Donald Trump skyr socialism som pesten men liksom Stefan Löfven genomför han nu en slags temporär socialisering av ekonomin – där staten tar ledningen och står för för löner och sjukbetalningar. Världens ledare och riksbanker har tvingats ut på okända vatten, och Sverige – ett av världens mest globaliserade länder – påverkas mer än andra. Jonas A Eriksson gör en analys av coronasmittans ekonomiska konsekvenser. Han anser att regeringen har agerat kraftfullt för näringslivet men långsamt mot smittan och att det är tveksamt om insatserna kan rädda Sverige från en kraftig recession. 

Mycket av diskussionen kring coronakrisen har hittills ägnats det kortsiktiga perspektivet. Frågor som hur smittspridningen av coronaviruset kan stoppas eller fördröjas. Eller när fallet på världens börser kommer att nå en botten. Även frågor som rör vad politiken kortsiktigt kan göra för att undvika en stor konkursvåg för företag och sektorer i kris, massarbetslöshet och ekonomisk depression har dryftats. Men vad kan de mer långsiktiga ekonomiska konsekvenserna bli av den kris vi nu bevittnar i realtid?

Efter den okontrollerade smittspridning som skett i Italien, som lett till många dödsfall och överfulla sjukhus, har de flesta europeiska länder vartefter slagit in på en mer restriktiv linje. Även länder som Nederländerna och Finland, som initialt stod för en mer avvaktande linje, har vidtagit tuffa åtgärder med bland annat stängda skolor och universitet och med mer begränsad rörlighet för befolkningen för att genom det som kallas social distansering minska smittspridningen.

Storbritannien och Sverige har stretat emot, men Storbritannien som varit den främsta förespråkaren för en avvaktande linje har nu gjort en helomvändning. Till stor del på grund av felaktiga antaganden av hur snabbt smittan kan spridas och hur många vårdplatser som finns tillgängliga där man gravt underskattat smittspridningens effekter. Sverige har nu också, som ett av de sista länderna i västvärlden, börjat följa en mer restriktiv linje.

Sverige påverkas mer än andra av corona

Om svenska politiker kan kritiseras för att ha varit långsamma i starten, har de nu fått upp farten. I alla fall på det ekonomisk-politiska området. Det finns goda argument för detta. Sverige, som är mycket exportberoende och ett av världens mest globaliserade länder, påverkas ekonomiskt sett mer än andra länder av coronakrisen.

Vi är bara i början av en kris som med all sannolikhet kommer att vara den värsta sedan andra världskriget.

Regeringen och samarbetspartierna var snabba och tog direkt fram den ekonomisk-politiska storsläggan. Krispaketet skulle kunna uppgå till 300 miljarder kronor om det utnyttjas helt, och Riksbanken ställde 500 miljarder kronor till förfogande för att säkra kreditförsörjningen i företagen. Näringsliv, fack, den politiska oppositionen och marknaden har unisont prisat åtgärderna, även om vissa aktörer skulle vilja se ännu större insatser. Men det är mycket tveksamt om insatserna kan rädda Sverige från en kraftig recession och undvika att den redan relativt höga arbetslösheten går upp ytterligare. Dock är statsfinanserna starka, vilket ger manöverutrymme. Det är troligt att det kommer fler stimulansinsatser.

Hela världen lanserar nu krispaket. Bland de mest spektakulära är de planer som håller på att sjösättas i USA, där en del rör förslag om att amerikanska medborgare ska få en check på 1000 dollar för direkt konsumtion. Detta för att många amerikaner helt saknar försörjning och sjukförsäkring när de nu förlorar sin anställning, till skillnad från människor i de flesta andra länder i västvärlden där automatiska stabilisatorer i form av en generösare arbetslöshetsersättning och en allmän sjukförsäkring minskar det ekonomiska lidandet för den som blir av med arbetet och bidrar till att hålla uppe landets ekonomiska aktivitet.

En ny coronanomi

Ser man till ekonomiska och finansiella kriser i närtid får man inte mycket vägledning. Den senaste globala krisen, finanskrisen 2008–2009, uppvisar vissa likheter med dagens kris. Den spred sig över hela världen, ledde till kraftiga nedgångar på aktiemarknaden och utlöste en global recession. Men skillnaderna är stora. Då startade finanskrisen med att bankerna hade problem, vilket ledde till kraftiga fall på aktiemarknaden och att företagen i förlängningen fick problem. Nu är det tvärtom. Företagens vinstutsikter kommer att försämras till följd av det stillestånd som råder i världsekonomin, just nu orsakad av coronaviruset. Inte minst i krisbranscher som rese- och hotellbranschen. Aktiemarknaden rasar medan bankerna fortfarande är i ganska gott skick.

Ska man titta tillbaka i historien för att hitta motsvarande produktionsfall vi nu sannolikt kommer uppleva, måste man tillbaka till depressionen på 1930-talet. Men där slutar likheterna med dagens situation. Då mötte den ekonomiska politiken den ekonomiska nedgången med ytterligare åtstramningar som fick förödande konsekvenser för världsekonomin. Nu är läget det motsatta. Hela världen tycks vilja möta den ekonomiska nedgången med en extremt stimulerande ekonomisk politik.

Den senaste stora pandemin, spanska sjukan, som varade 1918–1920 och skördade mellan 50–100 miljoner människors liv, ger inte heller mycket vägledning. Finansiella marknader var inte alls lika sofistikerade och integrerade då som nu, handeln länder emellan var blygsam och resande förbehållet en liten del av befolkningen. Smittspridningen gick mycket långsammare liksom informationen om den. Då fick människor veta vad som skedde genom fördröjda journalfilmsvisningar. Nu kan smitta spridas runt hela världen på 36 timmar och man kan i realtid på nätet följa smittspridningen globalt.  

Pandemier är en del av globaliseringens baksida

Många har höjt ett varningens finger för pandemier i vår alltmer uppkopplade och globaliserade värld. Men de har talat för döva öron. Exempelvis har ekonomiprofessorn Ian Goldin länge pekat på risker för pandemier som en del av globaliseringens baksidor. Han har pekat ut flygplatser i tillväxtmarknader, ofta placerade nära storstädernas ytterområden, ibland i rena slumområden, som potentiella smittspridare. Där blandas turister, affärsresenärer och lokalbefolkning utan restriktioner. I dessa områden finns ofta marknader där man handlar med vilda djur som sedan tillreds och äts och därigenom kommer in i den mänskliga kedjan.1 Coronaviruset uppstod sannolikt på en marknad för vilda djur i närheten av storstaden och flygknutpunkten Wuhan i Kina, och passar precis in i Ian Goldins beskrivning.

Viruset rapporterades först på en marknad där levande exotiska djur såldes som mat.  Arkivfoto av flygekorre på marknad i Kina. Foto: Kin Cheung/TT

Om man ser specifikt på pandemier genom historien finner man mycket negativa konsekvenser i form av mänskligt lidande, produktionsbortfall och minskad handel. Men det är slående att den ekonomiska tillväxten ofta ökar och produktiviteten höjs efter pandemier. Delvis för att man organiserar om samhället på ett effektivare sätt. Ibland för att man har varit tvungen då befolkningen till följd av pandemin minskat kraftigt.

Lean-eran är över, återindustrialiseringen kan börja

Det finns skäl att tro att även coronapandemin kommer att leda till omvälvande förändringar. Många ifrågasätter exempelvis det kloka ur ett riskspridningsperspektiv att låta en så betydande del av råvaran för produktion av antibiotika komma från enstaka regioner i Kina som idag. Eller att det i väldigt liten omfattning produceras viss medicinteknisk utrustning i Europa numera, vilket gör att stora livsfarliga brister av exempelvis munskydd uppdagats under coronakrisen.

Sannolikt kommer tänkandet att hela tiden ligga på gränsen, utan säkerhetsmarginaler, som både företag och den offentliga sektorn anammat de senaste decennierna att ifrågasättas. Där företagen håller minimala lager och har ett stort beroende av billiga underleverantörer i tillväxtmarknader för produktionskedjorna. Det skulle kunna leda till en ökad återindustrialisering av västvärlden som man redan sett vissa tecken på.

Vi ser också hur både offentlig sektor och näringsliv blixtsnabbt anpassat sig till den nya situationen genom att utnyttja modern teknik. Traditionella fysiska möten har ersatts med smittfria virtuella videokonferensmöten. Och universitetens flytt online verkar gå så smidigt att frågan väcks om högskoleutbildningar i framtiden skulle kunna göras nästan helt digitala/online.

Tillväxtprognoserna skruvas ner men är osäkra

Det är svårt att få en aktuell kvantitativ uppskattning av vad coronaviruset kommer att betyda för den ekonomiska tillväxten. Stora prognosinstitut, som västländernas samarbetsorganisation OECD, har skruvat ner sina tillväxtprognoser. Den globala BNP-tillväxten förväntas enligt OECD att uppgå till knappt 2,4 procent i år. Det är den lägsta noteringen sedan finanskrisen. Men prognosen är några veckor gammal och gjordes innan världens börser rasade och resebranschen började närma sig det stup som uppenbarat sig.  Investmentbanken Goldman Sachs är mer pessimistisk och tror att BNP-tillväxten kommer att uppgå till 1,2 procent.

För Sveriges del uppskattar Konjunkturinstitutet att BNP-tillväxten blir cirka 0,8 procent i år. Men även denna prognos gjordes innan de senaste oroligheterna. Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, tror att ett BNP-fall i Sverige på flera procent kan bli en realitet. Han utesluter inte att fallet kan bli lika stort som under krisen i Sverige i början av 1990-talet, med tillägget att Sverige sannolikt står bättre rustat nu för en nedgång än då med starkare statsfinanser.  

Det finns en tendens hos ekonomiska prognosmakare att underskatta både uppgångar och nedgångar i ekonomin vid vändpunkter. Det skulle därför förvåna om inte BNP-tillväxten både i världen och Sverige i år blir negativ, kanske till och med kraftigt negativ. Framförallt om det ”standstill-läge” vi upplever nu över nästan hela världen blir långvarigt.

Ny finanskris i antågande?

Än så länge har vi inte en finanskris. Enkelt uttryckt innebär en finanskris att börserna rasar på grund av att bankerna visar sig ha dåliga finanser. För att en finanskris ska uppstå behöver det vara problem i bank/finanssektorn som vi i skrivande stund inte ser på bredare front (detta kan förstås ändras snabbt). Ett undantag är Italien, som även drabbats hårdast mänskligt och ekonomiskt i Europa av corona så här långt. Där var banksektorn skör redan i ursprungsläget. Det har landet redan tidigare straffats för. När världens centralbanker nu sänkt styrräntorna har det lett till lägre obligationsräntor i de flesta västländer, med tydligt undantag för Italien där de fortsatt att gå upp.

Den typ av kris vi nu genomlider, som har sina rötter i den reala sektorn, är emellertid mer övergående än om de är sprungna ur problem i finanssektorn. Det blir stora produktionsfall som kommer med en våldsam hastighet, men det kan förhoppningsvis sedan bli en kraftig återhämtning när den värsta smittspridningen har gått över.

Jesper Rangvid, professor i finansiell ekonomi på Copenhagen Business School, känner viss oro för situationen. Han är en ledande expert på finansiella kriser och utredde orsakerna till den danska finanskrisen på uppdrag av den danska regeringen i en rapport som kommit att kallas ”Rangvidrapporten”.

Rangvid menar att det inte är bankerna som är det största problemet nu som det var under finanskrisen. Därför måste den ekonomiska politiken utformas på ett annat sätt än under finanskrisen. Då handlade det om att hålla liv i bankerna, nu är fokus att företagen ska kunna överleva. De måste komma igenom den likviditetskris de nu genomlider. Det är därför viktigt att företagens betalningar till det offentliga som moms, skatt och så vidare, kan skjutas upp. Det kan också handla om lönekompensation till företag som påverkats av krisen. Möjligen behöver man också ge extra stöd till samhällskritiska företag, som exempelvis bolag i flygbranschen, som drabbats extra hårt.2

Virusbekämpning är ett sprintlopp, inte ett maraton

Att begränsa både mänskligt och ekonomiskt lidande har varit en utgångspunkt för alla länder i bekämpningen av coronaviruset. I början fördes argumenten fram att det mer brutala, men effektiva, tillvägagångsätt som använts i Kina för att få ned smittspridning inte skulle fungera i demokratier. Men erfarenheterna från mer öppna samhällen som Hong Kong, Singapore och Taiwan, som också slagit in på en restriktiv linje för att begränsa smittan (inreseförbud, social distansering, masstestning och användande av sofistikerad teknik) har varit mycket goda. Det har gjort att länderna och territorierna inte har utvecklats som Kina och Sydkorea med många smittfall och dödsfall. Att de drabbades av Sars 2003 och därigenom byggt upp mycket kunnande om virusinfektioner har hjälpt dem också i deras kamp mot det nya coronaviruset. Det är även i dessa områden, som lyckats hålla smittan stången (hittills), som man förutser den snabbaste ekonomiska återhämtningen.

Flera politiker i Europa har pratat om corona som ett maratonlopp man måste vinna. Det har man inte gjort i Hong Kong, Singapore och Taiwan där man istället ser corona som ett hundrameterslopp. De tre gamla tigerekonomierna har starka kopplingar till Kina; Hongkong lyder under Peking medan Taiwan och Singapore är ekonomiskt beroende av Folkrepubliken Kina. Men de verkar ända ha lyckats begränsa smittspridningen med snabba och kraftfulla insatser tidigt så att viruset inte slagit rot i samhället. Något som kan visa sig vara livsavgörande. Sverige och Europa verkar tyvärr ha missat startskottet och inte riktig kommit upp ur startblocken ännu.

Vanliga kriser kräver fem års återhämtning i snitt

Historien visar att det i snitt tar cirka 5 år innan ett land återhämtar sig fullständigt efter en ekonomisk kris. Men skillnaderna är stora, både mellan olika kriser och olika länder. Men även inom länderna. Efter finanskrisen 2008-09 hade de flesta regionerna i Sverige återhämtat sig till den BNP-nivå som rådde innan tre-fem år efter krisen. Men i vissa delar av Sydeuropa (södra Italien, Grekland och Cypern) har man fortfarande inte nått upp till nivån innan krisen, trots att det gått över ett decennium.

Osäkerheten om hur lång tid återhämtningen tar den här gången är extra stor eftersom vi inte vet hur smittspridningen kommer att spela ut. Frågorna är så många att prognoser blir mer osäkra än vanligt. Kommer kraftiga insatser nu göra att smittan avtar i närtid, eller kommer en ny våg av smitta ta fart igen? Hur länge dröjer det till ett vaccin är redo – och kommer det att fungera?  Är det någonting som påverkar ekonomisk aktivitet negativt så är det osäkerhet om framtida utfall.

En slags tillfällig socialisering

Finans- och penningpolitikens alla verktyg måste användas för avvärja vad som kan komma att bli en världsdepression av aldrig skådat slag. Efter finanskrisen 2008–09 fick vi lära oss att penningpolitik inte bara handlar om att en centralbank sänker räntor för att stimulera ekonomin, utan även kan genomför kvantitativa lättnader – där den köper statsobligationer för att få ner räntorna. Vi kommer att se mer av detta när centralbankerna kommer börja köpa bostadsobligationer och kanske företagsobligationer. Vem vet, kanske i förlängningen även aktier.

Likaså kommer finanspolitiken att tänja gränser när stater nu i praktiken under en period tar över ansvaret för löner och sjukbetalningar från företagen. Ett slags temporär socialisering på en nivå som världen tidigare aldrig skådat. Det är nästan lite ödets ironi när republikanen Donald Trump, som skyr socialism som pesten, i direktsändning i tv lovar stimulansprogram som en demokratisk president aldrig varit i närheten av. Det visar på allvaret i situationen.

Om återhämtningen i världen blir mer V-formad, en snabb nedgång följd av en kraftig återhämtning, eller W-formad, en nedgång följt av en uppgång och en nedgång på nytt innan en ny uppgång, är mer osäkert. Att vi skulle se att återhämtningen blir L-formad där det planar ut en längre period efter en brant nedgång, verkar dock mer osannolikt givet de massiva stimulanspaket som tagits fram i hela världen. För Sverige som en liten öppen ekonomi med ett stort utlandsberoende är det viktigt att det inte blir alltför mycket restriktioner inom handelsområdet. Det skulle skapa stora välfärdsförluster för Sverige och kraftigt begränsa möjligheterna till en snabb ekonomisk återhämtning.

Det gäller nu att försöka dämpa globaliseringens avarter utan att för den skull överge den.

Vi är bara i början av en kris som med all sannolikhet kommer att vara den värsta sedan andra världskriget. Det ställer utomordentligt stora krav på hela samhället. För att en snabb återhämtning ska kunna komma till stånd är det av vikt att världens ledare på allvar börjar samtala och besinnar sig – för ögonblicket finns det dock få tecken på det. Det behövs globala lösningar för ett problem som startade i Kina och som nu har sitt centrum i Europa och är på väg in i det amerikanska samhället med full kraft. När flyg och annat ska börja gå igen måste det finnas ett kontrollsystem för smittspridning på plats. Det gäller att hitta en väl avvägd balans mellan kontroll och frihet. Globaliseringen, som skapat ett stort välstånd, har fått sig en rejäl törn. Det gäller nu att försöka dämpa globaliseringens avarter utan att för den skull överge den.  

Samtidigt ser vi hur samhället blixtsnabbt ställer om till nya förhållanden, vilket inger hopp. Ny teknik har exempelvis gjort att många kan fortsätta sina arbeten som vanligt då de kan ta med sig jobbet hem. Men inte alla kan göra det. Ofta är de arbeten man lättare kan ta med sig hem de mer välbetalda. Det kommer säkert att blossa upp nya ojämlikhetsdiskussioner som måste hanteras.

Avslutningsvis kommer dagligen uppmuntrande rapporter i media om forskning som skulle kunna göra antingen coronaviruset mindre dödligt för riskgrupper, eller bota sjukdomen eller rentav kunna förhindra den genom vaccinering. Men en lösning ligger sannolikt en bit framåt i tiden. I väntan på den är osäkerhet det enda vi kan vara säkra på.

Noter

1, Ian Goldin ”The Butterfly Defect: How globalization creates systemic risks , and what to do about it” 2014 Princeton University Press 

2, Egen mejlkonversation med Jesper Rangvid måndagen den 16 mars 2020