Kvartals nyhetsbrev

Tack!

Välkommen som prenumerant på Kvartals nyhetsbrev.

Krönika |

Nostalgi till salu

Illustration: Hans von Corswant

”Ska vi ta och göra revolution?” var det längesedan någon frågade. Ungdomliga kraftsamlingar och övertygelser i hopp om förändring har idag förlorat sitt sociala värde. I stället väljer unga att göra epoker som de aldrig har upplevt till sina. Har nostalgi blivit något man köper snarare än en känsla som man kan lita på är ens egen, frågar sig Kvartals Johan Svensson.

Av Johan Svensson | 7 november 2021
Johan Svensson är praktikant på Kvartal och journaliststudent vid JMK.
Lyssna på textenStöd KvartalLästid 6 minSkärmläsarvänlig
I korthet

Härom veckan var jag på bio och såg Wes Andersons nya film, The French Dispatch. Den utspelar sig i en fiktiv stad i 1920-talets Frankrike och berättar fyra separata reportage genom amerikanska journalister på en redaktion inspirerad av The New Yorker. När jag lämnar salongen är en känsla, som jag inte borde ha rätt till, dominerande – nostalgi.

Det säger sig självt att jag inte kan känna nostalgi inför vare sig 1920-talets Frankrike, den tidens värv som murvel eller att arbeta på The New Yorker. Jag är 24 år gammal. Så varför har jag tillåtit känslan att bli min?

För att ens försöka förstå vad nostalgi har kommit att betyda kan det finnas anledning att göra skillnad på vad jag här kommer att kalla personlig nostalgi – den som är knuten till egna minnen – och kulturell nostalgi – den vi tillåter oss att känna. För vad menar vi egentligen med nostalgi? Är begreppets främsta konnotation ens en känsla längre?

Läs mer Visa mindre