Föreställningen om inkompetenta nämndemän passar väl in i en samhällsdebatt som alltmer rör sig kring en konfliktlinje mellan experter och elit å ena sidan – och allmänheten å den andra. I dag hamnar även borgerliga partiföreträdare allt oftare på elitsidan i frågor kring demokrati och domstolar. Det menar Rickard Wessman, jurist och tidigare politiskt sakkunnig (M) på Justitiedepartementet.

Efter den uppmärksammade domen vid Solna tingsrätt – då två centerpartistiska nämndemän friade en åtalad från misshandel med resonemang som bottnade i klanlogik – har den offentliga debatten kommit att kretsa kring nämndemännens funktion i domstolarna. Varför får överhuvudtaget amatördomare vara med och döma? Vem har släppt in dem?

I Sverige går nomineringsprocessen vägen via partierna, en ordning som är tänkt att vara ett hinder för olämpliga personer. I det här fallet blev partiet tvärtom en väg in för en person som inte stod bakom den svenska rättsordningen. 

Profilerade jurister har tagit Solnadomen till intäkt för att ånyo kräva att nämndemannasystemet avskaffas, antingen helt eller delvis. [1] Lekmännens betydelse för rättstaten har hamnat i skymundan i denna debatt: att lokalt utsedda lekmän ger legitimitet och upprätthåller förtroende för domstolarna; det rättsäkerhetsmoment som ligger i att juristdomaren måste övertyga en nämnd, eller vice versa, innan dom faller. Och så länge Sverige inte utvecklat ett enpartisystem faller alla jämförelser med folkdomstolar.

Ett argument i debatten har varit att lekmannasystemet kan reformeras så att kopplingen till partierna tas bort. Men ett antal offentliga utredningar har på ett övertygande sätt visat hur svårt det är att hitta ett bättre alternativ än nämndemannasystemet [2]. Att låta en statlig instans göra urvalet skulle undergräva oberoendet. Självrekrytering riskerar att skapa en politisk slagsida, och lottning skulle ge ännu fler extremister chansen. Lottning sker i dag i stället på tingsrätten när målen fördelas.

Man kan ifrågasätta om partierna numera är en effektiv rekryteringsyta för lekmannadomare. I Norge och Danmark utses lekmän på likartat sätt som i Sverige, men i stället för norminering genom partierna bereds nomineringarna direkt i kommunala kommittéer. Det är det lokala beslutet i fullmäktige som ger systemet legitimitet. Kanske är det en väg att gå för Sverige.

“På sociala medier ser man nu domare och advokater hamna i hätska konflikter med politiker, opinionsbildare och allmänhet. Särskilt när domare går in i sådana politiska diskussioner finns en risk att bilden av domstolarnas opartiskhet skadas.”

Ett problem med de debatter om nämndemannasystemet som med jämna mellanrum blossar upp är att de ger en bild av en permanent rättsröta i domstolarna som är lika skadlig som falsk. Andelen nämndemannadomar ligger runt 1 procent, och av dessa står sig en tredjedel i hovrätten, enligt en undersökning. [3] Att nämndemännen skulle vara ett hot mot rättssäkerheten går inte att belägga.

Men föreställningen om de inkompetenta nämndemännen passar väl in i en samhällsdebatt som alltmer rör sig kring en konfliktlinje mellan experter och elit å ena sidan – och allmänheten å den andra. På sociala medier kan man följa journalister beklaga sina läsarkontakter. Där det tidigare fanns ett läsaruppdrag, finns nu närmast ett läsarförakt. Ny teknik som stärkt medborgarnas yttrandefrihet beskrivs påfallande ofta som ett hot mot just yttrandefriheten – och inte mot de traditionella mediers egen position. 

Förhållandet mellan jurister och lekmän tycks gå åt samma håll, vilket knappast gagnar samarbetsklimatet i domstolarna. På sociala medier ser man nu domare och advokater hamna i hätska konflikter med politiker, opinionsbildare och allmänhet. [4] Särskilt när domare går in i sådana politiska diskussioner finns en risk att bilden av domstolarnas opartiskhet skadas. Domstolar och domare har de senaste åren blivit allt mer aktiva på sociala medier, i bland även i mer politiskt präglade debatter. Att det medför risker för hur den dömande makten uppfattas visade sig efter en kontroversiell tweet från Södertörns tingsrätt som uppfattats som politisk. Domstolen raderade tweeten och underströk i ett pressmeddelande sin opartiskhet. 

Rättegångsbalkens rollfördelning mellan juristdomare och nämnd speglar annars ganska väl hur praktiskt juridiskt arbete går till. De flesta juristers jobb består i att lämna råd och förslag till beslut som lekmän fattar. Att övertyga lekmän är en del av juristrollen, och de skickliga juristerna lyckas oftare än andra.

Några opinionsbildare har försökt fösa in frågan i en falsk motsättning mellan folkvilja och konstitutionella rättigheter [5] – ofta utan att beröra att rätten att bli dömd av sina likar är den första konstitutionell rättighet vi känner till. Satt på pränt första gången i Magna Carta, är det en rättighet som även skyddas i den amerikanska konstitutionens sjunde tillägg och §65 i danska Grundloven. I samband med en juryskandal i England 2013 valde Michael Turner, då ordförande i samfundet för brottsmålsadvokater, att pedagogiskt förklara lekmannasystemets bestående värde:

If you were put on trial by the State would you want someone who is salaried by the State to be judging the facts of it? Of course you wouldn?t. You would want ordinary people to do it.

“Inom svensk borgerlighet fanns tidigare en viss skeptisk hållning till ?expertväldet?. Men i takt med att partierna själva professionaliserats och förstatligats genom partistöd, hamnar även borgerliga partiföreträdare allt oftare på elitsidan i frågor kring demokrati, domstolar och medier.”

Både jury och nämnd har en i Sverige förbisedd maktdelande funktion. I en demokrati utgår all makt från folket, men maktöverföringen sker varken villkorslöst eller odelat. Lagstiftandet villkoras av allmän rösträtt och återkommande val, medan den verkställande makten villkoras av kravet på parlamentariskt stöd. Även den dömande makten överlåts med villkor och för Montesquieu var det engelska jurysystem det bästa sättet för medborgarna att behålla lokalt inflytande och tämja en annars oinskränkt statlig domarmakt. Målet enligt Montesqieu var att “den dömande makten, så fruktansvärd för mänskligheten … blir osynlig”. Medborgarna ska frukta domstolen, inte domaren (“craint la magistrature, et non pas les magistrats“). [6] Nämndemannasystemet är utformat helt i enlighet med den här principen.

Inom svensk borgerlighet fanns tidigare en viss skeptisk hållning till “expertväldet”. Men i takt med att partierna själva professionaliserats och förstatligats genom partistöd, hamnar även borgerliga partiföreträdare allt oftare på elitsidan i frågor kring demokrati, domstolar och medier. Det kan förklara varför ledande partiföreträdare har så svårt att helhjärtat försvara lekmännen i partiernas periferi.

Ett rättsväsende helt utan lekmän går att föreställa sig, men väcker onekligen nya frågor. Vad händer när jurister tillåts stänga in sig i slutna rum och efter överläggning med sig själva komma fram till dom? I rättssalen blir nämnden ett kontrollorgan som säkerställer att utdömandet av straff inte blir en intern process för yrkesjurister med intressegemenskap. Sådana oberoende kontrollorgan blir allt viktigare i samhället i övrigt. 

Utan nämndemän riskerar vi i längden att undergräva tilltron till rättsstaten.

Noter

[1] Se exempelvis “Anne Ramberg om domen: ‘Hör inte hemma i en svensk domstol'”, Expressen 5/3.

[2] Senast Statskontorets betänkande 2015:3 Rekrytering av nämndemän – konsekvensanalys av förslaget med fri kvot.

[3] Karnov nyheter 2012, refererad i SOU 2013:49.

[4] Se exempelvis Anne Ramberg, generalsekreterare för Advokatsamfundet, “Om asylrätt, humanitet och gatans parlament, 21/9 2016.

[5] Se exempelvis “Nämndemän ska inte spegla mångfald, SvD Ledare 6/3.

[6] “De cette façon, la puissance de juger, si terrible parmi les hommes, n’étant attachée ni à un certain état, ni à une certaine profession, devient, pour ainsi dire, invisible et nulle. On n’a point continuellement des juges devant les yeux; et l’on craint la magistrature, et non pas les magistrats.” De L’Esprit des lois. Livre Onzième Chapaitre VI.