SD framställs ofta som en revolt mot ”kulturmarxister”, 68 och svensk kulturpolitisk konsensus. Men när Jimmie Åkesson säger att han vill ställa om det skattefinansierade kulturlivet till att föra fram det svenska kulturarvet, framstår de snarare som en identitetspolitisk skrattspegelbild av Miljöpartiet. Så hur hamnade vi här? frågar sig kulturjournalisten Ola Wong.
”Det finns i själva verket ingenting sådant som konst för konstens skull eller konst som är oberoende av politiken.” står det i Maos lilla röda. Den svenska upplagan gavs ut ett annat politiskt omvälvande år, 1968. Det var en bok som alla kineser och en hel del av de som skulle bli tongivande i svensk kultur och media studerade. I Kina skulle kulturen skapas för arbetare, bönder och soldater. I Sverige kan det heta att den ska integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv, och Kulturrådet ska bedriva normkritik på verksamheter som förmedlar konst och kultur.
Problemet är att det är i totalitära stater som det anses självklart att kulturarbetare och institutioner ska propagera för en överideologi. I en anständig demokrati anses
det fel. Därför råder det samtidigt i Sverige sedan länge blocköverskridande enighet om att kulturen ska vara ”en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten om grund”, som det står i de nationella kulturpolitiska målen.
Samtidigt har Sverige en självbild som världens mest moderna föregångsland, och många i kultursektorn ser sig som en förtrupp och vägvisare i det progressiva projektet.
Att det skaver med den politiska styrning som sker i praktiken brukar såväl politiker och kulturbyråkrater avfärda med varianter på temat att så har ju vi alltid gjort – både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar.
Under kalla kriget försökte Sverige utarbeta något mittemellan de amerikanska och sovjetiska modellerna – den svenska modellen. Sverige hade en stark tradition av paternalistisk social ingenjörskonst. Samtidigt har Sverige en självbild som världens mest moderna föregångsland, och många i kultursektorn ser sig som en förtrupp och vägvisare i det progressiva projektet.
Dessa perspektiv fick starkt fäste i kulturvetenskapen – där dagens chefer i kultursektorn ofta har sin bakgrund: De menar att museer och kultur ändå per automatik alltid är politiska. De vill bejaka politiseringen för att göra gott.
Det går att dra en rak linje från socialdemokraternas förslag till kulturprogram (Människan och nutiden, 1952) och Miljöpartiets förslag till kulturrapport Kulturen det fjärde välfärdsområdet från 2015, där ”kulturen ska vara en betydelsefull del i en grundläggande omställning av samhället.” Inget av programmen blev antaget av sina partier, men fick ändå betydelse.
1951 var kultursektorns uppgift att omforma människornas sinnen och sudda bort deras fördemokratiska värderingar, auktoritära uppfostran och sexuella samlevnadsproblem. Kulturpolitiken var ett verktyg att skapa en ny människa för det nya socialdemokratiska samhället – men utan det totalitära samhällets tvångsmedel. Sen kom murens fall, postmarxism och postkolonialism: I stället för att lösa klassmotsättningar riktade de progressiva krafterna sina ansträngningar mot kulturinstitutionerna och symboler för förtryck i stället för verkligt dito.
Dessa perspektiv fick starkt fäste i kulturvetenskapen – där dagens chefer i kultursektorn ofta har sin bakgrund: De menar att museer och kultur ändå per automatik alltid är politiska. De vill bejaka politiseringen för att göra gott.
I dag, när det råder ideologisk reträtt, använder både Alliansen (med vissa liberala undantag), SD och de rödgröna likartade formuleringar om kulturen och kulturarvets uppgift: de är instrument för att ena folket.
Identitetspolitiken och det postmoderna tänkandet gick hand i hand med den nyliberala erans gränslösa satsa-på-dig-själv. De var ideologiska vapen för att rasera gränser, kön, familjen, staten och skillnad mellan hög- och lågkultur. Tanken var att man i rivningsmassorna skulle återfinna fria individer. Istället fann man arga och förvirrade väljare som tyckte att de inte hade gett sitt godkännande till dekonstruktionen.
I dag, när det råder ideologisk reträtt, använder både Alliansen (med vissa liberala undantag), SD och de rödgröna likartade formuleringar om kulturen och kulturarvets uppgift: de är instrument för att ena folket.
Vilket i och för sig inte är en ny tanke, Mao sa redan 1942 att litteratur och konst var vapen för att ”ena och fostra folket”. SD representerar något nytt i så mån att de både i populistisk anda vänder sig till den folkopinion som klagar på kultur som ”bara provocerar och kostar pengar”, men framför allt för att partiets värderingar går på tvärs med dem som dominerar i kultursektorn.
Men i sin vilja att smida om kulturen och historien till vapen för radikal samhällsomvandling går de i gamla kulturpolitiska fotspår.
Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare.
