Att bli gammal och sjuk är och har varit ett lidande (på nutidssvenska ”en utmaning”) i alla samhällen och kulturer, i alla tider. Ännu för hundra år sedan kunde det i bondesverige lösas genom ett undantag. De gamla skrev ett kontrakt med sina arvtagare där de inte bara fick en liten stuga att bo i, det så kallade undantaget, utan också tillräckligt med mat för att klara sig. Gamla och orkeslösa kunde få en fattigklubba eller en fattigbricka att bära om halsen, som ett bevis på rätten att få gå runt i socknens gårdar och tigga. Fanns det i socknen en fattigstuga var det ett alternativ för den som inget hade, liksom att ”gå på rote”. Sistnämnda betydde att ansvaret för de gamla och fattiga roterade mellan socknens gårdar. När man inte längre orkade förflytta sig kunde man få tillbringa sina sista dagar på en loge eller i något uthus.
En av välfärdssamhällets huvuduppgifter är medborgarnas tryggade ålderdom. Myndigheterna övertar släktens och grannarnas ansvar för de gamla och sjuka. Sverige brukar hamna högt på olika internationella rankningar över vårdkvalitet. Toppresultat är också vad vi borde kunna förvänta oss med tanke på Sveriges permanent höga skatteuttag och gigantiska välfärdsindustriella komplex. Men världsklass är verkligen inte ordet som många gamla och sjuka skulle använda för att beskriva vården idag.
En gång i tiden kunde jag ringa min doktor
Jag har vänner som, liksom jag, är 70+ och som säger att de hellre dör hemma än att de åker in till en akutmottagning. Dels är de rädda för att smittas av covid eller andra sjukdomar, dels har de erfarenheter av väntetider på upp till ett dygn. Den totala väntetiden på akuten i landet har ökat under 2021 och första halvåret 2022, rapporterar Socialstyrelsen. För var tionde patient som är äldre än 80 år är väntetiden mer än nio timmar. Det sjukhus med den längsta totala väntetiden i landet under 2021 var Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge i Stockholm med en mediantid på sex timmar och 22 minuter.1
På min distriktsläkarmottagning kunde man tidigare varje vardagsförmiddag göra så kallade ”drop-in-besök”. Det innebar att patienten kunde få träffa sin husläkare i en kvart utan att behöva boka tid i förväg. Det var ett väldigt uppskattat system, där den hjälpsökande kunde få en snabb och personlig kontakt och bedömning när det gällde krämpor och icke-akuta sjukdomar. Det gick också att ringa sin doktor på en telefontid varje morgon. Jag var väldigt nöjd med denna mottagning och åkte gärna dit, trots att den låg i en annan stadsdel än där jag bodde. Jag hade samma husläkare under flera decennier. Vi hade en bra och otvungen relation, kryddad med lite rå humor.
Så kom e-sjukvården …
Så blev det då nyordning. En större vårdkedja tog över ruljangsen och allt digitaliserades. Besök måste bokas via Vårdguiden på nätet. Ringde man var det digitala formulär som skulle fyllas i via mobiltelefon. Chattar och videobesök via en app blev också en nödvändig kommunikationsväg. Visserligen kunde patienten be om att få bli uppringd av en sjuksköterska. Vid kontakt kunde hon i sin tur be en husläkare att ringa upp – och det kunde dröja en vecka. Till detta kom också att i den nya receptionen satt nu en kvinna i slöja. När jag påpekade att det var ju något nytt att vårdcentraler sänder ut religiösa signaler, fick jag bara ett skevt leende till svar.
Var femte individ över 65 år i Sverige saknar digitala verktyg för internetanvändning.
Äldre människor är generellt betydligt skörare än yngre, och präglade av sina vanor. Sviktar ens hälsa behöver man också mänsklig omsorg, och det är svårt för många att lära sig nytt. Många äldre behärskar inte heller datorer. De hamnar i vad som kallas för ett ”digitalt utanförskap”. Från att ha haft en personlig direktkontakt med sin husläkare, som känner till deras sjukdomshistoria, ska de nu försöka ta sig fram på okända vägar. Digitaliseringen kan visst ha varit en god tanke vad gäller vårdcentraler där telefonkön till den efterlängtade doktorn blev för lång. Problemet är bara att det inte fungerar för de äldre som av både somatiska och psykologiska skäl behöver få en snar kontakt för att stilla sin oro.
De svenska studier som finns visar att så många som var femte individ över 65 år i Sverige helt saknar digitala verktyg för internetanvändning De har varken smarttelefon, surfplatta eller dator, och kan inte surfa in på 1177, än mindre logga in med bank-id. De kan inte ens hitta telefonnumret till vårdcentralen utan hjälp, enligt en artikel från 2021 i tidskriften Allmänmedicin av Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi, och Dino Viscovi, lektor i medie- och kommunikationsvetenskap. Av de 80 procent som använder internet har endast 58 procent någon gång kontaktat sjukvården digitalt, och bara 25 procent har varit inne på något apoteks hemsida.2
Den oberoende och affärsdrivande organisationen Internetstiftelsen gör regelbundet undersökningar för att kartlägga svenskarnas internetanvändande. I en undersökning framkommer att två av tre pensionärer begränsar sin internetanvändning på grund av problem med tekniken. Detta till skillnad från yngre personer som mest begränsas av sin rädsla för att deras integritet ska komma till skada.3 Bland de äldsta pensionärerna, de som är 76+, begränsar tekniken sju av tio personer.
Problemen ökar med användarens stigande ålder och är något vanligare i glesbygd än i storstäder.
E-problem för många invandrare
Devisen att det gäller att vara frisk för att kunna vara sjuk, får alltså en ny aktualitet för de äldre. När jag gör några ovetenskapliga stickprov på vårdcentraler som numera ingår under någon större vårdgivares paraply, verkar det som om detta mönster breder ut sig. Ibland hittar jag till exempel inte någon uppgift om direktkontakt per telefon, utan det kan vara kommunikationstjänsten Skype som gäller. Jag känner några äldre människor som inte ens har en dator. Vad ska de göra? En väninna berättar att hon numera undviker vårdcentralen i sitt distrikt och hellre betalar för privat läkarvård för sin 80-årige far, som inte hänger med i de digitala svängarna.
Hur tar alla äldre invandrare med bristfälliga kunskaper vad gäller såväl datorer som det svenska språket sig fram i IT-kommunikationen med primärvården när det redan är ett stort problem för många svenskar? Jag hittar inte någon aktör som forskar på detta område. På undersökningsföretaget Novus, som bland annat gör Järvarapporterna om utanförskap, säger man till mig att det är en sorglig verklighet att det finns en underrepresentation när det gäller deltagandet av personer med utländsk bakgrund i olika studier. Detta beror på att målgruppen har lägre vilja och sämre språkliga förutsättningar för ett samhällsdeltagande och därför gör andra prioriteringar.
Problemet verkar inte bero på läkarbrist. 2020 gick det 4,2 läkare på 1 000 svenskar, vilket är fler än genomsnittet för OECD-länderna.4 Däremot hade Sverige 2018 det lägsta antalet disponibla vårdplatser inom EU med 2,4 per 1 000 invånare.
Den personal som arbetar närmast patienterna minskar medan byråkratin sväller.
Ett av grundproblemen inom sjukvården handlar om en överadministration som gör att våra läkare har för knapp tid med sina patienter. En tredjedel av alla nyanställningar inom vården de senaste 14 åren har inte varit läkare och sjuksköterskor utan byråkrater – handläggare, administratörer och ledningspersonal. Det visar ny statistik från organisationen SKR, Sveriges Kommuner och Regioner.5 Den personal som arbetar närmast patienterna minskar medan byråkratin sväller, enligt en färsk undersökning från tidningen Vårdfokus.6 Mest har den svällt i Region Stockholm.
Sverige har under 2000-talet totalt beviljat en bra bit över två miljoner uppehållstillstånd. Många av dessa människor kommer från dysfunktionella länder med dåligt fungerade sjukvård. De med utländsk bakgrund har ett större vårdbehov än den infödda befolkningen.7 Välfärdssjukdomar och psykisk ohälsa är vanligare bland utrikes födda, rapporterar Folkhälsomyndigheten.8 Det innebär kamp om resurserna. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Men när det gäller ny personal på alla nivåer inom sjukvården som har kommit till Sverige under senare år som arbetskraftsinvandrare utanför EU, utgör dessa inte mer än en procent av de årligen nya beviljade arbetstillstånden för arbetstagare. Under 2022 var det 228 personer av drygt 24 000 som rekryterades till sjukvården, enligt Migrationsverket.
Jag vet från några vänner som har haft livshotande sjukdomar, att vården också kan fungera väldigt bra när det är skarpt läge. Men det är skrämmande att åldras i ett samhälle, där mänskliga kontakter utarmas och tekniken tar över. Äldre och skröpliga människor behöver omsorg och mänsklig värme. Inte svårbegriplig teknik. Min tidigare husläkare har nu gått i pension och när jag mejlar honom och tackar för alla år, får jag till svar att han tycker att jag ska byta till en vårdcentral närmare mig eftersom han anser att hans gamla mottagning ”helt har spårat ur”.
Gunnar Sandelin är socionom och journalist. Han har tidigare bland annat varit reporter på SVT och är numera skribent på sajten Det goda samhället.
