Steven Pinker: The better angels of our nature

Why violence has declined

Vår forntid var inte så fredlig som vi gärna föreställer oss. Även om människor mördas, våldtas och plågas också i vår tid, menar Pinker att vi lever i den fredligaste epoken i världshistorien. Men detta är något som vi har svårt att tro. Vi vill helt enkelt inte tro det. Steven Pinkers bok analyserar varför våldet har avtagit trots att den mänskliga naturen förblir densamma.

Steven Pinker • The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined • Viking, 2011

Steven Pinker • The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined • Viking, 2011

I september 1991 upptäckte två tyska vandrare att ett lik stack upp ur glaciärisen i Ötztalalperna på gränsen mellan Österrike och Italien. Polis tillkallades och i tron att den döde var en nyligen försvunnen bergsbestigare arbetade man under några dagars tid för att få loss liket ur ismassorna. Men det visade sig att den välbevarade kroppen legat infrusen i ungefär 5 300 år. Fyndet väckte stor uppmärksamhet. Mannen kallades Ötzi och torde vara den äldsta människa som porträtterats på omslaget till Time.

Först tio år senare konstaterade forskare att Ötzi knappast var den fredliga fjällvandrare man till en början föreställt sig. I sin ryggsäck hade han en pilspets där blod med DNA från två olika människor påträffades. Blod från en tredje människa fanns på hans dolk och på ryggen till hans päls fanns blod från en fjärde. Själv hade han ärr och brutna revben, oläkta sår på händer, huvud och bål. Det verkar alltså som om Ötzi mördat två människor. De kan ju inte rimligen ha levat när han dragit ut pilspetsen som återfanns i hans ryggsäck. Sannolikt har han tagit livet av ytterligare en person med sin dolk och förmodligen har han burit en sårad vän på sin rygg. Allt detta innan han själv mördades. I hans skuldra satt den spjutspets som ändat hans liv.

Världens fredligaste tid

Steven Pinker inleder sin bok ”The better angels of our nature” (2011) med att berätta om Ötzi. Vår forntid var inte så fredlig som vi gärna föreställer oss. Även om människor mördas, våldtas och plågas också i vår tid, menar Pinker att vi lever i den fredligaste epoken i världshistorien. Men detta är något som vi har svårt att tro. Vi vill helt enkelt inte tro det. Det anses rentav omoraliskt att påpeka detta.

Pinker är tydlig med att han inte avser att teckna en bild av något Idyllien, men att vi däremot borde se och förstå den utveckling som lett fram till en fredligare tillvaro, eftersom lärdomarna kan hjälpa oss att skapa ett ännu bättre samhälle. Men vi glömmer fort. När en halv miljon tyskar år 2003 demonstrerade mot USA:s invasion av Irak, kommenterade Donald Rumsfeld föraktfullt manifestationen med att det bara var ”gamla Europa”, som inte förstod krig. Så snabbt bleknar alltså minnet av ett Europa som för inte särskilt många årtionden sedan var allt annat än en fredlig plats, där Tyskland inte direkt spelade rollen av fredsduva.

Många av oss väljer medvetet att blunda för den positiva utveckling som skett. Det kan bero på att vi tror att människan av naturen är våldsam. Det kan bero på att vi drömmer om en gyllene forntid, då människor var goda och harmoniska, levande i samklang med naturen. Det kan också bero på att vi inte tycker om ”modernitet” och inser att just moderniteten varit en bidragande orsak till ett fredligare samhälle. Eller det kan bero på att vi drömmer om en våldsam framtid, då ett lyckorike med politiska eller religiösa förtecken ska skapas genom våldsutövning.

Pinkers bok har blivit mycket omtalad, men få tycks ha läst den. 1050 tätt satta textsidor kan suga musten ur den ambitiösaste, även om pocketupplagans omslag har den mest lockande och smickrande introduktion man kan tänka sig:

”’One of the most important books I’ve read – not just this year, but ever.’ Bill Gates”

Det är inte ovanligt att man ser referenser till Pinker som bygger på hörsägen och förvanskningar av bokens innehåll. Därför är detta en sammanfattning av boken – inte att jämföra med en recension. Att boken var en ögonöppnare för mig erkänner jag gärna, men texten ska inte handla om min reaktion utan om Pinkers budskap.

När Pinker talar om våldsutövning menar han all form av våld; krig, våldtäkter, slaveri, tortyr, avrättningar, mord, sadistiska straff, djurplågeri och barnaga. Genom ett omfattande statistiskt material och genom exempel från olika tider, visar han att allt detta har minskat. Det har inte minskat överallt i samma grad. Det handlar inte om en konstant nedgång, för i vissa perioder och på vissa platser kan våldet öka samtidigt som trenden är en minskning. Under 1930- och 40-talen skedde en konstant minskning av antalet mord i det tyska civilsamhället. Men det var knappast en period då mord utförda i Tyskland minskade. I hela världen skedde en stegring av våldet från 1960-talet till omkring år 1990, men sedan dess har det åter fortsatt sjunka.

Pinker identifierar sex epoker då våldet minskar.

(1) Den första är övergången från jägar- och samlarsamhälle till jordbruk. Själva övergången var inte fredlig, men när nomadiserande jägar- och fiskarstammar slutat konkurrera om samma jaktmarker och i stället anlagt byar för jordbruk, innebar det en mycket fredligare tillvaro.

(2) Nästa skede kallar Pinker, med en snegling åt den geniale sociologen Norbert Elias, ”civilisationsprocessen”. Feodalismen överges tack vare penningekonomins framväxt. När kungen kan avlöna legosoldater med mynt behöver han inte längre sina feodalherrar. Nationalstaten uppstår och leder till att människors empati inte längre bara omfattar den egna byn eller klanen, utan alla invånare i riket. Penningekonomin kommer till tack vare handelns ökade betydelse. Och den man gör affärer med slår man inte ihjäl eller bekrigar, eftersom det inte lönar sig.

(3) Nästa epok är ur vårt europeiska perspektiv upplysningstiden. Den har antika paralleller i Rom och Grekland och motsvarigheter på en del håll i andra världsdelar. Filosofer och andra tänkare arbetar aktivt mot slaveri, tortyr, diktatur, dueller, häxbränningar, onödigt plågsamma avrättningar och djurplågeri. Läsandet av böcker får människan att sätta sig in i andra människors sätt att tänka och resonera. Detta kan kallas den humanistiska revolutionen.

(4) Den fjärde epoken uppstår i kölvattnet av andra världskriget. Sedan dess har vi upplevt något som historien aldrig förr skådat, nämligen att stormakter inte längre bekrigar varandra, och i aldrig tidigare sedd utsträckning nås fredliga lösningar på konflikter. Historiker kallar detta ”den långa freden”.

(5) Även om de flesta inte tror det är sant, visar Pinker på att världen sedan murens fall år 1989 sett en minskning av konflikter av alla de slag; inbördeskrig, folkmord, diktaturer som förtrycker den egna befolkningen och terroristattacker. Detta kallar Pinker ”den nya freden”. Den är svår att tro på, eftersom vi dagligen i medierna ser rapporter om just det Pinker hävdar minskar. Men det beror på att våld som tidigare inte ansågs värt att rapporteras numera omtalas över hela världen, just därför att vi upprörs över hur bedrövligt det är. Och den upprördheten kommer sig av att det numera är så pass sällsynt att vi inte accepterar det stillatigande.

(6) Slutligen kännetecknas tiden efter andra världskriget av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna år 1948, en allt större avsky mot företeelser som förr betraktades som ”normala”; rasistiskt våld, hustrumisshandel, barnaga, våld mot sexuella avvikare och mot djur. I stället har vi fått minoriteters, kvinnors, barns, homosexuellas och djurs rättigheter.

Våldsdriften en myt

Många tror att vi människor har en inbyggd drift till våld, som måste komma fram på det ena eller det andra sättet. Detta menar Pinker är fel. Våld kan ha en mängd olika orsaker, som har att göra med det omgivande samhället, med psykologi, med biologiska och sociala skäl. Våld utövas därför att vi vill uppnå ett visst mål, av makthunger, av hämndbegär, av sadism eller av ideologiska skäl. Men vi är inte maskiner inställda på våldsproduktion. Abraham Lincoln talade om människans bättre sidor och Pinker lyfter fram fyra sådana; empati, självkontroll, moral och förnuft. Och han menar att olika tabun och sociala regler som hjälper oss till självkontroll och moral, i kombination med det tänkande förnuftet, kan ha förändrat människans arvsmassa så att vi rent biologiskt blivit mindre våldsamma.

Vilka faktorer har då åstadkommit denna utveckling? Pinker pekar på fem historiska och psykologiska krafter. Främst sätter han ”Leviathan”, den kraft som Thomas Hobbes beskriver i sin klassiska bok med samma namn från år 1651. Det är den starka staten, som genom sitt våldsmonopol och rättsväsende förhindrar att folk slår varandra på käften eller hämnas på varandra i oändliga vendettor och som undertrycker den nävarätt som annars skulle råda. Den andra kraften är handeln. Alla kan vinna på utbyte av varor och tjänster, vilket gör levande människor mer värdefulla än döda. Handeln leder också till större utbyte av idéer över avstånd och skapar sympati mellan människor som annars aldrig skulle ha träffats.

Den tredje kraften är samhällets feminisering. Förbättrade rättigheter och förhållanden för kvinnor är ett gott ändamål i sig, men leder samtidigt till minskat våld. Eftersom våld mest utövas av män är ett samhälle där kvinnor har större inflytande också ett samhälle som söker sig bort från våldsförhärligande och machokultur. Den fjärde kraften kallar Pinker – med ett ord som är något vilseledande i sammanhanget – den kosmopolitiska. Med det avser han läskunnighet, kommunikationer och massmedia; sådant som får människor att vidga sina perspektiv och därmed känna sympati för andra. Den femte kallar han förnuftets eskalering. Han syftar på den logik som får människor att inse våldsspiralers och härsklystnadens meningslöshet. När människor uppfattar våld som ett problem att lösa i stället för en kraft som måste övervinnas, är mycket vunnet.

Pinker föreställer sig att om han hållit ett föredrag när han slutade college år 1976 och där förutspått den situation som råder i dag, skulle folk ha skrattat: inga krig alls pågår mellan större länder; Sovjetunionen har upplöst sig själv och därmed gjort slut på det kalla kriget; Kina har övergått från en farlig fiende till USA:s viktigaste handelspartner; Tyskland har enats och de gamla östdiktaturerna förvandlats till demokratiska EU-medlemmar; Spanien, Grekland och Portugal har förvandlats från fascistiska diktaturer till fredliga demokratier. Om han hade lagt till att denna utveckling till största delen skulle komma att ske utan att en gevärskula avfyrades, hade folk tagit honom för en galning.

Under de senaste fyrtio åren har kärnvapen visserligen hela tiden setts som ett hot, men inget kärnvapen avfyrats i krig. Mellanöstern är fortfarande en orolig plats, men för fyrtio år sedan hade få ha trott honom om han sagt att Israel inom några år skulle ingå fredsavtal med Egypten och Jordanien som sedan dess har hållits. För fyrtio år sedan hade ingen trott honom om han hävdat att merparten av alla diktaturer, militärjuntor och bananrepubliker i Asien och Amerika inom några årtionden skulle vara ersatta av fredliga demokratier. Inte heller skulle man ha trott att apartheidregimen i Sydafrika helt frivilligt skulle avskaffa sig själv och lämna över makten till den förtryckta svarta befolkningen, än mindre att denna svarta majoritet skulle avstå från att utkräva en blodig hämnd mot de forna förtryckarna. Men allt detta har hänt – och vi bör förstå och påminna oss om det.

Ny blick på världen

När vi människor inser att våldet minskar, ser världen plötsligt annorlunda ut. Den gamla goda tiden är inte längre så god, den bistra verkligheten inte längre så bister. Små detaljer som vi annars inte skulle tänka på blir till stora framsteg. Familjer med olika etnisk bakgrund låter sina barn leka tillsammans i parken, komikern drar ett skämt om överbefälhavaren och två länder löser en konflikt på fredligt vis. Sådant hade varit otänkbart i äldre tider och att vi i dag ser detta som helt naturliga företeelser beror på en lång kamp, därför att människor i tidigare generationer förskräckts av våldet och aktivt arbetat för att förhindra det.

Men om vi glömmer dessa framsteg och ständigt odlar bilden av människans inneboende ondska, kan vi inte lära oss hur vi kommer till rätta med det våld vi fortfarande ser omkring oss. I stället för att fråga oss varför det blir krig, borde vi fråga oss varför det blir fred. I stället för att fråga oss vad vi gjort fel, kan vi fråga oss vad vi gjort rätt. Vi har gjort saker rätt och det vore värdefullt om vi visste vad.

Därför är det viktigt att vi tänker på att vi överallt är omgivna av påminnelser om gamla tiders våld. Korset minner om en forntida avrättningsform, så fruktansvärt grym och plågsam att vi har svårt att föreställa oss den. Och korsfästning var utbredd i stora delar av världen för 2000 år sedan. Bilden av avrättningen har blivit kristendomens symbol. Men för vår tid vore det helt otänkbart om exempelvis ett Förintelsemuseum hade ett duschmunstycke som logga, eller om Rwanda hade en machete som nationalsymbol. På pizzakartongerna ser vi Colosseum där en halv miljon människor mördades under olika tortyrliknande former, som underhållning. Vår tids underhållningsvåld förbleknar i jämförelse.

Den antika grekiska litteraturen och Bibeln svämmar över av våldsskildringar. Men när Pinker ger exempel på detta vantolkar han en del skildringar. Moseböckernas sätt att förhindra våldtäkt tolkar han som en uppmaning till våldtäkt. Det spelar nu ingen som helst roll, eftersom hans poäng ändå är tydlig, nämligen att forntiden var en värld full av våld. Däremot spelar det roll när han menar att världsreligionernas fredsbudskap vuxit fram trots dessa våldsskildringar. Det han ”glömmer” är ju att samma texter också innehåller de äldsta uppmaningarna till medmänsklighet och kärlek, att Moseböckerna också förbjuder hämnd och ger fattiga, gamla, barn, kvinnor och djur rättigheter. Följande ord är trots det giltiga och kan inge hopp:

”Självklart är de flesta fromma kristna i dag helt igenom toleranta och humana människor. Inte ens de som dundrar från predikstolar i tevesända gudstjänster uppmanar oss att bränna hädare levande, eller att tortera judar. Frågan är varför de inte gör det, eftersom deras tro menar att det skulle tjäna ett gott syfte. Svaret är att folk i västvärlden i dag delar upp sin religiösa ideologi. När de försäkrar sin tro i bönehusen, bekänner de sig till en tro som knappast ändrats på två tusen år, men när det kommer till deras handlingar respekterar de moderna normer för icke-våld och tolerans, ett välvilligt hycklande för vilket vi alla borde vara tacksamma.”

Säg ordet ”ridderlig” och vi föreställer oss en gentleman, kanske romantiskt uppvaktande en skön kvinna. Men medeltidens riddardiktning svämmar över av spräckta skallar, utstuckna ögon, människor nertrampade av riddarens häst, halshuggningar, avhuggna händer och söndertrasade skuldror. De heroiska berättelserna om ridderligt brudrov från jungfruburar har inget att förtälja om jungfrurnas åsikt om att bli bortrövade. Riddaren som högtidligt lovar att ta jungfrudomen från den skönaste kvinna han kan finna, nämner inget om den sköna kvinnans känslor inför en sådan sak. Ridderlighetens regler föreskrev bland annat att om en kvinna reste i sällskap med en riddare och en annan riddare anföll honom i strid och vann, kunde han utnyttja kvinnan för vad han önskade, utan att behöva skyllas eller skämmas. Det är knappast vad vi tycker är ridderligt i dag.

Om någon i dag skulle skriva sagor för barn liknande de berättelser bröderna Grimm samlade in och publicerade år 1815, skulle det väl bli ramaskri. Walt Disneys versioner utesluter ibland mord, spädbarn som svälts ihjäl, kannibalism, stympningar och våldtäkter. Pinker nämner att numera klipps våldsscener bort när de äldsta avsnitten av ”Mupparna” sänds i repris.

Fred lönar sig

Vår acceptans för våld har alltså snabbt minskat, vilket han också illustrerar med reklam från 1950-talet som alluderar på hustrumisshandel. Vem hade velat köpa en produkt i dag, som marknadsförs med budskapet att mannen slår sin fru om hon inte köper varan? Visst vräker folk ur sig hot om våld också i dag. Men frågan är om en amerikansk president hade kunnat sitta kvar om han uttryckt sig som president Truman gjorde år 1950, vilket han då beundrades för. En kritiker som skrivit negativt om Trumans skönsjungande dotter fick höra:

”En dag hoppas jag vi möts. När det sker kommer du att behöva en ny näsa, mycket råbiff att badda blåtiran med och kanske ett stöd för baken”.

Hedersvåld, som numera allmänt fördöms i västvärlden, var länge socialt accepterat i form av dueller. Dessa sågs som ett ”hedersamt” sätt att lösa en konflikt, för att förhindra att den urartade till en oändlig kedja av hämndmord och vendettor. Pinker illustrerar duellernas sociala acceptans genom att peka på vilka av de män som avbildas på USA:s sedlar som varit inblandade i sådana. Hedern, skriver Pinker, finns bara därför att människor anser att den finns. Den är som en bubbla som kan blåsas upp av prestige, men stickas hål på med hjälp av humor.

Den kanske främsta illustrationen av hur inställningen till våld förändrats på kort tid är nog barnaga. För bara några årtionden sedan var bestraffning av barn helt accepterad, till exempel genom smisk, att skicka dem i säng utan kvällsmat eller att tvätta deras munnar med tvål när de blivit påkomna med att ljuga. Straffen sågs som både nödvändiga och självklara och som en källa till komik.

Den senare delen av Pinkers bok är en mycket lång argumentation för att fred lönar sig medan våld inte gör det. Det är därför vi ser våldet minska. Det gäller i familjerelationer, i lokalsamhället, i politiken och i stormakternas maktspel.

Medan jag läste Pinkers bok och skrev denna text blev en nittonåring, som hade oturen att vid fel tillfälle gå nerför den annars stilla gatan där jag bor, kallblodigt knivmördad av en granne till mig, som fått ett oförklarligt raserianfall. Våldet finns där trots allt omkring oss och jag inser att den mördade lika gärna kunde ha varit jag eller någon i min familj. 

Dan Korn, författare, journalist och rabbin.