- Sveriges grundlag skyddar yttrande- och informationsfriheten och anses vara ett internationellt föredöme med avseende på handlingsoffentlighet.
- Sedan hösten 2017 föreslås dock en ändring i mediegrundlagen, vilken alla riksdagspartier från början ställde sig bakom.
- Ändringens syfte är att skydda känsliga personuppgifter från domar från att offentliggöras. Udden är riktad mot databasen Lexbase som mot betalning erbjuder allmänheten tjänsten att söka och få tillgång till domar i brottmål och tvistemål.
- Grundlagsändringen väcker en mängd frågor kring hur integritetsskydd ska vägas mot handlingsoffentlighet. Förslaget att journalister ska undantas från den föreslagna ändringen är särskilt kontroversiell. Det leder också till frågor om hur “journalist” ska definieras.
- Sverigedemokraterna har sedan tidigare ändrat sig i frågan och i förra veckan meddelade även Allianspartierna att de backar från den föreslagna grundlagsändringen.
Mediegrundlagarna är långa och har dessutom en komplicerad juridisk-teknisk konstruktion. Det nu vilande förslaget till grundlagsändring på 500 sidor är knappast något man ströläser. Men frågan är angelägen: Hur ska yttrande- och informationsfrihet vägas mot skyddet av den enskildes integritet? Och bör professionella aktörer som journalister ges en privilegierad ställning? Krister Thelin, jurist, tidigare statssekreterare och domare, både i Sverige och vid FN:s Krigsförbrytartribunal i Haag, benar ut en snårig materia.
I Sverige har vi en omfattande reglering av yttrandefriheten. I regeringsformen (RF) anges, att:
var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden. [1]
I likhet med en del andra rättigheter är yttrandefriheten dock inte absolut. (Förbudet mot dödsstraff och tortyr i RF är däremot det.)