Moderaternas kulturkrig har börjat

Statssekreteraren, som tidigare var vd för näringslivets tankesmedja Timbro, lyfter fram Frankrike i sin essä, vilket är lite udda. Vad man än kan säga om detta imponerande kulturland så är inte gemenskap ordet man brukar beskriva det med. Kanske för att det hela tiden varit bortom kulturdepartementets förmåga. Det hjälper inte att presidenter sedan François Mitterrands dagar lanserat program för att skapa sammanhållning – eller att ”fosterlandet hyllar sina stora män. Och kvinnor”, som Svanborg-Sjövall skriver gillande. Frankrike är präglat av kravaller och sarkastiska kulturkritiker ändå, från Focault till Hollebecque. Det omhuldade arvet från stora fritänkande filosofer har däremot format fransmännen i un esprit critique, som har samma effekt på sammanhållning och optimism som ett varmbad för en sockerbit.

Vad Frankrike odiskutabelt har däremot är statlig övercentraliserad elefantiasis i politiken.

Det verkligt intressanta är hur hon attackerar kultursamverkansmodellen.

Svanborg-Sjövall kritiserar Miljöpartiet för att plötsligt låta som laissez-faire-förespråkare och menar att talet om armlängds avstånd har blivit en metod för att upprätthålla status quo.

Det finns en sanning i det, men det vore olyckligt om den borgerliga regeringen ger efter för den svenska ryggmärgsreflexen att följa Uppsala universitets tankehämmande devis ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Alternativet är inte att försöka fostra en generation av nickedockor till den sittande regeringens samhällsvision, tendenser som Kuhnke fick kritik för (bland annat av undertecknad).

Karin Svanborg-Sjövall verkar hur som helst vilja vända blad från det hon dömer ut som borgerlig ”antipolitik”. Man får anta att hon syftar på Lena Adelsohn-Liljeroths (M) tid som kulturminister eller när den progressive Olov Lavesson var Moderaternas kultur- och HBTQ-politiske talesperson (Lavesson är idag kommunikationschef på Postkodslotteriet).

Det verkligt intressanta är hur Svanborg-Sjövall attackerar kultursamverkansmodellen. Den framställs som ett hinder för det i hennes ögon underdimensionerade kulturdepartementet i Stockholm.

Det var moderaten Adelsohn-Liljeroth, som en gång i tiden var med och genomdrev kultursamverkansmodellen. Staten gav därmed bort en stor del av sin makt att fördela resurser i kulturen till regionerna och lokala samarbeten. Syftet var att kulturen skulle komma närmare medborgarna. Vill Svanborg-Sjövall ersätta den med en ny och statlig kulturbyråkrati?  Den 24 mars har kulturrådet en samverkanskonferens och statssekreteraren ska hålla tal. Då blir det kanske tydligare för de inblandade vad hon menar med ”legitim demokratisk styrning” och att ”städa upp” i kulturbyråkratin, säger en källa till mig.

Andra vägar för en friare, starkare kultur

Om regeringen vill göra en bestående insats för en fri och stark kultur så finns det andra vägar att gå som inte nämns i essän. Börja med det utdömda systemet med marknadshyror, där staten leker marknad och svälter ut sin egen verksamhet i statligt ägda kulturfastigheter och museer.¹ Det senaste exemplet är hur musikverksamheten på Musikaliska, Sveriges äldsta konsertverksamhet, riskerar att läggas ner efter att Statens fastighetsverk chockhöjt hyrorna. Stockholm har blivit en musikscenernas katastrof, ingen storstad i Norden har så få spelställen för fria kulturutövare, skriver bland andra hovsångaren Anne Sofie von Otter och artisten Lisa Nilsson i ett upprop i Expressen.²

Eller som dramatikern Stina Oscarson efterlyst: Värna billiga lokaler där artister kan skapa oavhängiga av politiker och mecenater – i stil med det myllrande ateljékollektivet Platform som har rivningskontrakt i Färgfabriken Beckers gamla lokaler på Liljeholmen i Stockholm. Marknadshyror och lokaler nämns dock inte i Axess-essän. Inte heller de ständigt växande HR-avdelningarna som har starkt bidragit till både att normalisera och förstärka en styrning med ideologiska förtecken på landets kulturbärande institutioner. Där sakkunskapen trängs ner och kan bli behandlad som ett särintresse.

Visst finns det ett behov av en kulturminister som inte är rädd för att tala om kostnader, eller om värdet av kultur – även den svenska. Det är talande att när Göteborgssymfonikerna ska gästspela i Bryssel i samband med det svenska ordförandeskapet för EU så kommer de inte att spela ett enda svenskkomponerat verk. Det låter som ett litet eko från tiden då Fredrik Reinfeldt (M) sade att ”Ursvenskt är bara barbariet”.

Bildning handlar om att bli någon, inte något

I ett litet språkområde som det svenska gör kulturpolitik det möjligt för landet att boxas över sin viktklass. Svanborg-Sjövall skriver optimistiskt att det ser ljust ut för ett mindre bidragsberoende kulturliv eftersom framtidens börshajar troligen kommer att vara kulturellt bevandrade. Frågan är hur det rimmar med en skola där kultur, och estetiska ämnen är nedmonterade.³ Bildning, sägs det ibland, handlar om att bli någon, inte bara något. Bildning gör inte människan nödvändigtvis god eller lycklig, men ofta mer intressant.

Det är glädjande att Svanborg-Sjövall vill uppvärdera klassisk bildning och att hon vill se över utformningen av bidragsblanketter. Problemet med blanketterna är inte bara kryssrutorna för vilka värderingar som kulturprojektet ska stötta utan att staten återigen leker marknad. Kulturutövare ska helst veta exakt vilka som är målgrupp och hur den färdiga produkten ska se ut innan arbetet ens har börjat. Det uppmuntrar till produktion av förutsägbar kultur.

Regeringen borde också damma av begrepp som sakkunskap och kvalitet. Det vore mer nytänkande än statlig kulturpolitik för nationell sammanhållning.

Man kan dock notera att det var de gamla 68-radikalerna på läroverken som var den sista generationen som fick åtnjuta en klassisk bildning. Resultatet blev det Svanborg-Sjövall kritiserar: mer än ett halvt sekel av provokation och ifrågasättande från kulturvärlden.