Män är kulturella djur

Kulturella perspektiv på övergrepp dominerar debatten, men en komplett bild kräver insikter om mänsklig biologi.

 Foto: Mostphotos

Foto: Mostphotos

Av Patrik Lindenfors

Publiceras i Kvartal vol. 2 2018, online: 2018-05-09

Metoodebatten har rasat i månader –  men den är ofullständig utan evolutionsbiologiska insikter om manlighet, våld och sexualitet. Ändå är det attitydförändringar som är avgörande för att bekämpa övergrepp. Det kräver att man tar hänsyn till kunskap om hur sexuellt våld varierar mellan olika länder, tider och situationer, konstaterar evolutionsbiologen Patrik Lindenfors.

I korthet

  • Det finns en latent benägenhet till våldsanvändning hos alla människor, men vissa har närmare till våld. Våldsbenägenhet är av evolutionära skäl mycket mer närvarande hos män än kvinnor.
  • Bland andra däggdjur finns samma tydliga mönster: hannar använder mer våld än honor, särskilt mot andra hannar.
  • Sexuellt våld är nästan uteslutande ett manligt brott mot kvinnor. Men majoriteten av män är inte våldsamma eller våldtäktsmän.
  • Tendensen att använda våld för sex varierar kraftigt mellan olika platser, tider och situationer. Detta bekräftas av FN-statistik som vissar stora skillnader mellan olika länder.
  • Sociokulturella förklaringar av våldtäkter är centrala – det är sådana faktorer som förändrat attityderna till övergrepp. Det är också sociokulturella faktorer som är orsaken till att våldtäkter är vanligare under vissa tidsperioder, på vissa platser och i vissa situationer.

Boys will be boys. Meningen rymmer en avgrund av betydelser, grundad som den är i århundraden av uppgivna observationer av oräkneliga pojkars beteenden. Frasen rymmer inte bara en deskriptiv aspekt, att ”pojkar gör så”, utan även en normativ: ”låt dem hålla på”.

    Efter #metoo-kampanjen, när väldigt många kvinnor visar sig ha vittnesmål att lämna om allt från obehag och trakasserier till regelrätta övergrepp och våldtäkter så känns ”låt dem hålla på” som ett sällsynt dåligt ställningstagande. Med undantag för en del misogyna män verkar vi i stort överens: Detta är inte ok. Män som trakasserat eller begått övergrepp anmäls, förlorar jobbet och hängs ut.

    Så mycket för den normativa aspekten: våld, sexuella trakasserier och övergrepp är fel. Hur är det då med den deskriptiva aspekten – uppför sig pojkar annorlunda än flickor? För att ta det värsta som exempel – våldtäkt – så är mönstret tydligt:

    1. Nästan inga män är våldtäktsmän.
    2. Nästan alla våldtäktsmän är män.

    Båda dessa påståenden är sanna. Detta gör kopplingen mellan manlighet och våldtäkt svårdiskuterad. Man kan landa i två alternativa problemanalyser, där den ena står i absolut motsättning till den andra:

    1. Eftersom nästan inga män är våldtäktsmän så är det uppenbarligen inte manligheten som är problemet.
    2. Eftersom nästan alla våldtäktsmän är män så är det uppenbarligen manligheten som är problemet. 

    Vilken är egentligen kopplingen mellan manlighet och våldtäkter? Finns det något biologiskt problem med män och manlighet?

    Först några brasklappar. Sociokulturella förklaringar av våldtäkter är centrala – det är sådana faktorer som förändrat attityderna till mäns övergrepp. Det är också sociokulturella faktorer som är orsaken till att våldtäkter är vanligare i vissa situationer, under vissa tidsperioder och på vissa platser.

    Bara för att något förekommer i naturen är det inte nödvändigtvis bra. Pest, kolera, giftsvampar, schizofreni och mord är naturliga företeelser, men vi vill undvika dem och bekämpar dem.

    Men även med den kunskapen finns grundproblemet kvar. Om sociokulturella faktorer styr hur många våldtäkter som begås, eller hur antalet våldtäkter förändras över tid, betyder det att alla män är potentiella våldtäktsmän, bara omständigheterna är de felaktiga? Ligger potentialen till våldtäkt så att säga i ”den manliga naturen”?

    När man diskuterar biologi och våldtäkt är det viktigt att hålla tre saker i huvudet. För det första: Bara för att något förekommer i naturen är det inte nödvändigtvis bra. Pest, kolera, giftsvampar, schizofreni och mord är naturliga företeelser, men vi vill undvika dem och bekämpar dem.

    För det andra: Bara för att något ligger i vår natur är det inte omöjligt att påverka. Även om i princip alla människor har ett naturligt konstant sötsug innebär det inte att vi behöver ge efter för det. Alla egenskaper, inklusive beteenden, innehåller både biologiska och kulturella komponenter.

    För det tredje finns det givetvis individuella skillnader (”Inte alla män …”). När man för den typen av resonemang jag utforskar här handlar det om populationer.

    Med detta sagt kan vi se närmare på frågan; finns det problem med den manliga naturen? En väg är att bena upp resonemanget, att först syna våldet, därefter manlighet och våld, och slutligen våld och sex.

    De flesta är kapabla till våld

    För att börja med våldsanvändning, har alla människor en potential till aggressivitet. I självförsvar, självklart, men också om omständigheterna är de felaktiga. Många historiska exempel och psykologiska experiment visar på detta.

    Det omtalade Stanford Prison-experimentet är ett berömt, om än kritiserat exempel. [1] Experimentalpsykologen Philip Zimbardo delade slumpmässigt upp studenter i fångvaktare och fångar. Medan ”fångarna” tilldelades kläder som liknade verkliga fängelsekläder ikläddes ”fångvakterna” uniformer, batonger och solglasögon med spegelglas. Zimbardo ville testa teorin att personlighetsdrag var det som avgjorde vem som blev förövare eller offer i fängelsesituationer, men fann det motsatta resultatet – den avgörande faktorn var situationen.

    Zimbardos slutsats var att obehagliga handlingar inte begås av nödvändigtvis dåliga människor utan att situationen i sig korrumperar.

    Det tog bara någon dag innan experimentet gick överstyr. ”Fångvakterna” började missbruka sin auktoritetsroll och utsatte ”fångarna” för allt värre behandling, gränsande till övergrepp. Försöket fick till slut avbrytas i förtid. Trots att deltagarna var helt vanliga studenter, utvalda bland annat utifrån kriteriet att de inte tidigare begått våldshandlingar, gled de snabbt in i otäcka beteendemönster.

    Zimbardos slutsats var att obehagliga handlingar inte begås av nödvändigtvis dåliga människor utan att situationen i sig korrumperar. Visst har vissa närmare till våld än andra, men det verkar som om i princip alla människor har potentialen att begå övergrepp inom sig.

    Detta har också visat sig i händelser som dem i Abu Ghraib, ett irakiskt fängelse där vanliga amerikanska soldater försattes i en maktsituation i vilken uppgiftsinhämtning belönades och övervåld inte straffades. Detta ledde till en eskalering med allt brutalare övergrepp och våldshandlingar.

    Men slutsatsen bekräftas också av historiska förlopp som Förintelsen. Vanliga tyska tjänstemän deltog i mordmaskineriet eftersom det var viktigt för dem att utföra ett bra jobb, med alltifrån att få tåg att gå i tid och se till att taggtrådsstängsel var hela, till all den logistik och planering som krävdes för att förinta så många människor som möjligt.

    En tänkbar slutsats utifrån observationer och experiment som dessa är därför att många (de flesta?) människor verkar ha en potential till våld och övergrepp. Om man också handlar efter den eller inte, är däremot norm- och situationsberoende.

    Manlighet och våld

    Men kön då – är det inte något speciellt med just män – är inte män mer våldsbenägna än kvinnor? I exemplen här ovanför – i Zimbardos experiment, i Abu Ghraib och under Förintelsen – så var ju den överväldigande majoriteten av förövarna män.

    Ser man till statistiken är det svårt att dra någon annan slutsats än att det finns problem med manligheten. Enligt Brottsförebyggande rådet är 83 procent av dem som lagförs för brott män, en andel som varit relativt konstant i många år. Samma fördelning gäller om man bland dessa brott bara ser till våldsbrott: omkring 83 procent av dem som anmäls för misshandel är män. Detsamma gäller dem som utsätts för misshandel. Män blir oftare misshandlade än kvinnor, särskilt unga män. [2]

    Honor har långt färre möjligheter att skaffa sig talrikare avkomma genom våld, eftersom honorna blir gravida och behöver föda upp ungarna med sin mjölk.

    Vi finner trenden inte bara i brottsligt våld utan också på platser där våld är sanktionerat. Till exempel är bara 16 procent av de anställda i försvarsmakten kvinnor, [3] en siffra som trots att den är liten ändå är historiskt hög. I polisyrket utgör kvinnor 35 procent av de anställda, återigen en historiskt hög andel. [4] Och från att inte ha varit tillåtet alls finns numera kvinnliga deltagare i sporter med våldsinslag, som boxning, brottning, budo-sporter och ishockey – men återigen få. Det är bara några exempel.

    För att förstå denna skillnad i benägenhet till våldsanvändning – både brottslig och tillåten – kan man vända sig till observationer och evolutionär kunskap från biologin. I övriga djurvärlden finns samma tydliga mönster som hos människor: hannar använder mer våld än honor. Inte minst gäller detta för däggdjur och speciellt handlar det om hannars våld mot andra hannar.

    Charles Darwin fann förklaringen. [5] Han observerade att hannar hos vissa arter kan få en evolutionär fördel av att konkurrera ut andra hannar och på så sätt säkerställa tillgången till fler parningar – antingen för att honorna väljer den största, starkaste hanen, eller för att hannarna helt enkelt slår bort konkurrenterna.

    Honor har långt färre möjligheter att skaffa sig talrikare avkomma genom våld, eftersom honorna blir gravida och behöver föda upp ungarna med sin mjölk. I kontrast till det lämnar många däggdjurshannar honorna att själva ta hand om avkomman.

    Det finns därför ett tydligt mönster i naturen. Större skillnader i kroppsstorlek, beväpning eller utsmyckning är tecken på större skillnader i könsroller.

    Den skillnaden gör att vissa egenskaper som gynnas hos hannar inte gynnas hos honor. Särdrag som ger hannar möjlighet att stöta bort andra hannar utvecklas, men då bara hos hannar. Exempel på det är stor kroppsstorlek, [6] olika sorters beväpning (som vassa hörntänder eller horn), [7] men också attribut som gör hannar mer attraktiva, som vackra färger. [8]

     Hos exempelvis kronhjortar och elefantsälar är hannarna långt större och har enorma horn eller hörntänder, medan honorna är förhållandevis små och mindre beväpnade. Detta är en följd av att hannar hos dessa arter slåss våldsamt med varandra under parningssäsongen och helt avstår från att hjälpa till med avkomman, medan honorna inte konkurrerar alls på det sättet.

    Hos arter som gibbonapor och måsar är det däremot annorlunda. Här är individer av båda könen lika stora, har samma typ av beväpning, och hannar och honor beter sig också väldigt lika. Detta är en konsekvens av mindre konkurrens mellan hannar. Hos dessa arter måste båda könen hjälpas åt att föda upp ungarna. Hos arter med den arbetsfördelningen är våldsnivån generellt lägre och skillnaden mellan könen i våldsanvändning likaså.

    I mitten på det sexuella urvalets skala

    När skillnaderna blir stora mellan hannar och honor talar man inom evolutionsbiologin om sexuellt urval, som är en distinkt underkategori av det naturliga urvalet. Där naturligt urval mest handlar om att överleva och skaffa mat, handlar sexuellt urval alltså enbart om parningar. Här uppstår hos vissa arter möjligheter för enskilda hannar att genom våld eller genom att vara oemotståndligt vackra skaffa sig många honor. Den skevheten är ursprunget till i princip alla könsskillnader i djurvärlden. [9]

    Grundpoängen att minnas är att könsskillnaderna är olika stora hos skilda arter – hos vissa påtagliga, hos andra obefintliga. Människan hamnar någonstans i mitten på denna skala. Det är inte extremt stor skillnad mellan män och kvinnor i kroppsstorlek, men vi är heller inte helt lika.

    Hur starkt det sexuella urvalet är varierar mellan olika arter, något som till stor del avgörs av ekologiska förutsättningar. Exakt hur detta styrs ligger dock utanför ämnet för denna artikel. Grundpoängen att minnas är att könsskillnaderna är olika stora hos skilda arter – hos vissa påtagliga, hos andra obefintliga.

    Människan hamnar någonstans i mitten på denna skala. Det är inte extremt stor skillnad mellan män och kvinnor i kroppsstorlek, men vi är heller inte helt lika. Storleksskillnaden mellan könen har också minskat i förhållande till våra närmaste släktingar bland människoaporna. [10] Det antyder att våld mellan män nu ganska länge har lönat sig mindre än det en gång gjorde. Och att båda föräldrarnas ansvar för barnen verkar ha blivit allt nödvändigare.

    Utifrån detta kan man som evolutionsbiolog göra förutsägelsen att män borde vara mer våldsamma än kvinnor, men att skillnaden i våldsanvändning inte borde vara lika extrem som hos de mest ”patriarkala” djuren. [11] Vilket ungefär är det mönster vi kan observera.

    Våldtäkt inget ovanligt bland djur

    Ska man förstå sig på fenomenet våldtäkter räcker det dock inte bara att konstatera skillnader i mäns och kvinnors våldsanvändning. Det finns en variabel till som man inte får tappa bort, nämligen att våldets syfte är att tilltvinga sig sex. Hade det bara handlat om våld hade den här artikeln handlat om misshandel. Det som skiljer misshandel från våldtäkt är att sex är inblandat.

    Hos schimpanser, den ena av människans närmaste släktingar, har man observerat våldtäkter och kunnat konstatera att hannar som tilltvingar sig sex får en mer talrik avkomma än de som inte gör det.

    Att tillskansa sig sex med hjälp av våld är inte direkt ovanligt bland andra djur – det finns till och med biologer som studerar våldtäkt som en evolutionär anpassning. [12] Rent bisarra företeelser har utvecklats på området, som till exempel fenomenet ”traumatisk inseminering”, där hannar hos vissa skalbaggsarter använder sin penis för att borra sig igenom honornas skal och på så sätt omintetgöra deras möjlighet att välja partner själva. [13]

    Hos schimpanser, den ena av människans närmaste släktingar, har man observerat våldtäkter och kunnat konstatera att hannar som tilltvingar sig sex får en mer talrik avkomma än de som inte gör det. [14] Men hos den andra av våra närmaste släktingar – bonobos (dvärgschimpanser) – så har våldtäkt aldrig observerats.

    Hos bonobos är hannarna överhuvudtaget föga våldsamma. Här är i stället samtyckessex normen – mycket sex. Hos dem och många andra arter är våldtäkt helt enkelt väldigt ovanligt. Helt likgiltiga för våld är dvärgschimpanser emellertid inte. Det publicerades alldeles nyligen en studie som visade att de föredrar mer aggressiva individer som vänner. Även hos denna relativt fredliga art kan farliga allierade tydligen vara till fördel. [15]

    Alla djur har dock sina egna specialanpassningar, så det är vanskligt att dra slutsatser utifrån andra arters enstaka exempel. Vi kan ju konstatera att både schimpanser och bonobos har päls, men att detta inte säger något om människors behåring. Vill vi förstå människans natur måste vi antingen utgå från generella evolutionära mönster, som vi gjorde när det handlade om våldsanvändning, eller studera människor direkt.

    Våldtäkter kan bli mycket vanliga

    Finns det då något som talar för att våldtäktshandlingen är en evolutionär anpassning hos människor, som hos schimpanser? Eller är vi mer som bonobos, där beteendet verkar vara obefintligt?

    Nog förekommer våldtäkter bland människor. Och könsobalansen i statistiken är markant. Enligt BRÅ var 2014 hela 98 procent av dem i Sverige som misstänktes för sexualbrott män. I 94 procent av fallen var offren kvinnor. Våldtäkt, som utgör ungefär en fjärdedel av alla sexualbrott, är nästan uteslutande ett manligt brott mot kvinnor. [16]

    En FN-studie publicerad i The Lancet, där man intervjuat över 10 000 män i Bangladesh, Kina, Kambodja, Indonesien, Papua New Guinea och Sri Lanka, visar horribla nivåer av våldtäkt i vissa länder. Till exempel säger 61 procent av männen i Papua att de våldtagit minst en kvinna

    Men lika tydligt visar statistiken att andelen i en befolkning som anmäls (inte döms) för sexualbrott är minimal: 2014 handlade det om strax över 20 000 anmälningar, vilket då utgjorde högst 0,5 procent av alla män (vissa blev anmälda flera gånger), en försvinnande liten andel. Dock rapporterade hela 1,8 procent av alla kvinnor att de blivit utsatta för sexualbrott (2016: 4,1 procent). [17] Diskrepansen mellan procentsatserna vad gäller antal anmälda män och antal utsatta kvinnor beror dels på de allra flesta sexualbrott går ostraffade, dels på att enstaka män våldför sig på flera kvinnor. Som vi sett i #metoo-kampanjen är också antalet kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier förskräckande stort, en form av oanmälda övergrepp som inte syns i brottsstatistiken.

    Går man till statistik i länder som präglas av mer patriarkala värderingar blir bilden dock en annan. En FN-studie publicerad i The Lancet, där man intervjuat över 10 000 män i Bangladesh, Kina, Kambodja, Indonesien, Papua New Guinea och Sri Lanka visar horribla nivåer av våldtäkt i vissa länder. Till exempel säger 61 procent av männen i Papua att de våldtagit minst en kvinna, vilket är ett extremt undantag i statistiken. Men även i landet med lägst procentsats – Bangladesh, 11 procent – är siffran långt över den som svensk våldtäktsstatistik indikerar. [18] Notera dock att statistiken är framtagen på ett annat sätt än den svenska, så en direkt jämförelse går inte att göra. De intervjuade våldtäktsmännen angav oftast som skäl för sitt beteende att de ansåg sig ha rätt att ha sex med kvinnan de våldtog, oavsett vad hon tyckte om saken.

    Är omständigheterna de felaktiga verkar en oroväckande stor andel av män kapabla till sexuella övergrepp.

    Å ena sidan är det ganska svårt att hävda att en egenskap som varierar så mycket i världen är ett tecken på evolutionär anpassning eller ett generellt problem med den manliga naturen. Medan våld män emellan är något vanligt och ibland till och med uppmuntrat och nästan ritualiserat, så är sexualbrott i vissa sammanhang betydligt mer sällsynt. Samma mönster går igen hos oss som hos andra arter – hannar är företrädesvis våldsamma gentemot andra hannar.

    Å andra sidan går det också att föra fram det motsatta påståendet, att våldtäkt är en extrem yttring av generell misogyni på samma sätt som misshandel är en extrem yttring av generell våldsanvändning. Är omständigheterna de felaktiga verkar en oroväckande stor andel av män kapabla till sexuella övergrepp. Som FN-rapporten visar, finns det ingen påföljd, vare sig social eller laglig, så kan det urarta till att våldtäkter blir en väldigt vanlig företeelse.

    Normer och attityder styr

    För att återgå till ursprungsfrågan, hur är det då med manligheten – ligger problemet i naturen eller kulturen? Svårigheten med att svara ligger i att våra beteenden påverkas av vår biologi, våra normer och den aktuella situationen. Detta gör att det finns medfödda, inlärda och situationsbundna faktorer som avgör hur vi agerar. Den här komplexa påverkan på våra beteenden gör det extremt svårt att reda ut vad som är natur, vad som är kultur och vad som är en omedelbar reaktion på läget. Vi är kulturella djur.

    I grova drag kan man sammanfatta det som att det finns en latent benägenhet till våldsanvändning hos alla människor, något som kan utlösas när omständigheterna och de rådande normerna är olyckliga. Vissa människor har dock närmare till våldsanvändning än andra. Våldsbenägenhet är av evolutionära skäl i mycket högre grad närvarande hos män än hos kvinnor, något man kan se både vad gäller brottslig och tillåten våldsanvändning.

    Attityder som dessa går att förändra, det är en lärdom från historien, något som gjort att kvinnor i nutida samhällen kan leva säkrare än någonsin tidigare.

    Detta gäller i ännu högre grad våld i syfte att tillskansa sig sex. Sexuellt våld är nästan uteslutande ett manligt brott mot kvinnor. FN-statistik visar dock på väldiga skillnader mellan länder, men nästan alltid är det en minoritet av män som utför övergreppen, som dock drabbar en stor mängd kvinnor.

    Så vi är tillbaks där vi började: majoriteten av våldsverkare och sexualbrottslingar är män, men majoriteten av män är inte våldsamma eller våldtäktsmän. Det finns en biologisk bakgrund man måste förstå, men det handlar också om situationer och normer.

    Vill vi förhindra våldtäkter och misogyni är det mer fruktbart att förstå situationsbundna och sociokulturella orsaksförhållanden än den rena biologin. Våldtäkter är vanligare i vissa situationer och sammanhang än andra, som till exempel i krigssituationer, gentemot redan utsatta kvinnor, eller när män tror sig berättigade till sex. Vill man förhindra våld och våldtäkter handlar det därför dels om att minimera denna typ av situationer men dels också om att förändra normer till att vara mer otillåtande till sådana beteenden.

    I vårt samhälle i denna tid betraktas våldtäkt i allmänhet som något socialt oacceptabelt. Nuförtiden är heller inte den rekommenderade ”hjälpen” till en våldtagen kvinna den traditionellt bibliska, att hon gifter sig med sin våldtäktsman. Ej heller stigmatiseras kvinnor som föder barn utanför äktenskapet och deras barn trakasseras inte som ”oäktingar”. I stället är det förövarna som hängs ut.

    Attityder som dessa går att förändra, det är en lärdom från historien, något som gjort att kvinnor i nutida samhällen kan leva säkrare än någonsin tidigare. Förhoppningen är att #metoo leder till ytterligare sådana attitydförändringar. Det man kan ta med sig från biologin är en förståelse för varför sådana insatser främst måste riktas mot män.

    Patrik Lindenfors är forskare i biologisk och kulturell evolution vid Institutet för Framtidsstudier.

    Noter

    [1] Zimbardo, P G, 2007, The Lucifer effect: understanding how good people turn evil. New York: Random House.

    [2] https://bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-och-misshandel.html (läst 2018 05 01).

    [3] https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/forsvarsmakten-i-siffror/ (läst 2018 05 01).

    [4] https://www.scb.se/statistik/_publikationer/uf0521_1990i30_br_a40br1001.pdf (läst 2018 05 01).

    [5] Darwin, C, 1871, The descent of man and selection in relation to sex. London: John Murray.

    [6] Lindenfors, P, Gittleman, J L & Jones, K E, 2007, ”Sexual size dimorphism in mammals”, s 19–26 i Fairbairn DJ, Blanckenhorn WU & Szekely T, red, 2007, Sex, size and gender roles: evolutionary studies of sexual size dimorphism. Oxford: Oxford University Press.

    [7] Thorén, S, Lindenfors, P & Kappeler, P M, 2006, ”Phylogenetic analyses of dimorphism in primates: evidence for stronger selection on canine size than on body size”. American Journal of Physical Anthropology, vol 130, s 50-59.

    [8] Dunn, P O, Armenta, J K & Whittingham, L A, 2015, ”Natural and sexual selection act on different axes of variation in avian plumage color”, i Science Advances, 1, p.e1400155.

    [9] Andersson, M B, 1994, Sexual selection. Princeton [NJ], Princeton University Press.

    [10] Lindenfors, P & Tullberg, B S, 1998, ”Phylogenetic analyses of primate size evolution: the consequences of sexual selection”, i Biological Journal of the Linnean Society vol 64, nr 4, s 413–447.

    [11] Lindenfors, P & Tullberg, B S, 2011, ”Evolutionary aspects of aggression: the importance of sexual selection”, s 7–22 i Huber R, Bannasch DL & Brennan P, red, Aggression: Advances in Genetics, vol 75. Burlington: Academic Press.

    [12] Thornhill, R & Palmer, C, 2000, A natural history of rape: biological bases of sexual coercion. Cambridge [MA]: MIT Press.

    [13] Arnqvist, G & Rowe, L, 2005, Sexual conflict. Princeton [NJ]: Princeton University Press.

    [14] Feldblum, J T et al, 2014, ”Sexually coercive male chimpanzees sire more offspring”, s 2855-2860 i Current Biology, vol 24, nr 23.

    [15] Krupenye, C & Hare, B, 2018, ”Bonobos prefer individuals that hinder others over those that help”, s 280–286 i Current Biology, vol 28, nr 2.

    [16] Olseryd, J, 2014, Gärningspersoners kön och ålder vid misshandel, hot, rån och sexualbrott. BRÅ kortanalys 5/2014.

    [17] https://bra.se/brott-och-statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html (läst 2018 05 01).

    [18] Jewkes, R, Fulu, E, Roselli, T & Garcia-Moreno, C, 2013, ”Prevalence of and factors associated with non-partner rape perpetration: findings from the UN Multi-country Cross-sectional Study on Men and Violence in Asia and the Pacific”, s e208-e218 i The Lancet Global Health, vol 1 nr 4.