Gör som tyskarna – ta ansvar!

Det blev rörigt i våra tabeller. Fanns det överhuvudtaget ett Tyskland att tala om? Och hur stor del av våra samtal var bara projektioner och utlandssvenskt gnäll?

Till slut lade vi ner hela projektet och skyllde på Göran Persson som sagt att han skulle brännmärka alla som talar illa om Sverige utomlands.

Ansvarstagande genomsyrar alla nivåer i det tyska samhället.

Tjugo år senare vet jag dock att det finns en tysk erfarenhet som vi svenskar skulle kunna lära oss av. Som genomsyrar alla nivåer i det tyska samhället. Det handlar om ansvarstagande. Att göra dygd av nöd. Att vilja äga konsekvenserna av sitt handlande.

En stor del av detta bottnar förstås i den tyska – djupt erfarna – skuldmedvetenheten.

En slaskhink med skuld

Jag vet att så fort man säger ordet skuld blir det jobbigt. Skuld skyfflar vi svenskar antingen in i kyrkan eller kastar ner i en slaskhink tillsammans med alla andra negativa upplevelser, och döper till psykisk ohälsa.

Jag kan inte förstå hur man kan göra sig en så idiotisk björntjänst. Skuld, schizofreni, hjärtesorg, depression, tentaångest och skamkänslor får samma rubrik utan differentiering.

Ingen verkar vilja titta ner i den där hinken och lyfta ut det som hör livet till – och ta professionell hjälp med resten, det som verkligen är sjukt och övermäktigt.

Alla ord för livets svårigheter och misstag puttrar i stället vidare i samma brygd.

Som om: lyckas vi bara klassificera skuld och skuldkänslor som psykisk ohälsa så kan vi medikalisera dem. Och tjipptjillevipp har vi trollat bort det obehagliga ansvaret.

Det kan aldrig sluta väl.

Syna det förflutna

Om svenskar i allmänhet väjer för att tala om, erkänna eller ta på sig skuld, vet däremot varenda tysk tolvåring skillnaden mellan skuld och ansvar. Om man under hela sin uppväxt hört talas om ett krig som ens farmors och morfars föräldrar var mer eller mindre skyldiga till, om man ser sina politiska ledare lägga ner kransar, betala till offer, bygga monument, gå ner på knä och tala om gottgörelse begriper man med tiden att det tyskarna kallar för Vergangenheitsbewältigung – att bearbeta och syna sitt förflutna – handlar om att våga tala om skuld. Då vågar man även tala om ansvar. Och införlivar det faktum att: you can’t have one without the other! Efter den insikten kan det aldrig vara en dygd att skylla ifrån sig.

När president Steinmeier 2020 lade ner blommor vid Yad Vashem i Jerusalem, förstod varenda unge hur sammanflätad viljan att bli vuxen är med den skrämmande tyngden av att också behöva stå för sina handlingar. Han sa i sitt tal att han inte var född vid tiden för andra världskriget och därför på inget sätt kan vara skyldig till det som hände, men ändå känner sig ansvarig för att det aldrig ska kunna ske igen i hans land.

Eller när Willy Brandt gick ner på knä framför monumentet över gettot i Warszawa 1970. Det var något oerhört att en statsman knäböjer spontant inför sin skuld och skam – då slutade, för ett ögonblick, världen att snurra.

Att rota i det förgångna

Nu kan man ju inte dyvla på Sverige ett krig i efterhand, för att vi ska bli vuxna. Ett krig som vi dessutom lyckades hålla oss utanför. Jag är övertygad om att det finns idel lärdomar att hämta utifrån de förhållandevis mindre katastrofer, skandaler, förtvivlanslägen och kriser som Sverige genomlevt de senaste hundra åren. Jag vill påminna om alla misstag, allt sjabbel, mörkande och undflyende i samband med Estonia, Palmemordet, tsunamin eller coronapandemin. Jag är fortfarande inte säker på om någon tagit ansvar, ställts inför rätta eller gått ner på knä efter dessa händelser. I stället har skulden skjutits fram och tillbaka, kommissionerna avlöst varandra och det ena haveriet efter det andra har så småningom lett till ett slags utnötning. Ska vi verkligen hålla på och rota i det där – en gång till? Kan vi inte gå vidare nu?

Nej, det kan vi inte.

Jag frågar ändå min tyska väninna, tillika nunna i ett Benediktinerkloster söder om Berlin, om inte detta kan bli för mycket. Att som efterlevande behöva bära sina släktingars brott i generation efter generation. Blir man inte klar med det där någon gång? Hon svarar eftertänksamt att hon under inga omständigheter vill lägga av sig denna tunga last, ty den gör henne till människa.

Hon har varit katolsk nunna i snart femtio år och har naturligtvis hunnit fundera många varv fler än de flesta på sitt personliga ansvar, skuld, nåd, bot och underlåtelse. Så hon är kanske inget gott exempel på den vanliga tyskens vardagsstrategier. Icke desto mindre är hon en tröstande och vägledande förebild i sin uppriktighet.

Politiker som förlorar val

Erfarenheten av att ta på sig skuld, det vill säga ta ansvar, syns även i det helt vanliga sekulära livet i Tyskland. Låt mig ge några konkreta exempel.

En tysk politiker ser in i kameran och säger som det är.

När tyska politiker förlorar ett val säger de inte att de liksom vann ändå, för att med tanke på hur dåligt det gått för någon annan känns det ändå som en seger. En tysk politiker ser in i kameran och säger som det är. Vi har förlorat, vi har gjort ett dåligt jobb, det finns ingen att skylla på, vi måste nu ta ett steg tillbaka och slicka våra sår och tänka om. Vi ber om ursäkt till dem som stöttat oss och röstat på oss för att vi inte klarade av att göra det vi lovat.

När en ung invandrad man i januari 2023 tog fram kniven på ett tåg utanför Hamburg för att mörda sina medpassagerare, hinner han ”bara” döda två och skada en handfull, innan han blir övermannad av de andra passagerarna som trycker ner honom på marken tills polisen kommer. Det är beundransvärt. Men det är också enligt lagen varje tysk medborgares ansvar att ingripa.

I Tyskland är det förbjudet att stå och se på. Enligt lagen är Unterlassene Hilfeleistung/ Underlåtelse att hjälpa, straffbart och kan ge upp till ett års fängelse. Självfallet kan denna lag härledas till efterkrigstiden. Aldrig mer krig, aldrig mer brist på civilkurage. Att ta fram kameran och filma (sic!) vore inte bara att göra sig skyldig till brott utan också förenat med stor skam. Det slags skam som inte räknas som ”psykisk ohälsa”, utan en skam som på sikt skyddar en civilisation från att gå under.

Ärvda skulder

När dina föräldrar dör ärver du i Sverige bara deras tillgångar. I Tyskland ärver du även deras skulder. Så om farsan söp bort hela huset får du betala hans skulder. Skuld är således inte bara ett juridiskt, psykologiskt eller teologiskt dilemma. Det är ett vardagsbegrepp och i samhället ett genomgripande tema. Självfallet kan man i Tyskland avsvära sig hela arvet, men utgångspunkten är att skulden först hamnar hos arvingarna, innan staten eller fordringsägarna går in och sopar upp efter den oansvarige.

Att vara medveten om sin skuld innan den avslöjas är en form av karaktärsdaning som uppmuntras.

Om jag till exempel har valt (ett potent men inte oävet ord i sammanhanget) att gömma mina pengar på ett skattekonto i Schweiz eller på någon Panama-ö, för att slippa betala till det allmänna, uppmanas jag här i Tyskland att erkänna. Om jag skulle ringa skattemyndigheten och anmäla mig själv innan jag blev påkommen kan mina böter mildras. Och straffet kan till stor del skrivas av. Att vara medveten om sin skuld innan den avslöjas är en form av karaktärsdaning som uppmuntras. Ungefär som vi i Sverige har haft vapenamnesti där man kan lämna in gevären utan att ställas till svars. Det är en vädjan till folks samvete, ett begrepp som för övrigt inte är evidensbaserat.

Ännu ett, kanske långsökt och även i Tyskland mycket omdiskuterat och kontroversiellt, exempel på den egna individens ansvar är den så kallade babyluckan (Babyklappe).

Den mor som upplever att hon inte kan ta ansvar för sitt nyfödda barn, kan genom en lucka lämna barnet i en värmelåda på ett sjukhus – och ingen har lov att leta efter henne. Någon minut efter att babyn ligger i ”lådan” blinkar en lampa på sjukhuset, tillräckligt med tid för modern att hinna undan.

Här kan man invända att hon inte alls beter sig vuxet utan smiter från ansvar, men poängen är att hon lämnar sitt barn utan vidare anspråk, för att hon är vuxen nog att förstå att hon inte kan fungera som mor. Oavsett vad skälet därtill än må vara, anser man att hon är vuxen och kan ta ett vuxet beslut.

Mina barn och andras ungar

Och när vi ändå talar om barnen, så finns det ingen lag i Tyskland som säger att du måste säga till när ungen på tunnelbanan som står med leriga stövlar på sätet ska sätta sig ner. Det sker liksom automatiskt. Många svenska föräldrar upplever det som djupt kränkande att en vilt främmande människa lägger sig i deras barnuppfostran. Men med handen på hjärtat, är det inte väldigt praktiskt?

Alla lägger sig i att din unge blir en sådan som inte stör i kyrkor och på konserter, inte hoppar omkring på sätet med hundbajsiga skor. Utan växer upp till en människa som kan navigera mellan sitt ego och dem runt omkring. I Tyskland går det att säga till, utan att hamna i aggressiva diskussioner.

Vid ansökan om tyskt medborgarskap är ansvaret en grundbult.

Det psykologiska arvet och skuldmedvetenheten lämnar inte bara spår i juridiken, arvsrätten och på civilkuraget. Även vid ansökan om tyskt medborgarskap är ansvaret en grundbult.

Det går inte att som i Sverige: bara sitta av tid. För närvarande fem år. Ska du vara med och rösta och bestämma om Tysklands framtid måste du veta vad du tar ansvar för. Tala, skriva och förstå vad det är som står på spel: demokratin.

Ett medborgarskap är ett stort ansvar. Och det vore oerhört orättvist att avkräva det slags ansvar innan man fått chansen att lära sig språket, lagen och rätten. Därför är språktest för medborgarskap en självklarhet.  Den som på allvar vill bli tysk medborgare och ta ansvar för landets väl och utveckling och få rättigheten att rösta måste självfallet kunna följa med i debatten. Utan tyska språket är det omöjligt. Tänk själv hur det skulle se ut om alla svenskar som flyttar hit bara behövde sitta på sin rumpa i fem år och sen rösta fram allt det de lämnat bakom sig: systembolag, moralpanik, flygskam, hälsofascism, hyckleri och cykelhjälmar.

Inte bättre i Tyskland

Jag säger inte att skolan är bättre i Tyskland, inte heller sophanteringen eller bostadsbristen. Här kommer tågen också sent, även här fryser uteliggare och operationer ställs in.

Mycket haltar, precis som i Sverige. Men i Tyskland har man åtminstone ambitionen att göra vuxna medborgare av dem som en gång var barn, att ge dem förmågan att våga ta på sig skuld. För utan den är ingen ansvarig. Och utan ansvariga blir det hur diffust som helst, och därför möjligt för destruktiva krafter att sätta tänderna i och förföra medborgarna åt ett eller annat håll – som blir oåterkalleligt.

Det är en väl känd sanning att den som inte kan reflektera i stället agerar. Och för att kunna reflektera behöver vi ord. Alla de ostyriga känslor som lever rövare inom en människa kan vi inte välja eller tänka bort, men vi kan ge dem ett språk. En bärare av mening. Annars härjar de fritt. Det vet vi. Frågan är hur vi ska gå till väga om vi inte erkänner vår historia och våra erfarenheter?

Det får inte längre vara en främmande tanke att skuld kan vara något näringsrikt att återkomma till och plantera i för att sen gå ut och ställa till rätta. Att skuld skulle kunna vara ett stinkande gödsel på livets åker där man kan skörda ur sina misstag låter i svenska öron obegripligt. För i Sverige ger sig de flesta inte tiden att skilja reell skuld från skuldkänslor.

Eller urskilja skulden från skammen. Varifrån skulle svensken få verktyg till det, om hon medicinerar de känslor som gör henne till människa? Känslorna finns ju där för att hjälpa oss.

Så missar vi lärdomen att skuld förvisso gör ont, men inte är farlig.

Det är varken värdigt eller vuxet att skylla ifrån sig.

Att vara vuxen är att vara inifrån styrd, till skillnad från barn som måste styras utifrån. Så det vi kan lära oss av vår största granne och viktigaste handelspartner är ansvarstagande. För det är varken värdigt eller vuxet att skylla ifrån sig.