“Vi ärvde en lagstiftning som inte var hållbar,” svarade statsminister Stefan Löfven när Donald Trump i förra veckan påstod att Sverige haft en för stor invandring. Det är ett avsevärt annat budskap från Löfven än när han deklarerade “Mitt Europa bygger inga murar” i september 2015. Hur är denna totala omvändning möjlig? Migration handlar ytterst om synen på nationalstaten, och där har den svenska socialdemokratin svängt förr, konstaterar författaren och journalisten Torbjörn Nilsson.

Så stod president Donald Trump och statsminister Stefan Löfven på scenen tillsammans och handelskriget tycktes tillfälligt avblåst men reportrarna undrade om en konflikt ändå inte kunde gå att uppbringa, och en frågade: 

– Förra året kritiserade du Donald Trump för att han pekade på ett samband mellan kriminalitet och nyligen anlända flyktingar. Står du fast vid din kritik?  
– Vi ärvde en lagstiftning som inte var hållbar, svarade den svenska statsministern. 

Det lät för roligt.  

En effekt av globaliseringen är ju att nyheter och kunskap, eventuellt också insikter, lättare än förr färdas över gränser. Många som hörde Stefan Löfven i Washington hade också hört honom två år tidigare, på en annan scen. – Mitt Europa bygger inga murar, hade han sagt då.
Det finns en viss diskrepans mellan budskapen. 

Migration handlar till slut om synen på nationalstaten, och där har den svenska socialdemokratin svängt om förr. 

“Men där i Kisa dagen efter krigsutbrottet tog det svenska socialdemokratiska partiets ordförande till orda och sa att varje människa också har en solidaritet mot sitt fädernesland”

Ett historiskt ögonblick att hålla i minnet det här valåret kan vara söndagen den 2 augusti 1914. Hjalmar Branting var då på valturné i Kisa, en bondby som genom järnvägen förvandlats till ett spirande municipalsamhälle med småindustrier, handelsbodar och till invånarnas stolthet: ett nyligen färdigställt trähus i fem våningar, ett av landets högsta. På resande fot fick Branting besked om att Tyskland förklarat krig mot Ryssland, varför han omarbetade sitt tal. Socialdemokraterna ingick i Andra internationalen och hade bundit sig till klassgemenskap över nationsgränserna. Arbetarna, löd tanken, hade inget fosterland. 

Men där i Kisa dagen efter krigsutbrottet tog det svenska socialdemokratiska partiets ordförande till orda och sa att varje människa också har en solidaritet mot sitt fädernesland och att det för partiet nu gällde att, ställt inför krigets tryck, trygga nationen utåt. Och sedan ilade han ner till telegrafstationen vid det lilla torget och sände bud till statsminister Hjalmar Hammarskjöld

“Regeringen kan påräkna fullt förtroende från ett enigt folk”. 

Därmed inträdde politisk borgfred i Sverige och partierna enades till och med om försvarspolitiken, som på den tiden var lika infekterad som migrationspolitiken i dag.. Socialdemokraterna valde för första gången nationalismens väg. Kriget krossade Internationalen, som Brantings biograf Olle Svenning uttryckt det. [1]

Hundra år gamla händelser, säger ni, är det inte dammigt att komma dragandes med det? Måhända, men poängen är den att relationen till nationalstaten aldrig varit en enkel sak för den svenska socialdemokratin. 

“Man måste ta in samtidsandan. Ungmoderaterna hette saker som Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer och hyste flyktinggömmare i sina led.”

Efter första världskriget kom sedan Per Albin Hanssons tal om folkhemmet, krisen där man bytte bort delar av den frihandel man länge omfamnat i utbyte mot Bondeförbundets stöd för jobbpolitiken och så Östen Undéns alliansfria doktrin. Man accepterade nationalstaten, omfamnade den ibland till och med, men inte på den grund som gamla konservativa knökar i första kammaren ville – kungen och fosterlandet och så – utan mer som ett avgränsande verktyg för att tydliggöra en geografisk yta där den stora omdaningen skulle ske och så småningom som ett sätt att hävda sitt politiska projekts särprägel. 
Den socialdemokratiska modellen.
Eller den svenska.
Kalla den vad ni vill. 
Samtidigt löper en annan linje parallellt i partiet. Internationalismen. 

Från Hjalmar Brantings pläderingar för att Sverige efter kriget skulle bryta sin isolering och söka en större global gemenskap i Nationernas Förbund, över Tage Erlanders dröm om en nordisk försvarsunion, den långvariga solidariteten för länder i tredje världen, befrielsekrigen mot kolonialmakterna, Olof Palme. Särskilt stark blir internationalismen på åttio- och nittiotalen, när muren faller. “Det måttfulla upproret”, kallar Jesper Bengtsson [2] det i en fin bok om Anna LindhMargot Wallström och Mona Sahlin. Till stor del handlar rörelsen om den europeiska unionen, hur man byter åsikt om den och börjar nära förhoppningar om att politiken kan stävja kapitalismen dit den flytt – utanför det egna landets gränser. Man måste ta in samtidsandan. Ungmoderaterna hette saker som Ulf Kristersson och Gunnar Strömmer och MUF hyste flyktinggömmare i sina led. I tidningen Arena lade vänsterskribenter ut den gränslösa framtidens linje. 

“den som lyssnat till en diskussion om arbetsmarknaden bland fackföreträdare vet hur cementerat det nationella perspektivet är. “

Och nu? Nu när Stefan Löfven säger att han fick ärva en oansvarig migrationspolitik och Magdalena Andersson uppmanar folk att inte ge pengar till tiggare.

Hur ska man förstå det?
Som att samtiden rör sig och socialdemokratin med den.
Den som lyssnat på en debatt om flyktingar eller följt en socialdemokratisk kongress det senaste decenniet vet hur starkt förankrad den internationalistiska linjen är i ett par generationer gräsrötter; den som lyssnat till en diskussion om arbetsmarknaden bland fackföreträdare vet hur cementerat det nationella perspektivet är. 

Avvägningen däremellan, den sortens rörelse som pågår nu, har – åtminstone historiskt – varit partiets paradgren. 

– Jag skyddar våra arbetare, sa Donald Trump på presskonferensen i veckan.
Det sa aldrig mannen bredvid honom, den före detta internationella sekreteraren från fackförbundet IF Metall. Men det var kanske det han menade.

Noter

[1] Olle Svenning: “Hövdingen. Hjalmar Branting – En biografi”, Albert Bonniers förlag, 2014.

[2] Jesper Bengtsson: “Det mått fulla upproret. Lindh, Sahlin, Wallström och 20 år av politisk förnyelse”, Norstedts, 2004.

Per T Ohlsson: “Svensk politik”, Historiska Media, 2014.