Förra veckans text från professor Charlotte Erlanson-Albertsson har väckt starka reaktioner och har kritiserats. Det kan därför vara på sin plats att berätta hur vi resonerat. Charlotte Erlanson-Albertssons text är en kulturtext och definitionen av en essä är en personligt skriven text där författaren prövar sina tankar i skrift, som litteraturprofessorn Arne Melberg skriver i den för övrigt högst läsvärda antologin Essä.

Vinkeln i det här fallet är att en forskare som varit inblandad i många strider under sin yrkeskarriär beskriver ”Min kamp mot allt som är sött”. Att Erlanson-Albertsson är kontroversiell var redovisat i artikeln, liksom att till exempel Livsmedelsverket avfärdar hennes invändningar med att sötningsmedel är ofarligt i de doser som finns i livsmedel. Men det är också noterbart att hon tidigt var ute med att problematisera då rådande konsensus om att fettrik kost är det stora problemet för den ökande fetman i samhället och att Erlanson-Albertsson är professor i ämnet som hon skriver om. 

Vid publiceringen tyckte jag därför att det framgick med önskvärd tydlighet för läsaren att det rör sig om Erlanson-Albertssons subjektiva essä om hennes livsgärning och att det inte var något objektivt försök att redovisa det generella forskningsläget. Det var också redovisat att flera av hennes slutsatser har varit och är starkt ifrågasatta. Men kanske det borde ha framhållits ännu tydligare.

Vi noterar hur som helst de invändningar som finns mot texten och vi kommer att publicera en längre analys som belyser forskningsläget från en annan författare inom kort.

Vi har även kontaktat artikelförfattaren för att få hennes kommentar på kritiken.

 Vad gäller kritiken om att hon främst lutar sig mot sina egna studier och påståendet om sötningsmedels farlighet skriver Erlanson-Albertsson att ”det är känt att jag är motståndare till sötningsmedel, men det finns också vetenskap bakom det, som andra än jag har publicerat.”

Hon anför som exempel artikeln The Association Between Artificial Sweeteners and Obesity. Pearlman M et al. Curr Gastroenterol Rep. (2017) och artikel The artificial sweetener acesulfame potassium affects the gut microbiome and body weight gain in CD-1 mice. från 2017 av Bian XChi LGao BTu PRu HLu K.

Hon har ett förtydligande vad gäller påståendet om att hon gör ”lösa antaganden” om viktuppgång relaterat till sötade drycker.

Hon skriver att ”givetvis är fett också orsak till fetma hos människan och inte bara hos möss” och att hon refererade till den tidigare debatten då ”fett var farligt”. Hon nämner i sammanhanget artikeln Sugar-sweetened beverages and weight gain in children and adults: a systematic review and meta-analysis av Vasanti S Malik,  An Pan,  Walter C Willett,  Frank B Hu i The American Journal of Clinical Nutrition, Volume 98, Issue 4, October 2013, sidorna 1084–1102.

Vad gäller gäller det generella forskningsläget om sötningsmedel (och hennes åsikt att försiktighetsprincipen bör gälla) refererar hon till Cochranes översiktsstudie
Health outcomes of non-nutritive sweeteners: analysis of the research landscape. Den har slutsatsen att det inte finns tillräckliga bevis för att säga att sötningsmedlen är farliga eller bra och att mer forskning behövs. 

Erlanson-Albertsson är i texten kritisk mot vad hon uppfattar som industrins intressen i forskningen. Men även Erlanson-Albertsson ifrågasätts nu för att hon i slutet av essän nämner sitt arbete med ett medel vars syfte är att kontrollera sötsug. Detta, kan påpekas, kom dock in i texten efter frågan från mig vad hon sysslar med för forskning i nuläget. Det var alltså inte någon smygreklam från hennes sida. I övrigt ser vi fram mot fler inlägg i debatten.