller, när den beskyddande funktionen står mer i fokus, föräras resurser från folket.

Allianser genom vänskap och äktenskap

Hjältarna kallas hos Homeros basileis vilket ofta felöversätts till ”kungar”. Termen är relativ snarare än absolut. Så kan hjältarna gräla om vem som är ”mest” basileus och därmed förtjänt av mest ära (timē), varvid Akilles kan hävda att han är den främste krigaren medan Agamemnon anför att han fört flest skepp till Troja. En basileus har full kontroll över sitt eget våldskapital och befinner sig ständigt i potentiell konflikt med andra basileis. I Iliadens inledning är Akilles på vippen att dra sitt svärd mot Agamemnon som trots allt är en sorts överbefälhavare. I stället hanterar han sin kränkta heder genom att med sitt manskap gå i strejk! Dessutom i förhoppningen att grekerna genom förluster i striderna ska begripa hur mycket Akilles betyder för den samlade styrkan.

Samtal mellan basileis ändar ofta med olycksbådande hot och varningar. Och när någons position försvagas (till exempel för att han rest med den grekiska alliansen till Troja), strömmar kvarvarande basileis fram för att fylla upp det maktvakum som skapats. Akilles är nervös över hur hans pappa klarar sig i konkurrensen därhemma, Agamemnon blir mördad vid sin hemkomst och Odysseus lyckas som bekant när han till slut kommer hem hävda sin position med hjälp av ett blodbad på Ithakas förnämsta män, som velat ta över hans maktställning.

Så fungerar också maffian. Som organisation är den tämligen värdelös på grund av risken för krig mellan dess medlemmar. Det är en värld där tillit är en av de allra knappaste resurserna. Och precis som maffiaklanerna utvecklar Homeros hjältar tillitsskapande strategier: Det som i etablerade statsordningar kallas ”privata relationer”, nämligen vänskap och äktenskap, är av högsta betydelse. 

Genom så kallade ”dynastiska äktenskap” stärks banden mellan två klaner både inom maffian och i den homeriska världen. I Iliaden och Odysséen omtalas ett stort antal sådana äktenskap inom eliten. Dessa skapade ett svåröverskådligt nätverk av allianser mellan basileis i olika delar av den grekiska världen, och var politiskt och militärt mycket viktiga. Det är bland annat därför de olika basileis hos Homeros så ofta bryter ut i långa, en smula tröttande, redogörelser för sina släktförhållanden. Det är inte bara för att visa vilken fin börd man har, utan också ett sätt att förmedla livsviktig politisk information.

Gästvänskapen har en så formell prägel att man kan se på det som den homeriska världens motsvarighet till vänskapliga diplomatiska förbindelser mellan moderna stater.

Och liksom rituellt släktskap (gudfadersrelationen till exempel) och vänskap (”vännernas vänner” är ett annat namn på Cosa Nostra) i maffiamiljöer pumpas upp så långt det bara går, är gästvänskap (xenia) en av den homeriska världens allra mest centrala institutioner.

De olika stormännen knyter rituella vänskapsband med varandra och dessa band mellan två klaner är i praktiken viktigare än försöken att skapa bredare allianser. Det handlar, tillsammans med äktenskapsallianserna, om de starkaste relationerna utanför den egna kretsen, och de bygger på ömsesidig hjälp mellan två stormannahushåll. En storman på resa långt hemifrån söker upp sina gästvänner och kan då alltid räkna med beskydd, mat, husrum och frikostiga gåvor. Det hela har en så formell prägel att man kan se på det som den homeriska världens motsvarighet till vänskapliga diplomatiska förbindelser mellan moderna stater.

I en passage i Iliaden möts Glaukos och Diomedes på slagfältet, beredda att döda varandra i strid. Diomedes undrar vem hans motståndare är och Glaukos frågar vad hans härkomst spelar för roll, och fortsätter:

 

”Människosläkten föds och dör som löven i skogen.

Löven strör vinden ut över marken, men träden blir gröna

och låter nya snabbt spira fram när våren är inne.

Så växer människosläkten upp för att åter försvinna.”

 

Men han förklarar i alla fall sin härkomst och vem han är, och då fylls Diomedes med glädje och stöter ned sin lans i jorden och utbrister:

 

”Då är ju du en gästvän till mig sedan fädernas dagar!

Oinevs den ädle tog mot den lysande Bellerofontes

en gång som aktad gäst i sitt hus och förplägade honom

tjugo dar, och de skänkte varann förnämliga gåvor:

Oinevs gav i present ett bälte som lyste av purpur

och fick en dubbelpokal i drivet guld av din farfar.

Den står därhemma än, som jag lämnade den vid min avfärd.

Inget minns jag av Tydevs, min far – jag var bara ett spädbarn

när han for bort för att dö med achaierhären vid Thebe.

Därför blir det nu jag som ska vara din gästvän i Argos

och du i Lykien min, närhelst jag besöker din hemtrakt!

Vi ska ej heller i stridens tumult låta lansarna korsas

– nog av troer finns det för mig, och av hjälptrupper också,

att sticka ned om gudar vill och min fot hinner fatt dem,

nog av achaier för dig att döda, så många du orkar.

Låt oss nu byta rustningar strax, så att alla de andra 

ser hur vi gläds åt den gästvänskap våra fäder har grundlagt.”

 

Gästvänskapen övertrumfar alltså lojaliteten med den egna hären mitt under brinnande strid på slagfältet. Och att så sker är inget man behöver smussla med inför omgivningen. Tvärtom: Diomedes vill byta rustning med sin ”fiende” för att alla andra ska inse hur stolta de är över att vara gästvänner!

Hämndens betydelse

Liksom inom maffian är hämnd i den homeriska världen den dominerande rättsskipningsmetoden. I avsaknad av gemensamt överenskomna regler (lagar) och institutioner där dessa tillämpas (domstolar) är hämnd det enda sättet att hävda sin rätt. Som rättsskipning fungerar det naturligtvis inte, då en konflikt per definition består i olika uppfattningar om vad som är rätt. Den senast drabbade av egendomsförlust eller skador på person kommer att se det som sin rätt att hämnas en gång till. I Syditalien kan vendettakedjorna pågå i decennier, hela släkter kan utplånas. Huvudintrigen i Iliaden rör grekernas hämnd riktad mot trojanernas rov av Menelaos hustru Helena. I Odysséen handlar det om Odysseus hämnd på friarna som försökt ta hans plats på Ithaka. Förutom huvudintrigerna vimlar det av sidospår, både viktiga och oviktiga för intrigen, som rör hämnd. I ett arbete från 1970-talet räknade Jesper Svenbro till ett fyrtiotal dylika episoder.

Från och med 700-talet och framåt lyckades grekerna bryta med denna samhällsmodell och på ungefär tusen orter runtom Medelhavet och Svarta havet i stället bygga upp medborgarstater. En medborgarstat (polis) var ett kollektivt skapat och förvaltat beskyddararrangemang. Ordet polis betyder ursprungligen ”befäst plats” och det är betecknande att detta ord fick ge namn åt staten. Polis bestod på ett mycket konkret sätt av medborgarna (politai), både i demokratier och i oligarkier. Dessa var alltid en minoritet av befolkningen då kvinnor, slavar och invandrare inte kom ifråga för medborgarskap, men i stora poleis kunde medborgarna ändå i vissa fall räknas i tiotusental. 

Medborgarna behärskade i kollektiva former hela beskyddarbranschen. Det yttre beskyddet skötte de genom att styra över och ingå i de väpnade trupperna. Det inre beskyddet skötte de genom att var och en fungera som poliskonstapel med vidsträckta juridiska rättigheter (till exempel rätten att arrestera) på gator och torg. Medborgarskapet var ett jämlikhetsarrangemang med innebörden att samtliga jämlikt lydde under lagen (isonomia). Vilka lagarna skulle vara bestämde medborgarna i direktdemokratiska former på stora utomhusmöten där jämlik yttrandefrihet (isegoria) rådde. Hur lagen skulle tillämpas beslöts genom majoritetsbeslut i jurydomstolar. Lotten avgjorde jämlikt vilka medborgare som skulle sitta i juryn. Majoriteten av icke-medborgare avpressades i utbyte mot beskyddet arbetskraft (slavar och kvinnor) och skatt (invandrare). Medborgarna själva var befriade från direkta skatter och de var de enda som hade rätt att äga jord.

Medborgarskap för att kontrollera våldet

Hur var det möjligt för så pass stora grupper att jämlikt dela på makten? Hur är den västerländska medborgaridén möjlig?

Jag tror att förklaringen är utomordentligt krass och har att göra med den utbredda beväpningen i de grekiska samhällena. I den homeriska världen var de dyrbara bronsvapnen förbehållna en ekonomisk elit, men i och med att det billigare järnet började få spridning omkring år 1000 före Kristus kom allt större grupper att äga vapen och därigenom utveckla ett våldskapital. I motsats till vad som var fallet i Främre Orienten (inklusive Egypten), Indien och Kina, där härskaren kontrollerade vapnen, var de grekiska soldaterna självutrustade. Detta borgade för soldaternas militära autonomi. Den som gjorde anspråk på att resa sig över de meniga soldaterna var starkt beroende av soldaternas goda vilja. 

För att undvika inbördeskrig var grekerna helt enkelt tvungna att uppfinna det jämlika delandet av makten.

Medborgarskap sammanföll också mycket riktigt i huvudsak med beväpning och våldskapacitet. Och när inskränkningar av medborgarskapsrätten inträffade – till exempel i samband med oligarkiska kupper – avväpnades män som tidigare varit medborgare. För Aristoteles är våldskapaciteten naturligt nog ständigt i centrum när han i Politiken diskuterar vilka gränser som bör dras kring medborgarskap. Min tro är alltså att det är denna militära de facto-jämlikhet som ligger till grund för den jämlika distribution av rättigheter och skyldigheter som är basen i medborgarskapet.

För att undvika inbördeskrig var grekerna helt enkelt tvungna att uppfinna det jämlika delandet av makten. De ständiga krigen mellan olika poleis är välkända. Under 400-talet var det mäktiga Aten i krig två år av tre och hade aldrig fred längre än tio år i streck. Detta har lett till en alltför ”utrikespolitisk” definition av medborgarskapet och till den länge omhuldade men felaktiga tesen att endast medborgare ingick i de stridande förbanden. Men ett av grekiskans mest negativt laddade ord är stasis, som betyder inbördeskrig. 

Både Platons och Aristoteles diskussioner om medborgarskap och samhällsordning kretsar kring inbördeskrigets problem. Thukydides – den grekiska världens främste historiker – mest skakande sidor skildrar inbördeskrigets fasor. Trots det fragmentariska källmaterialet tror man att samtliga poleis drabbades av inbördeskrig. I bara Syrakusa kan man räkna till 27 inbördeskrig. Det som stod på spel i inbördeskrigen var främst vilka som skulle ingå i medborgarkollektivet, och alltså kollektivt tvångsförsälja beskydd till resten av befolkningen samt ha exklusiv rätt att äga jord. Om det grekiska medborgarskapet innebar västerlandets födelse så var det en ganska skakig födsel, som dessutom ofta misslyckades. Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) tog fasta på dessa misslyckanden och skåpade ut hela den grekiska medborgarstaten. Hans teori går ju ut på att det är omöjligt för människan att kollektivt och jämlikt inneha makt.

Demokratin som nödlösning

Ingen demokratisk ”teori” har påträffats i de bevarade grekiska texterna. Detta kan mycket väl bero på att någon sådan aldrig fanns. Demokratiska institutioner och praktiker utvecklades rimligen steg för steg där det överordnade målet hela tiden var att ingen i medborgargruppen tilläts få en större bit av makten än någon annan. I Aten valdes generaler för endast ett år i taget. Risken att dessa skulle tillvälla sig mer makt än alla andra var förstås påtaglig, i synnerhet som generalerna – Miltiades, Themistokles, Efialtes, Perikles, Kimon, Alkibiades med flera – var dominerande på politikens alla områden. Därför övervakades de noggrant av demokratin. Det förekom ofta att generaler som överskridit sina befogenheter avrättades. Under den demokratiska eran i Aten åtalades ett femtiotal militära befälhavare. Statsmannen och talaren Demosthenes skrev att generalerna inte dör på slagfältet utan i domstolarna.

På så vis kan man betrakta de institutioner vi förknippar med det västerländska medborgarskapet som en serie nödlösningar på problemet att den utbredda beväpningen ständigt riskerade att utlösa inbördes stridigheter.

Att majoritetsprincipen tillämpades i folkförsamling och domstolar tror jag till att börja med egentligen innebar en sorts undersökning av vilken grupp som var starkast och alltså skulle vinna om oenigheten ledde till våldskonflikt. Ordet ”oenighet” (diafora) kom i delar av den grekiska världen att betyda ”röstning”. Benägenheten att böja sig för majoriteten bör i många fall förstås som bottnande i välförstått egenintresse snarare än som ett utslag av altruism och idealism.

Tomas Lappalainen är författare och journalist, aktuell med boken Världens första medborgare – Om statens uppkomst i det antika Grekland.