Phyllis Schlafly gillade aldrig Hollywood, och i den stjärnspäckade nya HBO-serien ”Mrs. America” visar Hollywood att känslorna var ömsesidiga. Producenterna har velat dramatisera historien om hur den till synes ostoppbara feministiska rörelsen försök att införa ett jämställdhetstillägg i USA:s konstitution kapsejsade. Men i strävan efter kontraster och dramatisk effekt missar man både att beskriva vem Phyllis Schlafly var och hur hon till sist besegrade sina motståndare, skriver Simon Westberg.

Serieskaparnas bild av vem Phyllis Schlafly var sammanfattas redan i den allra första scenen. Hon gör entré som en troféhustru endast iförd bikini paraderandes inför tjutande republikanska politiker och donatorer. En kvinna som med påklistrat leende accepterar öppen sexism för lite rampljus och möjlighet att kokettera med människor som har makt. Cate Blanchett sätter Schlaflys ton, klädstil och rörelsemönster – men personen hon porträtterar är någon annan.

För den som har minsta koll på vem Schlafly egentligen var framstår nämligen hela scenen som absurd. Eller som hennes dotter utbrast: Min mor i bikini!?! Aldrig! Det förbjöd hon även för mig.

Smart och högst provocerande

Den verkliga Schlafly var snarare vad man skulle få om man blandade Sara Skyttedal, Paulina Neuding och Anna Björklund – men äldre och långt mer till höger. Hon var en provokatör. En debattör som tyckte om att smasha. En PR-mästare. Men också en inflytelserik partimedlem, utbildad vid Harvards kvinnocollege Radcliffe. Och en bästsäljande författare vars verk sålt i miljonupplagor. När serien utspelar sig är Schlafly en kvinna som republikanska kandidater sökte upp i hopp om att vinna ett stöduttalande.

I serien beskrivs hennes engagemang mot ”the Equal Rights Amendment” (ERA) som en maktmanöver när männen inte släpper fram henne i andra frågor. I realiteten skapade STOP ERA-kampanjen problem för det republikanska etablissemanget, som inte ville uppfattas stå på samma sida som Schlafly. Trots detta drev hon kampanjen för att hon ansåg att tillägget var formulerat på ett sådant sätt att kvinnor inte skulle vinna några nya rättigheter utan i stället förlora existerande privilegier. Det handlade om bland annat rätten till änkepension, rätten till underhållsbidrag, rätten att slippa beordrad övertid, rätten till könssegregerade fängelser och framförallt allt rätten att undantas ifrån militärtjänst.

”Varför inte bara slå henne på käften”

Seriens största brist är dock inte beskrivningen av vem Schlafly var eller hennes bevekelsegrunder utan hur hon faktiskt till sist vann striden om ERA – genom att använda humor och charm.

Schlafly insåg att feministernas retorik och mobbarfasoner fick dem att framstå som osympatiska och vulgära

Mycket kan nämligen sägas om Phyllis Schlafly, men hon var aldrig tråkig. När hon gick bort 2016 beskrevs hon som den opinionsbildare som först bemästrade trollande som politisk metod. Schlafly häcklade feministerna på vers när de tog emot pengar från Playboy. Hon sa att den könlösa titeln ”Ms.” var att betrakta som en förkortning för ”misery”. Att de flesta kvinnor hellre gosar med bebisar än industrimaskiner. Att feministerna som hungerstrejkade för ERA hade kommit på ett smart sätt att tappa några kilon. Och när radikalfeminister kastade äppelpaj på hennes ansikte svarade Schlafly att hon önskade att det varit körsbärspaj – hennes favorit.

Eftersom fanatiker alltid saknar humor framkallade hon ofta vrede hos de mest övertygade aktivisterna. Betty Friedan tappade berömt fattningen i en debatt mot Schlafly och skrek att hon borde ”brännas på bål”. En annan ledande feminist berättade i media om sina dagdrömmar om att köra över henne med sin bil. En tredje frågade uppgivet i ett radioprogram varför somliga inte bara slår Schlafly på käften – hon gick ju ändå inte att diskutera med.1

Schlafly insåg att feministernas retorik och mobbarfasoner fick dem att framstå som osympatiska och vulgära. Hon blev expert på att locka fram vad hon betraktade som deras sanna ansikte. Därför brukade hon till exempel inleda sina anföranden med orden ”I would like to thank my husband Fred for allowing me to be here today”. Det fick alltid publiken att dra på smilbanden och motståndarens blodtryck att stiga.

Just Fred får i övrigt utstå mycket konstnärlig frihet. I ”Mrs. America” porträtteras han som en sexistisk tölp som var arg över att förlora sin lyxhustru till politiken. I verkligheten träffades de genom politiken och han blev hals över huvudet förälskad i den vackra kvinnan som inte bara delade hans principer och tro – utan även var mer påläst och slagkraftig än han själv. När han under 70-talet fick frågan om det inte var jobbigt att hans fru var borta så mycket svarade han med en blinkning åt den berömde amerikanske revolutionskrigaren Nathan Hales sista ord: ”I only regret that I have but one wife to give for my country”.

I’m for mom and apple pie

Schlafly lyckades rekrytera kvinnor som vanligtvis inte deltog i den politiska processen som medborgarlobbyister för att stoppa delstaternas ratificering av kongressens beslut att införa ERA. Hon tränade dem i argumentationsteknik, mediehantering och vikten av att tala utifrån ett praktiskt och jordnära perspektiv. Inte minst uppmanade hon dem att använda sin kvinnlighet och humor för att skapa största möjliga kontrast mot feministerna.

Så medan feministerna lajvade revolutionärer på nationell TV charmade så kallade ”eagle leaders” delstatsparlamentariker med hembakat bröd och handskrivna tackkort.

När feministerna försökte knäcka enskilda motsträviga parlamentariker genom att politiskt isolera dem och häva invektiv över dem svarade örnarna med hjärtformade brev som smekte egon med ord om ridderlighet och manligt beskydd.

När feministerna arrangerade massdemonstationer, där plakaten pryddes av till synes självrättfärdigande hyperboler av typen: ”Women Unite”, ”Until Justice is ours” och ”Government without women is tyranny”, svarade örnarna med retsamma sloganer som: ”Don’t ’Foxhole’ American Women”, ”Let’s abort Womens lib” och ”I’m for mom and apple pie”. Tonårsdöttrar försåg Phyllis med plakat där det stod ”Please don’t draft me” medan mödrarna fick sådana där det stod ”Send the libbers to Siberia. We stay home and keep the beds warm”. Det var roligt att kampanja med Phyllis Schlafly.

ERA började kosta mer än det smakade

I takt med att den feministiska rörelsen såg tidsfönstret för att få ERA i hamn stängas ökade också deras elakheter. De påstod att hon var en front för Ku Klux Klan. De ringde in bombhot för att stänga ner hennes event. Och de delade ut nålar och voodoo-dockor föreställande Phyllis Schlafly.

Eftersom ratificeringsprocessen redan startat kunde etablissemanget inte backa ur eller moderera processen utan var tvunget att investera allt mer prestige i frågan. Kongressen anslog fem miljoner dollar till ett PR-jippo för ERA kallat ”National Women’s Conference” (Schlafly kallade det: ”Federal Financing for a Foolish Festival for Frustrated Feminists”). Målet var att samla USA:s kvinnor och återta momentum till förmån för konstitutionstillägget. I stället slog det hela tillbaka på dem själva när konferensen började anta radikala resolutioner. Detta samtidigt som Schlafly lyckades samla över 15 000 kvinnor till ett motmöte bara några kvarter bort som ett bevis för att det inte bara fanns en kvinnoopinion i USA.2

Till sist vände hela narrativet kring ERA. Det politiska etablissemanget – inklusive tre presidenter – hade betraktat ERA som en present till kvinnorörelsen. Ett sätt att till låg politisk och ekonomisk kostnad stärka sina aktier i kvinnliga väljargrupper och framstå som moderna. Men i takt med att processen blottlade radikalitet och småaktighet i den feministiska rörelsen vände vanliga kvinnor dem ryggen. När tidsfristen för att ratificera tillägget gick ut var frågan så polariserad, nedsolkad och svårgenomtränglig att de ledande skikten i båda partier gärna såg förslaget dö ut i tysthet.

Schlafly intog många extrema åsikter, hon gled ofta in mot konspirationsteorier, snålade inte själv med elakheter och det var bra att hon aldrig fick någon verklig lagstiftande makt. Men berättelsen om hur hon trots alla dessa brister kunde besegra ERA-rörelsen är värd att berätta. Och kvinnan Phyllis Schlafly förtjänar bättre än att förminskas. Det var trots allt feministledaren Karen DeCrow som småleende brukade säga: ”If I ever had a daughter, I’d want her to grow up to be a ‘housewife’, just like Phyllis Schlafly”.

Noter

1: Critchlow, D. 2008. Phyllis Schlafly and Grassroots Conservatism: A Woman’s Crusade. Princeton University Press. 12 & 253

2: Spruill, M. 2017. Divided We Stand: The Battle Over Women’s Rights and Family Values That Polarized American Politics. Bloomsbury.