Från ”Aldrig våld!” till ”Bara lite våld!”?

Tänk dig själv hur det skulle vara att komma från ett samhälle där hierarkier upprätthålls självklart i familjer och det inte anses märkligt att örfila barn och plötsligt hamna i ett Sverige som är frukten av ett progressivt samhällsexperiment. Föregångslandet som var det första i världen som förbjöd våld mot barn, både i hemmet och i skolan. Där Astrid Lindgren höll sitt tal ”Aldrig våld”, om att barn har rätt att växa upp utan att vara rädda för att bli slagna av vuxna. För om man vill skapa en fredlig värld måste man börja med barnen.

I många länder framstår det som konstigt att staten bestämmer hur föräldrar ska uppfostra sina barn. I Sverige har det blivit en självklarhet. Ingen ifrågasätter Astrid Lindgrens budskap.

Den gränslösa staten

Men Sverige håller på att svänga om den antiauktoritära stilen, och batongliberalerna går i bräschen. Somalier och andra invandrargrupper förväntas sätta gränser för sina barn, och skolan och socialtjänsten ska hjälpa dem. Invandrarna ska uppfostras! Anna Dahlberg hade ett tidstypiskt utbrott på Expressens ledarsida mot ”lågaffektivt bemötande”, en evidenslös metod som går ut på att bästa sättet att hantera bråkstakar är att inte konfrontera dem. Det strider mot allt vad sunt förnuft heter från Timbuktu till Tonga – och följaktligen sprids lågaffektivt bemötande som en doktrin i den svenska skolan idag. Det kom till sin spets när läraren Hans Olofsborg miste jobbet efter att ha slängt ut en elev ur klassrummet genom att ta honom i armen.

Dahlberg efterlyser i stället en armé av gränssättare. Dahlberg förespråkar i en annan artikel en kraftigt utökad socialtjänst där staten rullar ut en lång matta för tjänstemännen rakt in i familjernas vardagsrum i form av ”föräldrastöd, hemma hos-are, kontaktpersoner, familjecentraler, hembesök ihop med BVC med mera”. Allt för att vända utvecklingen i utsatta områden.

Andra bullar för de andra

Om vi lägger åt sidan invändningar som den redan svåra personalbristen och det gamla Reagan-citatet om språkets mest skrämmande nio ord (”I’m from the government and I’m here to help”), så återstår ett annat problem som kommentariatet sällan pratar om: när folk försöker sätta gränser på det sätt de är vana vid, då kan barnen hota med lagen och socialtjänst. Det ”ständigt närvarande spöket” i Sveriges utsatta områden, som socialsekreteraren i Malmö Sven Holmberg skrev om i Kvartal i veckan. Våld, psykiskt och fysiskt, är en grund för omhändertagande men det görs alltid en individuell bedömning genom en utredning enligt socialtjänstlagen.

Kvar blir en känsla av maktlöshet och rädsla för att barnen ska anmäla dem till socialen.

Grov misshandel av barn anses inte vara normalt beteende i någon kultur. Men vad gäller för det traditionella uppfostringsvåldet? En socialsekreterare i Malmö berättar att om ett barn blir örfilat eller får smisk beror det på om föräldrarna är beredda att förändra sina uppfostringsstrategier samt om barnet känner sig tryggt med att vara hemma. Om ett barn inte vill gå hem på grund av rädsla så är det felaktigt av oss att skicka hem det, säger han.

Men vad händer om föräldrarna inte vill förändra sina uppfostringsstrategier? Om finliret och gradskillnaderna försvinner i språkförbistring och kvar blir en känsla av maktlöshet och rädsla för att barnen ska anmäla dem till socialen?

I vilken utsträckning ska lagen gälla och i vilken utsträckning ska Myndighetssverige se mellan fingrarna i hopp om att skapa ordning och bygga förtroende hos invånarna i utsatta områden? Går vi från ”Aldrig våld” blir ”Bara lite våld!” – barnperspektiv för medelklassens barn och andra bullar för de andra?

Ska samhället acceptera lärare som fysiskt tillrättavisar störiga elever och var går gränsen: dra dem i armen, trycka upp dem mot väggen, boxa dem i magen, brotta ner dem, kasta hålslag i riktning mot elevernas huvuden så att det blir märken i dörren (något som fortfarande förekom på min tid som barn i en mycket vit skola i ett brukssamhälle).

Sverige har skaffat sig några riktigt jobbiga målkonflikter, och den som säger att det finns enkla svar på hur de ska lösas tar fel.