Från censor till avfälling

Efter omläggningen, när Sverige uttryckligen lade sig på ”en miniminivå” vad gäller generositet, tystnade de kritiska rösterna nästan helt. Det var mycket märkligt, men samtidigt inte alls förvånande. Oavsett hur verklighetsfrånvänd en samhällsdebatt är: förr eller senare börjar fakta – Migrationsverkets varningar, larm om knakande välfärdssystem – sparka så eftertryckligt att de blir omöjliga att ignorera.

Tänk om de senaste årens flyktingdebatt hade varit öppnare, mer saklig och någorlunda tillåtande. Så mycket vi hade vunnit.

I stället kan vi nu få betala ett väsentligt pris för att samhällsproblem har ignorerats, målkonflikter sopats under mattan och integrerande reformer försummats.

I någon mån har jag medverkat till att det blev så.

Godast av de goda

Under sommaren och hösten 2010 frossade jag i dokumentärer om Andra världskriget och i brittiska beredskapsfilmer som ”In which we serve” och ”We dive at dawn”. Jag visste precis vad jag höll på med.

Det otänkbara höll på att hända: Sverigedemokraterna var på väg in i riksdagen. Jag flydde som ett barn till en tid där det onda stod blixtklart mot allt som är gott och anständigt, och där Ondskan gick under i en bunker i Berlin varje gång.

Tanken på ett SD i riksdagen hotade kanske framför allt min självbild som svensk. Även om jag aldrig använt uttrycket ”den moraliska stormakten” växte jag upp med en oreflekterad övertygelse att Sverige hörde till de goda.  Och inte nog med det. Vi var så gott som godast av de goda.

Ett av tecknen på vår lysande exceptionalism var att vi inte hade något rasistiskt parti i vårt parlament.

Jag skrev ofta om SD vid den här tiden: svavelosande, hånfulla texter. Jag försökte inpränta i läsarna att det var oförsvarligt att rösta på detta pack av rasister. Men SD:s opinionssiffror kröp envist uppåt. Hur skulle man hantera dem? Bemöta eller förtiga? Ingen visste. Avfärda brutalt, använda humor, analysera svalt? Ingenting hjälpte. SD kom ändå in i riksdagen. Och stödet för partiet fortsatte att öka.

En central uppgift i min kamp mot SD var att motverka en normalisering av partiets retorik (som var betydligt grövre då än den blev senare). Skräcken hos mig och många andra var att vi skulle få den råa ton kring invandring och ”muslimerna” som hördes i dansk debatt. Varje tendens till obehaglig kollektivisering av invandrare, framför allt muslimer, måste motas i grind. I synnerhet måste det avhumaniserande begreppet ”massinvandring” brännmärkas.

Besläktat med massinvandring var ordet ”volymer”. Det måste tabubeläggas.

Kampen mot avhumanisering och kollektivisering av ”de andra” är ett moraliskt imperativ. Men det hårda tabut mot SD:s volymprat fick en olycksam konsekvens: alla diskussioner om nivåer i invandringen kom att kopplas stenhårt till rasism.

Det var åtminstone inte min avsikt. Jag har aldrig varit för fri invandring eller föreställt mig att Sverige kan ta emot hur många migranter som helst, hur snabbt som helst. Men det slog mig heller aldrig att det kunde uppkomma en situation då volymer faktiskt måste diskuteras. Det slog mig inte heller att brunstämplandet av dem som försökte diskutera volymer skulle kunna breda ut sig, liksom på egen hand, och smutsa även frågor kring integration.

Hellre god än kunnig

De enda hot jag såg, och var intresserad av, var SD:s tillväxt och rasismens normalisering.

Mitt jaktsinne skärptes. Jag blev allt duktigare på att se vad jag uppfattade som tecken på glidningar i rasistisk riktning i debatten. Jag kunde till och med nosa upp förstadier till tecken på glidningar. Bara man hade rätt styrka på glasögonen kunde man faktiskt hitta sätt att ifrågasätta nästan vilken text eller replik som helst, som innehöll ord som invandrare eller invandring.

Många seriösa debattörer som dristade sig att ta upp frågan om den stora invandringen, dess praktiska konsekvenser och utmaningar, led djupt av rasismanklagelserna. Men det insåg jag inte vid den tiden. Det var otänkbart att mitt engagemang skulle kunna göra skada. Jag slog ju uppåt, för de svaga, för människovärdet!

”I stället för att fråga mig: Stämmer deras fakta – och drar de rätt slutsatser?”, tänkte jag instinktivt: Varför gräver de i det där? Det gynnar ju SD!”

Jag uppfattade detta som en strid mellan ont och gott – aldrig som en krock mellan pragmatism och idealism. När oroade debattörer pekade på fakta och drog slutsatser av dem, tolkade jag deras inlägg i en moralisk kontext. Det skedde helt omedvetet. I stället för att fråga mig: ”Stämmer deras fakta – och drar de rätt slutsatser?” tänkte jag instinktivt: ”Varför gräver de i det där? Det gynnar ju SD!”

Det är en typisk åkomma i debatten. A säger ”2+2=4” och B svarar ”Det där är rasism!” Det är till och med värre än så. Ibland säger ju A ”2+2=5”. Då svarar B fortfarande gärna ”Rasist!” I stället för att diskutera sakfrågan. Denna sammanblandning av förnuft och känsla är så vanlig att man knappt reagerar över den. Och känsla trumfar ofta förnuft. Det är viktigare att vara god än att vara kunnig i vår kultur.

Det är signifikativt att alliansen i den nya skollagen slog fast att ”värdegrund” är ett exakt lika viktigt uppdrag för skolan som ”kunskap”.

Hålla avstånd

Problemet Sverigedemokraterna ändrade karaktär då partiet valdes in i riksdagen. Det blev snart uppenbart att SD inte skulle få något inflytande över migrationspolitiken. Däremot började de övriga partierna förlora omdömet. De försökte manövrera ut Sverigedemokraterna från utskotten och uteslöt dem ur kvittningssystemet. Man hörde sägas att de inte ens visade SD-ledamöterna formell artighet i riksdagskorridorerna.

Det här oroade statsvetarstudenten i mig. Jag började frukta att de anständiga partiernas demokratiska reflexer skulle försvagas. Om de beter sig ovärdigt och infantilt mot SD, ökar då inte risken att de börjar agera likadant mot varandra? Jag var rädd för en riksdag i förfall.

2012 blev ett rekordår för invandringen: drygt 111 000 människor fick uppehållstillstånd i Sverige. Men det var ingenting jag grubblade över. När man har investerat mycket i en viss – moralisk – hållning och problembeskrivning vill man inte gärna befatta sig med eventuella svårigheter. Man håller tvivlen ifrån sig. Det handlade inte bara om personlig prestige. Det handlade om att stå fast vid den rätta tron i kampen mellan ont och gott. Att förbli en anständig, antirasistisk människa.

Inom mig pågick ändå hela tiden en lågintensiv strid mellan förnuft och känsla, analys och trosvisshet. Och långsamt var styrkeförhållandet mellan polerna på väg att förändras. Det berodde inte minst på att vi på Expressens ledarredaktion hade börjat diskutera flyktingfrågan och att mina kolleger ofta var på oförskräckt jakt efter fakta.

I oktober 2012 sändes en partiledardebatt i SVT och frågan ställdes: ”Hur mycket invandring tål Sverige?”

Jag hajade till över formuleringen i min tv-fåtölj. Men eftersom riksdagspartiet SD de facto drev frågan om migrationens omfattning och effekter fick man nog, i demokratisk anda, acceptera att den debatterades. Må bästa argument vinna, tänkte jag.

Den efterföljande debatten blev emellertid långt ifrån saklig. Public service anklagades för att svika sin värdegrund. Och kritiken verkade ta skruv. Under de följande åren skulle SVT-journalister, i intervjuer som handlade om migration, påfallande ofta låta som språkrör för någon människorättsorganisation.

Vändpunkter

Under 2013 började jag förlora en del av min moralistiska kämpaglöd. När DN kritiserades för att ha publicerat en annons för en invandringskritisk bok kunde jag inte uppbåda den rätta ilskan. Antirasisternas längtan efter den goda censuren och deras alltmer högljudda tal om snabbväxande rasism började bli alltför alarmistiskt för min smak.

Det är svårt att minnas rätt, lätt att hjärnan lägger tillrätta. Men en förändring i mitt sätt att se på migrationspolitiken kan jag datera till den 3 september 2013. Denna dag hörde jag på radion att Migrationsverket hade beslutat att Sverige, som första EU-land, skulle ge permanent uppehållstillstånd till alla syrier. Då höjdes samtidigt två tydliga röster inom mig. ”Underbart!” förkunnade den ena, ”Sverige gör det moraliskt rätta än en gång!” Den andra sa: ”Oj… klarar vi det här?”

Det var vidrigt att höra denna andra röst. Som om Kent Ekeroth hade tagit sig igenom blodbarriären till min hjärna. Jag undrade om jag höll på att bli en av De Där.

Nästa morgon läste jag texter där beslutet applåderades. ”Bra”, beslutade jag mig för att tycka. ”De rider spärr mot rasismen. Gott så! Gott omdöme? Kanske inte. Men gott så! Sverige är godast i världen och ska så förbli. Det är vackert. Punkt, slut.”

I december samma år kom nyheten om skolans Pisahaveri. Kurvorna för svensk skola hade pekat nedåt länge, men nu började det likna katastrof. Politiker från vänster till höger hade med ideologisk fanatism, arrogans och enfald förstört världens bästa skola. Och det stod helt klart att de inte hade någon lösning på problemet.

Insikten om hur illa det var ställt skakade mig i grunden. Jag hade aldrig på allvar betraktat det svenska samhället som sårbart eller politiker som mer än fläckvis inkompetenta och omdömeslösa. För första gången började jag tvivla en aning på Sveriges, av ödesgudinnorna garanterade, osårbarhet och välgång.

”Det finns ingen korridor”

Ungefär samtidigt skrev statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson en blogg om det brutala, konsensussvettiga svenska debattklimatet. Han skrev: ”Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan att behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige.”

Debatt utbröt. Ett läger instämde och tackade gudarna för detta lufthål i pansarväggen. Andra hävdade att det var struntprat: Det finns ingen korridor. Man får säga precis vad man vill – men sedan får man självklart räkna med svar på tal.

”Jag hade inte mer kontroll över bygget än någon annan. Jag var i lika hög grad som alla andra korridorens slav.”

Jag insåg direkt att korridoren fanns – och att jag själv varit med och byggt den. Men vad kunde jag göra åt det nu? Jag hade inte mer kontroll över bygget än någon annan. Jag var i lika hög grad som alla andra korridorens slav.

Ett civiliserat land ska ha vissa gränser för vad man kan säga utan att mäla sig ur det anständiga offentliga samtalet. Det finns en reell risk för normalisering av rasism och fördomar; det ena brutna anständighetstabut kan leda till det andra.

Nu insåg jag att processen också kunde gå åt motsatt håll. Det ena antirasistiska tabut – ”Så där får man inte säga!” – tycktes ha banat väg för det andra. Korridoren blev allt trängre. Men priset för att problematisera denna dynamik var högt.

Om man kunde betrakta korridoren utifrån var ju det, i sig, liksom ett bevis för att man hade åtminstone en fot ute i rasismens träskland.

Feberdrömmar och förstörelse

Under valåret 2014 var det som om Sverige drabbats av hög feber. Allt genomsyrades av feminism, antirasism och aktivistiska försök att värna den avsmalnande åsiktskorridoren. Under sommaren blev det till en folkrörelse att sabotera SD:s valmöten och riva ner partiets valaffischer. Det väckte återigen min rädsla för att demokratiska reflexer höll på att försvagas.

Snart nog kunde man även se alliansens valaffischer ligga nerdragna på Stockholms trottoarer, ibland prydda med hakkors eller ordet ”rasist”. Med tanke på att alliansen hade fört en ytterst generös invandringspolitik var rasiststämpeln befängd, men nu gick allt an. Brevbärare ville inte bära ut SD-post. Unga bröt ihop inför SD-posten på hallmattan och fick styrkekramar i sociala medier.

Mycket kändes med ens så juvenilt och osunt. Men många ledande vänsterdebattörer tyckte att SD-sabotage och vuvuzelor var förtjusande påfund.

En annan sak som blev tydlig för mig denna sommar var att begreppet reglerad invandring inte längre var helt legitimt. Nu var det fri invandring som gällde: en gränslös värld. Nationsgränser hade blivit rasistiska. Jag diskuterade detta med en del unga i sociala medier. När jag frågade om de alltså var beredda att överge välfärdsstaten, fick jag det sorglösa svaret: Nej, vi ska ha en global välfärdsstat!

Jag såg framför mig hur en multietnisk kader av tjänstemän i FN-skrapan i New York försökte beräkna och utbetala the very curious Swedish föräldrapenning till Lisa Svensson i Åmål. Det framstod inte som en plan utan brister.

Utopisterna hade ultrahög svansföring men tycktes inte alls ha tänkt igenom sina ståndpunkter. Det var barnsliga feberdrömmar, inget annat. Men detta var, som sagt, inget ungdomligt randfenomen. Politikens plötsliga stjärnor, Feministiskt initiativ, saluförde just denna gränslöshet. Miljöpartiet och Vänsterpartiet stod inte långt därifrån.

Krisen fördjupas

I juli höjde Migrationsverket prognosen för antalet asylsökande under 2014 från 60 000 till 80 000. Samtidigt blev det alltmer uppenbart att integrationen inte fungerade: brist på jobb och jobbchanser, brist på bostäder, ökande skolsegregation. Men i valrörelsen hade alliansen inte mycket till integrationspolitik att komma med. Socialdemokraterna hade ingen integrationspolitik över huvud taget. Det behövdes inte, fastslog det gamla statsbärande partiet i yster anda.

Efter Fredrik Reinfeldts tal på temat ”Öppna era hjärtan” i augusti vågade medierna äntligen, om än trevande, närma sig integrationsfrågan. Innan dess hade ytterst få -bland dem Expressens Anna Dahlberg – haft mod att borra i det förbjudna.

Men tabut var fortfarande starkt. De gånger integration fördes på tal i valrörelsens partiledardebatter, inskränktes utbytet till attacker på Jimmie Åkesson och allmänt hållna högtidstal om människors lika värde. Politiken var helt infekterad av moralistiska, verklighetsduckande plattityder. Kulmen nåddes då Gustav Fridolin fräste till Åkesson att flyktingpolitik inte är en budgetfråga.

Med darrande fingrar – rädd att bli kallad rasist, men samtidigt rädd att jag förlorat kompassen och förirrat mig i ondskans utmarker – twittrade jag vad jag ändå visste – visste! – var en förnuftig hållning: ”En blivande minister som låtsas att politik inte handlar om fördelandet av begränsade resurser. Lovande.”

Gradvis, och liksom med ett öga stängt, hade jag på allvar börjat närma mig de migrations- och integrationsproblem jag så noga undvikit. Det var en process som framkallade absolut existentiell ångest.

Rädslans skadeverkningar

En god svensk säger: ”Har vi bostadsbrist? Men då är det väl bara att höja skatten och bygga!” Den som sätter sig in i frågan, vilket jag verkligen hade möjlighet att göra tack vare min kunniga kollega Patrik Kronqvist, inser att det inte ens finns skuggan av en enkel lösning i sikte. Men ett sådant sakligt förhållningssätt framstod i princip som främlingsfientlighet.

Efter valet började jag skriva om de förbjudna frågorna, alltid med hjärtat i halsgropen, alltid vägande varje ord på guldvåg. Det var utmattande och ångestframkallande. Och vad jag vill säga här är inte att det var synd om mig, privilegierade ledarskribent, utan att det är skadligt för debatten när många debattörer blir skotträdda, vilket vi blev.

Det var lättare för dem som ägnade sig åt att brunstämpla. De behövde inte väga några ord alls. Tvärtom; ju hårdare man slog desto fler klappar på ryggen fick man. Det visste jag ju av egen erfarenhet. Dessa kämpar behövde inte heller visa att debattmotståndaren hade fel i sak. Det handlade ju inte om sakförhållanden utan om moral. De behövde bara misstänkliggöra motpartens anständighet som människa.

”Att gå emot majoritetsuppfattningen är att ständigt älta frågan: Är det jag som har blivit galen eller är det omvärlden?”

Risken att stämplas ut som icke rumsren i det läger där jag nu hade hamnat, var reell. Dessutom fanns alltid rädslan att det som sades om en faktiskt var sant. Att gå emot majoritetsuppfattningen är att ständigt älta frågan: ”Är det jag som har blivit galen eller är det omvärlden?” Man måste ständigt återerövra övertygelsen ”Det är inte jag, det är faktiskt inte jag.”

Det var ingen slump att den vise HC Andersen lät ett barn, som inte förstod faran med att avvika från vuxenvärldens ängsliga konsensus, konstatera att kejsaren är naken.

”Göder de mörka krafterna”

I februari 2015 råkade jag se ett meningsutbyte på Twitter som blixtklart illustrerade hur galet det offentliga samtalet hade blivit. En liberal debattör undrade hur kommunerna skulle klara ytterligare 400 000 asylsökande på några år. En MP-politiker svarade utan omsvep att den sortens retorik göder de mörka krafterna.

En i grunden praktisk fråga, byggd på Migrationsverkets prognoser, klassades rakt av som ond ”retorik”. Så irrationell hade migrationsdebatten alltså blivit. Frågan började framstå som akut oroande: Hur ska vi kunna bygga ett fungerande samhälle om det offentliga samtalet bedrivs helt utan respekt för fakta?

Jag beslutade mig för att skriva en krönika: ”Det är jag som är åsiktskorridoren”. Jag berättade om min resa från censor till avfälling. Jag gjorde det för att det kändes hederligt, för att jag var oroad över vart vi var på väg och för att om möjligt få andra att börja tänka över sitt förhållande till fakta och faktiska utmaningar.

Ett år senare kan jag konstatera att det målet misslyckades grundligt.

Flyktingkrisen och den omlagda migrationspolitiken har visserligen radikalt förändrat vad man kan säga utan att betraktas som ”brun”. Fram till omläggningen satt Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra i SVT:s ”Agenda” och tvärnekade till att syftet med deras hastigt framtagna politiska förslag var att sänka nivån på flyktingmottagandet. Sådant gick inte att säga rakt ut – oavsett hur uppenbart det var för precis alla.

Och sedan gick det plötsligt. Det gick an att säga rakt ut att kejsaren var naken, det vill säga att Sverige inte klarar av att ta emot hur många flyktingar som helst hur snabbt som helst.

Nya skiljelinjer – samma debattklimat

Men denna förändring, som tvingades fram av en akut samhällskris, innebär inte att debatten blivit mer saklig.

Många av dem som förskansat sig på den moraliska högplatån har svårt att lämna den. Nya skiljelinjer mellan ont och gott har därför dragits upp. Vissa på högplatån låter exempelvis antyda att de är mycket mer ledsna över den nya, strama flyktingpolitiken än de som länge hade sett tecknen på kris torna upp sig. Som om det skulle hjälpa en enda person som inte kommer över Öresundsbron.

Brunstämplandet har inte avtagit. I sociala medier räcker det numera att ta ut ett litet citat av någon motståndare och lägga till kommentaren ”Det här gillar de nog på Avpixlat.”

När en statsvetarprofessor kommer med oönskade fakta om svenskars syn på flyktinginvandring anklagas han snabbt för att sjunga med i ”den rasistiska klagokören”. Själv kunde jag nyligen läsa i DN att min ovilja att förneka åsiktskorridoren är ett tecken på att jag har ”övergivit humanismen” och numera vill gynna SD.

Kommer det att fortsätta så här? Det skulle inte alls förvåna mig. Brunstämpling är både oemotståndligt enkelt och lukrativt. Det kostar ingenting och är snabbt avklarat. Man behöver inte läsa på, man bara tycker till. Och på köpet får man som sagt ryggdunkar.

Det är mycket mer ansträngande att vara saklig. Man måste tänka till och ibland faktiskt läsa på om hur saker och ting fungerar i verkligheten.

Stränga tabun mot att säga sådant som är både uppenbart och självklart har dessutom en lång historia. För drygt tio år sedan kunde man inte säga att det förekom bidragsfusk utan att riskera sitt goda namn. Om internet hade spelat samma roll då, som nu, hade priset varit ännu högre.

En samhällsdebatt helt utan temperament och utan hård kamp mellan värdegrundade perspektiv är naturligtvis ingenting att stå efter. Men risken att vi skulle åka ner i det diket måste betraktas som minimal. Risken ter sig i stället överhängande att debatten fortsätter att domineras av personangrepp, skotträdsla och enfald och att samhällsproblem på så sätt kan växa och cementeras alldeles i onödan.