Därför frågar jag om invandringen

Migrationen och dess konsekvenser griper in i alla stora politikområden

 Foto: Mostphotos.

Foto: Mostphotos.

Av Jörgen Huitfeldt

Publiceras i Kvartal vol. 1 2018, online: 2018-02-21

Före hösten 2015 kunde det vara riskfyllt för en journalist att uppfattas som alltför intresserad av migrationens baksidor. Många kolleger i branschen har genom åren förpassats ut i marginalen, ut på journalistisk ökenvandring, för att de uppmärksammat problem som invandringen till Sverige fört med sig. Jag har själv avstått från potentiellt kontroversiella reportage för att undvika problem. Det skriver Jörgen Huitfeldt, redaktör på Kvartal, och tidigare programledare i Sveriges Radio. 

I korthet

  • Journalister som uppmärksammar problem kopplade till migration och integration ifrågasätts ofta av kolleger. Även Kvartal har fått frågor om varför flera intervjuer och artiklar har rört invandring och integration.
  • Mediernas obenägenhet att problematisera immigration beror delvis på Sveriges historia de senaste decennierna, särskilt 90-talets många uppmärksammade våldsdåd med rasistiska förtecken. Kritiska röster om migrationspolitiken har i medier ofta representerats av rasister och våldsverkare.
  • SOM-institutets mätningar har länge visat att ett flertal av svarande motsatt sig en omfattande invandring. Sverige har samtidigt tagit emot flest migranter per invånare i EU.
  • De problem som migrationen till Sverige har fört med sig är så pass omfattande, och berör så många samhällsområden, att en granskning av såväl migrationspolitiken som migrationens olika aspekter och efterföljder är en skyldighet för journalister.

"Varför ställer du så många frågor om invandring?" Frågan hänger där som en outtalad anklagelse. För så fort den ställs – och det har hänt allt oftare den senaste tiden – ligger en följdfråga mellan raderna. Den lyder ungefär: Vad är ditt syfte med att fokusera så mycket på migrationen? Är ditt ärende legitimt?

Förr, före den kaotiska hösten 2015 och allt som ställdes på ända då, var det snudd på riskfyllt för en journalist att ens få frågan ställd till sig på det sättet. Att överhuvudtaget uppfattas som någon som är särskilt intresserad av invandring. Många är de som genom åren har förpassats ut i marginalen, ut på journalistisk ökenvandring, just för att man uppfattats som invandringsfixerad, Samtidigt blir det snabbt komplicerat, eftersom de som stöts ut ur gemenskapen själva ofta börjar agera och uttrycka sig alltmer apart. Människan är ett flockdjur, och blir hon lämnad av sin flock söker hon snabbt en ny vars gemensamma kultur hon efterhand blir en del av – och riskerar att hållas kollektivt ansvarig för.

Men i stället för att följa instinkten att huka och gömma sig inför frågans inbyggda försåtlighet, ska jag försöka att svara på den. Så uppriktigt jag kan.

I min tidigare roll som programledare på Sveriges Radio var jag visserligen formellt fri att göra så mycket journalistik jag ville om invandringen och dess konsekvenser. Men hindren var ändå många. Ofta bestod de dessutom i subtila processer.

Till att börja med: Frågan är relevant att ställa. Jag har ställt den till mig själv allt oftare den senaste tiden. Och det enkla svaret är: För att det är min skyldighet i det yrke jag har valt. Och för att jag kan.

I min tidigare roll som programledare på Sveriges Radio var jag visserligen formellt fri att göra så mycket journalistik jag ville om invandringen och dess konsekvenser. Men hindren var ändå många. Ofta bestod de dessutom i subtila processer.

Låt säga att jag fick reda på att en talesperson för ensamkommande unga i Sverige, som intervjuades ofta och mycket och framställdes som en förebild av medier, visade sig vara dömd för flera allvarliga brott. Jag hade läst domarna. Jag visste också att detta var ett jobb jag skulle få göra ensam. Jag skulle vara en av få på redaktionen om att tycka att detta var relevant information att ge vår publik. Och jag skulle också ensam få skulden internt om något ändå blev fel. Jag visste också att jag skulle ställas inför betydligt fler kontrollfrågor än om det exempelvis hade handlat om en skattefuskande företagsledare eller en känd mans påstådda trakasserier mot kvinnliga kolleger. Därför avstod jag ofta. [1] Och därför avstod jag i fallet med den brottsdömde talespersonen för de ensamkommande.

I mitt nya jobb är situationen en annan. Inget hindrar mig, och jag måste självständigt avgöra hur viktiga migrationsrelaterade frågor är relativt annat som också påverkar vårt samhälle. Jag måste också försöka avgöra hur väl mina kolleger på exempelvis SR, SVT eller DN sköter den här bevakningen jämfört med hur de sköter annat. Finns det en större roll för oss på Kvartal att spela här än i bevakningen av exempelvis ekonomin, den globala uppvärmningen eller arbetslösheten?

Det finns få andra frågor där de som deltar i den offentliga debatten är så oense om vilket som är det rimliga perspektivet: Strävar vi efter det som är bra för det svenska samhället och för dem som bor här? Eller efter något slags total global rättvisa? När det gäller andra ämnen är själva måttstocken okontroversiell: Svenska politiker ska göra det som är rätt för Sverige, och journalister ska bevaka intresset hos de människor som bor i landet. Jag återkommer till det men först tillbaka till mina egna tvivel.

Jag åker ofta pendeltåg från Farsta strand, där jag bor, in till stan. De senaste åren har mina medpassagerare snabbt ändrat utseende och språk. Nu finns det ofta fler passagerare med ursprung i Mellanöstern, Asien och Afrika än vad det finns skandinaver. Det är en bild av hur snabbt vårt samhälle har förändrats. Tycker jag att det är ett samhällsproblem att jag genom att titta på mina medpassagerare inte längre kan avgöra om jag är i Stockholm, London, New York eller Amsterdam? Nej, naturligtvis inte.

Att Sverige ‘berikas’ av invandring brukar nu mest användas med ironi av migrationsmotståndare.

Under en vanlig dag åker jag med en buss som ofta körs ofta av en invandrare. Den läkare jag träffar när mina barn är sjuka är invandrare. Den jag köper sportutrustning av på XXL är invandrare, min granne är invandrare. Mina två närmaste kolleger är invandrare och barn till invandrare. Min mormor var invandrare. Tycker jag att det är ett problem att jag i min vardag ständigt möter människor med ursprung i en annan del av världen där jag tidigare mötte människor som till utseende och bakgrund var mer lika mig själv? Nej, överhuvudtaget inte.

Aldrig i livet.

Så varför ändå göra så mycket journalistik om hur stor migration och misslyckad integration påverkar Sverige? Innan jag går in på det – några grundläggande utgångspunkter som sätter frågan i ett journalistiskt sammanhang. 

Migrationen är irreversibel

Till att börja med skiljer sig den här frågan från de flesta andra politiska vägval, eftersom invandring till sin karaktär är irreversibel. Ett land kan inte först ta emot hundratusentals människor för att sedan ångra sig. Det växande svenska skuggsamhället och de smärtsamma människoöden som döljer sig bakom statistiken om utvisningshotade ensamkommande, borde vara en påminnelse om det.  

Tänk på för Sverige nya företeelser som jihadresor, islamistiska terrordåd, utanförskapsområden där attacker på blåljuspersonal och bruk av militära vapen numera tillhör vardagen.

Dessutom griper invandringen in i så gott som alla samhällsområden. På gott och ont. En väl fungerande migration kan förstärka ett lands välstånd genom invandrarnas arbete. Det mest uppenbara exemplet i min egen närhet är mina närmaste kolleger på Kvartal. Ingen av dem hade varit här om Sverige inte hade tillåtit migration. Att Sverige ”berikas” av invandring brukar nu mest användas med ironi av migrationsmotståndare. Men vi vore ett fattigare land utan alla de mängder företagare, författare, musiker, kulturpersoner, akademiker, tänkare och helt vanliga löntagare som kommit till Sverige som migranter eller är barn till migranter.

Men omvänt påverkar en illa hanterad migration samhället negativt: Om alltför många av dem som invandrar aldrig blir en del av det nya landets gemenskap eller dess arbetsmarknad blir de – och i värsta fall också deras barn – en ekonomisk och social belastning. Tänk på för Sverige nya företeelser som jihadresor, islamistiska terrordåd, utanförskapsområden där attacker på blåljuspersonal och bruk av militära vapen numera tillhör vardagen.

Frågan är således tveklöst mycket viktig för samhällets utveckling. De flesta tycks i dag vara överens om att det sätt på vilket vi i Sverige tidigare diskuterade invandringens för- och nackdelar, dess mål och målkonflikter inte var tillfredsställande. Nu undrar många om pendeln svängt över åt andra hållet. Om medier och politiker blivit överdrivet intresserade av invandringsrelaterade spörsmål.

Det var närmast en självklarhet att inte göra journalistik kring eventuella svårigheter med invandring eller integration. Åtminstone för en nykomling med osäker anställning som jag.

Låt mig börja från början för att svara på det. Alltså min början. När jag inledde min yrkesbana som journalist 1997 var frågor kring invandring laddade på ett sätt som liknar dagens situation. Sverige hade under Balkankriget 1991-95 tagit emot fler flyktingar än landet gjort i modern tid. Lasermannen hade under samma tidsperiod försökt mörda människor enkom på grund av hur de såg ut. Ny Demokrati hade gjort sina tre år i riksdagen där de hade valts in på ett i grunden främlingsfientligt budskap. 

Samtidigt var det för en reporter en helt annan värld än dagens. Det var närmast en självklarhet att inte göra journalistik kring eventuella svårigheter med invandring eller integration. Åtminstone för en nykomling med osäker anställning som jag. Mitt första scoop som ung reporter på Ekot var ganska typiskt. Advokaten till en utländsk medborgare hörde av sig och undrade om vi inte ville komma till hans kontor och intervjua hans klient, en läkare från ett land i Mellanöstern som av Säpo misstänktes för flyktingspionage mot landsmän och därför skulle utvisas ur Sverige. Det är ingen överdrift att säga att jag inte för en sekund reflekterade över att infallsvinkeln skulle kunna vara någon annan än att mannen var oskyldig till de anklagelser som Säpo kom med, och att en utvisning av honom vore orättfärdig. Det gjorde ingen av mina redaktörer heller, som jag minns det. I detta fall visade det sig långt senare att jag sannolikt var rätt ute. Det mannen anklagades för var luddigt och konsekvenserna av en utvisning på de grunder som anförts hade varit orimliga för familjen. Men det hade jag inga förutsättningar att bedöma den gången, eftersom Säkerhetspolisens bevisning till största delen var sekretessbelagd.

Samtidigt som vi journalister ständigt berättade om att Sverige inte var tillräckligt generöst i flyktingmottagningen, lade vi mycket fokus på de mest extrema invandringsmotståndarna och rasisterna.

På detta sätt fortsatte det under lång tid. Andra journalister och jag berättade historier om utvisningshotade asylsökande som borde få stanna, om sjuka människor som inte kunde få acceptabel vård i hemlandet och därför borde få stanna i Sverige och – förstås – om rasister och nazister. Och det fanns sannerligen goda skäl att rapportera om dessa också. Den högerextrema rörelsen var mycket aktiv då. 1995 slogs 14-årige John Hron ihjäl av nazister. Månaden efter mördades 18-årige Gerard Gbeyo från Elfenbenskusten av nynazister i Klippan. Och bara under millenniets sista år, 1999, skedde en rad uppmärksammade mord och mordförsök med nazistiska förtecken. (Nationalekonomen Tino Sanandaji vittnade om hur han på 90-talet utsattes för rasistiskt våld, när jag intervjuade honom i Fredagsintervjun).

Våldet och rasismen dominerade

Samtidigt som vi journalister ständigt berättade om att Sverige inte var tillräckligt generöst i flyktingmottagningen, lade vi mycket fokus på de mest extrema invandringsmotståndarna och rasisterna. Människor och rörelser som få i Sverige ville associeras med. Bland de mediala berättelser som fick stort genomslag under slutet av 1990-talet och under 2000-talets första decennium kan nämnas följande exempel:

1996: De två kurdiska familjerna Sincari utvisas under dramatiska former. Under flera år har hela det norrländska samhället Åsele engagerat sig i kampen för de utvisningshotade familjerna. Under en period får de skydd genom att bo i kyrkans lokaler.

1999: Fackföreningsmannen Björn Söderberg skjuts till döds i sin egen trappuppgång av nazister.

1999: Ett journalistpar bosatt i Nacka utsätts för ett sprängdåd utfört av nazister. Att de undkommer med livet i behåll beskrivs som ett mirakel.

1999: Två poliser skjuts till döds i Malexander efter en rånarjakt. Gärningsmännen är organiserade i ett nazistiskt nätverk. 

2001: Två egyptiska medborgare, Mohammed Al Zery och Ahmed Agiza, tvångsutvisas under förnedrande former med bistånd från amerikanska CIA.

2003: 7-åriga Nadina som lider av en allvarlig ögonsjukdom utvisas med sin familj till Bosnien trots en långvarig kampanj från flera medier, politiker och kända personer.

2004: Den så kallade Guantánamosvensken Mehdi Ghezali släpps från det amerikanska lägret efter en lång kamp där bekanta och anhöriga engagerar sig. Då har han varit internerad i två år eftersom USA misstänker honom för att ha anslutit sig till al Qaida i Afghanistan. Ghezali släpps några månader efter att statsminister Göran Persson har tagit upp frågan som den första vid ett besök hos George W Bush.* 

2005: DN avslöjar hur anställda på Migrationsverket firat en avvisning med tårta och champagne. Ärendet som dragit ut på tiden rör en rysk familj med ett sjukt barn. 

2009: Den tidigare Guantánamofången Adel Hakim som lyckats ta sig till Sverige efter interneringen får uppehållstillstånd i Sverige. Detta efter en lång rad radioinslag och tidningsartiklar som beskrivit hans situation. 

Under tiden som Sverige tog emot fler invandrare än någonsin tidigare i vår moderna historia, ansåg en pluralitet av svenskarna att invandringen var för stor — och denna negativa inställning höll sig stabil genom åren

Listan hade kunnat göras mycket längre men poängen går fram ändå. Det skedde flera uppmärksammade våldsdåd med rasistiska förtecken som med rätta fick stort utrymme.  Därutöver var den mediala berättelsen om svensk migrationspolitik – i alla fall de historier som fick stor spridning – ofta den om en hjärtlös byråkrati. Det handlade om tjänstemän som gjorde allt de kunde för att hindra asylsökande från att få stanna i Sverige, samtidigt som medierna ofta lyfte fram faktorer som talade till de asylsökandes fördel. I den mediala berättelsen om motståndarna till den generösa migrationspolitiken syntes nästan bara extremisterna – våldsverkare och nynazister. 

Stabilt motstånd mot migrationspolitiken i opinionen

Särskilt representativa för verklighetens migrationsmotstånd var dessa extremister egentligen inte. Under tiden som Sverige tog emot fler invandrare än någonsin tidigare i vår moderna historia, ansåg en pluralitet av svenskarna att invandringen var för stor — och denna negativa inställning höll sig stabil genom åren: Under hela min yrkesverksamma tid som journalist fram till flyktingkrisen** har SOM-institutets mätningar visat att andelen som tycker att Sverige borde ta emot färre flyktingar legat mellan 40 och 53 procent av befolkningen. De som motsatt sig ett sådant påstående har utgjort mellan 24 och 31 procent och andelen som inte haft någon åsikt i frågan har legat runt 25 procent. Särskilt talande är att när SOM-institutet ett år, 2012, valde att ställa den omvända frågan, "Borde Sverige ta emot fler flyktingar?", var det 18 procent som tyckte det var ett bra förslag. 50 procent tyckte att det var ett dåligt förslag. Men alla vet vilken riktning migrationspolitiken tog efter 2012.

Det är inte bara opinionen som hade kunnat beskrivas annorlunda av journalister. Det gäller även själva politiken. En jämförelse med andra EU-länder visar att Sverige förde en mycket generös politik. EU:s statistikorgan Eurostat har jämförande siffror från 2008 och framåt. 

Att under så lång tid föra en politik som uppenbarligen fungerar illa, saknar folkligt stöd och samtidigt skiljer sig så kraftigt från andra länders borde ha varit svårt.

Under åren 2008-2016 sökte drygt 481 000 personer asyl i Sverige (4 933 asylsökande per 100 000 invånare). I ett antal jämförbara länder såg det ut som följer (absoluta tal samt per 100 000 invånare inom parentes): 

Norge:  ~ 118 000 (2 258)

Tyskland: ~ 1 790 000 (2 204)

Danmark: ~ 70 000 (1 238)

Finland: ~ 62 000 (1 142)

Frankrike: ~ 552 000 (831)

Totalt EU 28: ~ 5 035 000 (990)

Sverige tog alltså med bred marginal emot flest asylsökande per capita under dessa nio år, omkring en tiondel av alla som sökte asyl i EU. Detta i ett land som har ungefär två procent av EU:s befolkning.

Kanske var det bra för Sverige. Kanske var det inte bra. Mest sannolikt var det både bra och dåligt. Men oavsett vilket så kan vi konstatera några saker:

  • att Sverige hade upplevt några decennier där motstånd mot en stor invandring ofta associerades med extremister, nazister och ideologiskt motiverade mördare;
  • att Sverige förde en politik på det här området som måste betecknas som mycket generös jämfört med andra västeuropeiska länder;
  • att det länge funnits många och alarmerande tecken på att Sverige inte förmått integrera många av de asylinvandrare vi tagit emot. Tecken som segregation, ett stort sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, eskalerande våld i bostadsområden där nästan bara invandrare bor, och så vidare; 
  • att detta var en politisk inriktning som bara en fjärdedel av befolkningen uttryckte sitt stöd för, samtidigt som omkring hälften var emot den. 

Att under så lång tid föra en politik som uppenbarligen fungerar illa, saknar folkligt stöd och samtidigt skiljer sig så kraftigt från andra länders borde ha varit svårt. Men frågan uppfattades inte av väljarna som särskilt viktig och spelade därmed ingen eller i vart fall liten roll för hur de röstade. Och så förblev det under lång tid. 

SD:s intåg vänder spelplanen

I andra europeiska länder hade högerpopulistiska rörelser, med minskad invandring som huvudsakligt budskap, under lång tid vuxit i styrka (Frankrike, Norge, Danmark). I Sverige dröjde det till 2010 innan ett sådant parti åter kom in i riksdagen. Och denna gång var det ett parti som med sina rötter i den högerextrema miljön skiljde sig markant från motsvarigheterna i grannländerna. Partiet fick en skakig första tid i riksdagen. Mandatperioden kantades av konflikter och partiinterna skandaler, och avslutades med en hetsig valrörelse som nådde sin kulmen fredagen den 12 september. Då avslöjade Ekot att partiledaren Jimmie Åkesson var spelmissbrukare. Två dagar senare röstade 12,9 procent på Sverigedemokraterna. 

Dagarna efter valet gick jag in till min närmaste chef och föreslog ett telefonväkteri om migration och integration där lyssnare kunde ringa in till politiker och ställa vilka frågor de ville. Idén togs emot väl, men bland annat på grund av frågans känsliga karaktär dröjde det sju månader innan sändningen faktiskt blev av.

Jag minns fortfarande dagen efter valet 2014, hur väldigt många – såväl mina journalistkollegor som de övriga partiernas företrädare – inte ville låtsas om att valet egentligen bara hade en tydlig vinnare. Partiet som i praktiken drev en enda fråga på allvar – den om minskad invandring. Vid sin presskonferens den 15 september inledde den tillträdande statsministern Stefan Löfven med orden: ”Svenska folket har lämnat ett väldigt tydligt besked om förändring.”

Men vilket slags förändring det handlade om valde han att inte utveckla och han fick heller inga frågor om det på den efterföljande frågestunden. Journalisterna var fast i samma narrativ som Stefan Löfven valde att lyfta fram: Den opinionsyttring som kommit till uttryck genom SD:s valframgång skulle inte tillåtas påverka den politiska utvecklingen i Sverige. Själv minns jag min starka känsla av professionell frustration eftersom jag upplevde mig leva i ett journalistiskt parallellt universum där en jordbävning just skett men där människorna ändå gick omkring i rasmassorna och sömngångaraktigt fortsatte att koka kaffe och titta på TV. Som om inget hade hänt. 

Dagarna efter valet gick jag in till min närmaste chef och föreslog ett telefonväkteri om migration och integration där lyssnare kunde ringa in till politiker och ställa vilka frågor de ville. Idén togs emot väl, men bland annat på grund av frågans känsliga karaktär dröjde det sju månader innan sändningen faktiskt blev av. Och även om partierna inte skickade sina partiledare ställde de upp med sina talesmän i integrationsfrågor. 

Min inställning – att det gällde att lyfta på locket i de här frågorna – noterades naturligtvis av kolleger. Många tyckte inte alls om den. Den högsta chefen uppfattade spänningarna inom redaktionen och kallade till stormöte. Det för ändamålet ganska lilla rummet var så fullt att en del inte ens rymdes utan fick stå i dörröppningen. Det var ett mycket artigt meningsutbyte där några få av oss – kanske två eller tre – framförde att vi behövde våga diskutera de känsliga frågorna mer, medan ett större antal varnade för följderna av en sådan journalistik, som de menade riskerade att ställa grupper i samhället emot varandra. Det jag minns bäst var när en kollega tog till orda och höll ett långt anförande om hur befängt det skulle vara att till exempel fokusera på kostnaderna för asylinvandringen. Hans retoriska fråga: ”Hur mycket kostar Jämtland?”, har stannat kvar i minnet.  

Själv tänkte jag att den mest befogade frågan för en journalist att ställa sig borde vara varför politikerna hade väntat så länge. Det hade inte precis saknats information tidigare under året om planerade tältläger, asylsökande som sov utomhus och en socialtjänst som gick på knäna.

Många journalister och riksdagspolitiker hade under de första månaderna efter valet levt vidare i en bubbla där inget avgörande hade förändrats. Sverigedemokraterna stack ändå till slut hål på den i början av december 2014. Då meddelade SD sin avsikt att rösta på Alliansens alternativ i den kommande budgetomröstningen. I samband med beskedet höll partiet en presskonferens där man motiverade sitt beslut. På min redaktion väcktes frågan om det var rätt att sända denna för landet avgörande presskonferens live ”eftersom vi då gjorde oss till deras propagandaredskap.” Men så skedde i alla fall till sist. 

Ett nytt medieklimat

Så kom flyktingvågen hösten 2015. Den hjälprusiga stämningen med Stefan Löfvens ”mitt Europa har inga gränser” och artistelitens stödgala ”Hela Sverige skramlar” tvärnitade i och med nästa historiska presskonferens. Där meddelade en sammanbiten Stefan Löfven och en gråtande Åsa Romson att migrationspolitiken drastiskt skulle förändras ”till EU:s miniminivå”. På redaktionen samma kväll stod en senior journalist och svor av ilska och besvikelse framför nyhetssändningen där presskonferensen återgavs. En annan av de tyngsta journalisterna konstaterade sorgset att beslutet var ”väldigt tråkigt”. Något motsvarande stöd för beslutet uttrycktes inte av någon på redaktionen – i alla fall inte öppet. 

Själv tänkte jag att den mest befogade frågan för en journalist att ställa sig borde vara varför politikerna hade väntat så länge. Det hade inte precis saknats information tidigare under året om planerade tältläger, asylsökande som sov utomhus och en socialtjänst som gick på knäna. Och allt detta samtidigt som bara en åttondel av migranterna valde att söka asyl i det land som de allra flesta passerade på sin väg hit – Danmark. Återigen frågan om perspektiv: Vad är bra för Sverige? Eller vad är det moraliskt rätta att göra? Men jag hörde aldrig någon journalist ställa regeringen till svars för senfärdighet. Inte jag själv heller, trots att jag som programledare hade alla möjligheter att göra det. Förmodligen på grund av en kombination av trötthet, feghet och bekvämlighet. Det är lättare att simma med strömmen, det vet alla som provat. 

Sveriges historia på detta område är alltså säregen på flera sätt. Kanske är det också därför som potentiella problem med en stor asylinvandring inte tog större plats i svenska medier än det gjorde fram till hösten 2015 då allt förändrades. Sedan dess är som bekant tonen i debatten en annan. Medierna rapporterar mer om allt från invandringsrelaterad brottslighet till kommuner som är hårt pressade av en stor asylmottagning.  Men enligt flera som har kommit till tals i den debatt som följde på tvärvändningen 2015, ställdes de avgörande frågorna kring asylinvandringens för- och nackdelar alltför sent, när mycket redan hade hänt. [2]

En av huvuduppgifterna för seriösa medier i en demokrati är att utkräva ansvar från makthavare. Och få som läser det ovanstående och i stora drag delar verklighetsbeskrivningen kan tycka att de ansvariga har ställts till svars tillräckligt för sina kortsiktiga beslut och missbedömningar.

Det för oss tillbaka till ursprungsfrågan: Är det i dag, efter allt som förändrats, motiverat att låta frågor kring invandring och integration ta så stor del av problemformuleringen som de gör till exempel i Kvartals artiklar och intervjuer? Än så länge har vi kommit fram till att det är så. Även om det är långt ifrån självklart. Skälen är förstås flera och jag vill redogöra för några av dem.

Journalistik ska utkräva ansvar

Frågan är om det finns något annat politikområde som kombinerar en så stor samhällspåverkan med så lite konsekvensanalys. Om sjukförsäkringen förändras med några hundralappar är det en självklarhet att detta föregås av beräkningar på Finansdepartementet. Likaså om försvarsanslagen ska minska. Men medan andra politikområden styrs av detaljerade analyser av tänkbara konsekvenser, har migrationsfrågan i decennier fått styras av fromma förhoppningar. 

Samtidigt är en av huvuduppgifterna för seriösa medier i en demokrati att utkräva ansvar från makthavare. Och få som läser det ovanstående och i stora drag delar verklighetsbeskrivningen, kan tycka att de ansvariga har ställts till svars tillräckligt för kortsiktiga beslut och missbedömningar. Visserligen försöker många politiker nu närmast att överträffa varandra i att på ett allmänt sätt kritisera "oss själva" för naivitet eller brist på civilkurage. Men där stannar det ofta. Och bristen på konkretion – ja rent av utpekade personer – gör att ansvaret för allt som gått fel aldrig utkrävs konkret och på allvar. Varför agerade man som man gjorde? Vad är det ansvariga politiker ser nu som de inte såg då? Varför har de få debattörer som varnade för den utveckling vi nu ser blivit så hårt åtgångna? Dessa är frågor som måste ställas för att medborgare och beslutsfattare ska förstå varför vi hamnade här och hur vi ska undvika att göra det igen. I denna, eller någon annan för samhället viktig fråga. 

Även om många till en början inte ville låtsas om det, har invandringsfrågan graviterat in i centrum av svensk politik på ett sätt som nog få hade förutsett. Inte nog med att frågans betydelse i medborgarnas ögon på ganska kort tid gått från att vara perifer till en av de allra viktigaste. I praktiken har det varit just frågan om invandringen som tidvis har förlamat regeringen och gjort det svårt att styra landet. Det är den som ledde till att Sverige stod på randen till nyval vid utgången av 2014, det är den som gjorde att sju partier lade de flesta av sina motsättningar åt sidan och valde att samarbeta för att stoppa det åttonde från inflytande. Det är den som just nu skapar osäkerhet om det ens finns ett sammanhållet borgerligt alternativ till regeringen Löfven eller inte. Från att mest ha varit en fråga om värderingar har den blivit en fråga som konkret påverkar själva styret av Sverige.

Frågan om invandringens storlek och konsekvenser sysselsätter dessutom inte bara oss i Sverige, utan medier och politiker i hela den industrialiserade världen. Och givet att Sverige är det land som gått allra längst i att ta emot stora grupper migranter från krigsdrabbade och dysfunktionella länder, tittar omvärlden på oss med oro och förnyat intresse. Mot den bakgrunden blir det svårt att argumentera för att frågan skulle vara mindre brännande här. Runt om i Europa diskuteras till och med om själva asylrätten bör avskaffas, eller åtminstone reformeras, en diskussion som inte på allvar har börjat föras här. 

I en Studio Ett-sändning som jag själv var programledare för 2014 fick Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson frågan om det finns några argument för en minskad invandring som inte är rasistiska. Hennes svar löd: ‘Det är möjligt att det finns en sådan argumentation men jag har aldrig hört den.’

Till det kommer att en generös invandringspolitik länge har varit en viktig del av den svenska självbilden. Tillsammans med det starka engagemanget i FN-systemet, det långvariga arbetet för mänskliga rättigheter, positionen som världsledande biståndsnation, har den generösa migrationspolitiken varit en hörnsten i Sveriges  självbild som humanitär stormakt.  Och att rycka bort denna hörnsten så drastiskt som Sverige gjorde 2015 gör att hela bygget står och svajar. Det vi nu upplever är en smärtsam omprövning och ett vägval där utgången på intet sätt är given. En sådan process är en mycket stor och viktig händelse i ett lands utveckling, och det är därför centralt för en publikation som Kvartal att bidra med så mycket kunskap och analys som vi förmår. Och i synnerhet lyfta viktiga perspektiv som andra seriösa medier fortfarande inte vill kännas vid.  

Under lång tid har det funnits en sammanblandning mellan synen på invandring och invandrare. Det förra är ett policyområde precis som skattepolitik, arbetslöshet eller folkhälsa. Det senare handlar om människor – grannar, föräldrar till barnens kompisar eller kassörskan på den lokala mataffären. Att mångsidigt diskutera vilken storlek och karaktär den framtida invandringen bör ha, har ofta tolkats som en fientlighet mot de människor som redan har invandrat hit och som i dag är en del av Sverige. Detta är en olycklig sammanblandning som fortfarande i viss mån hämmar den fria debatten. I en Studio Ett-sändning som jag själv var programledare för 2014 fick Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson frågan om det finns några argument för en minskad invandring som inte är rasistiska. Hennes svar löd: ”Det är möjligt att det finns en sådan argumentation men jag har aldrig hört den.” Så kunde det låta då.

Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att några av de mest tongivande migrationskritikerna har varit personer som Alice Teodorescu, Tino Sanandaji, Hanif Bali och Mauricio Rojas, som själva har invandrarbakgrund och därför inte fullt lika lättvindigt kan anklagas för rasism. Ett ytterligare skäl kan vara att den del av den svenska befolkningen som själv har invandrarbakgrund har närmare kontakt med problemen och sannolikt drabbas hårdare av och tidigare nås av larmsignaler om en icke fungerande migrations- och integrationspolitik, än de som bott här i generationer.

Mediers skyldighet gentemot allmänheten

En av mediernas viktigaste roller i ett fritt samhälle är att förse medborgare med information som de kan använda för att påverka samhället, inte minst genom att lägga sin röst i allmänna val. En annan är att förse makthavare med underlag om hur samhället fungerar som de kan bygga sina beslut på. Som redan berörts är migrationen en fråga som påverkar de flesta andra kärnområden i det svenska samhället. En stor invandring av människor som har stora behov och samtidigt svaga förutsättningar att bidra till det allmänna, utmanar samhällskontraktet. Detta eftersom den leder till en betydande omfördelning av resurser från dem som bor i landet till dem som kommer hit. Dessutom medför en invandring av ett sådant slag en stress för hela välfärden. Allt från sjukvård [4] och skola till rättsväsende påverkas. [5] Även om det många gånger förnekats i debatten finns starka belägg för att så är fallet. Skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren visade till exempel i en studie 2015 att de fallande skolresultat som Sverige har haft de senaste decennierna till en betydande del kan förklaras med förändrad elevsammansättning till följd av en stor invandring. [6] Samma sak gäller bristen på bostäder, [7] den tilltagande gängbrottsligheten [8] och åtminstone delar av det växande antalet sexualbrott.

så länge andra inte gör det på ett seriöst eller tillfredsställande sätt kommer vi att fortsätta ställa frågorna och publicera texterna.

Det som till stora delar fortfarande saknas i diskussionen – och där en tidskrift som Kvartal har en viktig roll att spela – är hur den hittillsvarande migrationens storlek och karaktär har påverkat dessa politikområden och hur den framtida kan göra det. Att ärligt och osentimentalt beskriva vad vägvalet faktiskt innebär. Detta är vi skyldiga våra läsare, lyssnare och tittare. Detta är vi skyldiga oss själva som journalister i ett fritt samhälle. Och så länge andra redaktioner inte gör det på ett fullt ut seriöst och tillfredsställande sätt kommer vi att fortsätta ställa frågorna och publicera texterna.

Ett Damoklessvärd hänger där ovanför våra huvuden. Det kan falla ner för att vi inte kan se och tala klarspråk om konsekvenserna av en politik som utgör en stor påfrestning för vårt samhälle. Men också om människor börjar ge sig hän åt fördomar och förenklingar om ”den andre”. I myten är det bara ett enda hårstrå som hindrar svärdet från att falla ner över oss. Det är bra om vi med jämna mellanrum sneglar uppåt och försäkrar oss om att det hänger kvar. Lika lite som vi ska tassa på tå ska vi gå fram som slåttermaskiner. Frågan måste belysas och diskuteras från alla vinklar som anständigheten tillåter – och som anständigheten kräver. Det är viktigt att det görs av reflekterande och ansvarstagande journalister, och det är det ideal vi strävar efter. 

Noter

* I en tidigare version av texten stod det felaktigt att det var frågan om ett statsbesök.

** Tidigare stod det att den andel som instämmer i påståendet att Sverige ska ta emot färre flyktingar har legat mellan 43 och 53 procent samtliga år under min yrkesverksamma tid som journalist (1998-2017). Samt att andelen som motsätter sig påståendet under perioden legat mellan 25 och 31 procent. Dessa siffror har blivit marginellt felaktiga. Andelen som instämmer i påståendet har sedan 1998 legat mellan 40 och 53 procent. Andelen som motsätter sig påståendet har varierat mellan 24 och 31 procent.

https://som.gu.se/digitalAssets/1649/1649642_32-svenska-trender-1986-2016.pdf sid. 48

[1] För mer om detta – läs gärna min text: Statister i vår berättelse om oss själva, Kvartal 29/11 2017.

[2] Se Mikael Sandström, De goda föresatserna och haveriet utan återvändo, Kvartal, 12/12/2016.

Anna Kinberg Batra, ”AKB försvarar invandringskritiker”, Aftonbladet 22/11 2016.

[3] Sveriges Radio Studio Ett, 6/2 2014:  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5777562

[4] Se pressmeddelande från Socialstyrelsen, 28/10 2016: http://www.socialstyrelsen.se/nyheter/2016/detstoraantaletasylsokandeochnyanlandaenutmaningforvarden

[5] Sveriges Radio Nyheter 23/8 2013:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5624693

[6] Gabriel Heller Sahlgren, IFN & London School of Economics: Invandringen och Sveriges resultatfall i Pisa. 

[7] Boverket, 8/5 2017:

https://www.boverket.se/sv/samhallsplanering/bostadsplanering/bostadsmarknaden/bostadsmarknadsenkaten-i-korthet/bostadsmarknaden-for-olika-grupper/nyanlanda/

[8] DN, 20/5 2017: Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”.

[9] Nationella Operativa Avdelningen, Polisen, 16/5 2016:

Lägesbild över sexuella ofredanden samt förslag till åtgärder”.

Jörgen Huitfeldt är redaktör på Kvartal. Han var programledare på Sveriges Radio 2005-2017, bland annat i Studio Ett och Ekot. Han har tilldelats bl a Stora Radiopriset, Röda Korsets journalistpris och Wendelapriset. Han har också nominerats till Stora Journalistpriset och Guldspaden.